Veckans klassiker: SKUGGOR ÖVER SÖDERN

Atticus Finch (Gregory Peck) är ensamstående pappa till Scout (Mary Badham) och Jem (Phillip Allford) och jobbar som försvarsadvokat i den lilla staden nånstans i den amerikanska södern.

När en svart man blir oskyldigt anklagad för våldtäkt får han hela den inskräkta invånarskaran emot sig. Egentligen är det allt man behöver veta om filmen, eller knappt det egentligen. Den viktigaste informationen jag kan ge om filmen är att ställa mig lite bredbent med båda fötterna fullt och fast mot marken, sätta händerna på varsin sida av midjan och sen ropa i en stor röd tratt: SE FILMEN! Det finns nämligen en hel del med denna klassiker som gör att den fortfarande känns otroligt aktuell och att den nog var en hel del före sin tid när den kom.

Gregory Peck är  – såklart – fenomenal. Jättebra, superfin, superlativen i min vokabulär räcker inte riktigt till. Barnen är också bra. Inte överdrivet söta, inte överdrivet lillgamla, bara barn helt enkelt. Grannpojken med det klockrena namnet Dill är också bra och definitivt ingen skönhet.

När filmen börjar hamnar jag i Forrest Gump-mode med hjälp av den fina musiken och det är en sinnesstämning som inte är direkt negativ. Dessutom fastnar jag i den känslan hela filmen igenom precis som när jag såg just Forrest Gump. Jag blir varm i magen av Gregory Pecks fina pappagestaltning och av den rättrådiga framtoning han har även när det blåser hårt och allt går åt pipsvängen.

Att det här är en klassiker är inget att snacka om, självklart är det det. Om man ser hur lite vi lärt oss om främlingsfientlighet på dessa femtio år så kommer säkert filmen att vara lika aktuell om femtio år till. Tyvärr måste jag tillägga. Jag skulle önska motsatsen.

Henke, Christian, Jojje och Sofia har också sett filmen.

 

FALLET HENRY

Dom första två minutrarna av filmen ger mig rysningar. Musiken, bilden av den ståtliga grå byggnaden, typsnittet på bokstäverna, allt detta andas 80-tal och det andas Harrison Ford i sitt esse.

Men när dom första två minutrarna är över försvinner rysningarna, först  för att förvandlas till ett enkelt välbehag sen till likgiltighet för att sen sluta i obehag. Det är en ganska lång resa från ett högt berg ner till den djupaste dal och jag är den första som är förvånad över detta, jag mindes nämligen filmen som bra. Det är den inte.

Harrison Ford spelar skrupelfri advokat utan tid över för fru, dotter och hem. Jobbet, kontoret är hans hem och pengar hans älskarinna. Så ska han ut och köpa nåt viktigt en sen kväll men hamnar mitt i ett rånförsök och blir illa skjuten och vips har den kalla och hjärtlösa superadvokaten förvandlats till grönsak med nallebjörnsögon.  

 Äsch, jag vet inte, kanske är det bara jag som blivit hårdhudad med åldern men jag tycker inte det här är så gripande, inte alls faktiskt. Harrisons fru spelas av en väldans ung Annette Bening och dottern är rätt ocharmig och visst, det är en skitsituation dom sitter i och Bening får kämpa järnet på alla möjliga plan och dottern mår piss för att pappan inte känner igen henne MEN det finns ett stort MEN här: det är Harrison Ford och Annette Bening jag ser, jag ser inte rollfigurerna. Det här händer dagligen överallt på jorden och jag får panik i magen bara av tanken på att det skulle drabba mig men när Harrison Ford dregglar och spelar över så blir det värsta sortens tragikomik för mig.

Som sagt, jag mindes filmen som bra men när jag kollade upp i min filmbok vad jag gett den för betyg så var det inte något överdrivet tjohooo. Minnet gav mig ett spratt helt enkelt, precis som det gjorde med Harrison Ford.

När jag såg den 1991:

När jag såg den 2012:

Här finns filmen att hyra.

VÅR DAG SKALL KOMMA

Tonårige Remy (Olivier Barthelemy) ser ut som en medelålders man. Han är hatad av sin familj, mobbad och slagen av sina polare, han är utstött av allt och alla av vad det verkar en enda orsak: han är rödhårig. Det lustiga i kråksången är att han inte är det. Han är brunhårig. Ändå talar alla i filmen om att han är rödhårig så till den milda grad att jag undrar om jag är färgblind eller om dom skämtar med mig.

När Remy ser en reklamaffisch för Irland och en uppenbart rödhårig man står som förgrundsfigur på den stora pappbilden blir det heureka i skallen på Remy, han känner igen sig, han vill till Irland och jag tänker mest ”kolla dig i spegeln grabbhalva, du ser INTE ut sådär.”

