Kategori: djurfilm

Publicerat

Deep Rising

Nu blev det återbesök i Sjöodjursonsdagstemat, bara sådär.  Jag fick nämligen ett mejl. I mejlet stod denna mening:

”Du som är fånig vad gäller vatten och som hatar ormar måste bara se Deep Rising.”

Visst. Mejlskrivaren har rätt. Självklart måste jag se den där filmen.

Treat Williams, Famke Janssen och ett stort gäng andra semikändisar (såna som är väldigt utseendemässigt lika andra stora skådespelare men som saknar en väsentlig beståndsdel: talang) befinner sig på en stor lyxig båt utanför Kinas kust. Många fartyg har försvunnit i området och ingen vet varför. Jo, jag vet, för jag har fått ett mejl så jag VET att det är ormar i vattnet och jag sitter som på häftstift och är skiträdd för jag hatar verkligen ormar mer än jag hatar halsfluss och vinterkräksjuka och fästingar och män som går och handlar i livsmedelsbutiker endast iklädda badbyxor och foppatoppflor.

Men vad fan, det kommer ju inga ormar. Det kommer nåt svart böljande som ser ut som Ursula i Den lilla sjöjungfrun fast med en massa huvuden som påminner om när man ska göra prinskorv lite ”snyggare” och skär snitt – kryss – i ändarna och när korvarna sen steks så liksom fläks dom upp.

Nä. Det här var larv. Skitdåligt larv.

(Och nej, jag kommer aldrig se Snakes on a plane, hur många mejl jag än får.)

Publicerat

SVINET

Dagens långsökta gåta:
Köksluckor kan med fördel målas med en skumgummi-rulle för bästa resultat. Om du tar bort gummit, vad finns då kvar?

Svar: Den här filmen. En SKUM RULLE.

Jag tänkte bryta av mitt massiva tittande på amerikansk och svensk film med något helt annat och hittade då denna: en belgisk svartvit film från 1974 – utan text – som handlar om en ensam man som knullar en gris. Ingen kan någonsin säga att jag inte försöker ta ut svängarna i alla fall.

Den svenska titeln, Svinet, låter rätt så harmlös egentligen. Jag har ingen aning om vad originaltiteln Vase de noces ordagrant betyder men den engelska titeln förstår jag: The pig fucking movie.

Redan dom första minutrarna av filmen får mig att ifrågasätta min mentala status som inte stänger av. Mannen, huvudkaraktären, dvs svinet, ska försöka skapa en flygande docka med hjälp av en duva och ett ihåligt illa tilltygat dockhuvud som han försöker trycka ner fågelhuvudet i.

Sen fortsätter filmen med att han försöker sätta på sin älskade sugga, sen bajsar han i en trälåda, sen springer han runt naken endast iförd grova innetofflor och jagar sin sugga men hon är för snabb och för lurig och han får fortfarande inte till det. Mannen har även massor av fåglar som springer runt på tomten och han verkar mest leva för sina djur, sina suspekta glasburkar och innehållet i sin bajstunna.

Sen får han då äntligen valuta för sitt trånande. Han tjongar på suggan och verkar mer än lovligt nöjd, glad och hård i magen efteråt och tidelaget resulterar i att mannen blir pappa till tre små grisar som han ska försöka uppfostra på sin sunkiga jävla gård.

Hade det här varit en svensk film hade jag sagt att med 78 minuters speltid skulle den inte få kallas långfilm. En belgisk film på 78 minuter bör inte heller kallas långfilm och den här är på gränsen att få kallas film överhuvudtaget. Ett konstprojekt, javisst, ett filmat experiment för att ta reda på var filmtittares gränser går, jodå, jag köper det med, men att se Svinet som en vanlig normal spelfilm kommer jag aldrig att kunna göra.

Undrar du förresten hur det gick att se filmen utan text?
Det gick bra. Inte ett enda ord yttrades nämligen i hela filmen.

