WINTER´S BONE

Det var ett bra tag sedan det kom en film som enade all världens recensenter i en hyllningskör så som denna film gjort. Riktigt länge sedan var det.

När sen mina vänner börjar knacka mig på axeln och säga ”Har du sett Winter´s bone än? Den är såååå bra” så blir jag ju självklart nyfiken på filmen som handlar om den 17-åriga tjejen Ree (Jennifer Lawrence) som tar hand om sina två småsyskon och sin sjuka mamma när pappan stuckit och pantsatt hela deras hem. Nu riskerar familjen att bli hemlös, det enda hon kan göra är att bege sig iväg och försöka hitta pappan. Död eller levande.

Nu är alltså filmen sedd, jag kan svara ”ja” på frågan mina kompisar ställer och min nyfikenhet är stillad.

Så, sällar jag mig till förståsigpåarna i tidningar och på TV? Tycker jag som mina filmälskande vänner? Nej, jag gör inte det.

Winter´s bone är total misär. Det är misär på precis alla fronter, bakom varje dörr, i varje byxben. Det är kargt och kallt och huttrigt, det är trasigt och kantstött. Känslan i filmen är ungefär lika glad och hejsanhoppsan som att bo i Norrland på vintern och det är total solförmörkelse och så kommer orkanen Katrina och gummistövlarna läcker, jag får tandlossning och barnen uppvisar klara tecken på hiv. Trots detta så blir jag inte engagerad och det är en skitskum känsla.

Jag kan inte låta bli att jämföra Winter´s bone med Frozen river, en film med om inte snarlikt tema så väl med samma känsla. Den filmen gjorde mig ledsen. Jag fick en klump i magen som inte ville släppa och jag tänker fortfarande på den ibland. När jag skriver detta är det bara ett par timmar sedan jag läste eftertexterna till Winter´s bone och jag har redan glömt filmen. Efter att jag skrivit detta kommer jag sannorlikt inte ägna filmen en enda mikrometer tankeverksamhet, inte förrän den får en massa priser på galor världen över och jag känner mig skitdum för att jag inte fattar grejen.

Tjugoåriga Jennifer Lawrence är en tjej vi kommer att få se mer av, om inte annat för att hon ser ut som en ung Cate Blanchett även i trasiga jeans. För mig var filmens behållning att få se att Laura Palmer inte var död eftersom Sheryl Lee hade en liten liten roll och henne har jag inte sett på länge.

Skådespelarna gjorde annars precis vad dom skulle, det är bara jag som inte tycker att det räcker ända fram.

MISSISSIPPI BRINNER

Den tredje och sista filmen (för den här gången) i mitt retrorace från 1988 är Alan Parkers Mississippi brinner.

FBI-agenterna Rupert Andersons (Gene Hackman) och Alan Wards (Willem Dafoe) framfart i en inskränkt och våldsamt rasistisk amerikansk småstad lämnade mig ganska oberörd när den gick upp på bio men precis som med en vällagrad ost, en omtyckt sparad whisky eller en enkel avocado för den delen så finns det ibland en vits att låta en grej vara ifred för att sedan packa upp den när den är alldeles perfekt mogen.

Mississippi brinner är en film som är precis lika aktuell 2011 som den var 1988 och som den var under den tiden då den utspelade sig, dvs 1964. Tyvärr är det så. Det kommer alltid finnas människor som är as, som beter sig som djur, som hittar på sina egna lagar och som ser sig som förmer än andra.

Det konstiga är att trots att jag varken ser Willem Dafoe eller Gene Hackman som några direkta favoritskådespelare så älskar jag dom som team här. Dom kompletterar varandra helt exemplariskt! Kompositören Trevor Jones har gjort filmmusiken och den dova trummande temat som går genom hela filmen är precis lika lysande som spänningshöjande. Regissören Alan Parker är väldigt yrkesskicklig och har gjort en hel del stora filmer som för mig, åtminstone fram tills nu, varit mer kända än intressanta.

Direkt efter att jag sett denna film valde jag att ”se” om den med Parkers röst som kommentatorspår. Jag skriver ”se” för han hade sån sjukt behaglig mysbrittisk accent och röstläge att jag stängde av TV:n, låg i sängen och lyssnade på hans anekdoter och berättelser om filmen i surroundsystemet, lite som en skönt sövande ljudbok.

Sicken skön snubbe! Nu har jag bestämt mig för att ge fler av hans filmer en andra chans, om inte annat så för att få höra honom prata i sovrummet igen.

1988:

 

 

2011:

 

FISH TANK

När jag såg den här filmaffischen första gången tänkte jag ”En film om fiskar? Gud så tråkigt.”

Strax efter det läste jag om den på några ställen och det enda ord som stack ut var ”tjej” och ”häst” och en tjejfilm om hästar kan vara det tråkigaste jag fantisera ihop i vaket tillstånd.

