Topp 10: Världens bästa filmslut

Om början på filmen är bensinen så är slutet avgaserna, för att dra till med en rätt illaluktande metafor som faktiskt är sann.

Slutet är upplevelsen du och jag får med oss in i hjärtat, det som hänger kvar. Det är lukten, känslan, eftersmaken, resterna från när allt är över, slattarna efter festen, tårtkanten efter kalaset, doften av den goda parfymen från snyggingen som just passerade.

Är slutet dåligt trycks stoppknappen ner direkt eftertexterna anas eller så reser jag mig fort som attans från biostolen för att springa ut till bilen och låtsas spara sjuttio öre i parkeringsavgift. Är filmen bra så sitter jag där och tittar, eftertexterna rullar men jag är kvar som i nån slags skön koma och vill inte riktigt komma ut ur den där filmbubblan. Det är liksom slutet som är den STORA skillnaden mellan en klassiker och en bra dussinfilm.

Här är tio av mina favoritslut. Självklart finns det fler och antagligen har jag glömt några storfavoriter men dessa tio är mumma för själen. I alla fall för MIN själ.

Om filmtiteln är blå betyder det att du kan klicka på den om du vill. Då kommer du till min recension av filmen.

1. Det stora blå

Att inte ha med den enda film som fått betyg 6/5 av mig, det vore som att inte bara kacka i eget bo utan att göra det rätt i middagsmaten.

Slutscenen är så magnifik, så självklar men ändå överjävlig, så vacker men ändå irriterande att jag ryser bara jag tänker på den.

 

 

 

2. Saw

Det här borde vara det ultimata slutet i varje skräckfilmsthriller men av hundra som försöker är det hundra som misslyckas.

Den första Saw-filmen är undantaget som bekräftar regeln.

 

 

 

 

3. Döda poeters sällskap

Oh captain, my captain!
Hur många ungdomars liv har inte detta filmslut förändrat? Jag vet inte, men det sitter som gjutet i mitt hjärta i alla fall.

 

 

 

 

4. Primal fear

Det är inte ofta det kommer en vändning som denna i en för övrigt rätt ordinär thriller, men för mig är den inte ordinär. Speciellt inte slutet. I say no more.

 

 

 

 

5. Instängd

Det är mörkt, det är svart, det är trångt, det är klaustrofobiskt och spännande och herreguuuuud hur hög puls kan en människa ha innan hjärtat exploderar?

 

 

 

 

 

6. Sjätte sinnet

Filmtwisternas twist, jag får kalla kårar och smälter som smör.

 

 

 

 

 

7. A.I

Den här filmen kan jag skriva en C-uppsats om men det tänker jag inte göra. Jag tänker bara skriva att vad man än tycker om filmen i sig så sätter sig slutet i skallen och både jag och min klump i magen kommer minnas det för evigt.

 

 

 

 

8. Thelma och Louise

Wohoooooo, liksom! Det gäller att ge järnet här i livet, inte backa, inte ta skit, inte mesa, bara LEVA sitt liv till max och när det är slut så är det slut.
Och jag grinar.

 

 

 

 

9. Farligt begär

När Glenn Close använder sminkborttagning så gör hon det ordentligt och trots att ingenting blir sagt så förstår jag allt. Lysande, helt enkelt lysande!

 

 

 

 

10. Alien 3.

Ett slut som fick mig att se Alien 3 tre gånger på bio måste vara ett bra slut. Ripley rules!

 

 

 

 

 

Läs fler filmslutslistor här:
BlueRoseCase

Topp 10: Världens bästa öppningsscener

Det händer ibland att jag har cravings efter en speciell film precis som jag kan ha efter andra grejer, ja, choklad, lakritsshots och sånt.

Är det choklad jag vill ha och öppnar en chokladask så har jag svårt att ta en bit och stänga locket, men vill jag se en film men har ont om tid så funkar det i vissa fall att sätta på filmen och bara se öppningsscenen, i alla fall om den är tillräckligt bra.

Efter att ha läst 10-i-topp-listor med just öppningsscener hos Filmitch, Royale with cheese, BlueRoseCase och Voldo (som är påhittaren till hela idén från början) blev jag sugen på att gnugga mina grå och göra en egen.

