Kategori: drama

Publicerat

ME AND EARL AND THE DYING GIRL

En ung tjej, Rachel, får leukemi. En skolkamrat, Greg, tvingas av sin mamma att umgås med henne för att ”göra henne glad”. Greg har en kompis som heter Earl och dom två tillsammans är ena skönt kreativa och fantasifulla killar.

Utan att ha sett förra årets cancersnyftare Förr eller senare exploderar jag känns den här filmen som en ganska osentimental hipstervariant i jämförelse. Den förra filmen VET jag att jag inte kommer se (hur mycket min dotter än tjatar), den här hade jag inga större problem med annat än en scen som blir riktigt känslomässigt jobbig.

Thomas Mann som Greg, Olivia Cooke som Rachel och RJ Cyler som Earl, alla tre gör jättefina rollprestationer och jag tycker det var väldigt skönt att se unga nya ansikten. Detta tillsammans med snyggt kamera-arbete, fin musik och en kompetent berättad historia gör detta till en B R A film på alla sätt och vis. Kantboll på en fyra. Borde kanske vara en fyra. Fan, är jag snål nu?

Filmen visas på Stockholms Filmfestival.

Publicerat

KVINNAN I GULD

1907 målade den kände konstnären Gustav Klimt ett porträtt av en kvinna vid namn Adele Bloch-Bauer. En kvinna i guld helt enkelt. Denna kvinnas brorsbarn hette Maria Altmann (Helen Mirren) och hon flydde från Wien till USA under andra världskriget.

Den här filmen handlar om Marias kamp att återfå den konst som nazisterna stal av hennes familj under kriget och som hängt på museum i Österrike sedan dess. Det rörde sig om totalt fem tavlor signerade Gustav Klimt men det var just tavlan föreställande Adele som var viktigast för Maria.

Till sin hjälp tar hon sin väninnas son Randol Schoenberg (Ryan Reynolds), en nybakad jurist med privata skulder som precis som fått jobb på ett advokatkontor.

Filmen är en BOATS (based on a true story) och den typen av film kan vara riktigt svår att få till. Oftast är problemet att det är en känd människas hela liv som ska berättas och det blir bara snifferier på ytan av det hela och därför ganska…tråkigt. Här är problemet lite mer komplext än så.

Det är en sann berättelse och det som skildras är en del av Europas historia som inte får glömmas bort. Jag är med där. Både Maria Altmann och Randol Schoenberg har säkert varit både noga och ärliga när dom skrivit ner sina minnen MEN jag tror att det här är nåt som gör sig bättre i bokform. På film blir det viktigare att personerna känns åtminstone liiiiite ”omtyckningsbara” och jag är ledsen men för egen del känns både Maria, Randol och Randols fru (Katie Holmes) som personer jag inte känner varken för eller med. Jag har även svårt att se bortom skådespelarna, det blir bara Ryan Reynolds i fula 90-talskläder och Helen Mirren med bruna linser och tysk brytning.

Det mest intressanta med filmen är egentligen tavlan titeln syftar till. Den 18 juni 2006 såldes den vid en auktion i New York för 135 miljoner dollar. Det gjorde den till den dyraste tavla som dittills hade sålts. Och nej, det är ingen spoiler.

Publicerat

IN BRUGES

Varför vill alla döda Brendan Gleeson hela tiden?

Jag blir bekymrad här. En sån härlig skådespelare, en man med en sådan varm aura, varför måste hans liv stå på spel i varenda film jag ser?

Okej, varenda film är att ta i. För inte så länge sedan såg jag Calvary och blev totalt knockad av denne skådis som jag sett i så himla många filmer men aldrig förut brytt mig om. Nu skulle jag vilja sitta med honom i en skumt belyst hotellobby, dricka mörkt urinfärgade drycker i breda kristallglas och prata om livet, kanske med en sprakande öppen spis i bakgrunden och uppstoppade djur med horn på väggen. Av nån anledning tänker jag mig att jag är barfota och att jag trycker in tårna i en djupt lurvig och – för att vara en hotellobby – otroligt ren matta men det är en bisats i tankeverksamheten. Huvudsaken är Brendan Gleeson.

