Kategori: Darren Aronovsky

Publicerat

REQUIEM FOR A DREAM

Idag har Darren Aronofskys Black swan premiär på svenska biografer. Det är inte en dag för tidigt.

Bortsett från filmen Pi från 1998 har jag i och med denna recension skrivit om Aronofskys samtliga verk (Black swan, The wrestler och The fountain).

Requiem for a dream står sig bra i jämförelse med dom andra och jag måste säga att ju fler filmer jag ser där Aronofskys namn står som regissör ju större beundran hyser jag för honom.

Han lyckas nämligen med något så ovanligt som att varje gång bjuda in mig som tittar i sin egen lilla värld men inte på det vis som exempelvis Tim Burton gör, för där hans värld är konsekvent och igenkännande oavsett filmtitel där är Aronofskys i ständig förändring. Det finns inte en likhet mellan världarna annat än att Aronovsky själv skapat dom och det imponerar på mig.

I Requiem for a dream hamnar jag i världen sett från en drogmissbrukande kille, hans likasinnade polare och flickvän – och hans chokladmissbrukande mamma. Det är snabba klipp, det är kokain i närbild, det är jakt på pengar och nya droger och det är energisk musik. När det handlar om mamman är det ingen musik, det är enerverande tystnad, ångest, det är mat som tröstar, chokladbitar som lindrar och ett ofantligt ensamt och tragiskt liv som förutom runt mat mest kretsar kring TV:n.

Ellen Burstyn som mamman, Jared Leto som den drogande sonen, Jennifer Connelly som hans flickvän och Marlon Wayans som polaren, alla fyra har haft bra dagar på jobbet och gör helt oklanderliga rollprestationer. Black swan har satt Aronofsky på kartan en gång för alla men glöm inte bort hans tidigare filmer. Det vore så onödigt.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa regi är inga duvungar direkt

DARREN ARONOVSKY är nominerad i år för Black swan. Mest känd hittills är han för att ha regisserat Requiem for a dream och Mickey Rourke i The wrestler men redan 2006 gjorde han en annorlunda liten film som har kommit i skymundan: The fountain.

Hugh Jackman spelar tre män, Tomas, Tommy och Tom Creo i tre parallella historier. Rachel Weisz är både Isabel och Toms fru Izzi. Izzi har långt gången cancer och Tom är en forskare på just den sjukdomen. Ju sjukare Izzi blir ju mer panikslagen blir Tom i sitt letande efter pusselbiten, efter botemedlet, efter svaret på frågan: vad ger evigt liv.

The fountain är ingen enkel film att förstå sig på. Det bästa är bara att släppa taget och låta filmen passera revy framför ögonen för det är mer konstfilm än normalt drama, det är det. Det är vackert så jag smäller av, det är suggestiv musik med Enigma-känsla och ibland vet jag inte riktigt om jag är vaken eller sover. Jag hamnar i nån slags drömlimbo och det är faktiskt en alldeles jättehäftig upplevelse en vanlig skitvardag framför TV:n.

 

 

 

 

 

ETHAN COEN och JOEL COEN är nominerade för den annorlunda westernfilmen True grit.

1997 fick dom ett gäng nomineringar för Fargo, ett svårslaget drama om den patetiske loosern Jerry Lundegaard (William H. Macy), den gravida polisen Marge (Frances McDormand) och dom hårdhudade kriminella karlakarlarna Carl (Steve Buscemi) och Gaear Grimsrud (Peter Stormare).

Bröderna Coen gav med denna film flismaskinen ett ansikte, sin fru/svägerska en Oscarsstatyett för bästa kvinnliga huvudroll och den broderade filmaffischen kultstatus.

 

 

 

 

 

 

DAVID FINCHER har enligt mitt sätt att se på saken bara gjort ett enda riktigt bottennapp i hela sin karriär: Benjamin Button.