Remy har EN vän på jorden, den psykiskt rätt störda psykologen Patrick (Vincent Cassel). Patrick kör efter Remy en natt när Remys sajberflickvän Gaëlle hotat skära sig och Remy i en svettig språngmarch mot World of Warcraft-gänget (som han aldrig träffat) inte kan motstå lift.

Det här är alltså en film som säljs in som ”en fransk Fight Club”. Det är också en film som efter att ha sett trailern kan beskrivas som ”en fransk Trainspotting light.” Trailern fick mig att hyra filmen och det är trailern som får mig att snabbt skicka tillbaka den till Lovefilm med en skapligt besviken smak i munnen, den har nämligen föga med filmen att göra. Filmfodralen lovar mycket med tuffa rakade killar på framsidan men det tar 70% av filmen innan håret ryker.

Kanske ska den här filmen ses som nåt tjorvigt inlägg i den samhällskritiska debatten, kanske ska den ses enbart som ytlig action, kanske som ett testosterondrypande drama, fast jag vet inte…det är ju inte action och det är inte så kritiskt och drama vetefan. Ska jag summera upplevelsen så får det bli med hjälp av ett stort ?. Jag sitter som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände, för ingenting som jag trodde skulla hända hände och ändå blev jag inte överraskad, bara besviken. Konstig film det här.

 

Här finns filmen.

SIX DEGREES OF SEPARATION

Jag såg den här filmen på en liten obskyr biograf i New York 1994 över ett halvår efter att den haft premiär i USA. Den kändes som en såndär film som ibland går månad efter månad i Stockholm med ett tiotal betalande per visning och inte mycket mer än så men som ändå håller den sig kvar på repertoaren och bara det i sig gör filmen intressant.

När Six degrees of separation kom till Sverige blev den svenska översatta titeln Ett oväntat besök. Är det konstigt att ingen jävel gick och såg den? Nej. Precis. Det låter ju som Gevaliareklam. Däremot tycker jag det är synd att den här filmen försvunnit i glömska – om den nu ens fanns i någons medvetande till att börja med, det är inte säkert. Jag tycker nämligen att det här är en riktigt bra film.

Till att börja med så är rollbesättningen jättekonstig men samtidigt exemplarisk. Donald Sutherland, Stockard Channing och Will Smith, den kombon hade gett några spänn på Ladbrokes! Det är precis det här jag efterlyser i svensk film, spännande möten, krockar, skådisar som föses ihop och som var och en för sig kanske inte är nåt överdrivet speciellt men som tillsammans blir en jätteintressant enhet och som uträttar stordåd. Jag menar, Will Smith 1993 var inte direkt samma Will Smith som Will Smith är 2012. Han hade inte ens slagit igenom i TV-serien Fresh Prince då. Han var så nära en nobody man kan komma. Donald Sutherland var samma högt ansedda skådespelare då som nu men Stockard Channing hade i princip inte gjort någon glad sedan Grease 1978. Så det här teatraliska mötet tre skådespelare emellan kan inte kännas annat än häftigt, konstigt och…modigt.

Heather Graham, Bruce Davison, Mary Beth Hurt och Ian McKellen kan ses i små biroller men dom har egentligen inte mycket med handlingen att göra, det här är ett kammarspel, en från-början-teater skriven för tre och tre allena.

Titeln Six degrees of separation syftar till den balla tanken att alla inom sex steg är sammanlänkade med varandra. Släktband, vänner, bekantas bekanta, sociala medier och andra känningar, sex steg bort och du har alla människor på jorden. Coolt, eller hur. I den här filmen är det Paul (Will Smith) som är nåt slags nav då han låtsas vara Sidney Poitiers son och därmed lyckas våldgästa konsthandlarna Ouisa och Flan (Channing och Sutherland) hem med sin charm och svada.

Konstsamlarfamiljen har ett hem som ger mig klaustro trots att jag älskar färgen röd, det känns liksom sjukt lågt till tak på nåt underligt sätt. Bortsett från detta så finns det inte mycket som stör mig med filmen. Det är inget världsomvälvande, den ger inte upphov till känslostormar eller nerbitna naglar men det är en fin skådespelarfokuserad historia. Se den vettja.

Här finns filmen.

LOST AND DELIRIOUS

Den tredje filmen jag fick av Henke som han tyckte att jag skulle se är även den en film jag aldrig någonsin hade höjt mitt ena ögonbryn för om det inte var så att filmen just nu låg mitt framför mig och liksom frustade, hoppade, ville in i DVD:n.

Lost and delirious är en film om tjejer på en internatskola med fokus på tre av dom: vackra Tori (Jessica Paré), tuffa Paulie (Piper Perabo) och blyga Mouse (Misha Barton). Dessa tre är inte bara skolkamrater, dom delar även rum och Tori och Paulie mer än så. Dom delar säng, saliv och andra kroppsvätskor.