Jag fick ett twitter-tips om att se In Bruges då Gleeson är med och filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh, bror till John Michael McDonagh som skrev och regisserade Calvary och självklart lyssnar jag på tips. In Bruges har legat på min bör-se-lista väldigt länge men då jag och Colin Farrell inte är några BFF:s direkt ramlar den alltid ner i förmån för andra, mer lockande, filmer. Men nu, en plötsligt ledig fredagsförmiddag, blev det av. Frukostmys och en filmisk resa till Belgien med två kriminella män kändes på pricken rätt.

Ray (Colin Farrell) och Ken (Brendan Gleeson) försörjer sig som lönnmördare. Efter en misslyckad ”operation” i London blir dom beordrade av sin överordnade Harry (Ralph Fiennes) att fly till Brygge (ja det är det svenska ordet för Bruges), en liten stad i Belgien.  Ken tycker att det är ganska najs, han gillar den gamla staden, att se sig omkring och dricka en öl eller två. Ray däremot han klättrar på väggarna och tycker livet suger. Två veckor ska ha bo i ett hotellrum tillsammans med gubben Ken, vilket jävla mörker!

Dom båda försöker dock göra det bästa av situationen på sina olika vis vilket leder till förvecklingar, galenskaper, slagsmål, förälskelse, en dvärg, hästbedövning, nyttjande av pistol samt blodmos.

Jag tyckte om filmen under första halvan, den kändes som en stabil trea, en BRA film helt enkelt. Gleeson och Farrell kompletterar varandra bra och jag gillar att det är så många närbildsscener. Man kan se varenda rynka, skäggstrå, ögonryckning, tår, skådespelarna kommer inte undan, dom kan inte gömma sig bakom smink och balla filter. Men när halva filmen har gått så händer det nåt. Det är som att man slagit på undersidan en upp-och-nedvänd ketchupflaska i fyrtio minuter och sen plötsligt säger det ploffs och den torra ketchupen liksom…vaknar. Saker och ting ställs på sin spets och storyn hettar till ordentligt.

Filmen tar slut lagom till sista klunken kallt kaffe, eftersmaken sitter i länge och det är inte kaffet jag syftar till. Brendan, ååå Brendan Gleeson. Jag lider med dig och dina snälla ögon. Colin Farrell är bra här men han imponerar inte så det känns i magen. Kanske får jag vänta på andra säsongen av True Detective för att han ska nå dit?

Nu ska jag ta mig an John Michael McDonaghs The Guard och Martin McDonaghs Seven Psychopaths. Ett par till lediga förmiddagar bara så.

Publicerat

THE SKELETON TWINS

Dom är tvillingar, Milo och Maggie. Dom har inte träffats på över tio år men tvillingar är dom likväl, sånt går liksom inte att sudda ut. Milo (Bill Hader) ligger i ett badkar och har beslutat sig för att avsluta sitt liv. I en annan del av USA bor Maggie (Kristen Wiig) med sin man Lance (Luke Wilson) och dom lever ett liv som verkar vara rätt bra, sådär som dom flestas liv är om man inte känner till det som inte syns.

Jag blir lite ledsen av att The Skeleton Twins är en typ av film som ofta faller i glömska när den går upp på bio. Nu släpps den på DVD och jag är inte säker på att den når den stora publik den förtjänar nu heller. Bill Hader och Kristen Wiig är stora namn för alla som har koll på Saturday Night Live eller läster credits efter animerad film. Okej, Wiig känner nog många till i och med Bridesmaids men annars känns det som att dom båda är OTROLIGT bra jämfört med den sparsmakade uppmärksamhet dom får. Jag blir på gränsen till arg nu känner jag. Så många snoriga småungar och plutande tramspellar som exponeras på ljustavlor när vissa filmer har premiär och så finns det filmer som The Skeleton Twins som hamnar i PR-mässig radioskugga fast alla borde se den.

