Kategori: drama

Publicerat

Angels in America

I tisdags var jag inbjuden av Linda Skugge & co på en bloggvisning av teaterpjäsen Angels in America på Stockholms stadsteater.

Den 10:e december förra året lät jag min ”vanliga blogg” somna in och jag har inte saknat den alls, inte förrän nu. Det hade kunnat bli ett MYCKET underhållande inlägg om tisdagkvällen om jag fortfarande bloggat där men på en filmblogg passar det sig tyvärr inte skriva om allt som hände även om mycket hade kunnat platsa i vilken slapstick-film som helst.

Hur som helst så fick pjäsen mig att tänka tillbaka på TV-serien Angels in America som har just denna pjäs som förlaga (och som är väldigt trogen den) och hur jag tyckte och tänkte när jag för flera år sedan hyrde den 5 timmar och 40 minuter långa serien på DVD och såg den i ett svep, utan att blinka.


Historien kretsar kring det homosexuella paret Louis och Pryor (Ben Shenkman och Justin Kirk) där Pryor får aids och Louis får ångest och flyr och den maktfullkomlige höjdaradvokaten Roy Cohn (Al Pacino) som inte kan och vill erkänna att han är bög utan tror sig vara en ”heterosexuell man som sätter på män” som även han får aids men tycker att lungcancer låter bättre. Hans assistent Joe (Patrick Wilson) är gift och mormon och har tryckt ner sin homosexualitet så långt ner i skorna att det är knappt sulorna håller honom uppe och hans tablettmissbrukande fru Harper (Mary-Louise Parker) är visserligen psykiskt sjuk men inte dum. Hon anar, hon vet och sanningen är inte lätt att bära.

Tony Kushners pjäs är ett osedvanligt engagerande och välskrivet stycke nutidsdramatik och oavsett om man ser den på film eller på Stadesteaterns scen så går det inte att värja sig. Det är riktiga människor av kött och blod som reagerar på mycket mänskliga vis och det pratas ett språk som är ovanligt på teatern: ett språk alla kan förstå.

I filmen är det tio skådespelare som gör alla rollerna (imponerande bara det) och i Stadsteaterns version är det enbart åtta.
HATTEN AV för Peter Gardiner, Allan Svensson, Ola Rapace, Emil Almén, Ida Engvoll, Bergljót Arnadóttir, Carina B Eriksson och Johannes Bah Kuhnke. En strålande ensemble som på alla sätt lyckas göra historien rättvisa och kanske egentligen ÄNNU bättre än Al Pacino, Emma Thompson, Meryl Streep och gänget. På teatern finns ju inga omtagningar. Allt händer där och då och DET är häftigt!

(för både filmen och pjäsen)

Här kan du läsa mer om pjäsen som har premiär imorgon.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Gosling: REMEMBER THE TITANS

Den lilla inskränkta hålan Alexandria i delstaten Virginia är ingen mysig plats att bo på. Det är tidigt 70-tal och rasismen är både öppen och utbredd. Motsättningarna blir inte lättare att hantera när skolorna ska integreras och svarta och vita tvingas till en gemensam vardag.

Den svarte tränaren Herman Boone (Washington) får jobbet som huvudtränare för skolans lag Titans (dom spelar amerikansk fotboll), ett jobb som varit givet den vite Bill Yoast (Will Patton) i många år.

Självklart blir det ”the battle of the giants” både på plan och utanför. Självklart är det fördomar som ska stötas och blötas, det är manlig gruppdynamik (inte helt olik militärens) och hela skiten är producerat av Jerry Bruckheimer med allt vad innebär av trumvirvlar, amerikanska flaggor och Hollywoods jävla symfoniorkester (där alla fått sparken utom stråkavdelningen och ja, killen på virveltrumma också, han jobbar fanimej dubbel övertid).

Det här är värsta sortens film. Moralpredikningar, ”based on a true story”, bredröven Denzel, nationalism och rasism i något som borde vara en tankeväckande soppa men som bara blir blaskigt trams med sur eftersmak. Den dryge vite collegekillen blir givetvis omvänd och ”god” på slutet, dom svarta killarna är självklart ”soulmen” och sjunger gospel och Marvin Gaye i perfekta stämmor så fort andan faller på och jag vill mest bara spy.