Det här är en orgie i skoluniformer, lesbisk sex, hormonell frustration, ung kärlek och tantiga lärare (uppenbara flator även dom) som ska leka pedagoger och trots att jag försöker bli femton år i sinnet igen och minnas tillbaka hur det var så blir det bara minestrone i hjärnan. Den klumpiga soppan beror på många saker. Handlingen känns spretig och onödigt överdriven, jag blir inte klok på vad som är baktanken med filmen och sen är det Mischa Barton. Mischa Barton kan vara en av 2000-talets sämsta skådisar ALLA kategorier. Djur inräknat.

Visst handlar filmen om olycklig kärlek (jag är inte född igår, jag fattar den grejen) men vad som är nålens öga skiftar hela tiden. Är det viktigt att dom är just lesbiska? Hade filmen ens blivit filmad om dom inte var det (troligen inte då svartsjuka och att bli lämnad inte är samma WOW-pryl på film när det handlar om en tjej och en kille). Vad gör Mischa Bartons karaktär för nytta? Hade hon ens behövt vara med? Nej. Inte som jag ser det. Den lilla motpol hon lyckas bli till dom två starkare tjejerna är så fjuttig att en äggfis mitt i en tornado luktar mer.

Det jag gillar med filmen är dels musiken, dels att Piper Perabo är mer lik Gina Gershons Corky i filmen Bound än Piper Perabos Violet i Coyote Ugly. Jag var lite rädd för motsatsen.

Det ska bli intressant att läsa Henkes recension av filmen då jag inte har en aning om VAD som gör filmen så bra i hans ögon. I mina ögon var den tittbar men inte så mycket mer än så.

HARD EIGHT

En regissör och manusförfattare som Paul Thomas Anderson som ligger bakom den fantastiska filmen Magnolia, det är klart att han inte kan göra en film som jag ser som vilken som helst. Hans namn förpliktigar. Jag lägger på honom krav han inte bett om och därför blir jag aningens förvånad när jag en kvart in i filmen somnar som en ÖRN.

Jag vaknar till, tittar upp och tänker ”Det känns lite Pulp Fiction över det här” och sen tar John Blund mig i handen igen och han behöver inte leda mig ner i REM-sömn direkt, jag hoppar dit själv som en stavhoppare utan stav.

Dagen efter stoppar jag filmen i spelaren igen, fullt på det klara med att det här är en toppenbra film och att jag ska se klart den. Om det gick bra? Nej, inte speciellt.

Jack, en snubbe utan ett öre på fickan (John C Reilly) sitter utanför en restaurang när en äldre man kommer fram (Philip Baker Hall). Den äldre mannen vill bjuda på en cigg och en kopp kaffe och han har ett erbjudande till Jack, han vill ta med honom till Las Vegas och lära honom hur han tjänar pengar på att spela. Jack kom precis därifrån och har spelat bort en hel del i sin önskan att vinna tillräckligt med pengar för att ha råd att begrava din mamma.

Jack är inte i en situation där han kan tacka nej vare sig till en chans eller hjälp så han åker med. Två år senare är dom fortfarande tillsammans,  men nu i Reno. Jack har fått upp ögonen för en prostituerad servitris (Gwyneth Paltrow) och kärleken mellan dom blir en katalysator till alla andra relationer i filmen.

Kunde ha blivit bra, javisst, helt klart. Ramhandlingen är bra, skådespelarna oklanderliga men ändå är det nåt som gör att jag återigen hellre hade sovit på en madrass gjord av pubeshår än sett klart filmen. Den är liksom inte….bra. Jo förresten, den är bra GJORD, det är ett fint hantverk på alla sätt och vis men ack så tråkig.

Zzzzzzz.

Här finns filmen.

Tre om en: Grattis Norge!

Idag är det 17:e maj, Norges nationaldag. Dagen till ära tjoffar jag på med en Tre om en med enbart norska filmer och sevärda sådana dessutom. Är det någon som är förvånad förresten? Går det att hitta norska filmer som inte är sevärda? Jag misslyckas i vilket fall gång på gång.

Grattis Norge säger jag bara. Ni är – just nu – jäkligt bra på att göra film!

 

NORD (2009)

Med ett manus skrivet av min absoluta favoritförfattare Erlend Loe och en huvudroll som spelas av min favvo Benedikt från TV-serien Dag, Anders Baasmo Christiansen, självklart blir jag glosögd som värsta Marty Feldman när jag hittade den här filmen.

Jomar (Christiansen) är en psykiskt instabil skidåkare som råkat ut för ett nervöst sammanbrott och bott en stund på en psykavdelning. Nu är han utskriven och satt att hålla ordning på en skidlift i ett hus där han också bor. Det går inte så bra, Jomar skulle helst av allt vilja bli inskriven igen men sjukvården säger stopp.