När filmen dök ner i min brevlåda hade jag faktiskt glömt att jag klickat i den på min Lovefilm-önskelista och blev nästan lite sur. Jag vill inte se nån socialrealistisk version av Black Beauty! Herregud så pissig den här dagen blev liksom.

Men jag skvätte iskallt vatten i ansiktet, försökte fokusera på den i sammanhanget ändå ganska stora hög riktigt usla filmer jag sett och bestämde mig för att ge Fish tank en ärlig chans, helt fri från djurfilmsfördomar.

Det finns EN fisk med i Fish tank. Det finns EN häst med i Fish tank. En vit anskrämlig. Dessa djur tar upp kanske fyra minuter sammantaget, resten av filmen är en resa för mig som tittar, en resa utan karta, utan kompass, utan biljett, utan uttalat mål, det är knappt det finns en sol att orientera sig efter.

Mia (Katie Jarvis) är femton år och har blivit relegerad från skolan. Hon är arg, hon är frustrerad, hon är ensam. Arg förresten, arg är bara förnamnet. Hon är SKITFÖRBANNAD på allt och alla vilket jag efter en stund förstår mer en väl.

Hon bor med sin fulverbala white-trash morsa och toksvärande lillasyster i nåt slumområde utanför Essex och livet suger verkligen. Det enda som får Mia att skina upp om så bara en smula är att dansa, att dricka cider och att vara nära den där anskrämliga gamla hästen som ägs av några killar som bor i husvagn.

Mias mamma träffar en kille som heter Connor (Michael Fassbender), en snygg, bra, vettig kille som på sitt sätt lyckas förena den trasiga lilla familjen. Han är omtänksam, han pratar, lyssnar och ser och för några minuter tror jag mig ha filmen i min hand, jag tror jag hittat krysset på skattkartan och vet vad filmen går ut på. Men icke! Jag vet inte om jag någonsin förr blivit lurad på handlingen så många gånger. Varenda gång jag tänkt ”Ahaaa! Nu kommer det DÄR att hända!” så har jag bara sekunder senare tänkt ”Hmmmm. Nähäää, hrmpf….”. Det går inte att läsa filmen och det är jätteskönt för när eftertexterna börjar rulla är det första gången jag tänker på att det ÄR en film jag sett.

Mia är en riktig betonghjältinna. Fish tank är en film som är precis så ful, så skitig och så mänsklig som livet kan vara.
Jag är glad. Fasiken, det här var bra.

 

Tre om en: Regi Alfredson

Med start imorgon kväll sänder SVT tre filmer regisserade av en far Alfredson och hans två söner.

Imorgon visas Daniel Alfredsons Varg med Peter Stormare i huvudrollen och min recension av filmen kan du läsa här.

Fredagkvällen krönts med en stor svensk klassiker signerad Hans Alfredson. Den enfaldige mördaren är en enligt mig av dom absolut bästa svenska filmer som någonsin gjorts.
Tyvärr har jag inte skrivit någon egen recension om den men här kan du läsa en riktig hyllning av Rasmus på RJ:s filmblogg.

På lördagen visas Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists sjukt bra bok Låt den rätte komma in där Per Ragnar en gång för alla ristade i sten att han är kanske bäst i Sverige på att spela läbbig. Min recension av filmen hittar du här.

Det här är tre riktigt bra anledningar till att krypa ner i soffan med en stor kopp thé och njuta av både reklamfri och riktigt bra svensk film på TV.

SVT1 Torsdag 6/1 kl 22.00
Varg 2008
Regi: Daniel Alfredson

 

 

SVT1 Fredag 7/1 kl 22.00
Den enfaldige mördaren 1982
Regi: Hans Alfredson

 

 

SVT1 Lördag 8/1 kl 21.30
Låt den rätte komma in 2008
Regi: Tomas Alfredson

TRIANGLE

Det finns en såndär larvig lek som gärna ska lekas på midsommarafton, att man springer några meter och sedan ska man ha huvudet mot nån pinne och springa runt runt på stället för att sedan försöka ta sig tillbaka till målet och då göra det omöjliga: springa rakt. Det går ju inte. Det säger sig självt. Och har man dessutom några sillsnapsar innanför västen går det definitivt inte.

Att titta på Triangle är som att springa runt runt den där pinnen med en nyligen uppdrucken femlitersdunk HB i magsäcken. Det är snurrigt, för att uttrycka det milt.

Jess ska åka på en segeltur med sin nya vän Greg. Med på båten är ett annat par, den tjejens väninna och Gregs bredaxlade inneboende. Jess har en autistisk son som kräver en hel del omsorg och tålamod och jag får känslan av att den där båtturen är en välbehövligt liten paus i vardagen.