I mina ögon är The Skeleton Twins kantboll på en fullpoängare. Nu har jag bara sett den en gång men jag kan mycket väl tänka mig att jag kommer höja betyget vid en omtitt. Skådespelarprestationerna är alldeles underbara. Bill Hader som den homosexuelle Milo, han är fantastisk. Det finns en speciell scen i filmen som innehåller en viss låt, lite mim och dans, jag ler bara jag tänker på den (och här kan du se den scenen om du vill, det är ingen direkt spoiler). Kristen Wiig som Maggie är precis sådär komplext bradålig som alla vi människor är och Luke Wilson, har han någonsin varit bättre än här? Han är så himla fin, bara glad och…nöjd.

Jag tror faktiskt jag är kär i den här filmen. Ja. Så är det. Tokkär faktiskt.

Publicerat

SOME GIRL(S)

I kölvattnet av mina senaste Neil LaBute-inlägg (Your friends & neighbors samt Tre om en-inlägget) sitter jag i en liten sliten eka och ror febrilt för att komma in till land. Det är dimmigt, det är kallt men jag är envis som ett helvete och nu sitter jag här med ännu en film med Neil LaBute-inblandning på näthinnan.

Some girl(s) var från början en teaterpjäs skriven av Neil LaBute som sen blev ett filmmanus skrivet av Neil LaBute och med tanke på hur svintråkig filmen var är jag glad att jag inte såg den på en teaterscen.

Jag inser att jag är en smula orättvis nu, kanske hade både filmen och pjäsen fungerat bättre med någon annan än Adam Brody i huvudrollen? Filmen hade det definitivt. Adam Brody är nämligen ett mycket konstigt val tycker jag, han är så iskall och personlighetslös att Ben Affleck skulle kännas vivid, sprudlande med glimten i ögat bredvid honom – och så känns han i en BRA film. I en mindre bra film blir han närmast outhärdlig att titta på.

Dom fem kvinnliga skådespelarna, Kristen Bell, Zoe Kazan, Emily Watson, Mía Maestro och Jennifer Morrison gör så gott dom kan med detta taffliga manus, ingen skugga på dom, inte alls. Denna gång skyller jag 50% på ett intetsägande manus, 40% på dålig casting och regi och 10% på Adam Brody  – bara för att.

Både Some girl(s) och Neil LaButes The shape of things spelar i samma liga, jag kallar den Superettan.

Publicerat

THE DOUBLE

The Double är en ohyggligt svår film att förklara och en än värre film att bedöma.

Jag såg filmen i korta stötar, det var som om hjärnan inte kunde ta till sig allt på en gång. Jag såg en kvart, stängde av. Jag började om kvällen efter, såg tjugo minuter, somnade. Kvällen efter lyckades jag se trettiofem minuter innan det var gonatt. Sakta men säkert betade jag av den och vid sjunde tittningen tog jag mig från början till slut. Sen var jag det. Slut.

Jävlar alltså, det här är en film som både tar och tär och den ger inte så värst mycket tillbaka, helt ärligt. Jo, den ger en del att tänka på och den ger mig nånslags nyförälskelse i Jesse Eisenberg. Eisenberg har för mig mest varit en skådis som gör det han ska och samtidigt levererar sina monologer med ett jävla tempo. Här blir han nånting mer, här blir han större än sig själv, han blir en GIGANT.

Eisenberg gör så mycket med sin roll här att det känns som han står i ett vägskäl. Beroende på vad han väljer för film härnäst kan han gå från en indiekändis till en av dom allra största. Efter en glimt på IMDb känner jag en fnysning röra sig genom näsan. Han spelar alltså Lex Luthor i storfilmen Batman v Superman som kommer 2016 och det kan ju blir hur som helst. Det kan bli som pingvinrollen blev för Danny DeVito eller som Jokern blev för Heath Ledger. Hur det blir för Jesse, ja den som lever får se.