Vid frågan ”Vad gör du nu för tiden?” från läkaren på avdelningen svarar Jomar att han tittar på Tunnel Disaster Week på National Geographic Channel och drar sen det mesta av informationen från branden i Mount Blanc-tunneln 2009. Att Jomar inte är helt frisk står klart just där och då.

När han lyckas klanta till det och bränner ner hela skidstugan får han en idé. Med en dunk sprit som enda sällskap sätter han sig på skotern och beger sig uppåt, ännu mera norröver, för att träffa sin ex-flickvän och deras gemensamma son som han aldrig sett. Det blir alltså en roadmovie på skoter med en depressiv norrbagge vid spakarna och som bakgrund till detta alldeles fantastiska vyer över ett snötäckt Nordnorge.

Det är en fin liten film, musiken är perfekt avvägd i varje scen och den är mysig att titta på på ett ganska kontemplativt sätt. Jag ler mycket, fnissar ibland och skrattar ett par gånger fast jag inte vet om det är meningen. Sevärd är den utan minsta tvekan även om det inte är en film som fastnar i medvetandet för alltid.

 

 

OSLO 31 AUGUSTI (2011)

Här är vinnaren av bästa film på Stockholms filmfestival 2011. En film om en före detta narkoman som försöker hitta sätt och mening att inte ta sitt liv och som under ett dygn av permission på nåt sätt ska ”göra upp” med sitt gamla liv.

Mmmhumm, det skulle väldans enkelt kunna bli både pretentiöst och tråkigt men filmen håller sig på rätt sida gäspkanten hela tiden.

Anders (Anders Danielsen Lie) var en man som på ytan hade allt men sabbade rubbet. Det är ingen lätt sak att hacka i sig för Anders själv, det är ju bara att tänka sig in i situationen och vips börjar ångestsirapen rinna ur samtliga kroppsöppningar. Han träffar gamla vänner, tänker på fd flickvännen, försöker söka jobb, går på en fest – men hur mycket hinner man på en dag? Tydligen en hel del. Det är ingen vanlig simpel vardag som visas men samtidigt är det det. Varje dag händer det massor av saker som förändrar allas våra liv, små saker, till synes bagateller men som tillsammans liksom tjongar till oss i olika riktningar. Ibland hamnar vi rätt, ibland hamnar vi fel och ibland blir vi norska Anders.

Oslo 31 augusti är en sevärd film men jag hade inte röstat på den som bästa film på festivalen, inte när den tävlade mot filmer som Drive och The skin I live in.

 

 

ROVDYR (2008)

Jävla fittekärring.

Inte ens ett okvädningsord som detta låter hårt på norska. Väldigt få ord låter arga eller dumma eller elaka på norska och jag undrar om det är därför som denna skräckfilm funkar sämst för mig av dom tre filmer jag sett till dagens tema. Allting blir så käckt och så glatt att det är svårt att ta sönderskjutna människor på allvar.

Som så ofta i denna typ av film är det fyra ungdomar som tar upp en liftare, det är långa storväxta onda skogshillbillies som gillar att döda och jag vet att nån kommer klara sig levande därifrån och jag försöker gissa vem redan i början – och jag lyckas  gissa rätt.

Det som gör Rovdyr till en helt okej film i sammanhanget är fotot och effekterna. Det blir en ruggig stämning och slafset och klafset är snyggt. Det som är mindre bra med filmen är musiken, det blir nån slags Kroumata-tourettes efter halva filmen som jag inte riktigt förstår och vad gäller slutsången så förstår jag vilken känsla filmmakarna vill åt men det funkar inte på mig. Även greppet att göra förövarna i stort sett huvudlösa (eller åtminstone ansiktslösa) förstår jag tanken med men samtidigt blir dom lite mindre läskiga än dom hade varit om man fått se dom i solljus, alternativt inte sett dom alls.

Jag tror att det här är en perfekt skräckfilm för fjortisar som inte är lika härdade som jag men summa summarum tycker jag helt klart att den är godkänd. Jag blev inte rädd, jag hoppade inte till en enda gång men samtidigt är den ganska ruggig på det där härligt norska klämkäcka viset.

DRÖMMARNAS LAND

Det som hände mig nyss händer inte ofta.

Jag ligger i sängen och har laddat DVD-spelaren med presentfilmen nummer två som jag fått av Henke på Fripps Filmrevyer. Jag vet ingenting om filmen, absolut noll och det är en sådan ynnest, ett sådant perfekt sätt att se en film. Jag är trött efter en lång dag men känner mig glad. Det här ska bli kul!

Filmen börjar med att en irländsk familj flyttar till USA. Mamma, pappa och två döttrar som uppenbarligen har en bror som nyligen dött sitter i en bil som ska ta sig över gränsen från Kanada (vad det verkar). Ett nytt liv i en ny stad utan jobb och med en sjaskig bostad i ett tveksamt område men familjen känns soft, dom håller ihop, kämpar och tycker om varandra. När en halvtimme har gått vet jag inte om det är ett drama eller en presumtiv skräckfilm jag tittar på men då jag har en viss koll på Henkes filmsmak borde jag kunna lägga skräcktanken på hyllan.

