Kategori: drama

Publicerat

Veckans Sarandon: ROCKSYSTRAR

När Goldie Hawn är på det humöret är det bara att spänna fast säkerhetsbältet och hålla i sig i det där kärringhandtaget som brukar sitta ovanför fönstret på passagerarsidan i bilen.

Som Suzette, den övervintrade groupien, är hon en kvinna som utåt sett är ganska misslyckad och inåt har fastnat i nåt som hände för trettio år sedan. Hon är stor i truten, utmanande klädd, sexfixerad, ytlig, öppen och fast besluten att söka upp sin ”rocksyster” Lavinia som var hennes bästa väninna ”när det begav sig”. Men Lavinia har gått vidare i livet så pass att hon förträngt det förflutna, för som advokathustru passar det sig inte att ha haft tuperad rockersfrilla och legat med allt som rör sig i spandex.

Suzette får med sig en medpassagerare i bilen, en Harry Plummer (Geoffrey Rush) som är mentalt tveksam och som ska till samma stad som Suzette för att döda sin far och det slutar med att dom bor i samma rum på ett hotell. Suzette har den osedvanligt dåliga smaken att förföra Harry men det enda jag tänker på är hur faaaaan Goldie Hawn kan vilja göka med nåt så äckligt som Geoffrey Rush. Han är bland det otäckaste i mansväg jag kan komma på.

Rollen som Lavinias yngsta dotter Ginger spelas av Susan Sarandons riktiga dotter Eva Amurri Martino som har varit med i många av sin mammas filmer liksom i några avsnitt av Californication där hon spelar Jackie.

Goldie Hawn var 57 år gammal när filmen spelades in, Susan Sarandon var 56. Vilka jävla PUMOR! Filmens behållning är just detta och Goldie Hawns attityd. Hon är verkligen klockren i denna typ av roller.

 

Publicerat

KATINKAS KALAS

 

 

 

 

 

 

Ett gäng hipsters som tillhör ett slags kulturell överklass samlas för att fira sin vän Katinkas födelsedag. Det är förklaringen till denna films handling som jag läste på SF´s sajt när jag bokade biljetter.

Katinkas kalas hade biopremiär 20 januari, alltså 3,5 vecka sedan. Varför går den endast på EN biograf i Stockholm? Varför visas bara TVÅ föreställnigar per dag? Varför är den utplacerad på miniminisalongen Victoria 5 som endast har 18 platser och vad fan är en hipster egentligen?

Jag känner mig som Janne Josefsson på väg mot en skjutjärnsjournalistisk handling när jag tar min dotter i näven och går till biografen. Jag måste ta reda på vad som är fel med den här filmen för nånting är det, det måste det vara.

Filmen börjar med en snygg förtext, mycket snyggare än vad jag är van vid i svenska filmer. Ett massivt skönt trummande pågår i bakgrunden och akvarellteckningar av middagsmat och kalasdeltagare avlöser varandra. Katinka (Mia Mountain) fyller år och har bjudit till fest i sitt sommarhus. Maken Greger (Ludde Hagberg) kämpar med sina auberginerullar och en Marja, en kvinna i periferin, hjälper till. Är hon någons mamma? Är hon en husa? Vem är hon? Ja, fråga inte mig.

Gästerna anländer och det är en salig blandning av personligheter. Den flummiga, den snygga, den gravida, den kreativa, den torra galleristen och som grädde på moset dyker två jokrar upp. Stämningen är så stel att den går att skära i med en slö smörkniv. Hjärtligheten är noll. Alla har fullt sjå att upprätthålla sina fasader och det är då jag förstår vad en hipster är. En hipster är någon som är så inne att han/hon är totalt ute, eller precis tvärtom. En hipster är så icke-trendkänslig, eller så jävla ängslig för att inte vara det, att han/hon röker bara för att, bara för att det är trendigt att vara rökfri, då ska det rökas som ett jag-skiter-väl-i-trender-statement.

Jag måste säga att jag är positivt mycket överraskad av den här filmen. Jag hade förväntat mig något uselt, speciellt med tanke på hur icke omskriven filmen är (hipster-haussad?) men jag tycker det här är bland det mest intressanta jag sett på svenska producerat under 2011. FIlmen är hästlängder bättre än Apflickorna och mycket intressantare än Simon och ekarna men skådespelarmässigt finns det en hel del att hacka på. Det pratas extremt styltigt, kallt och konstigt men sen slår det mig att det kanske är meningen? Om ingen kunde öppna truten på hela 90-talet utan att säga nåt ironiskt så kanske 2010-talet är det distanserade decenniet? Säg ingenting som kommer från hjärtat och OM det du säger kommer från hjärtat, låt det för allt i världen inte höras.

Jag retade mig som tusan på detta första tredjedelen av filmen, dottern bet mest på naglarna och försökte hitta en väg ut men sen satte sig filmen, vi båda släppte taget och slutade leta fel. Regissören Levan Akin har fått till en gruppdynamiskt intressant film som är somrigt och fint filmad. Snart ska han göra film av Cirkeln, DET ser jag fram emot.

