Nowhere boy

För lite drygt en vecka sedan skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Den 8 december är det 30 år sedan han blev mördad. Han blev alltså bara 40 år.

Nowhere boy handlar om John Lennons första 17 år, hur han växte upp med sin moster och morbror i Liverpool och sakta men säkert lärde känna sin riktiga mamma, kärleken till musiken – och sig själv.

Nowhere boy är lite som en vinylsingel som börjar bra men där större delen av skivan är en stor rispa som gör att musiken hackar å hackar å hackar, den kommer liksom inte framåt, den står och sparkar sig trött mot en tegelvägg och sen vid sista sticket tjoffar man till skivspelaren och låten trallar vidare igen med ett behagligt gung.

Aaron Johnson som John Lennon har kommit att bli en stor personlig skådespelarfavorit som bara kommer bli större och större ju fler filmer jag ser honom i. Han var alldeles fantastisk som Dave Lizewski i Kick-ass och som John Lennon briljerar han. Han ensam ÄR och bär filmen ända tills Thomas Sangster kliver in som en väldigt ung Paul McCartney och jag blir alldeles tossig för poletten trillar inte ner – var fasiken har jag sett grabben förut? Jo! Han spelade Liam Neesons son i Love actually, den lilla söta trummande pojken.

Kristin Scott Thomas spelar Johns moster och hon gör mig aldrig glad, inte i nåt, aldrig någonsin. Däremot gör Anne-Marie Duff ett bra jobb som Johns riktiga mamma, den psykiskt instabila och karl-och-pojk-tokiga Julia.

Tanken med filmen är god, jag förstår välviljan och att det säkerligen finns ett intresse i att lära känna den riktiga John Lennon, sån han var innan han blev känd, innan han blev ikon, men är man inte ett genuint Beatlesfan (vilket jag inte är) så är filmen rätt menlös i sin enkelhet. Absolut sevärd, men rätt menlös.

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.

GREENBERG

Ben Stiller är en typ av skådespelare som genom egna val och ohejdad vana försatt sig själv i ett fack som gör att jag som åskådare förväntar mig kasta-skruvmejslar-i-ansiktet-humor (a la Dodgeball) eller hjärndött bluescreen-äventyr (a la Natt på museet).

Jag förväntar mig inte att se honom i rollen som dramatisk skådespelare. Men det är fine. Tanken är god. Antagligen ville Ben Stiller prova nåt nytt, visa oss en annorlunda sida av honom och bredda sin repertoar. Om det tilltyget kan jag bara säga: Ben, gör inte om det.

Greenberg är en sorglig historia. Nja, inte kanske historien i sig, eller jo, den med faktiskt, men Ben Stiller själv är riktigt sorglig. Med håret utväxt ett par centimeter så det liksom blir en liten hundlock i nacken får han samma frisyr som många statligt anställda kvinnor mellan 55 och 62 har. Dessutom ger det hans redan stora huvud yttligare en dimension och begreppet vattenskalle ligger rätt långt fram på min tunga och skvalpar.

Nu är det inte Ben Stillers utseende jag ska recensera men tyvärr är det svårt att låta bli när det är han som står mitt emellan storyn och min åsikt. Jag kan liksom inte se förbi honom. Han har huvudrollen, han tar plats och den platsen han tar är han inte man nog att fylla. För att göra en jämförelse, Jim Carrey i den enormt överskattade The eternal sunshine of the spotless mind. Nu blåser jag i stora bröltutan ett tag – BRÖÖÖÖÖÖHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL – nejnejnej vad det inte funkade. Carrey har visserligen gjort bra ifrån sig i andra seriösa roller men där, nonono, icke!

Filmens höjdpunkter, de som gör att jag klarar av att se den utan att använda spypåsen, är samtliga scener med Rhys Ifans. Där är en snubbe jag gärna skulle snacka skit och dricka lakritsshots med en kväll, eller två.

Vill du läsa en mer nyanserad text om Greenberg, klicka här och läs AddePladdes recension.

 

SVINET

Dagens långsökta gåta:
Köksluckor kan med fördel målas med en skumgummi-rulle för bästa resultat. Om du tar bort gummit, vad finns då kvar?

Svar: Den här filmen. En SKUM RULLE.

Jag tänkte bryta av mitt massiva tittande på amerikansk och svensk film med något helt annat och hittade då denna: en belgisk svartvit film från 1974 – utan text – som handlar om en ensam man som knullar en gris. Ingen kan någonsin säga att jag inte försöker ta ut svängarna i alla fall.

Den svenska titeln, Svinet, låter rätt så harmlös egentligen. Jag har ingen aning om vad originaltiteln Vase de noces ordagrant betyder men den engelska titeln förstår jag: The pig fucking movie.