Det finns många bra, många jättebra och en handfull helt fenomenala. Jag har säkerligen glömt några, jag har valt bort vissa men gällande topplistan har jag enbart gått på kärlek, magkänsla och mängden ståpäls på både armar och ben.

Vill du se öppningsscenen, klicka på filmtiteln.

1. Cobra
Jag tror inte ens Barry White kan bräda Sly´s sängkammarröst i det här introt.
Okej, Barry White är död men hade inte fixat det även om han var vid liv. Det blir liksom inte tuffare än såhär.

 

 

 

 

 

2. Gudfadern.

Det tar en sekund att komma i Corleone-mode.
EN SEKUND!

Filmmusiken, typsnittet på förtexterna, lyckokänslan i magen av att än en gång få se en av världens bästa filmer (detta gäller både Gudfadern och Gudfadern II som faktiskt är ÄNNU bättre än ettan).

 

 

 

 

3. Rocky IV
Wohooooooo!
Jag bara dööööööör så bra är det!!

 

 

 

 

 

4. Terminator 2
Det är ingen slump att den här öppningsscenen finns med på dom flesta såna här listor. Den ger ju hurven långt ner på vaderna.

 

 

 

 

5. Lejonkungen
När jag såg Lejonkungen allra första gången på premiärdagen på plats i Hollywood då grät jag som ett barn åt öppnings-scenen. När det liksom säger ”poff” av det där dova ljudet och sen kommer titeln upp mot den svarta bakgrunden, ja, det blev för mycket för mig, tårkanalerna typ brast!
Å andra sidan spelar det ingen roll om jag ser filmen fem gånger eller tio eller femton, jag blir alldeles tårögd varenda gång och ja, herregud, nu minns jag tjejen som sjöng den där låten fast på svenska (En värld full av liv) på ungarnas dop också….varför tänkte jag på det nuuuuu…..uuuäääääk. Måste snyta mig.

 

6. Magnolia
Jag vet inte om det går att berätta mer på så pass få minuter än vad Paul Thomas Anderson lyckas göra i Magnolias öppningsscen.

 

 

 

 

7. Reservoir dogs
Coola killar i snygga kostymer och smala svarta slipsar går i slowmotion till ball musik. Tarantino kan sin pryl!

 

 

 

 

8. Det stora blå
Precis som med introt till Gudfadern så behövs det inte många sekunder för att jag ska hamna i Det stora blå-världen och vilja stanna där. Den här öppningsscenen sätter mig nästan i trans och jag önskar mig ett direktnummer till Air Sicily.

”Roberto and an elevator, isn´t that enough?”

 

 

 


9. Hajen
Läskigt nåt så inihelvete. Och simpelt. Och nyskapande. Och, nä, jag vill verkligen inte bada utomhus mer.

 

 

 

 

 

 

10. Men in black
Danny Elfmans musik och en galen kameraåkning kittlar min fantasi så jag får utslag i hypofysen.

(Börja 2 min in i klippet.
Såg nu att introt är från MIB 2 men jag hittar inte introt från första filmen, fast det är den jag menar.)

 

 

Sen finns det tre eviga favoriter som är så klockrena att dom egentligen spelar i en egen liga i respektive genre och därmed inte får glömmas bort: Seven, Dum och dummare och Hulken.
Jag ÄÄÄÄLSKAR Hulken!!

Topp 10 – Världens mest romantiska filmkyssar

1. Clint Eastwood och Meryl Streep i Broarna i Madison County.

Scenen i köket, kyssen mellan Robert Kincaid och Francesca, passionen som går igenom både duk och TV-skärm är för mig den fulländade filmkyssen.

.

.

.

2. Johnny Depp och Heather Graham i From Hell.

Den alltid lika skönt maskulina Johnny visar med all önskvärd tydlighet hur begreppet ”hångla upp någon” ska gå till, även om det är upp mot en tegelvägg i en skräckfilm om Jack the ripper.

.

.

.

3. Demi Moore och Patrick Swayze i Ghost.

Äkta kärlek kan aldrig dö.