Det går tio minuter till och det börjar svida i ögonen. Jag är trött, det rinner sömniga tårar från ögonen och jag gnussar dom sådär som små bebisar gör för att visa att det är sovdags. Det känns som en ganska långsam och tråkig film. Vad går den ut på egentligen? Jag funderar men kommer inte fram till nåt vettigt och tio minuter till går. Så sitter jag upp i sängen och håller handen mot magen. Varför har jag så ont? Var kom klumpen ifrån? Vad hände nu?

Precis. Vad hände nu? Filmen gick från att kännas som ett ordinärt och småtrist drama till att vara fullständigt fängslande. Förtrollande. En speciell scen vände uppochner på allt och ändå var det inget överhövan fantastiskt som hände. Jag känner mig ledsen. Tårarna rinner men nu beror dom inte längre på trötthet för jag är inte sömnig längre, jag är pigg. Pigg och ledsen och skakad och rörd och framförallt, jag är överraskad. En sånhär total känslomässig förändring har jag aldrig varit med om förut i filmtittarsammanhang och det är ett bevis för mig att det finns en mening med att alltid se klart en film. Det som hände nu kan hända, det händer och just precis nu hände det mig.

När filmen var slut var jag detsamma. Huvudet var fullt med tankar och hjärtat med kärlek och jag tog fram datorn för att försöka läsa mig till vad några andra tyckte om filmen. Fanns det fler än jag som varit med om samma sak? Var det nåt speciellt med den där scenen eller var det bara jag som överreagerat? Svaret kom ganska snabbt när jag googlade mig fram till en recension skriven av Roger Ebert:

”In America” has a moment when everything shifts, when two characters face each other in anger, and there is an unexpected insight into the nature of their relationship. It is a moment sudden and true; we realize how sluggish many movies are in making their points, and how quickly life can blindside us.

Det den här filmen har som många andra filmer saknar är barnskådisar av allra yppersta klass. Systrarna Ariel och Christy spelas av dom äkta systrarna Emma och Sarah Bolger och utan att överdriva, dessa två tjejer är dom absolut bästa barnskådespelarna jag någonsin sett på film. Det finns inte ens motståndare i den tävlingen, dom är helt ohotade på första plats. Många är dom scener när jag säger högt ”men…men…..men….dom spelar ju inte, dom bara ÄÄÄR!” och en specifik scen (Ariels feberscen) kommer jag minnas så länge jag lever. Hon är fem år och agerar sådär. FEM år! Det är ståpälsvarning många många minuter i den här filmen och jag säger bara WOW. Jag kan inte göra annat.

Samantha Morton som mamman, Paddy Considine som pappan och Djimon Hounsou som den udda grannen gör alla tre enastående insatser liksom Jim Sheridan som regissör för det hela och på nåt sätt känns det som att energin från alla inblandade gör att jag sitter där på sängkanten och kippar efter andan när jag läser eftertexterna. Ser du filmen så förstår du. Ser du den inte får du leva i ovisshet för jag säger inget mer. SE FILMEN, se den, fundera inte så mycket, gör det bara.

Att betyget bara blir en fyra beror enbart på den något slöa starten med vid en omtitt är det inte omöjligt alls att jag höjer den ett snäpp för det är nära, ack så nära en fullpoängare redan nu.

Henkes egna tankar om filmen kan du läsa här.

THE NANNY DIARIES

I den amerikanska moralpredikande filmvärlden finns det ett yrke som är långt mycket sämre än välja för sin försörjning än att sälja sin kropp: att bli barnflicka.

Att medvetet välja att bli det, att utan kniven på strupen och elektroder på bröstvårtorna säga ja tack till att ta hand om andras snorungar är något så världsfrånvänt i många filmer att jag nu väljer att höja på ögonbrynen åt fenomenet.

Är det för att det både är ett oglamoröst jobb OCH dåligt betalt eller vad beror det på? Prostitution genererar (i alla fall i amerikansk film) både schysst lön OCH en chans att gifta sig med den vackre mannen på den vita hästen, en barnflicka får bara baka kakan, inte ens smaka den.

Annie Bradock (Scarlett Johansson) är söt och smart och duktig på alla sätt och vis och när hon går ut skolan tror och hoppas hennes mamma att det ska bli nåt ”riktigt” av henne, nåt läkaraktigt eller juristigt eller nåt sånt. Det blir det inte. Hon krockar med en liten pojke i parken, Grayer (Nicholas Art) och Grayers desperata överklassmamma (Laura Linney) lyckas hooka Annie direkt. Hon får jobb och bostad och Annie ser sin chans att både tjäna sig en hacka OCH flytta hemifrån. Men kan hon säga sanningen till sin mamma? Nej, såklart inte, då det är ”fult” att vara barnflicka.

