Mary (Cameron Diaz) är något så ovanligt som en skitsnygg supersnällis. Hon är en schysst kompis, hon älskar sin efterblivne bror Warren över allt på jorden och hon räds inte att fråga skolans tönt Ted (Ben Stiller) om han vill vara hennes dejt på skolbalen. Ted tackar naturligtvis ja och den kvällen blir inte direkt som han föreställt sig. Ja, inte som Mary trott heller för den delen.
Mary flyttar från stan, Ted blir kvar och minnet av snyggaste och snällaste tjejen i skolan vill inte blekna. 13 år senare bestämmer han sig för att hitta henne och anlitar en något skum privatdetektiv.
Spanaren Pat (Matt Dillon) letar upp Mary i Miami. Han faller pladask för henne, drar en hittipåhistoria för Ted om Marys tillkortakommanden och tar sedan sitt pick och pack och flyttar till Miami för att komma nära Mary.
Men Ted är envis som en iller, han ger inte upp. När han sen får reda på att Pat ljugit för honom åker han efter för att se Mary med egna ögon. Han faller pladask – igen – för henne, liksom dom flesta snubbar i hennes närhet verkar göra. Till slut blir det en farsartad vriden komedi om att i krig och kärlek är allt tillåtet. Speciellt om det är krig om kärleken.
Det är pungar i kläm, det är sperma i hår, det är söndersolade hängtuttar, brinnande hundar och lyteskomik. Det skämtas alltså rätt friskt om det mesta som man oftast inte ”får” skämta om.
Bröderna Farrelly som gjort Den där Mary är även hjärnorna bakom Kingpin och Dum och dummare och den senare är i mitt tyckte den roligaste film som någonsin gjorts.
Den där Mary är inte fullt så rolig, den är ojämn och pendlar mellan riktiga gapskratt och ganska långa perioder av jahaja-gäspningar. Som helhet är den dock sevärd. Den är lång för att vara en komedi (119 minuter) och det känns. Den hade mått bättre nerklippt med 20 minuter.
Cameron Diaz och Matt Dillon blev ett par under filminspelningen. I mitt tycke är han bara för äcklig. Jag hade hellre dejtat granntanten.