Ryan Gosling har en liten roll som en av spelarna i laget och återigen kan jag säga att han inte riktigt höll samma kvalitet som ung som han gör nu. Han gör inte något speciellt av sin karaktär och jag kan inte tro annat än att det är meningen. Jag menar, hade han FISIT i bild hade han gjort större avtryck än Den Store Denzel gjorde genom hela filmen.

Näe usch. Det här går fetbort!

Publicerat

Veckans Gosling: HALF NELSON

Här går det fanimej inte undan!

När jag läste på om Half Nelson fick jag känslan av att det var en amerikansk Die welle fast utan nazismen. Det var det inte. Det var en myyyyycket lååååångsam och rätt tråkig film om en trasig lärare (Gosling) som försöker hålla en ren och energifylld fasad inför sina elever men egentligen är han en knarkande ensam kille.

Han gör misstaget att droga på skolan och blir påkommen av en elev och mellan den tjejen och honom växer det fram nån underlig form av vänskap som inte heller den är särskilt kul att följa.

Tyvärr måste jag säga att filmen inte höll måttet, inte av någon sort. Ryan Gosling själv gjorde däremot inte bort sig. Han fortsätter välja (få?) roller som är VÄLDIGT olika varandra, det går verkligen inte att genrebestämma honom alls och det är ballt. Han får dessutom ett mer karaktäristiskt utseende ju äldre han blir vilken bådar gott i filmvärlden dom närmaste fyrtio åren.

Här är han ofräscht ljusgrön i ansiktet, det klär honom inte för fem öre men han är en kul skådis att hänga i hasorna för alldeles oavsett om han är snygg eller lurkig så är han makalöst bra.

 

Publicerat

The good heart

Det var längesedan jag såg en filmaffisch som gjorde mig lika glad som denna. Röd, glad och fin och med en vitt fjäderfä mitt i bild, självklart blev jag sugen på filmen.

The good heart handlar om surgubben och barägaren Jacques (Brian Cox) som jobbar med att slippa ännu en hjärtattack med alla till buds stående medel. I hans fall stavas det: avstressningskassettband. Men det går inte så bra, hans korta stubin gör att han lackar ut på berättarrösten och hey, där kom den femte hjärtattacken som ett brev på posten.

På sjukhuset tvingas han dela rum med Lucas (Paul Dano), en hemlös och mycket ensam ung man som ligger i sin sjukhussäng på grund av ett misslyckat självmordsförsök. Dom två udda filurerna hittar varandra och märker att dom faktiskt behöver varandra.

Den här typen av otrolig vänskap har setts förr mången gång på film och kommer att ses lika många gånger till. Det är en tacksam infallsvinkel att tota ihop två olika personlighetstyper, få dom att förstå sig på varandra och därmed också – till slut – sig själva. Att den ena typen är en grumpy gammal gubbe, ja, det gör det tydligen ännu mer intressant. Jag skriver tydligen eftersom jag personligen inte riktigt tycker det men filmmakare världen över verkar ha en uppenbar faiblesse för just dessa gamla hundar som prompt ska läras att sitta på äldre dar.

Jag får inga bra vajbs mellan Jacques och Lucas och det är liksom en förutsättning för att en film som denna ska klicka till. Men nej, det sa inte klick, inte den här gången.

Publicerat

Veckans Gosling: LARS AND THE REAL GIRL

Lars (Ryan Gosling) är en kuf. Han är en såndär udda snubbe som man kan se i små byar, en sån som bor hemma hos mamma i det grå eternithuset tills mamma dör och han ärver huset och sen bor han kvar där med sjutton tufsiga katter och kanske en stor hund tills han själv dör och under hela denna tid har han endast ägt EN täckjacka vilken aldrig känt doften av Ariel.

Nu bor inte Lars hemma hos sin mamma för hans mamma har varit död länge. Lars bor i sin brors garage och både hans släkt och arbetskamrater börjar känna oro för att han ”aldrig träffar nån”. Så gör han det och inte ens då blir det bra.

Lars träffade sin Bianca ”på internet”. Det är visserligen sant men ses inte som särskilt normalt av invånarna i byn eftersom Bianca är en uppblåsbar Barbara som visserligen har ”anatomiskt korrekta funktioner” men som trots allt är gjord av plast (okej, hon är ingen Barbara, den korrekta benämningen är Real Doll).

Lars bror och svägerska (Emily Mortimer) blir oroliga och tror att Lars lider av vanföreställningar. Doktor Dagmar (Patricia Clarkson åååå vad du är bra!!) tar sig an Lars och lyckas få byborna att spela med och på så sätt komma innanför skalet på Lars.

