Veronika bestämmer sig för att dö handlar om den där gamla välanvända storyn: en vacker, framgångsrik, omtyckt ung kvinna mår trots det dåligt, ser ingen mening med nåt och försöker ta sitt liv.
”Jag återgår till jobbet med antidepressiva piller, äter middag med mina föräldrar och övertygar dom om att jag är normal igen. Och så en dag kommer någon att fria till mig. Han är lagom trevlig och mina föräldrar blir mycket glada. Det första året älskar vi med varandra jämt. Det andra och tredje året allt mindre. Just när vi håller på att tröttna på varandra blir jag gravid.
Att ta hand om barn, jobb och huslån håller oss igång ett tag. Sen, när det gått tio år är han otrogen för att jag är upptagen och trött. Jag får reda på det. Jag hotar att döda honom, älskarinnan och mig själv. Vi kommer över det. Några år senare är han otrogen igen men jag lådsas som ingenting för det är inte värt besväret. Jag fortsätter leva och önskar ibland att mina barn får det liv jag aldrig fick.”
Det där är själva introduktionen i filmen. Veronika (Sarah Michelle Gellar) berättar om sin svartsyn inför livet och jag avskyr det där förbannade offertänket och stämplar tummen ner på fodralet redan efter fem minuter. Jag kommer att hata den här filmen and I know it.
Filmen fortsätter i ett tempo som får en sengångare att kännas som Ben Johnson när han var som mest fullskiten med anabola. Det känns som om filmen vill vara svår, lite intellektuell sådär, ge svar på komplicerade frågor, få mig att tänka efter, känna efter, inse att det krävs att vara sådär långt nere på botten för att vilja leva igen. Men det är ju BULLSHIT. Formidabelt BULLSHIT.
Hela filmen är ingenting annat än osmakligt trams och den absolut konstigaste scenen är när Veronika badar i sjukhusets simhall och Lisa Ekdahls Vem vet spelas i bakgrunden. Jag bara undrar: varför då?