Åhåååå, det är så mycket med den här filmen som gör mig galen i huvudet och ändå är den helt okej, jag får liksom inte ihop matematiken. Kanske slätar jag över mycket på grund av skådespelarna, jag vill liksom inte tro att Scarlett Johansson, Chris Evans, Laura Linney och Alicia Keys (!) säger ja till att göra vad som helst för pengar. Jag vill liksom inte tro att dom beter sig som prostituerade – eller barnflickor – men jo, så är det nog. Många är vi som horar för brödfödan, på många sätt.

The Nanny Diaries är helt klart en tittbar film, den kan till och med rinna igenom kaffefiltret som en charmig film men sumpen som blir kvar är inte kul att gräva i. Man kan ju strunta i att gräva, det går ju att slänga filtret direkt i sopkorgen efteråt och gör man det så är filmen helt okej men börjar man fundera och ha sig så är den fullständigt befängd.

Filmen går att streama hos Lovefilm.

STATE AND MAIN

David Mamet är en man med en hel drös filmmanus på sitt samvete.  Många manus har blivit bra filmer och flera har den gemensamma nämnaren att dialogen är i det närmaste genialisk. State And Main har han både skrivit och regisserat och det känns som att han har fått filmen precis dit han vill.

Ett filmteam från Hollywood har ”invaderat” en liten byhåla för att göra filmen The Old Mill. En gammal kvarn är inte lätt att hitta och det är en dyr byggnad att bygga men samtidigt är det svårt att göra en film som kretsar kring en kvarn om man ingen har. I denna håla finns alltså Kvarnen, i alla fall är det var teamet tror. Att den brann ner 1960 är en annan femma.

Filmens manusförfattare är Joseph Turner White (Philip Seymour Hoffman) och han har det inte lätt. Regissören Walt Price (William H Macy) tvingar honom att skriva om berättelsen efter dom yttre förutsättningarna som ändrar sig hela tiden och dessutom är hans skrivmaskin puts väck. När filmens stora stjärna Bob Barranger (Alec Baldwin) landar i byn blir varenda invånare starstrucked men Bob själv blir bara strucked av den (alltför) unga Clara (Julia Stiles).

Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Claire (Sarah Jessica Parker) bestämmer sig för att hon inte vill visa brösten på film trots att det står i manus och kräver en plötslig löneökning på  800000 för att göra sitt jobb, den träliga Doug (Clark Gregg) försöker fira sin kärlek till Ann (Rebecca Pidgeon) men Ann har blivit förälskad i Joseph som har fått ett fiskedrag i fingret och är oförmögen att sköta sitt skrivmaskinande på egen hand och samtidigt uppvaktas Clara rätt hårt och frivilligt av Bob.

State And Main är en härlig film att se, den liksom böljar fram och tillbaka i ett skönt, glatt och fritt tempo. Redan vid förtexterna känner jag att filmen kommer göra mig gott och visst har det hänt att jag haft fel när jag känt så förut men inte denna gång. Filmen är precis så mysig som jag trott och hoppats. Det filmen däremot inte gör är stannar kvar. När den är slut är den slut och jag tackar för mig och den tackar för sig och vi båda säger det här var trevligt, det var en bra stund och sen går vi åt varsitt håll, ingen av oss tittar tillbaka och det är helt okej.

Här finns filmen.

ÄLSKA MIG IGEN

Channing Tatum har varit kärlekskrank snygging i en film som jag verkligen gillar, Lasse Hallströms Dear John. Nu ska tvättbrädemagen älska igen i minnesförlustdramat Älska mig igen.

Jag vet att det finns dom som undrar om det delades ut vuxenblöjor i biograffoajén men nej, det gjorde det inte, inte ens trosskydd faktiskt. Nog för att jag hörde på ljudbilden att många hade behövt näsdukar men nej, jag var inte en av dom, jag klarade mig torrskinnad den här gången.

Det nygifta paret Paige och Leo (Rachel McAdams och Channing Tatum) har varit på bio och är just precis då som vilket förälskat par som helst. Dom sätter sig i bilen, beger sig hemåt, pratar om framtid, om barn och då – BANG! Bilen blir påkörd bakifrån av en lastbil och dom båda hamnar på sjukhus. Leo plåstras om och sys ihop och klarar sig utan alltför stora skador men när Paiges sår har läkt återstår det värsta ärret av dom alla: hon har drabbats av minnesförlust. Hon minns ingenting av sitt liv och hon minns inte Leo.

Det här är alltså en sann historia och det märks men det märks kanske inte på det sätt som teamet bakom filmen hade önskat. Viljan att göra Rachel McAdams så porträttlik verklighetens Paige som möjligt stannade vid frisyren från helvetet. Det är inte trovärdigt att hon har så dåligt gjorda slingor att hon ser ut som en tvättbjörn i skallen. Channing Tatum har däremot inte behövt ”fula till sig” alls. Såklart. Inte med den magen.