The Double är Jesse Eisenbergs film rätt igenom. Mia Wasikovska spelar den kvinnliga huvudrollen men det är bara en andrafiol med otvättat hår, inget mer än så. Är Mia Wasikovska den kvinnliga versionen av Paul Dano?

Genremässigt jämförs The Double med Enemy vilket känns rätt rimligt. Filmerna kom ungefär samtidigt och i den ena filmen spelar Eisenberg två personer och i den andra är det Jake Gyllehaal som spelar mot sig själv. Båda filmerna är mörka och kräver en del av oss som tittar och för egen del tilltalas jag av båda.

Enemy är ett mästerverk i mina ögon, The Double når inte upp till samma höjder men det är bara att kapitulera för det faktum att jag är våldsamt förtjust av denna typ av tvillingfilmer. Det finns nämligen en till film som platsar in i detta gäng, David Cronenbergs Dubbelgångare från 1988. Efter en snabb summering ser jag att mitt medelbetyg för dessa tre filmer är hela 4,7! Hör jag en synål falla nu?

Publicerat

THE THEORY OF EVERYTHING

Stephen Hawking känns som ett man som dom allra flesta av oss känner till. En skinntorr glasögonprydd rullstolsburen liten varelse som kommunicerar genom en röstmaskin är kanske det man ser framför sig och ja, det stämmer. Stephen Hawking fick ALS som ung och gavs endast några månader kvar i livet, nu är han 72 år och har överbevisat läkarnas kolsvarta framtidsutsikter många gånger om.

På nåt sätt är Stephen Hawking även det ultimata beviset för att en människas insida och utsida inte nödvändigtvis behöver harmoniera för att bli bra. Den där hjärnan alltså! Han – ensam – har kommit på grejer hela forskarlag inte skulle komma i närheten av på månadslånga brainstormingskonferenser.

Filmen The theory of everything fokuserar på kärlekshistorien mellan Stephen och Jane, kvinnan som kom att bli hans fru under många många år. Eddie Redmayne är Stephen, ett skådespelarval som skavde i mig under filmens första kvart men som sen kändes så naturligt att jag ibland glömde att det var en film jag såg. Felicity Jones spelar Jane och hon går verkligen från klarhet till klarhet med hela sin superbrittiska uppenbarelse. Mitt enda lilla problem med henne är när hon ska spela äldre, hon har ett ansikte som ser ut som en oförstörd fjortonåring och det krockar lite för mig.

Boats-filmer (based on a true story) kan ofta vara lite kluriga. När dom är som bäst får man en helt ny inblick i en annan människas liv och jag blir känslomässigt helt sönderrockad. I sämre stunder blir filmerna ett visserligen intressant men ändå ett litet jaha. Jag har svårt att avfärda någon boats som ren skräp då det alltid finns nåt att ta till sig av i en annan människas levnadsöde, man kan se det som en filmisk historialektion, som att gå i skolan en stund. The theory of everything är just precis så, en lektion i mänsklighet som kan lära oss alla en hel del men som film når den inte ända in i mig. Det finns egentligen ingenting att klaga på, filmen är flawless och ett jaha. Komplex, precis som Herr Hawking himself.

 

Publicerat

ADMISSION

Ibland när jag slutat jobba sätter jag mig i bilen och åker hem och vips är jag hemma. Jag minns inte hur jag körde, jag rattade liksom med autopilot. Vägen är mig så hemtam att hjärnan unnar sig att gå ner på strömsparmode.

Att se Admission är som att åka hem från jobbet en sådan dag när allting har varit precis som vanligt, när vädret är varken sommarsoligt eller krispigt vinterklart, heller ej duggregnigt eller stormvindigt, det är typ…lagom.

Admission är som att se en film man redan sett som man inte sett men ändå vet allt om. Tanken att det ska komma en twist finns någonstans i bakhuvudet men all logik säger att det inte kommer komma någon twist vilket det inte heller gör. Samtidigt är det väldigt mysigt. Att se Admission är som att dricka afternoon tea med en kär vän, vi snackar inte Espresso med en lunchdejt eller födelsedagsfika på finporslin med mormor nu.