Tack till Julyssa på YAM Magazine för fribiljetter.

 

Publicerat

THE RUM DIARY

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En kille som dricker upp 123 små flaskor sprit från hotellets minibar har som jag ser det uppenbara alkoholproblem. Det är Paul Kemp (Johnny Depp) som länsat baren och det är om Paul Kemp filmen handlar.

Han är en drunken journlist från New York som drömmer om ett annat liv och söker ett jobb på en Puertoricansk lokalblaska. Han är den enda sökanden och han får jobbet men inte slutar han dricka för det. Han går runt Puerto Ricos gator i dyra glasögon och ständig bakfylla och när han träffar Chenault blir han blixtförälskad men Chenault är förlovad med den korrumperade  affärsmannen och girigbuken Sanderson (Aaron Eckhart). Upplagt för dramatik, eller hur?

Nåja. Det är många öppna dörrar i den här filmen, mycket självklarheter men när sluttexterna rullar har jag ingen aning om vad jag sett. Var det ett drama, en thriller, en komedi? Visst, jag skrattade några gånger men om det beror på att filmen var kul eller om det var min sjuka humor som lyste igenom har jag ingen aning om för filmen är så sjuuukt spretig så hälften vore nog.

Det var jättekul att se favoriten Aaron Eckhart igen men det var också allt.  Att det här är författaren Hunter S. Thompsons självupplevda historia gör inte saken bättre. Snarare tvärtom.

Publicerat

Veckans Sarandon: SHALL WE DANCE

Åldersnojjor kan drabba alla egentligen oavsett ålder. Det kan kännas svinjobbigt att fylla 18 med allt ansvar det innebär, det kan vara piss att fylla 30, 40, 50 eller varför inte 70. Jag tror inte det är åldrarna i sig, siffrorna, som skapar kriser jag tror det är att vid vissa tidpunkter i livet så gör man en summering, må så vara omedveten, men jag tror det är nyttigt. Istället för att livet bara rinner iväg så är det vettigt att stanna upp och fundera ibland, är det det här jag vill?

John Clark (Richard Gere) är mitt i livet, gift med Beverly (Susan Sarandon), pappa, bra jobb, fint boende, allt är liksom fixat och klart. Ändå känner han ”var det bara det här?” Han vill inte skilja sig, det är inte det, han vill bara att det ska hända nåt, att han ska känna sig levande igen.

I ögonvrån på väg hem på tunnelbanan ser han en dansstudio och en kvinna som står alldeles still i fönstret och tittar ut. Om det är kvinnan Paulina (Jennifer Lopez) eller dansstudion som lockar förtäljer inte historien men jag antar att det är det förstnämnda även om det är det sistnämnda som får honom att anmäla sig till en danskurs för singlar. Kan åtta onsdagar på ett dansgolv förändra ett liv?

Alltså, jag tycker det här är rätt charmigt faktiskt. Välgjort sådär som Hollywood-feel-good-filmer är med musik som andas hösteftermiddag eller spontan semesterdag mitt i veckan, färgerna är varma, grundkänslan är snäll, huvudrollsinnehavarna är vackra och luktar gott. Allt är liksom myselipys men med en twist eftersom Mr Clark inte är helt igenom nöjd med sitt liv.

Det här är en film som får kvinnor att sucka trånande efter Richard Geres rådjursögon och män att slicka sig om munnen åt Jennifer Lopez stjärthalvor. Susan Sarandon har en ganska undanskymd roll som frugan som tror att mannen är otrogen (eftersom han inte vågar erkänna att han dansar, näe fyyy, hemska tanke) och Stanley Tucci gör återigen en helskön insats som dansgalningen Link med latinoperuk och löständer.

Rulltrappscenen på slutet får mig att bli sådär melankoliskt larvig. Hjärtat bultar lite extra och jag känner en såndär skön tro på äkta kärlek att tårarna trillar men dom är inte transparanta och salta utan mer som Knatte, Fnatte och Tjattes lemonad i Kalle Anka-tidningarna. Sött och gult och glatt liksom.

Tänk om alla kriser kunde lösas med Richard Gere och lite dans. Det vore nåt det.

Publicerat

MIDNATT I PARIS

När Fan blir gammal blir han religiös. När Woody Allen blir gammal blir han Owen Wilson.

Owen Wilson har i mina ögon aldrig varit mer än ett blont ytligt nervvrak, en kille som tar dom roller han får utan vidare utskiljning och sen fnissar sådär halvgalet samtidigt som kan knaprar psykofarmaka hela vägen till banken. Woody Allen har uppenbarligen sett något helt annat i denne man än jag någonsin har och som jag är glad över det.

Det kräver mod att överlämna en filmkaraktär som Gil Pender i händerna på Owen Wilson, allra mest eftersom Gil så uppenbart är Woody Allen själv. Men Woodys mod bär frukt då Owen likt en OS-vinnare tar superchansen när han får den för han vet att det kan dröja länge till nästa gång. Han lyckas prestera filmen igenom utan minsta svacka och inte bara han, samtliga skådespelare gör precis allt rätt och mer därtill. Adrien Brody som Salvador Dali är ett exempel, Marion Cotillard som Pablo Picassos älskarinna Adriana är ett annat och Rachel McAdams som Gils fästmö Inez är härligt syrlig och ganska lätt att avfärda som bimbo med näsan i vädret och ett ständigt närvarande skärp runt höften.