Både före och efter den är det idel intressanta och välgjorda filmer där Alien 3, The game, Seven, Fight club och The Social Network är bra exempel. Snart kommer dessutom The Girl with the Dragon Tattoo, filmen som kommer ge Stieg Larssons bror och sambo ännu mer miljoner att träta om.

The Panic room är en underskattad och otroligt spännande Fincher-thriller där två inbrottstjuvar (Forrest Whitaker och Jared Leto) tar sig in i Jodie Fosters hus och hon tvingas gömma sig i sitt panic room tillsammans med sin dotter (Kristen Stewart). Dottern har diabetes och behöver sina insulinsprutor, dom iskalla inkräktarna tänker INTE lämna huset och mamman måste helt enkelt lämna sitt skyddsrum för att hämta medicinen.

Nicole Kidman skulle egentligen ha spelat Jodie Fosters roll men hon blev skadad under inspelningen av Moulin rouge och tvingades hoppa av. Personligen tror jag att filmen hade varit lika spännande även med någon helt okänd i huvudrollen. Det är en bra story och hade jag nymålade långa naglar innan så är dom definitivt nerbitna till nagelbanden när eftertexterna rullar. Ja, till och med nagellacket är typ bortgnagt.

 

 

 

TOM HOOPER är nominerad för sin regi i filmen The King’s Speech. Filmen han gjorde strax före den uppmärksammade kungafilmen är en fotbollsfilm som heter The damned united.

Vid första anblicken kan steget mellan George VI och fotbollmanagern Brian Clough kännas ohyggligt stort men egentligen är det inte det. George VI var en stor man med ett handikapp som tystade honom offentligt, Brian Clough kanske önskade ibland att han hade varit tyst lite oftare eller i alla fall tänkt innan han pratade.

Många ser Brian Clough som Englands absolut främsta fotbollsmanagers genom tiderna. Han ledde Derby County och Nottingham Forest till stora framgångar på 70-talet (ja, jag minns mål-plinget när det var Tipsextra på TV på lördagarna) men den här filmen handlar om hans 44 dagar som ledare för fotbollslaget Leeds.

Gillar man (som jag) fotboll är det här en riktigt underhållande film. Det är en film där talandets konst för handlingen framåt (i motsats till snabba balla klipp) och även där finns en solklar beröringspunkt med The king´s speech.

 

 

 

I DAVID O. RUSSELL´s oscarsnominerade film The fighter spelar Mark Wahlberg huvudrollen som Micky Ward.

David O Russell ser uppenbarligen något i Mr Wahlberg som inte många andra gör eftersom han redan 1999 gav honom en stor roll i sin film Three kings.

Three kings är en krigsfilm både skriven och regisserad av nämnde Russell och det är en film jag inte är mäkta imponerad av. Det är dom sista dagarna på Gulfkriget och fyra amerikanska soldater hittar en skattkarta (!?) som visar var irakierna gömt guld dom stulit från Kuwait.

Att filmen håller sig från sophögen beror enkom på George Clooney. Han håller filmens huvud över vattenytan och det är något han ofta är väldigt bra på. David O Russell är inte vare sig den intressantaste eller skickligaste regissören jag vet och det är ingen hemlighet att jag är tveksam till vad han har i oscarssammanhang att göra överhuvudtaget. Jag gillar inte Three kings och jag gillar inte The fighter och bara framtiden kan utvisa om min inställning förändras till honom som regissör men än så länge känns han väldigt mycket som en tetra bortglömd mellanmjölk, kanske med en lätt skorpa av något växande grönt och hårigt.

Publicerat

BLACK SWAN

Black swan har inte premiär på svenska biografer förrän 4:e mars. Det är synd tycker jag då filmen är en av dom stora förhandssnackisarna inför Oscarsgalan den 27:e februari.

Eftersom det kan vara klurigt att tippa rätt vinnare i min Oscarstävling utan ha sett alla dom stora tävlande filmerna så kommer jag att recensera dom kvarvarande tre nominerade i Bästa film-kategorin dom närmsta dagarna: Black swan, The fighter och True grit. Jag hoppas såklart att mina åsikter kan hjälpa till liiite på traven i förhandstippandet.