Skådespelarduon Tina Fey och Paul Rudd kan mig veterligen inte reta upp nån, dom båda är urtypen av schyssta typer, av alldeles…lagom…människor. I Admission är dom just det. Lagom bra. Lagom usla. Lagom människor.

Ibland kan det vara skönt att se en film på autopilot, man tittar men hjärnan behöver inte jobba så hårt. I såna lägen är Admission en perfekt film. Den puttrar på, engagerar mig inte, retar mig inte men det tar mig från jobbet och hem om man så säger.

Publicerat

DEN BÄSTA AV MÖDRAR

Det finns filmer som inte bör beskrivas i text för inga kombinationer av bokstäver kan göra filmen rättvisa. Den bästa av mödrar är en sån film.

Det finns skådespelarprestationer som är i det närmaste utomkroppsliga, som känns så bortom och över allt just denna skådespelare borde klara av. Maria Lundqvists porträtt av Signe är just det, en utomkroppslig uppvisning, ingenting mindre än så.

Det finns filmrecensenter som borde ha en näsduk instoppad i munnen när dom pratar om film för att inte förstöra, inte förminska eller förvanska filmupplevelsen för dom som inte sett filmen i fråga. Jag trycker in en i munnen nu.

*khhdllu scchcheekkeee kfllisseddeemmm*

Publicerat

Dagens duo: HEMINGWAY & GELLHORN

Nångång ibland händer det att jag slår på TV:n och just precis i samma sekund börjar en film jag längtat efter att se. Nångång ibland händer det även att filmen visas på SVT och att jag därmed utan minsta tveksamhet sätter mig ner och ser den. Filmer som går på reklamkanaler är i 999 fall av 1000 helt ointressanta för mig.

Denna SVT-mitt-i-prick hände mig med Hemingway & Gellhorn, en film jag haft på ska-se-listan länge. Alla filmer med Nicole Kidman ligger där men oftast inte så länge. Jag gillar henne, fy tusan alltså vad bra hon är. Och här, här börjar filmen med Nicole som gammal, med massiva rynkor sitter hon och röker och tittar rätt in i kameran. Kanonstart! Trovärdig sminkning, en blick som säger massor, Nicole är så klockren som Martha Gellhorn, jag känner det direkt. Jag är desto mer nervös för Clive Owens gestaltning av Ernest Hemingway, den karismatiske författaren, gift med Pauline Hemingway (Molly Parker) och pappa till ett gäng barn (tre för att vara exakt) men jag behövde inte oroa mig, Clive fixade biffen.

Historien om när Hemingway träffade Gellhorn och hur deras relation utvecklade och invecklade sig gör sig väl på film. Båda var krigskorrespondenter, båda bevakade såväl det spanska inbördeskriget som andra världskriget och båda var stora personligheter med integritet och stark vilja. Martha Gellhorn var även inspirationskälla till Hemingways roman Klockan klämtar för dig som han skrev 1940.

Hemingway & Gellhorn är precis som Behind the candelabra en TV-film och båda dessa är långt mycket bättre än många av filmerna som görs för biodistribution. Ser vi en ny era för TV-filmer? Det kanske är dags att sluta se dessa som något B, något sämre än ”riktig film”, något som luktar Hallmark?

Som filmduo betraktad är Clive Owens Hemingway och Nicole Kidmans Gellhorn kanske inte hundraprocentiga men väldigt väldigt bra. Det sprakar om dom, deras kärlek – och framförallt passion – är trovärdig och dom är snygga ihop. Ingenting att klaga på där. Herregud, Clive Owen spelar knappt över! Bara en sån sak.

 

 

Nästa måndag sätter jag tänderna i en ny duo.

.

.