Midnatt i Paris är Oscarsnominerad för Bästa film och det alldeles rättvist. Det jag däremot tycker är fel är att Owen Wilson inte fick en nominering för Bästa manliga huvudroll. Han skulle vara lika väl värd en nominering som Michael Fassbender skulle vara för Shame men just denna kategori är i år tajtare än någonsin och jag är inte filmnörd nog att säga vad som är rätt och fel.

Som Woody Allen-film betraktad så tycker jag det här är en av hans bästa alster på många många år (bortsett från den riktiga höjdaren Vicky Cristina Barcelona). Woody själv har inte vunnit en Oscar för Bästa regi sedan Annie Hall 1977 och det kan man tycka vad man vill om. Själv tycker jag det vore både kaxigt och kul om han fick en guldgubbe för Midnatt i Paris. Han är definitivt min favorit i den kategorin i år.

Publicerat

BLOW OUT

Jag satt och väntade på Karen Allen men hon kom aldrig. Fan vad jag väntade. John Travolta dök upp och nån blond brutta men ingen Karen Allen, hon som var så skönt tuff mot Indiana Jones både i Jakten på den försvunna skatten och i Kristalldödskallens rike.

När filmen var slut fattade jag att jag blandat ihop tjejerna. Den här filmens huvudperson heter Nancy Allen, ingenting annat och det spelade ingen roll hur mycket jag väntade för den där blonda bruttan var allt jag fick – åsså lite youngster-Travolta som grädde på moset.

Blow Out är alltså en konspirationsthriller som när den kom 1981 översattes till den pedagogiska och överdrivet förklarande titeln Vittnet måste tystas. Jag är mest glad att den inte fick heta Punkteringen.

Ljudteknikern Jack (John Travolta) är ute nattetid och samlar in ljud för en filminspelning när en bil plötsligt får punka och kör ner i vattnet precis framför honom. Jack dyker i vattnet och lyckas rädda den unga kvinnan  – Sally (Nancy Allen) – som sitter i bilen men mannen bredvid sjunker med bilen till botten. Mannen visar sig vara den kommande presidentkandidaten McRyan och hela olyckan hyschas ner, det spelar ingen roll att Jack har något inspelat på band som tveklöst är ljudet av ett handeldvapen som avlossas i samma sekund som punkteringen är ett faktum.

Jag tycker filmen börjar bra, den har ett skönt tempo och det är nästan så det blir snigelspår i soffan när jag ser en man hantera en rullbandare på det sätt som ljudnördar gör i denna typ av film (se även Avlyssningen med Gene Hackman). Det är mysigt liksom. Tyvärr tycker jag filmen tappar lite mot slutet och jag hade gärna sett ännu mer av den konspiratoriska vinklingen.

Gillar man nyskapande CGI-action så känns det här antagligen ganska mossigt, ungefär som när barnen letat fram ett gammalt Alfapet och kallar det för ”manuell Wordfeud”.

Allting har sin tid men ibland är det otroligt befriande att titta bakåt, det är oftast först då man förstår nuet.

[Blow out finns med på Movies-Noir fantastiskt genomarbetade lista: 25 filmer av Hitchcock, men ändå inte. Kolla in den vettja!]

Publicerat

JÄRNLADYN

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag är mer säker än någonsin på min åsikt: tuggummi är ett satans gissel som borde förbjudas!

Bortsett från mängden småfåglar som årligen dör med en osmaklig klump uttuggat gummi mellan över och undernäbben så har detta påfund återigen retat gallfeber på mig i timmar i en biosalong.

Förhandsvisningen av Järnladyn var full till sista plats. Jag går ensam och sitter mellan en kvinna som gäspar sig igenom filmen och en äldre man som tuggar frenetiskt och med öppen mun på nåt han köpt i storpack på Apoteket. Det luktar ingen särskilt om tuggummit men nåt rätt gör den för salivavsöndringen är enorm om jag förlitar mig på ljudet.

Jag hade inte särskilt höga tankar om Järnladyn, inte som film betraktad. Att Meryl Streeps förvandling till Margaret Thatcher, en av världens hårdaste politiska kvinnor, är makalös är givetvis solklart men att även filmen skulle vara det slog mig aldrig som en möjlighet.

När filmen börjar är Margaret en gammal kvinna som har smugit sig ut från sitt eget hem för att köpa mjölk. Hon är vimsig, hon ser i syner, hon är glömsk och hon behöver hjälp med att sköta det dagliga runt omkring. Maken Denis (en imponerande Jim Broadbent) är död men för Margaret är han både vid liv och vid god vigör och fungerar utmärkt som sällskap i hemmet. Dottern Carol (Olivia Colman) kommer ofta och hälsar på och upphör aldrig att ta åt sig av mammans sarkasmer.