Tack gode gode Spielberg, Cameron, Malmros, Ephron, Lucas, Howard, Sundvall, Tarantino, Zemeckis och alla ni andra som gör lättsmält filmunderhållning för oss som vill drömma oss bort till en annan värld ibland. Fanns det bara experimentell film såsom denna så skulle jag lägga ner Fiffis filmtajm på en pisskvart och sitta och karva mig i hålfoten med en glasbit istället. Det vore behagligare. För alla.

(märk väl, inte ens denna är sämre än Göta Kanal 3)

 

Publicerat

GRABBEN I GRAVEN BREDVID

Alla människor vars hjärna innehåller ett UNS av sunt förnuft fattar att ingenting i TV-serien Bonde söker fru är som det ser ut att vara.

Solen skiner inte alltid. Bönder är inte trevligare än andra. Tjejer som vill bli bondfruar för att få en kvart i strålkastarljuset har inte alltid superlätt att acklimatisera sig till det ”ljuva” livet på landet.

Det är liksom inte laidback musik i bakgrunden när man ska upp och mocka, fodra och mjölka klockan halv fyra på morgonen i spöregn och två plusgrader. Ingen jävel kan lura i mig det.

Istället tycker jag att alla tjejer som får för sig att söka till Bonde söker fru ska hyra Grabben i graven bredvid och liksom reka innan dom postar sin ansökan för HÄR snackar vi dokumentärkänsla och verklighetsanknytning i lantlig miljö. Eller….öööööööööeeeeöööööö…NOT.

I den här filmen får vi följa Desirée (Elisabet Carlsson), den pedantiske bibliotikarien från stan och Benny (Michael Nyqvist), den smutsige bonden och hur deras världar möts och kärlek uppstår. Hör du stråkarna nu? Fågelkvittret? Nej, inte jag heller.

Det blir liksom ingen kärlek i luften. Det blir inget pirr. Det enda som händer är att fördomarna om lantisar som mindre intelligenta varelser duggar tätt liksom klyschorna om hur belästa kvinnor i välstrukna kjolar och stora stickade halsdukar beter sig. Visst är tanken att det ska krocka, det är själva vitsen med historien, men nån jävla måtta får det väl ändå vara på dumheterna!?

Benny framställs som totalt IQ-befriad. Han är bonde för bövelen, alltså läser han inga böcker. Punkt. Det är en sanning i filmen precis som att Desirée inte kan laga mat – inte köttbullar i alla fall – av den enda anledningen att hon är en stadsflicka.

Vilket jävla junk!

Ingen människa är så ensidig som Desirée framställs i Grabben i graven bredvid. Ingen människa är lika platt som Benny heller. Visst, det är svårt att få in en hel drös av personlighetsdrag i en karaktär, men är inte svårigheter till för att övervinnas?

Att titta på Grabben i graven bredvid är som att se en kortklippt Barbie och en lerig Ken stå och torrjucka varandra på låret, i motvind och med hemlängtan. Det gnistrar aldrig, det känns ingenting, jo, det svider lite när filmen tar slut för jag tänker ”äääääsch, neeeeeej, faaaaaaan” och nån enstaka gång drar jag på smilbanden, men med stängd mun och även det stramar.

Det höga betyget är Micke Nyqvists förtjänst. Han är skithet även i lantmännenkeps och fyra kilo koblajja under naglarna. Det är få förunnat att vara det.

 

Publicerat

CUJO

Jag tycker inte om hundar.

Jag tycker inte om stora hundar, inte om små, jag tycker inte om dom även om husse/matte säger alldeles så bestämt ”hon skäller bara för att hon är glad” eller min favorit ”han är så snäll, han tycker om barn”.
Hur fan vet man en sån sak?

Nej, jag tycker inte om hundar. Punkt. Inte ens söta hundar. Jag lägger inte huvudet på sned och suckar nämen åååååååhh åt vare sig Lady och Lufsen eller den där töntiga Lassie.