Publicerat

JAG ÄR INTE BEREDD ATT DÖ ÄN

I efterdyningarna av Håkan Hellström-upplevelsen på biografen har det nästan varit svårt att se på film. Jag vill bara lyssna på musik, jag vill gå omkring med min nya kompis KOSS hela dagarna och lyssna på låtar som berör mig. Jag vill blunda och sväva bort, jag vill vara inne i ett musikaliskt rum och stanna där. Det är mysigt, det är lugnt och trevligt. Behagligt. Jag behöver inte använda ögonen så mycket vilket känns skönt. Dom beter sig som att dom är trötta just nu, det flimrar lite, dom behöver liksom vila.

Sen vet jag inte hur det kom sig men jag kände en distinkt känsla av att jag missat något. Jag visste inte riktigt vad men jag visste att jag skulle ge mig ut på jakt och försöka luska reda på svaret. Så när jag av en slump klickade in på Triart för att se om Eldflugornas grav gick att hyra där såg jag filmen och allt föll på plats. Laleh-filmen! Det var Laleh-filmen som jag hade missat!

Sjuttiofem minuter senare hade jag inte missat den längre, jag hade sett filmen och jag förstod vad mitt undermedvetna försökte säga mig när det via irrvägar ledde mig till den.

Det finns två svenska artister som berör mig känslomässigt så djupt att jag nästan alltid börjar gråta av deras musik: Håkan Hellström och Laleh Pourkarim. Ingen av dom är objektivt sett någon artist som jag med självklarhet borde gilla. Ändå gör jag det. Både Håkan och Laleh skriver texter som rör om i sinnevärlden och sjunger så personligt och innerligt att nerverna blir som gitarrsträngar utanpå kroppen på mig och både Laleh och Håkan är artister med en integritetsmur omkring sig som känns banne mig ointagligt. Kanske är det därför som dom båda känns som ganska kalla människor det lilla man får se av dom privat men på scenen blommar dom ut och blir varma.

Dokumentärfilmen om Laleh genomsyras av hennes starka integritet, både det som visas av hennes artistiska kontrollbehov i studion och på scen och vad hon väljer att berätta om sig själv. Hon berättar nämligen inte mycket alls. Regissörerna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm skrapar bara lätt lätt på Laleh-ytan och det beror sannolikt inte på att dom inte vill skrapa mer utan på att dom inte får. Jag tycker självklart att det är synd, jag hade väldigt gärna velat veta mer om Lalehs uppväxt och öde men samtidigt respekterar jag att hon inte vill vara allmän egendom. Det är fine, det är fullt förståeligt. Samtidigt gör det filmen mycket mindre mänsklig än den hade kunnat vara, mindre känslosam, mindre….varm.

”Man lägger ner väldigt mycket tid på nåt och då måste det få vara meningsfullt”. Så säger Laleh om sitt skapande, om sin musik. Det är en fin mening. Jag önskar att alla förvärvsarbetande människor kunde ta denna mening till sig och verkligen känna att det är sant. Ingenting blir meningsfullt om man inte tänker att det faktiskt ÄR meningsfullt. Sen drar min hjärna iväg på skogspromenad och jag börjar dagdrömma om hur det skulle vara om jag körde sopbil, hur jag skulle kunna pimpa bilen så att det blev världens mysigaste sopbil att åka runt i och hur jag skulle kunna tömma avfallsbehållare i takt med musiken som strömmade ut ur mina KOSS. I samma veva förstod jag att filmen om Laleh inte spelar i samma division som filmen om Håkan rent betygsmässigt, men sevärd är den.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

EXODUS: GODS AND KINGS (IMAX 3D)

Ett av mitt livs stora kärlekar kom till mig 1992.

Elva tjejer startade ett företag tillsammans och vi bestämde oss för att åka på konferensresa till London. Jag var nyss fyllda tjugo och det var sjukt spännande, både jobbet och resan, men att få komma till London smällde högst. Hela resan blev något utöver det vanliga på väldigt många plan men den röda tråden stavas utan tvekan kärlek.