Det står klart väldigt tidigt att Margaret Thatcher har varit en världspolitikens kvinna mer än en närvarande mamma och god fru men det är så hon har velat ha det. Redan som ung när Denis friade var hon ärlig med sina tankar om att aldrig bli en kvinna som diskar, städar och tar hand om barn. Denis visste vad han gick in i och han gjorde det med öppna ögon. Vad han såg var exakt vad han fick även om han just då kanske inte kunde ana att kvinnan han älskade skulle bli premiärminister.

Filmen liksom spelar sig igenom hennes liv som Linda Lampenius på sin fiol. Det är lite hit och lite dit med stråken, ibland får jag se lite mer, ibland skymtar händelser och människor bara förbi men den röda tråden filmen igenom är MÄNNISKAN Margaret och DET var jag oförberedd på. Min syn på henne innan filmer var att hon var ett svin, en människa som likt en diktator gick över lik för att nå sina mål och om det dog några gruvarbetare eller argentinare på vägen så spelade det ingen roll. Min syn efteråt är mer nyanserad.

Gubben bredvid mig fortsätter tugga. Jag tänker ”Vad skulle Margaret ha gjort?” och genast börjar det rycka i armbågen. Ett hårt och snabbt slag med armbågen över nästan borde få tyst på´n men skulle Fru Thatcher verkligen ha brukat våld för att få igenom sin ståndpunkt? Ja, det skulle hon, det är jag säker på. Både våld och krig. Falklandskriget är det första krig jag har nyhetsminnen från som liten och där var hon inblandad ända ner till fotknölarna.

Jag har en stor beef (en hang-up på ren svenska) både i verkligheten och på film och det är när gamla människor summerar sina liv och är med om att deras livskamrat går bort. Jag får ett tryck över brösten som är rent överjävligt och jag börjar i princip alltid gråta. Det är så satans jobbigt att se för jag vet att trots att det för mig – på pappret – är många år dit så går tiden så infernaliskt fort så snart är jag där och ska säga hejdå till alla och summera mitt liv. Jag försöker fokusera på att det är Margaret Thatcher jag tittar på, att det är hennes liv som börjar ta slut, att det är hon som varit en tveksam mamma och därför inte får träffa sin son fast det är hennes mesta önskan för han vill inte hälsa på henne, men det går inte. Fokusera my ass liksom. Inte ens ett klaffsigt jävla tuggummi (eller prova tio eller tjugo) hjälper. Jag hamnar i ful-gråt-mode. Det är inte så kul, inte när jag sitter inklämd mellan främlingar och helst skulle vilja snyta mig i armvecket.

Filmen tar slut men inte tårarna. Att gråta i minusgrader gör ont. Det är som att blinka ut diamantliknande iskristaller. Jag gråter hela vägen till P-huset och hela bilresan hem, det slutar inte. Den där blicken hon har när hon lägger på telefonluren och inser att hon antagligen aldrig mer kommer att få se sin son, den blicken förföljer mig. Likaså sista scenen. Satan, sista scenen. Där nånstans är beviset att det inte spelar så stor roll hur viktig man varit för sitt land och hur mycket förändringar man åstadkommit i världen, när det kommer till kritan så är det bara dom närmaste människorna som är viktiga, dom man har en förmåga att genom livet ta för givet.

En mindre blödig människa än jag kommer säkert att kunna se Järnladyn för vad den är: en riktigt jättebra film.  En helt oblödig människa kommer inte tycka den är sorglig alls. En blödigare människa än jag behöver professionell hjälp för att ta sig igenom filmen – alternativt ett storpack V6 från Apoteket. Då hamnar i alla fall fokus på något annat när det känns som värst.

I subgenren ”Filmiskt porträtt av en väldigt känd person” så är Järnladyn det absolut bästa jag sett. Att få med alla delar i ett helt liv på detta sätt måste vara jättesvårt men regissören Phyllida Lloyd har prickat in alla rätt. Precis alla.

Publicerat

THE DESCENDANTS

Precis som Matt King (George Clooney) själv säger i filmen: det finns nån konstig fördom om att dom bofasta på Hawaii lever ett problemfritt liv. Att dom går runt där i sina brokiga blommiga skjortor, tittar ut över dom vackra vyerna som alla har tillgång till för på Hawaii vetter även en bakgata mot havet. Skulle nånting gå aningens snett kan dom alltid dansa lite hula-hula en stund så känns allting så mycket bättre.

Men det där är ju inte sant.

Människor får cancer även på paradisöar. Människor dör, lider, är ledsna, gör varandra illa och längtar bort. Matt Kings sinnesstämning stämmer in på många av dom orden. Han är ledsen. Hans fru Elizabeth ligger i koma efter en båtolycka och kommer sannorlikt aldrig att vakna mer. Matt försöker sköta livet och deras två döttrar på bästa sätt men vetskapen om att han varit en frånvarande pappa tills nu gnager. Han är arg. Han är väldans arg på sin fru. Dom hade inget bra äktenskap, det finns många frågor som behöver svar men hur mycket han än frågar så är en kvinna i koma ingen hjälp.