Redan dom första minutrarna av filmen får mig att ifrågasätta min mentala status som inte stänger av. Mannen, huvudkaraktären, dvs svinet, ska försöka skapa en flygande docka med hjälp av en duva och ett ihåligt illa tilltygat dockhuvud som han försöker trycka ner fågelhuvudet i.

Sen fortsätter filmen med att han försöker sätta på sin älskade sugga, sen bajsar han i en trälåda, sen springer han runt naken endast iförd grova innetofflor och jagar sin sugga men hon är för snabb och för lurig och han får fortfarande inte till det. Mannen har även massor av fåglar som springer runt på tomten och han verkar mest leva för sina djur, sina suspekta glasburkar och innehållet i sin bajstunna.

Sen får han då äntligen valuta för sitt trånande. Han tjongar på suggan och verkar mer än lovligt nöjd, glad och hård i magen efteråt och tidelaget resulterar i att mannen blir pappa till tre små grisar som han ska försöka uppfostra på sin sunkiga jävla gård.

Hade det här varit en svensk film hade jag sagt att med 78 minuters speltid skulle den inte få kallas långfilm. En belgisk film på 78 minuter bör inte heller kallas långfilm och den här är på gränsen att få kallas film överhuvudtaget. Ett konstprojekt, javisst, ett filmat experiment för att ta reda på var filmtittares gränser går, jodå, jag köper det med, men att se Svinet som en vanlig normal spelfilm kommer jag aldrig att kunna göra.

Undrar du förresten hur det gick att se filmen utan text?
Det gick bra. Inte ett enda ord yttrades nämligen i hela filmen.

Tack gode gode Spielberg, Cameron, Malmros, Ephron, Lucas, Howard, Sundvall, Tarantino, Zemeckis och alla ni andra som gör lättsmält filmunderhållning för oss som vill drömma oss bort till en annan värld ibland. Fanns det bara experimentell film såsom denna så skulle jag lägga ner Fiffis filmtajm på en pisskvart och sitta och karva mig i hålfoten med en glasbit istället. Det vore behagligare. För alla.

(märk väl, inte ens denna är sämre än Göta Kanal 3)

 

DEN SISTA FÄRDEN

”Sometimes you have to lose yourself before you can find anything. ”

Samma år som jag föddes gjorde John Boorman en av filmhistoriens riktiga måste-se-psyk-thriller-äventyrs-drama: Den sista färden.

Alla kan melodin som den läskiga inavlade banjopojken spelande (titta på banjoduellen här) och alla har hört uttrycket ”skrik som en gris” men inte alla vet att det är härifrån detta kommer. Men det är det.

Historien om fyra på ytan alldeles vanliga män som ska paddla kanot nerför Chattanooga river är spännande, den är läskig och det är obehaglig som satan att se hur människor kan personlighets-förändras så till den milda grad ”bara” genom yttre stress och jobbiga upplevelser och hur dom faktiskt blir några helt andra under resans gång. Fan, dom skulle ju bara på en mysig kanottur och umgås några dagar som vilken grabbhelg som helst.

Jon Voight, Ned Beatty, Burt Reynolds och Ronny Cox är männen som vi får följa nedför floden men tyvärr stannar det inte där, inte för mig i alla fall. Dessa fyra män har med den här filmen satt spår i mitt filmminne som aldrig kommer blekna. Har dom gjort detsamma hos dig?

 

Familjen Jones

Det är ganska intressant det här med prylar egentligen.

Tänk att saker är så viktigt för oss. Att vi jämför oss själva med andra och tror att bara för att grannen kör en större bil, att kompisen har dyrare kläder, att polarn hela tiden uppdaterar sig med nyaste mobilen, att det liksom skulle ha något med livskvalitet att göra eller att man på det sättet kan mäta lycka.

Det är inte så att den som har mest saker när han dör vinner. Det funkar inte så. Fast tittar jag mig omkring är det lätt hänt att jag börjar tro annorlunda för folk shoppar tamejfan som om det inte fanns någon morgondag.

Manuset till filmen Familjen Jones är egenligen rätt smart. En familj bestående av en mamma (Demi Moore), en pappa (David Duchovney), en son och en dotter flyttar in i värsta överklassområdet någonstans i USA. Grannarna imponeras över deras skönhet, över deras vackra hem, över deras perfekta yta, över vad dom tror är extrema inkomster – för hur skulle dom annars ha råd med all denna lyx?

Jo, dom har råd för dom är professionella säljare. Dom betalar inte en spänn själva för alla prylar, dom säljer en livsstil, SIN livsstil och familjen på ytan är inte i närheten av en familj när ytterdörren stängs på kvällen. Allt dom gör räknas i sålda varor.