Jag må vara iskall just idag men den här filmen berörde mig inte alls, sann eller ej. Jag tycker inte Paige och Leo hade nån gnista alls mellan sig och jämfört med John och Savannah (Tatum och Amanda Seyfried) i Dear John så är det här skrattretande oromantiskt.

Kim and Krickitt Carpenter heter paret på riktigt och här ses dom med filmens huvudrollsinnehavare.

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.

RÅTTFÅNGAREN

Det finns dagar då jag verkligen känner för att se filmer som handlar om misär. Jag vill gotta mig i andras elände och kanske kanske kan det få mig att vända på knasiga bortskämda tankar.

Sen finns det dagar då allt känns piss och det enda som tycks hjälpa är glättiga hollywoodproduktioner som inte har ett jota med verkligheten att göra. Ibland kan det gå så långt att jag väljer att se en bröllopsromcom med Jennifer Lopez. Då är det riktigt illa.

Att välja att se det ena eller det andra beror alltså helt på dagsform och tillgång och när rätt film hamnar i spelaren precis rätt dag och vid exakt perfekt sinnesstämning då blir det oftast bra, då gillar jag filmen, jag köper den mest knasiga handling, jag tar åt mig, tar till mig, tar illa vid mig eller blir glad.

Det som blir tokigt är när jag känner för en typ av film men ser en annan.

Efter en arbetsdag på närmare tolv timmar fanns det inget jag längtade efter mer än att krypa upp i soffan med lite kvällsmat, tända ljus och en filt. Den ultimata filmen en dag som denna hade varit Runaway bride med Julia Roberts, Hur man blir av med en kille på 10 dagar med Kate Hudson eller Along came Polly med Jennifer Aniston. Ja, du fattar vart jag är på väg. Jag är på väg mot rosa lullull, lättsamma komedier, snyggt folk och fniss. Det jag inte är på väg till är en fattig förort i 70-talets Glasgow där ordet misär är ett understatement. Men det är där jag hamnar.

På golvet i hallen ligger ett kuvert från Lovefilm. Det är Råttfångaren, filmen jag läst så mycket fint om hos Jessica, regisserat av kvinnan bakom Vi måste prata om Kevin, den som jag längtat efter att se men kanske – faktiskt – inte just idag. Men denna dag var ingen dag för behovsprövning, energin räckte inte till det. Filmen hamnade i spelaren samtidigt som middagen åts på vardagstallrik och fast jag kände redan efter några minuter att jag ville stänga av och sätta på ett random avsnitt från Sex and the city-boxen så fortsatte jag titta. Och våndas. Och hjärnan sa bara klick, fjjjufft, sen stängde den av sig helt.

Att betygssätta en film som jag sett vid absolut fel tillfälle är inte rättvist mot filmen men jag säger till mig själv precis som jag säger till barnen: livet är inte rättvist. Inte nånstans. Råttfångaren är inte en dålig film, den är fantastiskt rollbesatt, full med skådespelare som agerar så att jag faktiskt inte tror att det är en regisserad film jag ser utan fragment från verkligheten. Den är så grå, så brun, så hemsk, ledsam, lerig, smutsig, nerkissad, illaluktande att dom få scener av hopp som finns får mina ögon att reagera på samma sätt som dom gör när det är natt och man åker förbi en lampaffär och bestämmer sig för att inte blinka förrän lampaffären är passerad.

Hur bra eller dålig jag än tycker att Råttfångaren är så är det inte en film jag gärna ser om. Tyvärr, både för filmens skull och för den som bryr sig om betyget. Jag kan inte ge den mer än en trea, inte med min dagsform, men den är i ärlighetens namn närmare en fyra än en tvåa.

Räds inte mina tveksamheter och bortförklaringar, se filmen, men välj en bättre dag än jag.

Här finns filmen.

NADER OCH SIMIN – EN SEPARATION

Iran gick och vann en Oscar i år för sitt bidrag, relationsdramat Nader och Simin – en separation. Sånt gör mig glad. Mycket med den här filmen gör mig glad, kanske mest för att den sätter en hel del av mina egna fördomar på skam och sånt kan aldrig vara fel.

Filmen börjar  i en domstol. Simin vill skilja sig från Nader och tillsammans med deras gemensamma dotter flytta till ett annat land. Hon vill ge dottern andra och bättre möjligheter än hon kan få i sitt hemland men Nader vill inte, inte nu lägre. Han ville flytta förut men nu när alla tillstånd är klara vill han inte och Simin känner att hon har fått nog. Däremot behöver båda vara eniga om beslutet för att skilsmässan ska gå igenom. Simin lämnar sin familj och flyttar hem till sina föräldrar. Kvar i lägenheten blir Nader, dottern och Naders altzheimersjuka pappa.