Jag blev blixtförälskad i London, jag träffade en kanonkille som jag kärade ner mig i och under några lediga timmar en eftermiddag tipsade min kompiskollega om en fantastisk biograf, ”nästan lika stor som Globen” och vi gick dit. Filmen vi såg hette 1492, den regisserades av Ridley Scott och gick på biografen Empire på Leicester Square. Sen den dagen har jag varit i London fler gånger än jag kan räkna och minst lika många gånger har jag varit på Empire. Jag blir fortfarande pirrig i magen när jag sitter på en bänk på Leicester Square med en biobiljett i fickan och väntar på att filmen ska börja och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det handlar om kärlek. Stor och innerlig kärlek.

Idag är den förut så gigantiska salong 1 på Empire omgjord till IMAX-biograf och för mig känns det som en match made in heaven. IMAX-formatet är min nya stora kärlek, om jag kunde skulle jag alltid se film på det viset. Alltidalltidalltid.

Nu råder det ju en viss IMAX-brist i Sverige och därför tar jag alla chanser jag får när jag befinner mig i en stad där det finns sådana biografer. Som det alltså gör i London. Tyvärr denna gång fick jag välja mellan pest och kolera vad gäller filmer – Hobbit-filmen eller Exodus – och ingen av dom lockade speciellt. Det som gjorde att Exodus drog det längsta strået var 1. den gick på Empire och 2. Ridley Scott regisserade. Cirkeln var sluten, nu var det jag som kunde tipsa mitt resesällskap om denna bedårande biograf och dessutom med en Ridley Scott-film!

Exodus: Gods and Kings är en PERFEKT film att se på IMAX. Visuellt är det ett mästerverk, otroliga scener, jag tappar nästan andan ibland. Vyer över det praktfullaste Egypten har, pyramider och sfinxen, ovädersscener som får mig att tro att jag är där, grodregn, gräshoppor i rent äckliga mängder. Scenografi och smink är förstklassig och till och med John Turturro, detta vedträ till skådespelare, är trovärdig som Seti, farao och biologisk pappa till Ramses (Joel Edgerton) och känslomässig ”styvpappa” till Moses (Christian Bale).

Det finns alltså ingenting att klaga på vad gäller ytan på denna film, ingenting alls. I bow my head för Ridley Scott, jag kan inte göra annat. Men tyvärr finns det ett tyvärr för delar av filmen är rent farsartade usla. Joel Edgerton till exempel. Maken till felcastad människa och maken till överspel! Jag sitter och kliar mig i huvudet med dom där gigantiska 3D-glasögonen på näsan, Joel Edgerton, är han inte en bra skådis – egentligen? Hur kunde det bli såhär?

Vad jag tycker om Christian Bale vet alla som följer min blogg, jag tycker han är både iskall och tämligen överskattad. Tyvärr är hans insats i denna film inget undantag. Bale ska spela Moses som är en empatisk man, en folkets man, en snällis om man så vill. När Bale ska gestalta Moses varma sidor lyckas Ridley Scott få honom att le ett par gånger och – VOJNE! – han ler med ögonen till och med. Det är något jag aldrig förr sett på film, Bale som ler alldeles innerligt. Men ett par leenden gör ingen Moses om man så säger, Bale är inte bra i huvudrollen, han är alldeles för…kall/fel/okarismatisk/whatsoever. Jag tror det är rollistan som gjorde mig så totalt o-pepp på filmen och det är rollistan som gör att betyget inte blir högre trots att filmen på många sätt är kanon.

Om jag ska försöka summera mina tankar om filmen i en enda klatschig slutmening får det bli denna: som IMAX-upplevelse är det 5/5, som film 3/5 men skulle jag tvingas se den under några andra förhållanden skulle jag hellre se något annat.

Publicerat

WE DON´T LIVE HERE ANYMORE

Mark Ruffalo, Naomi Watts, Peter Krause och Laura Dern – i samma film. En berättelse om kärlek, äktenskap och otrohet. Har man sett det förr? Ja det är klart, historien i sig är knappast ny, det är snarare skådespelarensemblen som känns fräsch.

