The Runaways

James Brown´s This is a man´s world spelas i bakgrunden när Joan Jett (Kristen Stewart) dragit från sin mansgris till gitarrlärare när han sa till henne att tjejer ska inte spela elgitarr.

Det är männens värld men det är väl själva fan om inte tjejer ska kunna spela elgitarr om det är det dom vill. Herregud, what´s the fucking problem liksom?

Tjejer ska göra precis allt det dom känner för, på samma sätt som killar, men 1975 var det ingen självklarhet. Cherie Currie (Dakota Fanning) klipper av sig håret, sminkar sig ful och pekar finger åt kompisarna som kastar sopor på henne när hon uppträder som David Bowie i skolans aula och Joan Jett tömmer spargrisen för att köpa sig en skinnjacka på herravdelningen och hon har bara ett mål i livet: att starta ett hardass svintufft tjejrockband.

Alltså, det här är skithäftigt! Äntligen en tuff film för tjejer om tjejer. The Runaways är en film som unga tjejer kan ha som motvikt till allt rosa-fluff-fluff-Paris Hilton-barbiedockstrams som jag tror att väldigt få unga av kvinnligt kön faktiskt KAN relatera till och vill likna. Här tillåts tjejerna vara skitiga, mänskliga, trasiga, glada, arga, pinsamma – sig själva – precis som det alltid borde vara men sällan är.

Precis som Robert Pattisson fick mina totala Twilight-Edward-aversioner på fall i Remember me så har även Twilight-Bella Kristen Stewart fått lite upprättelse i och med den här filmen. Dakota Fanning har hittills inte varit något annat än en skrikande ungjävel i varenda film jag sett henne i (den här speciellt) men nu är hon sexton och agerar som en hel vuxen.

Dakotas syster i filmen spelas av Elvis barnbarn Riley Keough och Lita Ford, som var mina klasspolares våta dröm på högstadiet, spelas av Scout Taylor-Compton, skriknissen från nya Halloween. Men med handen på Bibeln, alla sköter sig utmärkt. Jag har absolut ingenting att klaga på, nånstans.

Det här kommer bli en kultfilm för unga tjejer och en välbehövlig väckarklocka för oss som tyckte Joan Jett var det fränaste som fanns när vi gick i skolan men som nu stampar takten till Dansbandskampen.

Jag postade förra filmen i måndags och fick denna i onsdags. Posten sköter sig och Lovefilm likaså.

VÄRLDARNAS KRIG

Ray Ferrier (Tom Cruise) är nån form av frånskild varannanhelgspappa – och en rätt usel sådan. Hans förhållande till sonen (Justin Chatwin) är rent uselt. Dottern (Dakota Fanning) är mer av en diplomatisk personlighet och vill försöka få alla att må bra även om hon inte gör det själv.

En helg när ex-frun lämnar barnen till Ray glider olycksbådande mörka moln in över staden, moln som raskt förvandlas till ett riktigt konstigt åskoväder som genom nån slags elektromagnetisk puls slår ut all elektricitet i staden. Från underjorden reser sig maskiner som uppenbarligen legat begravda där i hundratals, kanske tusentals, år.

Ray och barnen måste fly. Sonen är fortfarande butter, dottern vrålar illhögt, Ray försöker sig på att leka både pappa och överlevare samtidigt som dessa maskiner, tripoder, tar över staden och – får han veta – världen.

H G Wells skrev boken Världarnas krig redan 1898. Han hade koll den mannen. Steven Spielberg satte tänderna i manuset och ja, han har koll även han. Jag hade extremt högt ställda förväntningar på Världarnas krig när den hade premiär 2005 och jag blev liiiite besviken. När jag nu ser om den tänker jag ”vad finns det att bli besviken på?”

Världarnas krig är en sjukt spännande film. Jag har inga som helst problem att leva mig in i situationen, i flykten, i rädslan. Ingen alls. Tom Cruise är jättebra och Dakota Fanning skriker som en gris filmen igenom, vilket hon säkerligen hade gjort även om det varit verklighet.

Det här är intelligent science fiction, det är välgjort och tiden bara svischar förbi. Dessutom är den ännu mer spännande när jag ser om den och hur många filmer är det?