Jag börjar nästan skratta när jag läser den sista meningen här ovanför för paus i vardagen är det sista hon får, liksom det sista JAG fick var en ordinär filmkväll med en hjärndöd rysarskräckthriller. Triangle är mycket mer än så.
Triangle är väldigt mycket mer. Triangle är så bak-å-fram-in-å-ut-underlig att den är svårbedömd, men jag går som vanligt på magkänslan, annat kan jag inte göra eftersom jag inte förstår ett jota men i detta fallet känns det befriande att bara släppa taget och följa med på segelbåten.

Två om en: Cinderella man – med förstoringsglaset inställt på Renée Zellweger

Jojjenito och jag har kommit på att vi har en sak gemensamt: vi har båda extremt svårt för den amerikanska skådespelerskan Renée Zellweger.

Därför beslutade vi oss för att se en film med henne i en stor roll och sedan starta motorsågarna för att skapa en skådis-sågning av sällan skådat slag. Men precis som med livet i stort så blir det inte alltid som man tänkt sig.

Filmen vi båda såg var Cinderella man.
Här är våra tankar om filmen i allmänhet och Renée Z i synnerhet.

Först ut är Jojjenito.

Den här recensionen skulle från början handla om Renée Zellwegger och hennes bristande skådespelartalanger. Nu blev det kanske inte riktigt så, vilket nog mer beror på filmen än på Renée.

Men vi börjar från början.

Cinderella Man är en film om en amerikansk hjälte vid namn James J. Braddock. Braddock, spelad av en skapt för rollen Russell Crowe, är en boxare med viss framgång i slutet av 20-talet i New York. När sen Depressionen med stort D slår till får Jim det svårt att försörja sin familj bestående av en handfull barn och så frun Mae spelad av en äppelkindad Renée.

Familjen Braddock hankar sig fram: Jim har en bruten handled och kan varken jobba eller boxas, elen stängs av och det är vinter. Krisen är med andra ord nära. På något sätt klarar Jim dock av att försörja sin familj (se filmen för att se hur). När sen sommaren kommer får Jim plötsligt en andra chans att väcka liv i sin boxningskarriär då promotorn Joe, spelad av nervige och alltid sevärda Paul Giamatti, fixar en match mot andreutmanaren till tungviktstiteln. Givetvis, helt mot alla odds, vinner Braddock och nu kan allt hända.

Hur var det med Renée då? Alltså jag kan inte säga att hon förstör filmen. Det kan bero på att det inte är en så bra film till att börja med, vilket gör att det inte finns så mycket att förstöra. Men bra är hon inte. Jag återkommer till det senare. Innan jag såg filmen var jag inte helt säker på vem som var regissör. Jag hade dock för mig att det var Ron Howard. Och ju längre filmen pågick, ju mer säker på vem det var blev jag. Ju fler sentimentala amerikanska scener jag fick se desto mer säker blev jag. När eftertexterna dök upp visade det sig att jag hade rätt. Ron Howard stod givetvis bakom denna helamerikanska hjältesagan. Av någon anledning missade jag hans namn under förtexterna. Fast jag är ganska säker på att det inte visades under förtexterna. Eller?

Problemet med Renée är att hon inte är en skådespelerska. Hon är en skådespelerska som väldigt gärna skulle vilja vara en skådespelerska. Jag skulle nästan vilja säga som Börje Ahlstedt och hävda att hon är en posör. Problemet för mig är hennes fysiska skådespel. Hur hennes ansikte ser ut. Det funkar helt enkelt inte. Hennes ansikte ser ut som om det håller på att svälla av en vilja att gestalta den här fattiga kvinnan i 30-talets USA. Har hon apelsinhalvor under vardera kind frågar jag mig? Hon ser ju helt vansinnig ut. Och så läpparna, det är möjligt att de inte är fyllda med botox men det ser ut så. Varje replik trycks fram med känsloreglagen på max, vilket ger känslan av en skådis som väldigt gärna vill vara sin roll men som mest framstår som just någon som vill spela en roll men just inte är den.

Filmen då? Mja, den är faktiskt hyfsad. Jag kan inte låta bli att ryckas med i boxningsdramatiken. Trots att jag kanske inte gillar boxning så kan jag inte låta bli att tycka att det ändå finns något väldigt speciellt med två kombattanter som gör upp i en fyrkantig ring. (En parentes, en ganska stor sådan, i sammanhanget är nyheten om Ola Rapace som ska göra karriär som boxare och låter meddela att boxning inte är en lek.)