Jag tänker inte skriva så mycket mer om filmen, det bästa är att sätta sig ner och titta. Om någon av dessa fyra skådespelare intresserar dig är det anledning nog att se filmen, i alla fall om du är sugen på lite tidsfördriv som inte kommer stanna kvar nämnvärt länge i minnet. Jag såg den för åtta dagar sedan och filmen är i princip helt borta, samtidigt var den okej när jag såg den.

Haha, jag hade alltså inte kunnat spoila även om jag hade velat.

Publicerat

ANOTHER HAPPY DAY

För alla som minns We need to talk about Kevin kommer här en film som heter Another Happy Day, en filmtitel som bör uttalas sådär genomsyrligt bittert alternativt med Henrik Schyffert-ironisk touch för inte fan är den happy.

Dessa två filmer har ingenting superuppenbart gemensamt det är snarare mer en känsla hos mig och en vilja att byta titel på dagens film till We need to talk about everybody. Eller jo för tusan, Kevin själv – Ezra Miller – är med i båda filmerna och han mår ungefär lika bra i båda.

Lynn (Ellen Barkin) har det inte lätt. Hon är mamma till fyra barn, Ben (Daniel Yelsky), Elliot (Ezra Miller), Dylan (Michael Nardelli) och Alice (Kate Bosworth) varav Dylan under hela sin uppväxt bott hon sin pappa och hans nya fru (Thomas Hayden Church och Demi Moore). Alice mår inte bra, hon har fått hjälp för sina psykiska problem och bor inte hemma men när Dylan ska gifta sig faller det sig naturligt att hela familjen strålar samman för första gången på mycket länge. Lynn packar in dom yngsta sönerna i bilen och beger sig mot sitt föräldrahem och den mycket – mycket! – speciella mamman Doris (Ellen Burstyn).

Det ligger som en krypande ångestfilt över hela filmen, fan det kryper i mig, det är obehagligt som satan. En viss igenkänningsfaktor finns säkert vad gäller olika former av dysfunktionella familjer och så även hos mig.  Jag kan inte låta bli att undra om historien är självupplevd men det är nog bara manusförfattaren och regissören Sam Levinson som vet (ja det är Barrys son. Nej inte Barry White, Barry Levinson).

En sevärd film är det hur som helst, bra skådisar och en handling som håller ända in i mål.

Publicerat

THANKS FOR SHARING

Adam (Mark Ruffalo) är singel och sedan fem år nykter från sitt sexmissbruk men han kämpar dagligen, hela tiden, för att inte trilla dit igen. När han träffar den hypersportiga Phoebe (Gwyneth Paltrow) sätts hela hans liv på spel.  Mike (Tim Robbins) är gift med Katie (Joely Richardson) och går även han på möten för att hålla sitt sexmissbruk i schack. Att han fortfarande är gift är en gåta, även för honom själv.

Neil (Josh Gad) är en överviktig läkare som på grund av otaliga lagliga övertramp gällande sexuella trakasserier är tvingad att gå på möten för att få ordning på sitt missbruk. Tanken är bra, om han bara insåg att det han gjorde och gör är fel. Dede (Alecia Moore) är en av få kvinnor på träffarna. Hon kan inte umgås med män på andra sätt än sexuella och har nu förlorat precis allt sen hon låg med sin bästa väns man, en snubbe hon inte ens gillade.

Här har vi då människorna som vi får följa i detta tämligen lättsamma sexmissbrukardrama. Männen har största fokus men det är kvinnorollerna – och skådespelarna – som lyser. Gwyneth Paltrow är bra som kontrollfreak och Alecia Moore (Pink) tror jag vi kommer få se i många filmer framöver. Hon agerar som om hon aldrig gjort annat.

Filmen i sig är så mycket av en medeltrea som en film kan bli. Funktionell för ett par lediga timmar i soffan men inget jag funderar på efteråt. En vardagkvällsfilm kanske man kan säga såhär på en lördag.