George Clooney är en intressant skådespelare. Han kan spela ALLT och han kan spela alla roller på ett sjukt trovärdigt sätt och ändå är han alltid ”bara” George Clooney. Nu är han Oscarsnominerad (igen) för Bästa manliga huvudroll och det kommer inte att vara för sista gången. Att spela känslosam familjefar borde vara bland det svåraste som finns för Clooney eftersom han privat varit det ungefär lika mycket som han varit astronaut men han fixar det alldeles galant.

Flickorna som spelar hans döttrar, Shailene Woodley som spelar 17-åriga Alex och Amara Miller som den lillgamla tioåringen Scottie är otroligt bra. Dom känns så himla vanliga och dom både agerar och reagerar precis som tjejer i deras situation antagligen gör. Robert Forster spelar Elizabeths pappa som med en fru med Altzheimer och en snart avliden dotter ger den godkända livsbitterheten ett ansikte. Det som slår mig är hur lika han och Clooney är rent utseendemässigt.

Filmen är väldigt bra i all sin enkelhet även om jag tycker den känns lite ojämn såhär i backspegeln. Första halvan är en fullpoängare med Clooneys berättarröst som en snäll gammal vän i öronen men andra halvan är lite långsammare, lite mer omständig, lite tråkigare om man får säga så om ett hemskt drama som detta. Dom sista tjugo minutrarna av filmen är fysisk smärta, inget mindre än det.

Jag försöker att inte grotta ihop rädslor och tankar om mitt eget liv med filmens handling men det är fantamej en omöjlighet. Tårarna rinner men det är nåt som Thomas DiLeva kanske skulle förklarat som kärlekstårar. The Descandants är nämligen så mycket som en feel-good-film i all sitt helvete. Det är en svår balansgång och jag har sett mängder av filmer på detta tema som misslyckats men The Descendants hör inte dit. Även när filmen är som ”sämst” är den hästlängder bättre än väldigt mycket annat.

Publicerat

HAPPY END

En liten man som kompenserar sin bristande självkänsla med knytnävsslag och psykisk misshandel mot sin flickvän. En medelålders änka och bilskolärare som via livets hårda skola blivit en icke känslostyrd ”doer”. En ung man som återigen försökt ta sitt liv. En man som förlorat sin fru och försöker döva sorgen med sprit. En ung tjej som gör sitt yttersta för att hålla sig flytande både ekonomiskt och relationsmässigt men som hamnar i en ohållbar situation.

Vid första anblicken känns storyn som vilken svensk film som helst (*blink*). Vid andra anblicken är den mer än så. Happy End är en film utan egentligt lyckligt slut, jag vete tusan om det är så mycket som en lycklig minut i hela filmen egentligen. Lite hopp kanske men ingen lycka.

Aset Asker som Johan Widerberg spelar är en personlighetstyp jag avskyr ända in i benmärgen. Jag får ont i hela magen av scenerna med honom och killar som han, patetiska små jävla svin, förtjänar varken kärlek, respekt eller uppmärksamhet över huvud taget. Ann Petrén är som vanligt alldeles lysande och hennes bilskollärarkvinna gör mig schizofren. Jag förstår henne samtidigt som jag inte gör det men det är okej, jag behöver inte förstå mig på allt och alla så jag släpper taget.

Happy End är en film som får mig att tänka på bungy-jump. Filmen är som att hoppa bungy-jump från en bro på Nya Zeeland och känna att gummibandet går av vid nedslaget, att jag slår i den steniga botten med huvudet, sådär mitt på ansiktet så näsan frasas sönder med ett flopps och kindbenen spräcks men när jag flyter upp och ser ut som en hudpåse köttstuvning kommer en inföding i kanot och plockar upp mig.

När allt är som svartast dör jag inte, jag överlever med en hel massa otäcka ärr, men jag överlever. Precis detsamma gäller samtliga inblandade i Happy End. Även om livet är beyond svart så fortsätter det, det går vidare och regissören Björn Runge har på ett mycket fint sätt visat det med den här filmen. Tyvärr tar den sig inte in tillräckligt i mitt hjärta för ett högre betyg men en sevärd film är det absolut.

Publicerat

Veckans Sarandon: YOU DON´T KNOW JACK

Vem var han egentligen, ”Doktor Död”, Jack Kevorkian?

Jag kan inte säga att jag var påläst om honom och insatt i hans handlingar men jag har läst tidningarna och sett rubrikerna. Jack Kevorkian var läkaren som stenhårt trodde på och kämpade för rätten till dödshjälp.

Mellan 1999 och 2007 satt han i fängelse för mord då han själv injicerat en patient med dödligt gift men alla dom andra 130 svårt sjuka som han hjälpte att dö var han ”bara” självmordsassistent till. Han byggde maskiner som i varje enskilt fall fungerade som ett hjälpmedel så att patienten själv kunde välja om och när det var dags att dö och det var patienten som själv tryckte på en knapp/ drog i ett snöre/ nickade eller vad som nu krävdes, det var inte Jacks beslut.