Utan boxningsvinkeln har jag svårt att se att filmen hade fått godkänt. Det förekommer ett antal jobbiga partier där Howards smöriga sida gör sig påmind. Det är barn, kvinnor och den amerikanska nationen som upphöjs till ett overkligt skimmer. Det blir övertydligt, fånigt. Det som är bra är boxningshistorien och i viss mån miljöskildringen av 30-talets New York. Så fort fokus hamnar på Renée och barnen så blir det jobbigt. Crowe är jordnära och faktiskt riktigt bra som hjälten Jim Braddock. Renée är en Hollywoodskådis som försöker, försöker för mycket, att spela en fattig kvinna under depressionen. Varför får jag den känslan? Beror det på att Renée ser ut som hon precis blev färdig med inspelningen av en Bridget Jones-film? Hennes puffade kinder förblindar mig kanske från att se hennes skådespelartalang?

Betyget blir 3- av 5 möjliga.

Då var det min tur att harkla mig och ta i från tårna.

Cinderella man är en film som jag utan att missa så värstans mycket hade kunnat snabbspola mig igenom. Det är inget bra betyg för en ”storfilm”.
Hur kan jag då klassa Cinderella man som en ”storfilm” när jag så uppenbart inte har en enda hög tanke om den kanske du undrar? Jo, jag gör det därför att den på pappret ÄR en storfilm.

Ron Howard regisserar, manus är baserad på verkliga händelser, Russell Crowe är med och har återigen en roll där han lyckas förvandla sig själv och sin kropp till något tvärtemot rollen innan eller rollen efter, biroller är tillsatta med intressanta fejs, Paul Giamatti och Craig Bierko bland annat, varav den sistnämnda gjorde det kanske inte alltför genomtänkta karriärsdraget att tacka nej till rollen som Chandler i TV-serien Vänner.

Som grädde på moset är Renée Zellweger det kvinnliga affischnamnet vilket bara händer i filmer som förväntas bli så stora och så intressanta att ingen jävel ids bryr sig om att det inte är en långbent puma som leading lady (övriga exempel på denna tes är Åter till Cold mountain, Bridget Jones, Mina jag och Irene och Jerry Maguire, men det finns säkert fler).

Om tanken med att se filmen var att anteckna elaka tanke-oneliners som brukar dyka upp när jag ser Renée Z på film, att liksom skapa ett gediget underlag för en riktig såndär lowlife kändissågning (som jag gjort en gång på en annan blogg men inte riktigt räknat med att personen i fråga faktiskt läste den och ja, jag fick ett mycket argt mejl och ja, det var jobbigt och jag vill inte hamna där igen men OM nu Renée Z faktiskt kör Google translate på Fiffis filmtajm och hittar denna text tillägnad henne själv så är det fanimej värt det) så måste jag säga att jag blev förvånad över vad som dök upp på mitt anteckningsblock.

Svordomar, könsord, många synonymer med sånt som finns i komposthögar, jämförelser med djur, både vilda och tama men det gällde inte bara Renée utan hela ensemblen. Alltså, jag är så sjukt o-nöjd med hela den här filmen att det är en omöjlighet att enbart fokusera mig på Renées mediokra insats.

Normalt sett när jag ser en film med Renée Z är FILMEN oftast helt okej, det är hennes blotta uppsyn som gör mig förbannad. Nu är liksom hela upplevelsen nere på nån lerig sjöbotten och klafsar. Russell Crowe må vara hur begåvad som helst men det hjälper inte, inte all världens Red Bull, inte hela Europas samlade amfetaminarsenal, inte tandpetare i ögonlocken, ingenting kan få mig att inte mentalt somna när jag ser honom agera som han gör här.

Paul Giamatti som oftast är en ynnest att beskåda iklär sig här en närmast patetisk idoldyrkan och försöker leka Marlon Brando med alla till buds stående medel. Det finns bara ETT problem med det: han är inte Marlon Brando!

I Cinderella man pratar Giamatti dels oavbrutet med i princip stängd mun, dels som om han hade litervis med spott i munnen OCH en Big Mac & co – PLUSMENY – instoppad i vardera kind som för att likna Don Corleone fast det han glömmer är att även Don Corleone himself såg ut som en hamster med vadd i kinderna men han var först, han var originalet, således kommer han undan med det (och ja, jag fattar att Giamatti säkerligen ska gestalta en person som funnits i verkligheten men jag skiter lite i det för han gör det så dåligt att det blir buskis).

Angående Renée så är det precis som Jojjenito skriver här ovan, det är jättsvårt att se henne som en fattig svältande moder som lever i ren misär (fast hon har en het man som hon verkar kunna se sig mätt på) när hon har kinder som ser ut som något Astrid Lindgren skapat i ett ostkakeland med mycket sylt och handvispad grädde. Men denna gång är det inte hon som drar ner betyget, det är den totala likgiltighet jag känner inför historien i sig och irritationen över rent usla skådespelarprestationer överlag.

Så, det blev en sågning trots allt, men jag tror jag skulle behöva en lektion eller två i den här skolan för att få till den ordentligt.