Men nu till filmen!

Nina (Natalie Portman) är perfektionist, träningsnarkoman, kontrollfreak och en prima ballerina i ett och samma fodral.

Nina har sitt dockrosa flickrum hemma hos mamma, den före detta dansaren som inte går miste om en enda chans att berätta för dottern att hon minsann fick ge upp sin karriär för att få henne och den outtalade kontentan blir att dottern ska vara glad, söt, trådsmal, tacksam och framgångsrik ”för mammans skull”.

När Ninas balett ska sätta upp en nyskapande version av Svansjön under ledning av den osympatiske fransosen Thomas (Vincent Cassel) vill självklart alla kvinnliga dansare åt rollen som Swan Queen, men bara en kan få den. Thomas vill göra drottningen som två svanar, en vän och vit och en explosiv svart, lite som två sidor av samma mynt och han är tvärsäker på att Nina är som klippt och skuren för den vita svanen – men klarar hon av att bli the black one?

Jag trodde att Black Swan skulle vara någon slags kultursnobbig variant av Dirty Dancing, men där hade jag ganska fel. Darren Aronovsky har lyckats få in både hjärta, smärta, spänning och flera intressanta infallsvinklar i historien och den håller faktiskt hela vägen rätt igenom. Natalie Portman är den klarast lysande stjärnan i filmen – såklart – men Mila Kunis briljerar i sin lilla roll, liksom Barbara Hershey i rollen som Ninas mamma.

Jag är helt klart positivt överraskad. Black swan är en film som inte släpper taget. Den finns kvar i magen som en liten smyckesskrins-speldosa, en sån som både filmens Nina har och som jag själv hade som barn där en ballerina börjar dansa när man lyfter på locket.

Publicerat

THE WRESTLER

Här har vi en kille som kanske inte är bästis med plastikkirurgen som har den vassaste skalpellen i byrålådan.

Det känns som eoner sedan Mickey Rourke kunde tituleras ”snygging” och hade huvudroller i Wild orchid och 9 1/2 vecka och det känns ännu längre sen som han agerade framför kameran och faktiskt gjorde nåt vettigt.

Mickey Rourke är tuff, tuffare än somliga tror och nu gör han rollen som snubben som är tuffast av dom alla – brottaren Randy ”The Ram” Robinson.

Randy bor ensam i sin husvagn, han super hårt, proppar sig full med ryssfemmor, försöker lappa ihop sin ärrade och såriga kropp efter varje match men lyckas allt sämre. När hans hjärta säger stoppåbelägg, no more wrestling or you will die, får han smått panik. Livet blir meningslöst och ensamheten får helt nya dimensioner när han letar upp sin dotter för vilken han varit extremt frånvarande under hela uppväxten och hon ber honom fara åt helvete, rent utsagt.
Vad ska han göra? Vem är Randy The ”Ram” Robinson utan sin wrestling? Ska det vara såhär resten av livet eller finns det en Plan B?

Det är hjärtskärande att se en fullvuxen, deffad, ärrig, åldrad man så mentalt liten och det är en prestation att gestalta ”The Ram” så mänsklig utan att det slår över och blir patetiskt, eller skrattretande rent av. Jag sitter som förhäxad framför TV:n, helt blixtstilla med en stor klump magen. Jag blir ledsen. Filmen spelar på alla mina tycka-synd-om-strängar och när den är slut sitter jag kvar, tänker efter, känner in och saknar.


The Wrestler är en fin film. Det går knappast att säga att white-trash-omgivningarna är vackra, men dom är ändå filmade med en slags ömhet.
Det är inte bara exploatering av en jävligt grym sport och hårdhudade icketänkande machomän, det är mer en livssaga, en förklaring till hur det kan bli i livet när det liksom bara blir som det blir.