KARAOKEKUNGEN

”Vem vill se ut som en förvånad badboll?” frågar filmens Pirko (Kjell Wilhelmsen) och syftar till hur snubbar ser ut som rakar av sig håret på huvudet.

Vem vill vara karaokekung frågar jag mig för det här är fan inte bra. Jag hyrde filmen för att få se Mia Skäringer men hur mycket var hon med? Fem minuter? Känns som falsk marknadsföring om någon frågar mig.

Det är krystade dialoger, det är platt scenografi, det är ocharmigt och inte kul alls. Filmen är ändå kategoriserad som komedi, utan citationstecken, men för mig liknar det mer ett Roy Andersson-drama fast utan Roy Anderssons smutspastelliga perfektion.

Kjell Wilhelmsen i huvudrollen verkar vara en skön kille och jag låter ingen skugga falla över honom. Han klarar sig med beröm godkänt och han kunde ju inte veta hur slutresultatet skulle bli när han läste manus och tackade ja.

Näääe, jag ids inte ens analysera det här. Jag tackar för mig och går vidare genom livet för den här hållplatsen har absolut ingenting spännande att ge mig som kan hålla mig kvar. 82 minuter i Almost Elvis-land var 81 för mycket.

A SERIOUS MAN

En film signerad Ethan och Joel Coen har alltid stora förväntningar på sig. Så även från mig. Men A serious man kan vara undantaget som bekräftar regeln för jag har inte brytt mig ett jota om denna. Undrar varför.

Kanske är jag synsk.
Kanske är jag telepatisk.
Kanske har jag en inbyggd kalkonradar inprogrammerad i hjärnan som fram tills nu varit ur funktion.

Jag borde ha lyssnat bättre på den där höga varningssignalen i lillhjärnan, men som av en händelse satt jag i soffan och A serious man började och jag fann mig själv tittande på nån holländskt högtravande ande-dravel-prolog från förra sekelskiftet. Jag fattade inte ett skit. Sen kom förtexterna och sen började filmen. Tror jag. Jag är fan inte säker för det var ett tempo som hade fått en sengångare att skrika ”ÖÖÖÖÖKA!!”

Jag ids inte ens dissa skiten. Jag vill bara se om No country for old men och minnas bröderna Coen för deras bättre stunder.