Tack LOVEFILM för att ni hade Cinderella man. Jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag slösat 39 spänn på att hyra den här dyngan.

ROSENS NAMN

Det finns vissa filmer som jag bara behöver se ett par sekunder av för att dels pricka namnet på dels hamna i rätt stämning. Rosens namn är en av dessa filmer.

Jean-Jacques Annaud har med den här filmen gjort ett riktigt mästerverk av en bok som är detsamma, vilket många regissörer både före och efter honom misslyckats med.

Historien om William av Baskerville (Sean Connery) och hans unge förljeslagare Adso (Christian Slater) är på nåt sätt helt tidslös. Dom kommer ridande till ett kloster i bergen där en av munkarna dött på ett kanske inte helt naturligt sätt.

William är intelligent, han använder sin analyserande hjärna och följer ledtrådarna inte dit ledtrådarna själva vill utan där dom kom ifrån. Likt en Miss Marple i munkklädsel försöker han lösa det mystiska pusslet innan fler munkar dör, men han hinner inte, fler munkar hittas mördade och abboten kallar dit inkvisitionen vars representant Bernardo Gui (F. Murray Abraham) lägger skulden på en ung, vacker och fattig flicka som Adso förälskat sig i.

Med rätt massmedial upprepning skulle Rosens namn helt klart kunna bli en ny Ivanhoe eller Röda nejlikan för nyårshelgens TV-tablå för det här är högkvalitativ film, det är konst, underhållande konst. Sean Connery som nu hunnit bli 80 år och förmodligen gjort sin sista film är här i sitt absoluta esse och Christian Slater som spelade Adso tre år innan han enligt mig slog igenom i Häxor läxor och dödliga lektioner är här inte bara en ljushyad pojkspoling, han är en högpresterande pojkspoling.

Rosens namn är en film att se om du inte sett den och en film att se om om du redan är invigd.

DEN RÖDA FILMEN

Fotomodellen Valentine (Irène Jacob) kör på en hund som visar sig tillhöra en gammal muttrig orakad domare (Jean-Louis Trintignant). Valentine tycker att den gamle mannen är intressant (vilket till en början är otroligt svårt att förstå) men hon har tålamod med hans vresighet och lyckas till slut ta sig igenom skalet.

Den röda filmen är den filmen i trilogin som är minst färgfascistisk i den utvalda kulören. Bortsett från en scarf, några bowlingklot, en stor plansch, en tröja och lite blod så är det inte mycket rött. Personligen tycker jag det är synd, Kieslowski hade gärna fått tjonga på med massor mer av den vackraste färg som finns.

Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Det är en mycket bra film på alla sätt som finns men jag måste erkänna att jag hade lättare att ta till mig all genomtänkt och mer eller mindre svårförståelig symbolik när jag var yngre och aningens mer intellektuellt lagd än jag är nu.

Kieslowski knyter ihop trilogisäcken på ett mycket fint sätt när han får in Julie (Juliette Binoche) från Den blå filmen i en liten liten roll som en vetrinär som verkar glad och tillfreds med livet. Även i filmens absolut sista skälvande sekunder vävs alla tre filmerna ihop på ett sätt som jag inte kan tyda som annat än en metafor av broderskap.

Den röda filmen blev Krzysztof Kieslowskis sista och med den lämnade han frihet, jämlikhet och broderskap efter sig samlat på 4,5 timme film, testamenterat till oss filmälskare att förstå, förvalta och föreviga. Nu har jag dragit mitt lilla strå till den stacken.

BURIED

1987 gick jag omkring och sjöng på Living in a box´s hit Living in a box. Härom dagen gjorde jag samma sak fast istället för att sjunga ”Am I living in a box, am I living in a cardboard box” nynnade jag ”Ryan Reynolds in a box, Ryan Reynolds in a wooden box”.

Varför då kan man fråga sig? Jo, är man det minsta klaustrofobiskt lagd (som jag är) så gäller det att hitta nån form av lugnande mantra för att orka ta sig igenom filmen Buried och den där lilla sångsnutten funkade för mig.

Paul Conroy (Ryan Reynolds) blir levande begravd i en kista någonstans i världen. Hans ägodelar är en tändare, en mobiltelefon, en penna, ångestdämpande medicin och lite starksprit i en plunta. Han har ingen aning om VAR han är och jag som tittar har ingen aning om VEM han är.

Hela filmen utspelar sig i den där kistan. En-och-en-halv-timme Ryan Reynolds i en låda, är det nåt att titta på? Svar ja. Jag har inte sett en liknande enmansshow sedan Colin Farrell spelade mot och i en telefonkiosk i Phone Booth 2002. Det måste vara ett tufft jobb att agera ensam mot egentligen ingenting. Buried är nästan som att se en filmad teaterpjäs och precis som på en teaterscen så är gränsen hårfin mellan pekoral och högkvalitativt skådespeleri och jag tycker både filmen och Reynolds klarar sig med äran i behåll.