I filmen gestaltas Jack Kevorkian av en alldeles lysande Al Pacino. Han har pluggat in manér och ticks så dom sitter i ryggmärgen och med nya tänder och perfekt utvalda glasögon så är han porträttlik den gamle läkaren. Susan Sarandon spelar Janet Good, en kvinna som även hon förespråkar aktiv dödshjälp och som blir en slags ”medbrottsling” till Kevorkian.

Sarandon har fått nåt att bita i här, hon ska förvandlas till en karaktär som är väldigt långt ifrån roller hon vanligtvis spelar och hade Janet Good varit en svensk kvinna hade hon hetat Anita Bengtsson eller Barbro Beige eller så. Stora lockar, fula glasögon, väldigt fula och extremt fotriktiga skor och hon är en bra kvinnlig motvikt till den excentriske Kevorkian.

Filmen ger mig egentligen inga svar på frågan om vem Jack Kevorkian egentligen var, hur han blev som han blev och kanske…varför. Däremot ger filmen mig en hel del andra frågor att ta ställning till.  Är det en mänsklig rättighet att själv få bestämma när livet ska ta slut? Var Kevorkian en brottsling? Hur skulle jag själv tänka om jag var dödligt sjuk och inte ville/orkade mer men inte hade möjlighet att ta mitt eget liv?

Så som tankeväckare är detta en bra film och som film är den också helt okej, jag hade bara önskat att den var lite matigare, att den gick in ännu lite mer på djupet. Men Al Pacino och Susan Sarandon imponerar, det gör dom.

Här finns filmen.

Publicerat

HENNES ENVISA HJÄRTA

Det händer ibland att en skådespelares namn – enkom – får mig att hyra en film.

Filmen Angel (eller Hennes envisa hjärta som den heter på svenska) hade absolut ingenting som lockade mig, ingenting mer än Michael Fassbender på rollistan och nu när jag har sett filmen kan jag med en smula bitterhet i rösten säga att inte ens Mr Fassbender kan rädda en helt genomrutten produktion. Han glimrar, varje scen han ingår i står ut och blir något speciellt men för övrigt är detta en film för okritiska dagisbarn med felslipade glasögon.

Angel Deverell (Romola Garai) är en egensinnig tonåring som hellre sitter uppe på kammaren och skriver på sin bok än gör någonting annat. Utan inspiration utifrån skriver hon en hittipåroman som får förläggaren Théo (Sam Neill) att misstänka att hon är antingen en gammal dam eller en 50-årig flintskallig man och utan att veta vilket vill han publicera boken.

Angel blir en firad författarinna, pengarna rullar in, hon köper ett slott, skaffar sig tjänarinnor och fortsätter vara precis så jobbig, ocharmig och svåromtyckt som hon var innan. Jag har bara så jäkla svårt att förstå om det är meningen att jag SKA tycka illa om henne eller om jag ska tycka att hon är mångbottnad, spännande och skönt egensinnig. Äsch, skitisamma. Hur som helst så springer hon på konstnären Esmé (Fassbender) som hon ber om ett målat porträtt.

Esmé skrapar på ytan, han vill veta vem Angel är sådär på riktigt och jag är tacksam för hans roll och hjälp för han blir som min förlängda arm i detta filmtittande för jag borde vilja veta vem hon är men hon är så jävla jobbig att jag inte orkar bry mig. Esmé är den intressanta, i alla fall ur min synvinkel.

Filmen kryllar av billiga blue-screen-lösningar, slarviga kulisser, överspel och annat bjäfs men det är samtidigt härligt att se att Michael Fassbender (i alla fall utåt sett) inte verkar göra någon skillnad på sin egen arbetsinsats oavsett vilken film han medverkar i. Han räddar betyget. Utan Fassbender hade det knappt blivit en lugg kvar på den ena betygs-Fiffiluran.

Här finns filmen.

Publicerat

WARRIOR

Här har vi familjen Conlon. Pappan Paddy (Nick Nolte), överkuckun, är fårad, arg, före detta boxare, har nyligen nyktrat till och hittat Gud. Tommy (Tom Hardy) är den yngste sonen och Brendan (Joel Edgerton) den äldste och Brendan är gift med Tess (Jennifer Morrison). Båda pojkarna är vältränade och orädda för att slåss. Brendan jobbar som lärare och tillsammans med frugan Tess har dom tre jobb men trots det har dom svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Tommy vill mest bara få uppmärksamhet av sin fråvarande pappa.

Båda sönerna har alltså både fysiska förutsättningar, behov av pengar och en längtan efter upprättelse och halkar således in på kampsportbanan.  Fem miljoner dollar lockar som tusan och dörren till MMA-världen står vidöppen.

Vid första anblicken är det superlätt att jämföra Warrior med förra årets praktkalkon (och Oscar-för-Bästa-Film-nominerade) The Fighter men ingenting kunde vara mer fel. The Fighter hade ingenting som lockade mig trots boxningstemat och trots att MMA lockar mig än mindre så är Warrior en mycket mer sevärd film. Det är en känslig stämning filmen igenom. Nick Nolte är stenhård och nervvrak samtidigt (och Oscarnominerad för sin roll), både Tom Hardy och Joel Edgerton gör mer än dom behövt av sina karaktärer och Jennifer Morrison (från House) hoppas jag se mer av i spelfilmer framöver. Hon är duktig.