Bianca välkomnas nu med öppna armar i den lilla stan och behandlas som vem som helst. Fru Gruner konstaterar högt och krasst i kyrkorådet att det är väl inte konstigare än att fru Schindlers systerson gav alla pengar till en UFO-klubb eller fru Petersens kusin som klär sina katter i små klänningar.

Lars and the real girl är en liten anspråkslös film som på ett fint och humoristiskt sätt tar upp rätt svåra frågor. Rädslan för närhet kontra oviljan att vara ensam kontra paniken i att bli lämnad är frågor så allmängiltiga att dom riskerar att bli banala men skrapar man på ytan så inte fan är det banalt. Det är kärlek, det är stort – det är livet.

Ryan Gosling är för övrigt HELT FANTASTISK i den här rollen! HELT FANTASTISK är han i sina urtvättade loppiskläder och varenda liten känsloyttring sitter som en smäck. Han kör runt med sin Bianca av plast i en rullstol och jag önskar inget hellre än att han fick slösa all sin kärlek på någon som kunde ge honom lika mycket tillbaka men nej…det är Bianca han vill ha. Det finns en speciell scen när han dansar lugnt för sig själv på en fest (53 minuter in i filmen) med stängda ögon och ser ut att vara helt inne i sin egen värld. Den scenen är helt magisk!

Sa jag att han är FANTASTISK?

Här finns filmen.

Publicerat

There will be blood

Nu är det tredje filmen i rad jag recenserar som kommer från 2007. Vad knepigt. Jag kan inte ens stoltsera med en fiffig baktanke, det bara blev så.

Bilder&ord-Sofia fick mig att ta mig an den här filmen och det ska hon ha absolut cred för. En av mina kollegor lyckades nämligen trycka ner den till botten av min ska-se-lista med sin fenomenala efterapning av Daniel Day-Lewis teatrala ”I´m an oooooiiillll man you seeeee” och där har den legat och skräpat i fyra år! Men nu är det gjort, nu är det över, nu har jag (äntligen) sett Paul Thomas Andersons 158 minuter långa oljeborrsdrama.

Under dom första fjorton minutrarna av filmen sägs inte ett ord och det är bland dom bästa fjorton minutrarna jag sett på film. Det är ljud, det är oljud, det är fin musik blandat med fribejsade toner som tillsammans antagligen klassas som musik men som i mina öron mest låter som tondövt bröl. Det är klonkande, hissande, pickande och klafsande och med detta sammelsurium av läten i mina öron (och då speciellt i hörlurar som nu) blir filmens början alldeles….magnifik.

Sen börjar Daniel Day-Lewis prata. Det är synd. Han pratar ofta och mycket om att han är en ”ooooiiil man” och då kan jag inte riktigt hålla mig för skratt, då kommer synen av kollegans klockrena efterapning fram igen.

Mr Plainview (Day-Lewis) är alltså oljeborrare. Han reser runt i Kalifornien tillsammans med sin son H.W och köper upp mark där en förhoppning om olja finns begravd.

Daniel Day-Lewis är blingad med en redig Sam Elliott-mustasch, en riktig värsting. Tyvärr ser den påklistrad ut, det retar mig, jag är känslig för sånt. Det KAN givetvis vara så att han var med i mustaschkampen och lyckades driva upp den där tangorabatten på naturlig väg på en vecka eller två men jag tvivlar.

Paul Dano som predikanten Eli Sunday spelar den absolut mest trovärdiga rollen av dom alla. Med svagt isterstinna kinder och en otäckt genomskådande blick känns han psykisk instabil och osunt religiös i en mycket motbjudande kombination.

Kvinnfolk verkar det vara skottpengar på under inspelningen. Det pratas för en sekund eller två om en liten Sunday-dotter, annars är kjoltyg mest en bisak, oavlönade statister som bäst beskådas på håll. Det är ett faktum och inte en åsikt att filmen kretsar kring män som pratar med andra män (i varierande storlek) om olja och enbart olja.

Nu känner jag att det låter som om jag dissar filmen helt men inget kunde vara mer fel. Tvärtom, jag är mycket positivt överraskad. Jag fortsätter med glädje lyssna på Daniel Day-Lewis överdrivna artikulerande och allsköns andra oljud även om jag blir sjukt stressad av den där nervösa cellon som löper amok som ljudmatta titt som tätt. Jag blir engagerad och faktiskt lite varm i magen av historien och det skulle aldrig falla mig in att vare sig spola eller stänga av.