Hur kommer det sig då att jag tittar på en film med en rabiessmittad mördarhund i huvudrollen? Ja, kanske för att jag gillar Stephen King. Kanske för att jag är idiot. Kanske för att hur jag än vrider och vänder på min hundaversion så är och förblir Cujo en kultfilm i djurskräckgenren.

Cujo är egentligen rätt mångbottnad som skräckfilm betraktad. Den kan dels ses som en ordinär 80-tals skräckis i dova färger och fula skådisar men den kan också ses som amerikansk socialrealism med missanpassade familjer med en stor hund i centrum. Det tredje alternativt är att se på filmen som en homage till den starka kvinnan.

Donna Trenton (Dee Wallace ) är mamma till lille Tad, gift med en riktig tråkmåns och har en skäggig älskare. Hon är blondin, korthårig och visar inte onödigt mycket hud, inte ens i dom intima sexscenerna.

Donna är precis lika tuff som någonsin Sigourney Weaver i Alien. Hon kör sitt race, hon tar konsekvenserna för sitt handlande, hon kämpar för sig och sin son när den där blodiga hundjäveln attackerar och hon gör det så effektivt hon kan och utan att klaga.

Scenerna när hon och Tad är ensamma i bilen i väntan på Cujo är klaustrofobiska bortom sans och vett. Det är faktiskt bland dom häftigast filmade minutrarna jag sett i skräckfilmssammanhang från det årtiondet trots att jag som åskådare egentligen inte får se någonting alls.

Men sammantaget är Cujo är inte en särskilt otäck film. Den där Tjorven-hunden blir aldrig läskig hur mycket köttslamsor dom än klistrar på honom. Däremot är boken en riktig nagelbitare och får jag för mig att stämma träff med Cujo igen så får det bli i pocketformat.

Publicerat

ANACONDA

Jag undrar hur mycket stjärt filmmakarna var tvungna att sälja för att få Jon Voight, Jennifer Lopez, Eric Stoltz, Ice Cube och Owen Wilson att tacka ja till medverkan i Anaconda.
Det var säkerligen tusentals kilo välpumpad skinka och litervis med rövsmör eller ja, det kan också ha varit en stor kappsäck med dollars, det kan ha varit så.

Jon Voight spelar Paul Sarone, en galen jägare som fått världens största anaconda på hjärnan. 13 meter lång och fullkomligt livsfarlig finns den nånstans i Amazonas mörka flodvatten. På samma vatten finns båten med ett filmteam bestående av resten av kändisarna.

Ja, det är klart att filmteamet träffar på jägaren.
Ja, det är klart att hela gänget träffar på ormjäveln.
Ja, självklart dör några.
Ja, jag är en idiot som tittar på sånt här när jag lider av extrem – EXTREM – ormfobi och inte kan ta ner fötterna från soffan och ner på golvet när jag sett klart filmen och efteråt ser jag ormar i tvättkorgen och i diskmaskinen och på balkonggolvet och i bilen och i sängen och nej, jag vill inte fatta att dessa panikattacker har något som helst sammanträffande med filmen jag just såg för jag gillade ju filmen. Den är nämligen inte i närheten av så dålig som man skulle kunna tro.

Anaconda är något så härligt som en schysst, spännande djuractionrulle. En välspelad nagelbitare som jag gärna ser och ser om.

Jon Voight blev en liten favvo för mig i Den sista färden men på senare år tänker jag bara på hans bil när jag ser honom. Undrar varför?

 

Publicerat

THE HUMAN CENTIPEDE (FIRST SEQUENCE)

The Human Centipede börjar som en rätt ordinär skräckfilm.