Molly: Do you love me, Sam?
Sam: What do you think?
Molly: Why don’t you ever say it?
Sam: What do you mean, why don’t I ever say it, I say it all the time.
Molly: No you don’t. You say ’ditto,’ and that’s not the same.
Sam: I love you, Molly. I’ve always loved you.
Molly : Ditto.
Sam: It’s amazing, Molly. The love inside, you take it with you. See ya.

.

.

.

4. Heath Ledger och Jake Gyllenhaal i Brokeback mountain.

Sällan har uppdämd passion mellan två älskande människor skildrats lika innerligt som i kyssen mellan Ennis och Jack precis utanför dörren till Ennis hus, där hans fru dessutom står i fönstret och tittar på.

.

.

.

5. Rosanna Arquette och Jean-Marc Barr i Det stora blå.

Amerikanskan Joanna åker till Sicilien för att åter få träffa Jacques, den snygga men lite underliga dykarmannen hon trånat efter från andra sidan jordklotet. Dom är på fest och ska gå hem tillsammans och hamnar i en hiss. Nuff said.

.

.

.

6. James Garner och Gena Rowlands i The notebook.

”Do you think I can be her tonight?” frågade Allie och dom båda visste att det kunde vara fråga om minuter, sekunder, innan hon åter försvann in i demensen. En kyss som kan vara den allra sista i ett helt liv av många.

.

.

.

7. Tom Hanks och Meg Ryan i Du har mail.

Hela filmen är superromantisk, slutscenen är fantastisk och dom är enastående tillsammans. Alltid, alltid.

.

.

.

8. Kate Winslet och Leonardo DiCaprio i Titanic.

Vad spelar klasstillhörighet för roll när man vet att man är gjorda för varandra?

.

.

.

9. Julia Roberts och Hugh Grant i Notting Hill.

Historien om bokhandlaren William Thacker och filmstjärnan Anna Scott har blivit en av världens mest romantiska filmer och varenda kyss dom emellan sitter som gjuten men den på bänken i den lummiga innergården är bäst av dom alla.

.

.

.

10. Kirsten Dunst och Tobey Maguire i Spider-man.

Upp-å-ner, en man med mask, en spännande filmkyss som självklart blir ännu bättre för att det regnar.

DET STORA BLÅ

Det var 1989. Det var kvällen innan min resa till Israel och jag hade varit i videoaffären och hyrt en konstig fransk-amerikansk rulle som jag egentligen inte ville se. Jag kände för Indiana Jones eller nåt med Stallone eller Tom Berenger, men jag hade sett allt med dom som gick att hyra.

Jag satte mig i soffan, färdigpackad och började titta och där satt jag storögd, alldeles blixtstilla och tårarna rann. Historien om amerikanska Johana (Rosanna Arquette) som förälskar sig i den snygge fridykaren Jacques Mayol (Jean-Marc Barr) vars vägar korsas av barndomskamraten och den extrema tävlingsmänniskan Enzo (Jean Reno) som är villig att göra ALLT för att få Mayol att ställa upp i en dyktävling bara för att visa honom en gång för alla vem som är bäst i världen, den historien är…..magisk.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det stora blå är en magisk film. Luc Besson har skapat ett mästerverk som är svårslagen i min värld.

Jag såg Det stora blå exakt rätt dag, rätt tid, vid rätt ålder. Jag tror alla filmintresserade människor, ja, andra med förresten, har en liknande film som liksom blir en ögonöppnare för världen, en katalysator för allehanda känslor och upplevelser, en speciell film som blir som ens bästa vän genom livet. Det stora blå är den filmvännen för mig.

Jag har sett Det stora blå 27 gånger.
Den vanliga 132-minuters-versionen 15 gånger och den extralånga (168 min) director´s cut-versionen 12. Varje gång får jag samma känsla, varje gång hamnar jag i nån slags nostalgisk gråtmild härlig blå-koma redan vid förtexten och det känns som att det borde vara en omöjlighet efter alla dessa tittningar.

Men för mig är det här filmhistoria. För mig är det här oslagbart.
För mig är det här den enda filmen jag sett som förtjänar ett högre betyg än vad som är möjligt.

Så, håll till godo. Sex ufon av fem möjliga till en film som är hundraprocent perfekt. Det går inte att göra film bättre än såhär.