Filmen är torr som fnöske men med en topping av svart guld. Lite som en middag bestående av enbart nudlar och soya eller spagetti med ketchup för den delen. En rätt träig och ospännande grund men with a twist of floating magic.

Publicerat

Sleuth

Sleuth (på svenska blev det Skuggspel) från 2007 är en remake av filmen Sleuth från 1972.

Den gamle klassikerregissören Joseph L. Mankiewicz åtog sig originalet (efter att ha gjort filmer som Cleopatra och Pysar och sländor) och när remaken skulle göras slog filmbolaget på stora trumman och lät den engelske Wallander – Kenneth Branagh – sitta i regissörsstolen.

Anthony Shaffers pjäs är förlaga och han skrev ihop filmmanuset alldeles själv till original-filmen. Till remaken blev självaste Nobelprisvinnaren Harold Pinter kontrakterad men inte fan hjälpte det.

I nya versionen spelar Michael Caine Andrew Wyke och Jude Law Milo Tindle. I gamla versionen spelade Michael Caine Milo Tindle och Laurence Olivier Andrew Wyke. Detta måste vara filmvärldens sätt att leka miljömedvetna och återanvända sopor.

Om jag vill se två personer som överspelar på liten yta och samtidigt talar ett högtravande och icke aktuellt språk då betalar jag hellre en femhundring och knallar iväg till Dramaten.

Ordet för dagen uttalas: [pretaŋʃø:´s].
Pretentiös.

Publicerat

Du kommer att möta en lång mörk främling

Tiden går fort när man har roligt.

Jag skrev ihop en hyllning till Woody Allen (med efterföljande Woody-films-helg) samma dag som den här filmen hade biopremiär och det känns banne mig som igår, men det var det ju inte. Det var den 29:e oktober för att vara exakt, nästan precis en vecka innan snökaoset kom till Stockholm och nu släpps filmen på DVD lagom när snön smält.

Woody Allen har lämnat sitt älskade Manhattan och beger sig återigen till London för att öppna dörren och visa oss in i ett sammeulsurium av relationer, lögner, otrohet och förhoppningar.

Den här gången får vi möta Sally (Naomi Watts) som är gift med den utbildade-men-vägrar-jobba-som-det läkaren Roy (Josh Brolin) som istället hade en one hit wonder med en roman för flera år sedan och jobbar sedan dess på en uppföljare men det går inget vidare. Sally, med hjälp av sin mamma (Gemma Jones), försörjer ensam den lilla familjen, vilket börjar bli smått ohållbart. Dessutom vill hon ha barn.

Mamman har blivit lämnad av sin make sedan 40 år (Anthony Hopkins), han fixade inte att hon ”unnade sig att bli gammal”. Han packade väskorna, köpte en sportbil, blekte tänderna, solade och tränade kroppen, fick telefonnumret till en hora som han kärade ner sig i och gifte sig med.

Mamman bröt ihop och fick kontakt med en spåkvinna, Sally har tröttnat på misären hemma och förälskar sig i sin chef (Antonio Banderas), maken Roy tröttnar även han och börjar flirta med den vackra Dia som spelar gitarr i fönstret mitt emot och visst kan du se grundbultarna för ett hederligt gammalt Woody Allen-romantiskt drama?

Jag har inget emot någon av skådespelarna och visst förstår jag att Hopkins har rollen som egentligen är självskriven Allen själv, men jag saknar Woody, jag saknar hans torra självironiska gubbighet. Antony Hopkins blir liksom en helt annan typ av äldre man, en kanske mer trovärdig och betydligt mindre humoristisk. Att se Woody Allen själv susa fram i en vit cab med blekta gaddar hade varit hysteriskt roligt, när Hopkins gör det blir det mer åldersnojig vardag.

Du kommer möta en lång mörk främling är 98 minuter skönt myspysig film. Inte någon Woody Allen-klassiker men jag har sagt det förr och kan säga det igen: han har en extremt hög lägstanivå. Om han hade spolat den inhyrda berättarrösten (Zak Orth) för att istället ha pratat själv hade jag ploppat upp betyget ett snäpp till.

52 minuter in i filmen får man som grädde på moset ett strålande tips vad man kan göra med vårskitiga fönster för att slippa tvätta dom. Jag tänker LUGNT anamma det tipset!