Två piffade amerikanska tjejer på semester i Tyskland hamnar på fel plats vid fel tillfälle, klädda i alldeles för kalla och otympliga kläder.
Dom åker fel, får punka på bilen, det börjar regna (tjejer i skräckfilm vet sällan hur man byter däck), det är ingen täckning på mobilen, dom letar efter närmsta hus men går självklart inte längs vägen utan beger sig rätt in i snårskogen med sina höga klackar, går givetvis vilse och ja, dom kommer till ett hus och ringer på.

I huset bor den pensionerade kirurgen Dr Heiter. Han är lite speciell. Dels är han otäckt albinovit i hyn, dels har han en sjuk dröm om att skapa en mänsklig tusenfoting.

Så han kidnappar dessa två tjejer och en asiatisk kille och med hjälp av kirurgisk precision, tysk noggrannhet och extrem målmedvetenhet (och ja, en del Rohypnol, genomtänkta operationsrutiner, skalpeller, nål och tråd) lyckas han genomföra sin dröm.

Filmer som enligt massmedia och mun-mot-mun-metoden fått biopublik att spy får ofta stora rubriker. Så var det redan på Motorsågsmassakerns och Blair witch projects tid och det är inte ett dugg annorlunda med The Human Centipede.

I Sverige har det stått en del om just denna film i den ena kvällstidningen och självklart lockar såna rubriker ”fel” folk till biograferna. Fel i detta fall betyder folk som normalt sett inte ser skräckfilm och folk som inte har det intresset/läggningen reagerar mycket starkare på denna typ av film än såna som till exempel jag som är rätt luttrade/skadade och har sett mycket skit.

The Human Centipede är helt okej som film betraktad trots att den har flera logiska luckor som är så stora att jag blir rätt irriterad. Ser jag på den som en skräckfilm så ja, visst är den spännande ibland, den funkar, det gör den. Men att den skulle vara den überslafsiga äckelpäckelrullen som den skrivits upp som, det kan jag inte riktigt hålla med om.

Tanken på mina knäleder skulle skäras av och att min mun skulle sys ihop med någons anus för att sedan ha någon annans mun insydd i mitt eget anus, ja, inte fan är det en härlig tanke. Hela grejen är ju så sjuk att jag ifrågasätter manusförfattarens mentala hälsa, men i filmen är det mer just den tanken som är det otäcka, inte det man faktiskt får se och jag har svårt att tro att biopublik kräks av en tanke.

Efter allt jag läst om filmen hade jag trott på operationsscener i närbild, jag hade lite hoppats på riktigt groteska grejer men så blev det inte. Det blev läskigt i hjärnan, inte för ögat och det är antagligen det som gör att filmen heller inte släpper. Jag tänker på den, den finns med och på något sätt blir den otäckare och otäckare ju längre tiden går. För den ÄR suggestivt otäck och är du känslig ska du absolut inte se den, men att den kallats ”den äckligaste filmen någonsin” – DET förstår jag inte.

Publicerat

SÅ OLIKA

Lotta (Ingela Olsson) och Sanna (Anna Ulrica Ericsson) är systrar och rätt olika varandra som personligheter. Lotta är nyblivet borgarråd i Stadshuset och Sanna är en ytlig mediapersonlighet, anställd på ett produktionsbolag. Lotta är nyskild tvåbarnsmamma, Sanna har inga barn, är singel, men älskarinna åt en inte gift, men väl upptagen, man (Johannes Bah-Kuhnke).

Lotta tävlar om topplaceringen i sitt parti med en självgod snubbe som heter Martin (spelad av Rolf Lassgård) och hon övertog platsen som borgarråd från motståndarpartiets höga snubbe Joel (spelad av Philip Zandén) som har en brattig son som flirtar med Lottas 14-åriga dotter Julia.

Sen är det äkta paret Siw Malmqvist och Fredrik Olsson som spelar huvudrollsinnehavarnas föräldrar, och Rickard Wolff spelar och sjunger Strindberg och Nina Gunke är Joels fru och Johan Widerberg spelar en djurskötare som jag aldrig ser blinka.

Pieeehuwww.
Andas.