Det finns logiska luckor i filmen som retar mig en aning, till exempel är det fascinerande hur länge man kan prata i en mobil när batterinivån är nere på ett (jämfört med hur länge det gick att prata när nivån minskades från fyra till tre och från tre till två) och att syret är på väg att ta slut i en kista vars lock är helt tillslutet men det finns hål stora nog för djur att ta sig in. Å andra sidan är mycket av manus rätt vettigt skriven så jag tänker inte reta ihjäl mig på småsaker.

Lider du av klaustro är Buried en film som garanterat kommer ge dig ett brutalt tryck över bröstet och en ångestfylld vilja att ladda ner Vita arkivet. Tycker du trånga utrymmen är peanuts kan filmen ändå vara värd att se.

THE SNAPPER

När jag tänker på The snapper så tänker jag på nånting gulbrunt. Hela filmen går liksom i smutsirländska brunbeiga toner med ett stänk av senap, som om dom dragit en diarréfärgad nylonstrumpa över kameralinsen. Detta faktum är inget som gör filmen dålig på något vis, bara…gulbrun.

Sharon (Tina Kellegher) är 20 år, bor hemma, är gravid och hon vägrar säga vem pappan är. Mamman och speciellt pappan (Colm Meaney)är otroligt engagerade, dom ställer upp och finns där och även om pappan hänger mycket på puben med polarna om kvällarna så är han definitivt en närvarande förälder.

Sharon har fyra, fem, sex (?) syskon, vet inte hur många faktiskt, det dräller av ungar i det där solkiga radhuset men det som slår mig är att fast det är uppenbart att det inte dräller av pengar i familjen, att det inte finns några dyra prylar eller snygga kläder så finns det kärlek. Massvis med kärlek.

Scenerna när familjen tittar på TV är så vardagligt softa att jag blir varm i hela magen. Mysbyxor, fula välanvända kaffemuggar, mamman med en stickning, pappan pratar högt om nåt som retar honom, fan, det är mysigt. Det är sådär det är, sådär det borde vara. Det är inte snyggt, det är inga cofféetablebooks, inga Filippa K-muggar, inga danska möbler, inte en tandblekning så långt ögat når, knappt en hårborste, det är bara en familjekänsla som går rätt igenom min TV och in magen.

Det finns några frågeställningar i filmen som känns gammalmodiga och då tänker jag inte bara på att den blivande modern är stupfull i var och varannan scen utan även på synsättet att den unga gravida inte är gift. Herregudochfasa vilket elände hon satt sig i. Tjugo år, mamma och ogift dessutom. Kan det vara värre?
Det är klart det kan. Det kan alltid vara värre. Men väntan på the snapper (= oäktingen) sätter fart på många i bekantskapskretsen, relationer ställs på sin spets och Sharon blir tvungen att växa upp på riktigt.

Roddy Doyle har fått ihop ett filmmanus som håller hela vägen och Stephen Frears har regisserat en film som trots den gulbruna sörjan är myspysig, småkul och tänkvärd. Sen tycker jag det är skönt att ibland att se ”vanligt folk” på film. Folk med skavanker, otvättat hår, osminkade ansikten och som har magar som är en massa i rörelse när dom sätter sig ner, inte nåt stenhårt gjort av plast. Nu såhär i jultider är det extra skönt att se. Undrar varför?!

 

Den vita filmen

Den polske hårfrisören Karol Karol (Zbigniew Zamachowski) är kallad till rättegång. Hans franska fru (Julie Delpy) vill skilja sig då hon anser att deras äktenskap inte blivit fullbordat eftersom Karol varit impotent sedan deras bröllop.

– Det är enbart tillfälligt, säger Karol.
– Jag älskar inte dig längre, säger frugan och tar precis allt det som förut var gemensamt. Allt. Pengar, tillhörigheter, hemmet, ALLT.

Karol flyttar hem till Polen igen och livet vill honom inte direkt väl. Han bestämmer sig för att hämnas på allt och alla – och speciellt på ex-frun – men inte ens det går enligt planerna.

Den vita filmen handlar om jämlikhet. Den handlar om tron vi invaggats i att vi alla är lika inför lagen. Men precis som friheten i Den blå filmen visar sig vara en illusion så är jämlikheten i Den vita filmen inget annat än ett luftslott.

Den vita filmen är den andra filmen i Krzysztof Kieslowski trilogi Trikoloren och kanske den som jag har lättast att ta till mig. Zbigniew Zamachowski spelar den vanliga tjommen Karol på ett ytterst mänskligt vis och han är så närvarande i varenda scen att det bara inte går att koncentrera sig på annat.