Publicerat

HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ

Att någonting har ”hänt i verkligheten” behöver inte per automatik betyda att det är intressant.

Läser jag folks statusrader på Facebook kan jag tro att det är überintressant att få reda på att någon dricker kaffe – igen, att någon är hemma med sjuka barn – igen, att någon köpt nån ny klänning på rea – igen och att någon (spänn fast säkerhetsbältet för NU blir det något alldeles extra) är på väg hem från jobbet för att förbereda fredagens tacos.

På postern till Himlen är oskyldigt blå står det längst upp med svarta bokstäver: ”Det hände i verkligheten”. Jaha, det gjorde det, där ser man och nu har Hannes Holm gjort film av det. Så spännande, eller vad?

Martin (Bill Skarsgård) bor med dagmamma-mamman och alkispappan på Lidingö, ”fast i lägenhet”. Han är kompis med Micke som bor i villa med inomhuspool och hans föräldrar har hus på Sandhamn och vill att Martin ska bo och jobba där över sommaren. Efter några familjeturer åker Martin till Sandhamn men han ska tydligen inte bo hos Mickes föräldrar och heller inte ”hänga med Micke” som var Plan A med hela grejen utan han ska jobba på hotellet och bo i personalbaracken där.

Hotellägaren Gösta (Peter Dalle) är en riktig gris. På många sätt är han det. Han är en personlighetstyp som jag har extremsvårt att tycka om eller ens se någonting positivt med. Martin gör bort sig och Gösta ger honom sparken från hotellet men passar även på att fånga upp honom och använda honom för sina skumraskaffärer.

Nu tänker jag gå tillbaka några steg till ”det hände i verkligheten”. Filmens Martin är enligt Hannes Holms egna ord baserad på honom själv och hans uppväxt i en lägenhet på 70-talet och Gösta och hans knarkargäng bygger på den sanna historien om den så kallade Sandhamnsligan. Filmens Gösta hette egentligen Flemming Broman och var en dåtida playboy och blev efter gripandet en av 70-talets mest kända svenska personer. Så verklighetens trådar virkas ihop till en rutig grytlapp som i sin tur blir Himlen är oskyldigt blå. Blir grytlappen snygg? Ja. Blir den intressant? Nej.

Filmen är inte bra, inte dålig, det är inte stort skådespeleri, inte några lågvattenmärken. Det är ett schysst hantverk på alla plan men jag blir liksom aldrig engagerad, aldrig uppeldad, jag höjer aldrig på ögonbrynen och jag drar aldrig på smilbanden.

Det här är helt enkelt en riktig mellanmjölksfilm.

[Eftersom jag är namn-nörd tänkte jag dela med mig av några av Skarsgårdspojkarnas samtliga förnamn, vilket för en sån som jag är rena julafton: Alexander Johan Hjalmar, Gustaf Caspar Orm, Bill Istvan Günter och Samuel Kristoffer Ymer. Vad dom övriga syskonen Eija, Valter och Ossian har för balla mellannamn förtäljer inte källan imdb.com]

Publicerat

RABBIT HOLE

Att göra film av extremt sorgliga historier görs oftast på något av dessa två sätt:

1. Det delas ut näsdukar i biofoajén, det hörs tyst viskande från raden bakom ”Vilken tuuuuur att jag har Lancômes nya vattenfasta mascara, jag är så blöööödig när det gäller sånthär”, det är extrema närbilder på snyggt gråtande stora filmstjärnor där tårarna liksom faller i perfekt uträknade banor nedför dom supersminkade släta kinderna och det ackompanjeras av ståkar och fanskap i parti och minut.

2. Allt i filmen är brunt, beigt, grått och svart, ordet MISÄR liksom blinkar i urinfärgade neonbokstäver. Det luktar gammal snus, tunnelbana och moderkaka, alla är fula, allt är skit, alla dör och jag sitter i salongen och tänker ”Jaha, det var som fan, undrar när Pizza Hut stänger”.

Efter idag finns det en punkt 3. Den heter Rabbit hole.

Becca (Nicole Kidman) och Howie (Aaron Eckhart) har förlorat sin son i en hemsk olycka. Pojken sprang ut i gatan jagandes sin hund Taz och en ung kille kom körande. Det behövs inte mer än så för att tragiken ska bli ett faktum och livet aldrig mer bli sig likt. Ett ögonblick verk.