Jag tycker andemeningen med filmen är bättre än filmen i sig. Jag tycker det blir äckligt när jag känner efter och märker att jag faktiskt har folk i min närhet som funkar så samma sätt som familjen Jones, som flashar sina prylar och leker mycket flådigare än dom är, men JAG vet att dom inte själva betalat för sina saker. Det är gåvor, det är mutor, det är prov-ex, men det vet ju inte grannarna. Dom får bara panik för att dom behöver tjäna ännu mer pengar för att hålla samma standard som vännerna runtomkring och det blir en spiral som snurrar fortare och fortare och som bara kan sluta i antingen en TRISS-vinst eller fullständig kollaps.

Som film betraktat är Familjen Jones något jag ser, begrunnar och stänger av. Som idé sätter den som sagt lite djupare spår, men för mig gör det bara att min syn på prylhysterin blir ännu klarare: prylar gör inte mig lycklig, alltså shoppar jag bara det jag verkligen behöver.

Klicka här så kan du se filmen direkt på Headweb.

STORYTELLING

1998 gjorde Todd Solondz Happiness, en film jag tycker hemskt mycket om. Fyra år senare gjorde han denna.

Mycket kan man säga om Todd Solondz men det enda av egentligt värde i en filmrecension är att maken till historieberättare har jag sällan sett på film.

Han skriver manus själv och det är ju en sak, ett manus kan vara alldeles briljant men vad hjälper det om skådisarna inte lever upp till och kan leverera texten. Jag vet inte var Solondz letar efter sina skådespelare men han är uppenbarligen extremt duktig på att hitta dom – och hitta rätt. Han är även småskalighetens och detaljernas mästare, varenda liten millimeter av varje scen är helt perfekt, allt ifrån scenografi till musik till statister till kameravinklar.

Storytelling är en film som är uppdelad i två avsnitt. Det första handlar om några collegestudenter där en smal tjej med missfärgat rosa hår och hennes CP-skadade pojkvän/älskare har lite av huvudrollerna. I avsnitt två spelar Paul Giamatti en misslyckad dokumentärfilmare som kommer på idén att filma en collegekille utan andra drömmar och mål än att bli en TV-kändis.

En stor fördel med Solondz´s filmer är att man aldrig riktigt vet vad som komma skall, vilket också kan vara en nackdel. Eller nackdel å nackdel, nu tar jag i, det är bara det att jag sällan är tillräckligt mentalt förberedd på att få se riktiga tabuämnen exponerade på detta vis.

Solondz väjer nämligen inte för någonting. Han sitter i sin lilla bulldozer och kör på och kör över (och backar tillbaka och kör över igen) alla våra svartaste sidor, allt det vi skäms över, alla känslor vi försöker nedtrycka. Det är befriande men samtidigt jävligt jobbigt. Det blir liksom underhållande men på ett sjukt vis och hur underligt det än känns att titta på det så är Todd Solondz filmer hästlängder bättre än allt i samma genre. Hmmm. Om det nu finns andra regissörer som befinner sig i samma genre, jag blev lite osäker här. Det finns i vilket fall regissörer som försöker men jag tycker dom kan ge upp nu.

Todd Solondz är lite av min generations Woody Allen, fast med en stark bidoft av svett, bensin och otvättat kön.

 

 

FJÄRILEN I GLASKUPAN

Jean-Dominique Bauby (Mathieu Amalric) var chefredaktör för franska Elle.
8 december 1995 fick han en massiv stroke och hamnade i koma.

När han vaknar upp tjugo dagar senare kan han inte röra en fena. Han har hamnat i nåt som specialisterna kallar locked-in-syndrom, där hjärnan fungerar och förstår men kroppen inte kan förmedla sig med omvärlden.

Det enda Bauby kunde göra var att röra huvudet alldeles så lite och att blinka med vänster öga. På det sättet lyckades han skriva en bok om sitt liv och bara där blir jag både imponerad och vansinnigt trött. Han blinkade sig alltså igenom vartenda ord, ungefär 200000 blinkningar blev det och varje ord tog i genomsnitt två minuter att få fram.

I mars 1997 var boken klar och tio dagar senare dog Bauby.

Nu slog jag svenskt rekord i spoiler va? Hela filmen på bara några rader, från början till slut, det är som att se en riktigt amerikansk trailer. Där är det inte många viktiga scener som undanhålls för ve och fasa, tänk att gå och se en film som man inte redan vet allt om, tänk om man inte förstår handlingen, det vore för hemskt.

Så, nej, det ÄR ingen direkt spoiler. Det är ingen överraskning vad som ska hända och händer i filmen. Däremot är det en vacker film men en annorlunda vinkling i och med att man får se omvärlden ur Baubys ögon.

Jag känner paniken när han tror sig prata med sin läkare och märker att ingenting går fram. Jag mår fysiskt dåligt när han får sitt högra öga igensytt då det inte riktigt fungerar och slemhinnorna riskerar att bli infekterade om ögat är öppet och han ligger där och tittar och jag tittar med, för hans vy är min vy och fan, det är jobbigt.