Visst är det en hel del fightingscener som får mig att gäspa en smula men det är svårt att göra ett drama om MMA utan att snubbarna klappar på varandra. Scenerna den sista kvarten är rejält starka och det är en hel liten armé salta tårar som knackar på insidan av ögonlocken och vill ut och det kom som en överraskning för mig. Jag skyller på att det var ett riktigt fint och bra slut, inte på det faktum att jag kan vara rent larvigt blödig när det kommer till sportfilmer.

Som helhet är det här en bra mycket bättre film än jag trott och när det känns på det sättet blir jag alltid glad. Lika glad som jag blir av ljuden i Linus på linjen.

Publicerat

A BETTER LIFE

Jag försöker att i alla lägen tänka på det jag har istället på det jag inte har. Det är inte alltid lätt men jag försöker.

När turbon i bilen gick sönder så tänkte jag att det var härligt att jag i alla fall kunde lyssna på radion i väntan på bärgaren. När jag har ont i huvudet tänker jag att jag i alla fall inte har HIV. När diskmaskinen går sönder tänker jag vilken ynnest det är att ha rinnande varmatten i kranen, en full flaska YES, en ren diskborste och två fungerande händer. När jag drömmer om ett hus med pool tänker jag att jag har tak över huvudet, en egen bostadsrätt och badkar. Det är inte så pjåkigt det heller faktiskt.

Det finns dom som säger att det är fult att vara nöjd, att nöjd är det värsta ord som finns. Det tycker inte jag. Jag tycker det är fint att vara nöjd, att inte i varje situation sträva efter mer, bättre, dyrare, större. Att vara nöjd är att ha haft ett mål och nått det. Att vara nöjd är att komma hem.

Det är sällan jag hör någon som saknar allt säga att det är fult att vara nöjd. Fråga en hemlös om han/hon skulle vilja känna sig nöjd med livet, vad tror du svaret blir? Fråga en papperslös mexikansk flykting samma sak, en som alltid måste titta sig över axeln, en som är beroende av andra människors välvilja för sin överlevnad, en som är mer orolig för sin son och dennes framtid än sin egen fast bådas framtid beror på pappans förmåga att inte åka fast.

Carlos Galindo (Demián Bichir) dröm är att äga en egen pick-up. Om han hade haft pengar att köpa en hade han kunnat sköta jobbet som trädgårdsmästare/ trädbeskärare alldeles själv eller kanske till och med haft en anställd. Att han inte har körkort spelar mindre roll, han har ju inte uppehållstillstånd heller. Han jobbar åt Blasco, han sliter som ett djur på dagarna och sover i en bäddad tvåsitssoffa på nätterna. Sonen Luis (José Julián) går i skolan, ibland i alla fall. Carlos jobbar så mycket att han inte riktigt har koll.

När Blasco bestämmer sig för att sälja sin pick-up har Carlos – på pappret – två val men i verkligheten inget. Antingen blir han arbetslös eller så köper han trucken själv men hur ska han kunna göra det när han inga pengar har?

A better life handlar om strävan efter ett bättre liv men den handlar inte om den strävan vi medelklassmänniskor i Sverige kämpar med. Den handlar inte om hittipålyckan vi tror vi känner när vi lånat fem miljoner till ett litet hus på rätt adress i huvudstadens utkanter. Den handlar inte om att det måste stå en sprillans ny metallicfärgad bil av rätt märke på uppfarten. Den handlar inte ens om klättringen uppför karriärsstegen och drömmen om Det Högavlönade Arbetet. A better life handlar om det enkla livet, om överlevnad, respekt och kärlek och en möjlighet att själv ta och få ansvar för sitt eget liv.

Demián Bichir är Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll och han är SÅ väl värd att bli nominerad och filmen är SÅ väl värd att bli uppmärksammad. Den är fin, den är tänkvärd och den är sorglig – men hoppfull – som få.

Livet är inte rättvist, inte på en fläck. Kom ihåg det när du gnäller över I-landsproblem.

Publicerat

BEGINNERS

När man är liten tror man att allt som händer inom hemmets dörrar är normalt. Bor man med en mamma och en pappa som är gifta så är det normalt. Bor man med en pappa och en pappa så är det lika normalt. Bor man med en ensamstående mamma eller pappa, en mormor, fosterföräldrar, whatever,  allt är lika normalt. Ett barn som är uppfostrad och vårdad av en bergsget skulle säkerligen tycka att det var normalt och det av en enda anledning: man vet inget annat.

Själv trodde jag att jag växte upp i en familj som alla andras och det var inte förrän jag blev vuxen ordentligt i huvudet som jag insåg att så nog icke var fallet. Nåja. Vad som än hänt i ens barndom så har man två val: 1. acceptera det jag inte kan förändra, lära mig nåt av det och gå vidare eller 2. älta detta in absurdum på psykologdivanen och skylla alla livets misslyckandet på taskig barndom.