Åtta månader har gått och Becca och Howie lever som i en bubbla. Dom sörjer på varsitt sätt, Howie med en önskan om att gå vidare, att kanske få närma sig sin fru fysiskt igen, Becca genom att baka kakor och utåt sett vara allmänt perfekt.

Men en sånhär livsomvälvande olycka går inte att strutsa bort, det går inte att förtränga, att glömma eller hålla för öronen och sjunga ”LALALALALALA” så högt det bara går. Dom måste fejsa faktum för att kunna gå vidare.

Rabbit hole är ett lysande exempel på hur två vuxna människor på ett konstruktivt sätt växer isär och ihop på en och samma gång. Det är inte så mycket sorgligt gegg, det känns väldigt äkta, paret Becca och Howie skulle mycket väl kunna finnas på riktigt och att dom gestaltas av Kidman och Eckhart som rent objektivt är väldigt docklika, felfria, nästan lite kalla, ja, det kunde inte bli bättre. Att se fasaden rämna på en Kendocka ger liksom ännu en dimension till begreppet vardagsrealism.

Det enda som står emellan mig och högsta betyg är en salt droppe som vägrar produceras i ögonvrån. Det hade behövts en enda men nej, det ville sig inte.

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 3

Jag erkänner, jag har hårda Colin Firth-cravings efter hans insats i The king´s speech. När jag då hittade filmen Sanna lögner jublade jag lite inombords. En spännande mordhistoria i regi av Atom Egoyan med nämnde Colin (hurra!) och….Kevin Bacon (eeeeehm).

Kevin Bacon är inte en kille som får mig att hjula av glädje direkt. Jag tycker han har gjort ett par sevärda rollinsatser i sitt liv, mer än så är det inte, men här fanns klara förutsättningar för att det skulle kunna bli bra. Det var min åsikt innan jag tjongade in skivan i spelaren och kanske tre-fyra minuter till, SEN insåg jag att det kan bli en låååång kväll framför TV:n.

Lanny (Bacon) och Vince (Firth) är ett känt TV-par, lite som Filip & Fredrik kan man säga. Dom är oskiljaktiga roliga sång-och-dansmän som är tjommiga med och mot varandra och dom får tittarna att samlas runt TV-apparaterna. Kvinnorna flockas kring dom och varje chans att få ligga tas, på mer eller mindre snygga sätt. Så hittas en kvinna död i Lannys hotellbadkar men mordet klaras aldrig upp. En ung journalist (Alison Lohman) vill skriva om mordet femton år senare och börjar snoka.

Kevin Bacon som entertainer var hysteriskt skrattretande redan när han dansade sig fram i Footloose och här ska han dessutom spela lite gigolo vilket inte funkar alls. Att Colin Firth sjunger hellre än bra såg vi i Mama Mia men här är han inte ens charmig bara konstigt aggro och dessutom iklädd en SVINFUL moppemusche. Han måste vara den ende mannen i världen som inte klär i ansad ansiktsbehåring.

Sanna lögner borde ha kunnat vara en helt okej film. Det är den inte. Kevin Bacon som i min bok är både ointressant, rätt ful och fullkomligt obegåvad är precis det även här och jag blir inte ett dugg besviken på honom. Däremot blir jag förbannad för att han drar ner Colin Firth i soppåsen och knyter igen den. Jag har aldrig sett Firth så dålig som han är här. Aldrig. Jag trodde inte det var möjligt men med en riktig papphatt som motspelare så vad fan ska han göra?

Min tes att en bra skådespelare kan bli en usel skådespelare i fel sällskap stämmer och den här filmen är beviset.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Kanske, men jag skulle inte sätta pengar på det.

Här hittar du filmen.

Publicerat

BLUE VALENTINE

Berättelsen om Dean (Ryan Gosling) och Cindy (Michelle Williams) är ingen självklar linjär saga, kärlekshistorier är sällan det. Det fanns ett liv före, det är oftast inte helt friktionsfritt under tiden och om framtiden kan ingen sia oavsett hur goda intentionerna är när man ger sig in i ett förhållande.

Jag vet, det här kan bli kanske den sämsta recension jag någonsin skrivit men jag vill verkligen inte berätta handlingen. Jag vill inte det alls. Nu är inte handlingen alls lika ”spektakulär” som i exempelvis Never let me go (som fick mig att bli lika spoilerobstinat förra veckan) men jag känner mig som en fyraåring med röd spade i sandlådan och en snorig dagispolare bredvid mig som vill att jag ska använda min spade till att gräva honom en grop.