Det här är en film som jag tror börjar på A och som kommer ta sig till B utan vidare vedermödor. Det är helt fel. Filmen börjar på A, så långt stämmer det men sen tar den sig en promenad i parken, en svampletarrunda i skogen, den går vilse, det blir mörkt, lite läskigt och sen, sen när filmen går i sömnen och närmar sig värsta branta stupet då blir det otäckt på riktigt. Visst slutar filmen vid hållplats B men som sagt, färden dit blev allt annat än den lugna självklara bussresan som jag trodde innan.

Nader och Simin tänder strålkastarljuset på många sidor av den iranska vardagen, sidor jag i min okunskap inte riktigt trodde fanns. Jag förvånas över att Simin kör bil, jag blir GLAD att hon har körkort. Jag tycker det är härligt att Termeh, dottern, har glasögon. Hon är liksom en alldeles vanligt barn, hon framställs inte som en arabisk karikatyr som jag tycker mig ha sett i en del andra filmer. Det är det inte någon som gör förresten. Alla känns väldigt mänskliga. Familjens lägenhet skiljer sig inte nämnvärt i möblemang och färgsättning från ett västerländskt hem och det är också något som förvånar mig. Jag trodde nog att skillnaden var större.

Så här sitter jag med krossade fördomar och mår rätt bra. Tänk så bra det är att uppleva sånt här ibland, att liksom få en elvisp nedkörd i det innersta av kroppen och sen stoppa i kontakten i väggen. På min elvisp, den röda, finns en turboknapp. Jag trycker ner den också när jag ändå håller på och sen tänker jag att dom som verkligen skulle behöva se filmer som denna aldrig gör det. Människor som lever med imaginära skygglappar till vardags är inte ett dugg bättre än dom som bär slöja dygnet runt, oavsett vad dom med skygglappar säger.

Visst har kvinnor i Iran långt kvar till den frihet som vi i Sverige tar för självklar, visst finns det massor kvar att göra för att öka kvinnors rättigheter över hela världen, visst är jämställdheten superviktig på alla plan men jag tror inte att någonting blir bättre av den larviga hen-debatten som förs just nu. Det finns män och det finns kvinnor och det finns både män och kvinnor som inte har det bra och som hamnar i kläm. Nader och Simin visar både den kvinnliga och den manliga varianten av utsatta människor i Iran och som filmupplevelse var det klart intressant. Välspelat, välgjort och väldigt bra.

MARGIN CALL

 

 

 

 

 

 

 

Det händer allt som oftast att filmer som radar upp stornamn i rollistan i slutändan ändå bara bjussat på ett luftslott. Jag sitter där och flämtar över namn på namn på namn som dyker upp i förtexterna och förväntningarna stiger med varje välkänt efternamn och sen blir det pyspunka av alltihop och jag tappar tron på castingpersonal.

När Margin Call drar igång börjar det med Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons och några till och sen när jag precis tror att alla gäster kommit till partyt så ringer det på dörren och det står with Demi Moore and Stanley Tucci. Stanley Freeekin´ Tucci! Jag gör en mental kullerbytta, det känns som jag gnidit in hela hjärtat med Dextrosol. Jeremy Irons och Stanley Tucci – i samma film! Wohooo, liksom. När eftertexterna rullar kännar jag samma sak. Whohooo, liksom. Vilken film, vilken BRA film och ändå hände det inte mycket. Ingen action, inget dödande, inget blod, inte ens en bitch-slap ändå satt jag som på nålar och bara njöt av föreställningen. Lite som med Moneyball. Bra på nåt weird kind of vis.

Bankkraschen i USA är något jag känner till men inte är överdrivet insatt i. Det som är lätt att glömma bort i ekonomiska villervallor är att det är människor och deras kunskap och val som står bakom allt som händer, det blir lätt bara snack om siffror och börsnedgångar, kalla värden, inga varma alls. Margin Call handlar om dessa människor, dessa till synes kalla, beräknande, pengakåta människor i skräddarsydda kostymer och dyra vanor. Jag kan inte säga att jag tycker dom känns väldans mycket varmare och mer ömsinta nu när jag sett filmen men jag känner mig lite smartare själv och det är ju alltid ett plus.

Det enda namnet på rollistan som ger mig krypningar längs ryggraden är Mary McDonnell som jag fram tills nu alltid gillat. Det gör jag inte längre. Vad det beror på, jaaaa, det kan bero på att jag inte kände igen henne, att hon är uppstramad till oigenkännlighet och får vår Drottning Silvia att kännas som att hon åldrats naturligt och med grace.

Annars har jag inte mycket att klaga på, det är en riktigt BRA film det här, nothing more, nothing less. Och att se Jeremy Irons på vita duken igen är som att säga heeeeeej, det var längesen, hur mååååår du? till en gammal god vän och få en såndär kram som känns som att tiden stannat.