Filmen handlar också om en av dom mest ångestladdade känslor som finns: att veta att man hamnat i skiten på alla sätt som går men utan egen förskyllan. Hur tar man sig upp från botten om det knappt finns hård mark under fötterna och hur mycket livslust och överlevnadsinstinkt ryms i tanken på den ultimata hämnden?

DOLT HOT

Det äkta paret Georges och Anne (Daniel Auteuil och Juliette Binoche) bor med sin son i ett övre medelklassområde någonstans i Frankrike.

När filmen börjar har någon lämnat en videokassett utanför ytterdörren med en inspelning som föreställer deras hus under ett antal timmar.

Dom blir såklart konfunderade och när videoband nummer två dyker upp är det inte roligt längre. Dom kontaktar polisen som inte kan göra något så länge det inte handlar om uttalade hot.

Videobanden kompletteras med barnsligt tecknade vykort med tillhörande rödkritat blod och nu börjar paret bli rädda på riktigt och när nästa band dyker upp föreställande Georges barndomshem börjar tankarna hos både Georges och Anne dyka upp: kan det vara något i Georges förflutna som är anledningen till detta?

Jag har en hel del att säga om Dolt hot.

Det första är att Juliette Binoche aldrig varit bättre än här.

Det andra är att Daniel Auteuil kanske aldrig varit sämre. Det kan i och för sig bero på att han är så fruktansvärt osympatisk i sin roll som Georges, men jag har taggarna utåt mot honom genom hela filmen fast jag egentligen inte vill.

Det tredje är att jag just nu är redigt trött på regissören Michael Haneke. Jag behöver en paus från honom. Det här är återigen en film där han valt att inte redovisa någon form av slut och här är det verkligen INGET slut alls. Eftertexterna börjar hux flux bara rulla till synes mitt i filmen och jag ställer mig upp på vardagsrumsgolvet och skriker: VAFAAAN?? SKÄMTAR DU MED MIG???

Visst, Hanekes sätt att berätta en historia främjar den egna fantasin, inlevelseförmågan, fria tolkningar och allt det där men man kan inte säga A utan att ens andas B, det funkar liksom inte, inte för mig i alla fall. Jag blir frustrerad och halvgalen i huvudet, jag vill ha svar, ja så fyrkantig är jag. Varje bra historia har en början, en mitten och ett slut men om denna sanning är jag och Herr Haneke tydligen rätt oense.

Min syn på filmen sekunder efter eftertexterna:

 

 

Min syn på filmen ett dygn efteråt:

 

 

 

Fur – Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus

Diane Arbus (Nicole Kidman) känner sig inte som alla andra. Hon gillar att blotta sig för främlingar, hon fascineras av kropps-behåring, av dvärgar, av prostituerade.

Diane jobbar som assistent åt sin man, den berömda fotografen Allan Arbus (Ty Burrell) och dom har tillsammans två döttrar som Diane är fullkomligt övertygad om ser på sin mor som en väldigt udda person.

Det flyttar in en underlig man med mask på våningen ovanför. Diane kan inte släppa tanken på honom. När hon en kväll står på balkongen och insuper nattluften ser hon honom genom ett fönster och vips har hon knäppt upp sin stramt skräddade beiga klänning, en sån som inte kan bäras med värdighet av någon född efter 1910, bortsett från Kidman själv förstås.

Hon smyger upp till grannen med sin kamera i handen, ringer på och talar om sin önskning: att få ta ett porträtt av honom. Men grannen Lionel (Robert Downey Jr) vägrar visa sitt ansikte och ber henne komma tillbaka kvällen därpå, vilket hon gör och många kvällar efter det.

Diane Arbus var en av 1900-talets mest kända kvinnliga fotografer och filmen Fur är en påhittad saga om hennes liv. Vad som är sant och falsk är egentligen inte intressant, det filmmakarna vill ha fram är mer känslan av henne, vem hon var och varför hon tog samhällets särlingar, freaksen om man så vill, under sina vingar. Hon fotograferade dom i sina egna miljöer, således var dom bekväma under plåtningen medans den ”normale” betraktaren var den som skruvade på sig åt bilderna.

Här finns ett gäng av Diane Arbus bilder och visst är det lätt att förstå att dom rönte uppmärksamhet i mitten på 1900-talet.

Filmen är annars ett lågmält välspelat drama som inte blir tråkig en enda sekund. Kidman gör det Kidman gör bäst, agerar sval, distanserad, känslig och nästintill transparent. Den som förväntar sig få se Robert Downey JR som muskulös casanova kanske ska lägga dom tankarna på hyllan. Här är han mer Chewbacca.

Fur är en film jag letat efter i åratal. Den har inte funnits att varken köpa eller hyra, det är som att den varit försvunnen från jordens yta tills den gick på SVT en kväll och jag missade den. Men var kan jag hitta en film jag inte trodde fanns om inte på LOVEFILM. Respekt!