– Nej, säger jag, N E J, jag vill inte! Jag vill INTE.

Jag vill att du ska se filmen med vakna, nakna och öppna ögon och utan förväntningar (vilket kanske inte är så lätt efter den här recensionen). Jag vill att du ska titta på filmen och se den för precis vad den är. Den förtjänar det. Den förtjänar din fulla uppmärksamhet.

Michelle Williams blev oscarsnominerad för sin roll som Cindy och det med all rätt. Men att akademin inte nominerade Ryan Gosling för manlig huvudroll eller filmen för bästa film (och kastade ut skräpet The fighter istället) är för mig en stor stor gåta.

Jag tycker Blue Valentine är en av förra årets bästa filmer, kanske DEN bästa till och med. I alla fall det bästa dramat. Den har allt, precis allt som ett bra vardagsdrama ska ha och det enda jag tänker på när eftertexterna rullar är att jag inte vill att den ska vara slut. Jag vill se den igen och det på direkten.

Publicerat

Children of men

Det är inte ofta jag ser filmbloggaren Jojjenito klämma till med toppbetyget 5/5 till en film men när det väl händer är det klart jag blir nyfiken.

Att filmen han hyllar är en dystopisk berättelse om en mörk infertil värld med två av mina kanske-inte-jätte-favvisar i huvudrollerna, Clive Owen och Michael Caine, det skrämmer inte mig. Det är självklart att jag vill se filmen och nu är det gjort.

Jag säger bara, Jojjenito….Jojjenito. Vad har du gjort? Jag har fan inga naglar kvar. Knappt några tånaglar heller.

Children of men är en film som stundtals är så spännande att jag märker att jag slutar andas. Jag håller andan och magen känns lika ihopsnörd som kinesiska flickors fötter.

Filmen utspelar sig i London. Det är år 2027, allt är svart och världens yngste människa har precis dött dryga 18 år gammal. Kvinnorna kan inte längre få barn och ingen vet varför. Clive Owens rollfigur sprudlar inte av livsglädje direkt men när han blir tillfrågad av en ung och mirakulöst gravid kvinna att skydda henne och transportera henne till säkerhet då får han nåt att leva för, han får en mening.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande fick jag lära mig att dom riktigt stora skådespelarna procentuellt har större huvuden än ”normalpersonen”. Dom gör sig liksom bättre i bild och som perfekt exempel gavs John Travolta. Hade jag gått samma kurs 2011 hade det inte varit Travoltas ansikte som visades i storbild utan Clive Owens.

Som skådespelartyp är Owen väldigt Nicolas Cage-isk men då Cage havererat (nästintill) totalt dom senaste åren verkar Owen ha växt till sig. Michael Caine går knappt att känna igen med blond permanentad peruk och det är bara bra, mer sånt till Mr Caine. Att regissören Alfonso Cuarón har en förkärlek för det mörkra och dystra visade han redan 2004 när han förändrade Harry Potters spännande men mellanstadiesnälla skolvärld i den tredje filmen: Fången från Azkaban.

Children of men är en film som är mycket mycket nära en fullpoängare även för mig och jag hade kunnat sätta en månadslön på att jag skulle tycka det motsatta. Så, tack Jojjenito. Utan din recension hade jag aldrig sett den här filmen.

Publicerat

Mandomsprovet

Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) fyller snart 21 och har uppenbar ålders-noja. Vad ska det bli av honom, vad vill han göra med sitt liv och hur ska han lösa sitt verkligt STORA problem: att han är oskuld?

En av hans föräldrars äldsta vänner Mrs Robinson (Anne Bancroft) ber honom om skjuts hem från en fest och det är uppenbart att hon har baktankar med att få hem den unge Benjamin. Hennes äkta man är inte hemma, hon är mörkrädd och i stort behov av bekräftelse från något med aningens högre puls än en flaska sprit.

Benjamin är inte överdrivet förtjust i tanken att bli förförd av henne men när hon klart och tydligt säger att om han någonsin vill ligga med henne är det bara att ringa så passar han på några dagar senare. Han hyr ett hotellrum för sig och Mrs Robinson men får kalla fötter precis när det hettar till. Mrs Robinson frågar om det är så att han inte tycker hon är vacker och han svarar med dräparen som hade fått vilken normalt funtad kvinna att springa därifrån hur desperat hon än var:

– You´re the most attractive of all my parents friends.