Så olika har ETT stort problem: handlingen kretsar kring alldeles för mycket folk. Jag bryr mig inte om nån utav dom därför att jag HINNER inte. Jag får inte en chans att landa nånstans och fundera, eller känna efter för den delen. Det är ett jävla tempo, det är konstiga klipp, det är situationer som är fullständigt superknepiga och mitt i allt detta är det loads and loads av kända ansikten som man ska försöka pussla in i en rollfigur och som grädde på moset överöses hela filmen av djur.

Jag gav upp. Jag tröttnade rejält och fort gick det. Ingela Olsson som Lotta är briljant, men det är hon alltid. Anna Ulrica Ericsson körde med massivt överspel genom hela filmen och slutet sen, ja slutet, herregud säger jag bara.

Om jag varit filmkonsulent och läst detta manus hade jag gett tillbaka det till Helena Bergström och Tove Alsterdahl och sagt ”Skriv om, skriv rätt, för det här slutet finns det ingen på jooooorden som köper”.

(och nu är jag snäll)

Publicerat

ACE VENTURA – DEN GALOPPERANDE DETEKTIVEN

Vad enastående härligt det var att se om denna med barnen och höra deras glada skratt filmen igenom.

Jag mindes direkt hur (bitvis) rolig jag tyckte den var när den var ny på bio och samtidigt mindes jag hur enerverande det var med detta överspel från Jim Carreys sida. Då var han så ny, jag hade knappt sett honom i någon film innan och jag tyckte han var svinjobbig med detta minspel. Samtidigt är scenen när han och Courtney Cox är på fest hos den rike mannen och ska leta efter delfinen en komisk gräddtårta.

Ja. Det är det filmen handlar om. Miami Dolphins livs levande maskot, delfinen Snowflake, blir kidnappad precis innan Super Bowl och djurdetektiven Ace Ventura (Jim Carrey) blir anlitad att hitta honom.

Intrigen är djup som en uppblåsbar barnpool, men skit samma. Det här är rätt kul faktiskt.

Publicerat

THE THAW

Thaw betyder smälta, tina, tina upp, töa. Det som åsyftas i filmen The thaw är klimat-förändringarna som sett till att glaciärer smält och under isen finns sådant vi inte riktigt kan hantera. Som en mammut. Som tinar upp.

Nej, mammuten vaknar inte och blir till en CGI-mammut i Jurassic Park-storlek och det tackar jag för. Däremot finns insekter inne i mammutens kropp, ägg som kläcks av värmen och blir till larver. Insekter som är ena elaka filurer, som biter sig tag, gnager sig in, lägger ägg och dödar.

The thaw handlar alltså om en forskningsexpedition i Arktis som leds av Dr David Kruipen (Val Kilmer) och tre studenter och doktorns dotter får åka dit för att delta i projektet. När dom kommer fram är hela expeditionen försvunnen. Det är alldeles dött, förutom några små parasiter som springer omkring och låter.

The thaw är inte för Val Kilmer vad The wrestler var för Mickey Rourke. Val Kilmer har passerad bäst-före-datumet för länge sedan och jag tror att det krävs att Quentin Tarantino kliver in och ger karln en roll för att han inte ska självdö helt i Hollywood. Tarantino har ju trots allt räddat karriärerna för både John Travolta och Bruce Willis.

Som skräckfilm betraktat är The thaw helt okej. Helt okej skådespelarinsatser, handlingen klarar balansgången mellan trovärdig och ordinära skräckfilmsfloskler bra. Framförallt är det en film om äckliga små djur. Det ÄR äckligt när larver kryper in och ut ur ögon, när insekter springer överallt, äter upp kroppsdelar inifrån, lägger ägg i magar, i snoppar, i armar. Det äckliga är också att få se allt detta i närbild (ja, inte snoppen dock, vi snackar amerikansk film här) och att höra ljudet av små små insektsfötter mot hårda golv. Det tog ganska exakt 15 minuter, sen började det klia och det kliade och kliade på hela kroppen tills filmen var slut.