Den blå filmen

När jag var i tjugo-års-åldern var Krzysztof Kieslowski den kanske mest spännande regissören som fanns (näst efter David Cronenberg och Luc Besson som liksom alltid funnits där).

Det kryllade inte av filmpretton i min närhet och jag var rätt ensam om att ha koll på en polsk regissör med ett namn ingen ens kunde stava till så när han slog på stora trumman och gjorde sin färggranna trilogi Trikoloren med den blå, den vita och den röda filmen så var det ingen som direkt gjorde vågen när jag ringde runt och frågade kompisarna om biosällskap.

Vet man inte bättre så är det lätt att tro att en film signerad Kieslowski bara är nittio minuters svårmodigt helvete gjord för bibliotikarier och quinnor i pälsmössa. Vet man lite mer så är hans filmer mer som nedslag i vardagen, som livssymboler, för livet är sällan som i tjommiga Goldie Hawn-komedier eller som i Sex and the city. Allt kan hända och allt händer och där är Kieslowski med sin kamera och försöker visa det för omvärlden på det sätt han gör bäst.

Den blå filmen börjar med en bilolycka. Den framgångsrika kompositören och den 5-åriga dottern dör och ensam kvar blir Julie (Juliette Binoche), hustrun, som är den enda överlevande i kraschen. Hon ska reda upp allt efteråt, sälja det stora huset, ordna med ekonomin, rensa upp bland hemligheter, försöka stå på egna ben och få ett LIV. Kan det vara så hemskt att mitt i denna sorg, mitt i detta mörker så finns en liten liten känsla av frihet i att bli av med allt?

Vet du med dig att du avskyr allt som inte stavas Steven Seagal och hatar alla skådisar som inte pratar som en hederlig gammal redneck och att du gärna sitter i soffan och muttrar om ”franskt dynga” när du ser en svart page på film – se något annat. Slösa inte tiden på detta. Men vill du genom en films förtjänst kanske tänka en helt NY tanke så ge Kieslowski en chans. Den blå filmen sätter igång många funderingar om man tillåter sig öppna sina sinnen.

Det här är inte den bästa filmen Kieslowski gjort men bra, det är den.

HAROLD AND MAUDE

Jag satt och klickade mig runt bland romantiska komedier på LOVEFILM i jakt på ”den där underliga men mysiga 70-talsrullen med han den där unga killen och hon den där gamla tanten” men jag kunde för mitt liv inte komma ihåg filmens namn.

Så ser jag att Filmitch lagt upp ett nytt inlägg och döm om min förvåning när just den filmen jag letar efter recenseras där.
Harold and Maude! Så var det! Så hette filmen!

Längtar man efter en Runaway bride-Harry-mötte-Sally-type-of-romcom så är det här helt fel rulle för det här kan vara den mest underliga romantiska komedin någonsin.

Harold är en ung man, eller pojke, det är svårt att åldersbestämma honom då han ibland ser ut som 15 men kör bil och är giftasmogen. Han bor hemma i det stora fina huset och har som hobby att iscensätta självmord. Det är en hobby han lyckas göra både noggrannt och verklighetstroget och en blind kan se att han gör det för att få uppmärksamhet från sin överklassiga och distanserade mamma. Det han även gör när han har en ledig stund över är att gå på begravningar, något som även den gamla damen Maude tycker är kul.

Maude är en kortväxt snart-80-årig livsnjutare med små gula gnagarliknande tänder och långa flätor som hon sätter fast över huvudet på ett såntdär tyskt husmorsvis. Hon och Harold börjar prata och en mycket speciell vänskap växer fram, en vänskap som sedan övergår i kärlek.

Jag måste säga att jag är synnerligen begeistrad över denna film. Jag tittade klart på filmen, blev inte klok på vad jag nyss sett, kunde inte sluta tänka på den och såg den igen. När sonen gick förbi TV:n tittade han en sekund eller två och sa ”Vad är det med den där killen? Han är så vit.” och sen satte han sig bredvid mig och ville inte sluta titta.

För det är nåt med filmen som är så väldigt speciellt. Det kan vara färgerna, det kan vara tonen, det kan vara Cat Stevens mysiga musik, det kan vara 70-talsflummigheten som lyser igenom, det kan vara Bud Cort som gör Harold så mänsklig att det är omöjligt att inte tycka om honom fast han ser ganska läskig ut och beter sig sjukt konstigt och det kan vara Ruth Gordon som spelar Maude med den äran, men det troligaste är att det är en väldigt lyckad kombination av allt detta.

Jag tror att Harold and Maude är en film som antingen sitter kvar i magtrakten resten av livet eller en film som man vill slå sönder med en hammare och spola ner i avloppssystemet.

Vad jag tycker är nog tämligen självklart.