Hur som helst så får dom till det och inleder nåt slags hemligt sexuellt förhållande.

En ung Dustin Hoffman är väldigt lik en inte lika ung Tom Cruise, fast med något sämre hy. Att han spelar 21 i filmen får mig nästan att börja fnissa för han ser mer ut som 35 och Anne Bancroft som är 40 i filmen liknar mer en snofsig och välbevarad nybliven pensionär.

Visst förstår jag att Mandomsprovet var kontroversiell 1967, men 2011 är den inte ens en axelryckning. Det intressanta med filmen som jag ser det är inte åldersfrågan, det är att han dejtar både mamman och dottern. Att en tjugoåring har ihop det med någon som är dubbelt så gammal är ju inget ovanligt eller konstigt nuför tiden, inte ens om det är killen som är den yngre.

Det som gör att Mandomsprovet fortfarande håller och ÄR en klassiker är skådespeleriet. Dustin Hoffman, Ann Bancroft och Katherine Ross som dottern Elaine är så bra att jag får rysningar och som grädde på moset det mysiga soundtracket signerat Simon and Garfunkel som tvingar in mig i en filmisk känsla som är svår att ta sig ur när filmen är slut.

Filmen hittar du här.

Hela soundtracket finns på Spotify. Klicka här och njut.

Publicerat

Space cowboys

Det finns få saker som äcklar mig lika mycket som när någon tuggar tuggummi med öppen mun. En av dom få sakerna är när någon tuggar is med öppen mun. I Space cowboys gör Clint Eastwood både och.

Jag såg Space cowboys på nattbio för elva år sedan som en av fyra betalande i salongen och trots att vi inte kände varandra så snarkade vi omlott. Aldrig två samtidigt. Det var nästan som en icke uttalad överrenskommelse om att vara eldvakt eller nåt annat skumt.

Jag har inte sett om filmen sen dess på grund av ovan nämnda äckelpäckeliheter OCH att jag med lätthet sov mig igenom så pass många minuter som jag faktiskt gjorde men nu kände jag att det var dags igen och här är jag nu, alldeles nyspejsad.

Frank (Clint Eastwood), Hawk (Tommy Lee Jones), Jerry (Donald Sutherland) och Tank (James Garner) flög tillsammans på 50-talet och hade då en gemensam dröm: att bli astronauter. Dom blev snuvade på detta på målsnöret av att NASA, med den osympatiske Bob Gerson (James Cromwell) i spetsen, istället valde att skicka upp en tjejschimpans i rymden.

Det klipps till nutid. Frank är sjuttio bast och blir kontaktad av NASA´s representant Sara (Marcia Gay Harden). Dom behöver hjälp med att laga en störtande rysk satellit, en satellit som Frank varit med att ”uppfinna”, typ. Han går med på att laga den på ett villkor: att han får ta med sig sina tre homies från förr upp i rymden.

Space cowboys är verkligen en film om gubbar för gubbar. Den enda existerande kvinnliga fägringen är Franks trånande, grånande fru, kvinnokarln´ Jerrys väldigt unga romantiska ”offer” och NASA-Sara, som givetvis kärar ner sig i Hawk.

Men, nu måste jag dra till med ett stora jävla MEN för trots att jag inte är gubbe och inte heller har nån snedvriden förkärlek för griniga äldre män så är Space cowboys en fullt njutbar film och det är den av en endaste anledning: Clintan bakom kameran. Han är som en levande moraklocka, han levererar som regissör även när det inte borde funka.

Filmen har samma mysiga Clintan-ton som alla hans alster, det är välgjort in i minsta rymdiga detalj och kan man bara sitta på händerna, bita sig i tungan och inte tänka på detta alls ur ett genusperspektiv, ja, då är det rätt sevärt.

Som regissör är Eastwood alltid petig med musiken och han har valt ut några ”putslustiga” sånger till det här soundtracket. Paul Simons ”Still crazy after all these years”, Neil Youngs ”Old man” och Frank Sinatras ”Fly me to the moon” – såklart. Det är så självklara låtar att jag inte kan låta bli att himla med ögonen.

Jag vet inte om baktanken med Space cowboys är att visa att gammal är äldst men så känns det för mig. Det är Pantertanter goes Apollo 13 men med viss charm och finess.