Så ja, filmen funkar. För jag antar att det var precis just den där klådan filmmakarna ville åt.

Publicerat

IMSE VIMSE SPINDEL

När man tittar på trailern till den här filmen kan man nästan förledas att tro att den är kul. En komedi liksom. Det kanske den är för någon som föder upp fågelspindlar, men inte för mig.

Imse vimse spindel ska väl vara nån form av pilsnerfilmsöversättning av originaltiteln Arachnofobia, höhö, jättekul, men originalet säger betydligt mer om filmen. Det här är en film spindelfobiker helt enkelt inte ska se.

En människa som skriker när det kryper en åttabent varelse över golvet ska hålla sig borta. Någon som inte bara får en LP-skiva under armen vid åsynen av en ”Långben” utan hela plattan The concert for Bangladesh med bland annat Ravi Shankar (från 1971) breder ut sig under skjortärmen ska befinna sig långt från DVD-hyllan. En sån som jag som kastat Gustaf Frödings samlade verk på mängder av spindlar, för att sedan hoppa på boken och sedan inte våga lyfta boken för egen maskin, en sån som jag ska DEFINITIVT inte se denna film.

Arton år gammal stod jag framför en av biograferna i Eskilstuna med premiärbiljetten till Imse vimse spindel i handen och en tuff tjejkompis vid min sida. Fan, jag var rubbad redan då.

Jag var livrädd, det kliade, jag skrek, svettades, hatade mig själv som sagt ja till att se filmen (fast jag visste att det var jag som tjatade dit polaren). När jag såg den igen härom månaden trodde jag att jag blivit vuxen och luttrad och att jag skulle kunna se det komiska i filmen.
Det gick…..sådär.

Publicerat

G-FORCE

Redan för flera år sedan började jag gnälla över programmen på MTV, att det klipps sjutton gånger i sekunden och jag blir typ trött bara av att titta. Ögonen hänger liksom inte med.

MTV-klippning är gubbkalsong i jämförelse med G-Force.
HÄR går det undan.

Jag fattar att tanken med filmen är stor duk, 3D-brillor, jättepopcorn och big-gulp-läsk och att titta på den på liten dator med kasst ljud inte är att göra filmen rättvisa. Men det skiter jag i.

Filmen är nämligen inte alltigenom dålig. Den är inte bra, men det är ingen kalkon och jag vet att jag definitivt inte är målgruppen för marsvinsanimerad action så jag sågar den bara lite.
Med sticksåg.

Trailern hittar du här

Publicerat

KING KONG

Undrar om han finns någonstans därute.

Han, den där mannen som vill rädda mig från allt ont.
Han som bara genom en blick kan få mig att smälta.
Han som bara genom en blick från mig blir alldeles lugn.
Han som brottas med bestar (för min skull).
Vrider nackar av dummisar (för min skull).
Leker busiga vinterlekar med mig på frusna insjöar (dammar eller konstfrusna skridskobanor går oxå bra).
Klättrar upp med mig hand i hand på högsta toppen, bara för att visa mig världen.

Han som kanske skulle snegla på andra tjejer som liknade mig, men kasta iväg dom på soptippen vid närmare granskning.
Han som skulle äga mitt hjärta.
Han som skulle typ dö för min skull.

Undrar om han finns? Min Mr Kong. Min King Kong ute i världen.

King Kong är fantastisk på många sätt. Enbart sista halvtimmen var värd biljettpriset (eller DVD-priset). Det är makalösa effekter, skitäckligt ibland, det är spännande och svulstigt när Peter Jackson slår på stora bongon. Naomi Watts är jättesöt, Adrien Brody är skitsnygg, Jack Black är Jack Black men här spelar han en Jack Black-typ och är acceptabel. Men framförallt är King Kong underbar, fullkomligt underbar. Apan alltså!