Oliver Fields (Ewan McGregor) står även han inför ett vägval när hans pappa (en tandblekt och fräsch Christopher Plummer) kommer ut som gay vid 75 års ålder. Mamman är död och föräldrarna var gifta över fyrtio år. Vad säger man i det läget? Grattis pappa, bättre sent än aldrig. Ner i brygga och kör på dom år du har kvar eller Eeeeeeeeh, vadå, älskade du aldrig mamma?

Självklart ger det upphov till funderingar, speciellt eftersom pappan är svårt sjuk och träffar en ung pojkvän (Goran Visnjic, Armansky i The girl with the dragon tattoo). Själv möter Oliver fina Anna (Mélanie Laurent som var så fantastisk i Inglorius basterds) och deras förhållande är av det mer intressanta slaget.

Filmen som helhet är också intressant men ändå inte lika intressant som jag trott och hoppats. Christopher Plummer gör en minnesvärd insats som pappa Hal, en mer classy bög får man leta efter och Oscarsnomineringen för Bästa manliga biroll satt givetvis som gjuten. Mélanie Laurent är en personlig favorit som jag sett på tok för lite av och hon är toppen här. Filmens svagaste kort som jag ser det är Ewan McGregor. Jag har fortfarande inte riktigt kommit över hans nakna underkropp i The Pillow Book och har lite svårt med koncentrationen i hans närhet men sen tänker jag på Obi-Wan Kenobi och då går det över.

The Velvet Café hade betydligt fler superlativer över för den här filmen medans Movies-Noir tyckte ungefääääär som jag.

Publicerat

Veckans Sarandon: BERNARD & DORIS

Doris Duke var enda barnet till tobaksmagnaten James ”Buck” Duke.  Han dog 1925, strax före hennes 13-års dag och efterlämnade hela förmögenheten som Duke Tobacco Inc dragit in vilket var närmare 80 miljoner dollar.

Doris liv handlade mycket om pengar, om placeringar och om att skänka pengar till behjärtansvärda ändamål men det handlade också om män. Hon var gift två gånger, båda äktenskapen var extremt kortvariga och efter det verkar det som att köpta män var hennes melodi.

Bernard & Doris handlar om förhållandet mellan Doris och hennes homosexuelle och alkoholiserade butler Bernard Lafferty. I början av filmen står det att vissa delar är baserade på verkliga händelser och att andra delar inte är det och vad som är vad har jag ingen aning om. Det spelar heller ingen roll.

Till en början känns Doris mest som en snål, dryg och patetiskt ensam översittare med dyr smak och Bernard som en vilsen man utan rötter. Ju längre filmen går och ju mer jag ”lär känna” personerna ju mer känns det som att jag har rätt och ju mer förstår jag vad det är dom ser i varandra. Gränserna mellan Doris som arbetsgivare och Bernard som arbetstagare suddas ut mer och mer och hon förvandlar Bernard till den man hon tycker han ska vara och detta med Bernards tysta medgivande. Säger han någon gång nej så säger hon ja. Då svarar han nej, så säger hon ja. Så säger han nej, hon ja och han blir tyst och låter henne få sin vilja igenom. Irriterande? Ja, i verkligheten, men det här är ju film, det är deras verklighet och jag ids inte irritera mig.

Eftersom jag skrev en hel del hårda ord om Ralph Fiennes i min recension av The constant gardener måste jag ta chansen till en repris – fast precis tvärtom. Ralph Fiennes är nämligen nåt så ovanligt som HELT FANTASTISK här. Jag har inte sett honom så bra sen David Cronenberg´s Spider. Han har såna jättefina ”dockstreck” (det är mina barns namn på rynkorna som går från mungiporna och nedåt, såna som gör att utseendet påminner om buktalardockor), han spelar lågmäld och korrekt men samtidigt excentrisk när han i vissa scener bär stora örhängen, ögonskugga och en helt fantastisk skjorta med stora röda rosor. Jag kan liksom inte inte tycka om honom, det går inte och till hans – och mitt – försvar ska tilläggas att han behåller kläderna på filmen igenom.

Susan Sarandon som Doris Duke är….jag vet inte vad jag ska säga faktiskt. För första gången någonsin finns det scener då jag knappt ens tänker på att det ÄR Susan Sarandon och det är en komplimang som heter duga. Jag kan tänka mig att hon är utseendemässigt väldigt lik den verkliga Doris vid samma ålder och att Doris uppe i sin himmel är mer än nöjd med valet av skådespelare i rollen som henne själv.

Doris Duke dog i sin säng 1993 och testamenterade alla 1,3 miljarder dollar till välgörenhet. I filmen fanns Bernard Lafferty med i testamentet och utsågs som nån slags överförmyndare för förmögenheten men när jag försöker ta reda på hur det var i verkligheten så går jag lite bet. Det kan vara sant, det kan vara tok, jag vet inte.

1996 dog Bernard, 51 år gammal.

Här finns filmen.