Emmanuelle Seigner spelar Baubys fru och henne har jag inte sett på film sen hon kissade på Peter Coyotes TV i Roman Polanskis Bitter moon 1992. Hon är snygg. Jag antar att det är därför hon fått rollen.

Fjärilen i glaskupan är en fin liten film men alldeles för otäck för en sånt känsligt kvinnfolk som jag, som dessutom är livrädd både för sjukhus, läkare och att bli krasslig över lag. För många andra är det säkert en fullpoängare.

 

MURIELS BRÖLLOP

Muriel Heslop (Toni Collette) är fel på precis alla sätt som en ung tjej kan vara. Hon ser konstig ut, hon är oklädsamt överviktig, hon beter sig underligt, hon sminkar sig för mycket, har fel kläder, hon har en helt missanpassad familj och ingen som direkt självförtroendeboostar henne, varken hemifrån eller i skolan.

Om man som Muriel är en tjej vars högsta dröm är att hitta en kille och gifta sig med så kan det stöta på vissa problem då presumptiva pojkvänner inte direkt behöver ta kölapp utanför hennes flickrum.

Muriel är en ofrivillig ensamvarg, en tjej med ledsna ögon som inte ser någon annan utväg än att stjäla pengar från sin äckliga höjdarpappa (Bill Hunter) och rymma för att ”bli någon”. Muriel byter stad, får en riktig tjejkompis och börjar med babysteps hitta sig själv. Men längtan efter en brudklännig släpper inte. Hur hittar man en kille att gifta sig med?

Muriels bröllop är en färgglad underhållande film om kärlek. Om kärlek mellan vänner, om kärlek mellan familjemedlemmar, om kärlek till en man, om kärlek till sig själv och om vad som kan hända när det är rejäl soppatorsk i dessa kärlekstankar.

Personligen har jag svårt att se Muriels bröllop utan att vrida mig som en orm med magknip i soffan. Det är skämskudde fram, det är osmakligt pinsamt, det är ibland jävligt irriterande men samtidigt är det så roligt, det är så snällt och det är riktigt tankeväckande.

Bröllopsscenen är ett filmhistoriskt ögonblick för något gladare har sällan skådats på film. Och nej, det är ingen direkt spoiler

Vägen

I en värld efter allt, när ingenting växer och allt är borta ska en ensam pappa (Viggo Mortensen) försöka få sig själv och sin son (Kodi Smit-McPhee) att överleva.

Dom flesta post-apokalypiska filmer är inga färgglada skapelser, det är dystert, det är mörkt, det är mellangrått, mörkgrått eller svart, inte mycket annat. Vägen är inget undantag. Men det som gör Vägen till något annat än alla andra filmer jag sett i samma genre är att jag får panik i magen redan efter dom första minutrarna. Riktigt så fort brukar det normalt sett inte gå.

Viggos smala utmejslade ansikte och trötta, döda, ångestfyllda ögon tar sig igenom TV:n och när han tittar på sin son med en kärlek som inte kan dö trots den fullkomliga misären dom befinner sig i då äter sig blicken in i mitt mammahjärta på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

Jag försöker tänka det-är-bara-på-film-tanken, men det GÅR INTE. Efter åtta minuter stänger jag av. Tårarna rinner nedför kinderna och jag kippar efter andan. Det känns som om hjärtat ska sprängas och jag tassar in och kramar om mina sovande barn och tänker på hur jävla bra jag har det.

Jag väntar några timmar, det är mitt i natten och jag sätter på filmen igen. Jag klarar att se tjugofem minuter sen fixar jag inte mer. Det går inte. Jag skulle ge en månadslön för en karta ångestdämpande medicin, så jobbigt är det. Pappan och sonen går där i ödelandet med smutsiga kläder och en kundvagn med alla sina ägodelar och jag hamnar där direkt, jag ser framför mig hur jag befinner mig där med mina barn i varsin hand och den lamslående rädslan i bröstet att inte förmå hålla dom – och mig – vid liv. Jag får sån jävla panik att jag stänger av, igen.

Det retar mig att jag är en sån mes men jag kan inte samla mig och jag kan inte stryka ett streck över känslorna och se filmen för vad det är: en film.

Morgonen efter spolar jag fram och tvingar mig själv att se dom sista tio minutrarna. Det var jobbigt med nödvändigt, jag hade aldrig kunnat släppa filmen annars. Men att ge ett rättvist betyg, det går inte. Jag kan anta att filmen är jättebra eftersom jag reagerade som jag gjorde, men jag kan också vända på det och tänka att det bara är jag som är en überkänslig idiot.

Logiskt sett så är nog det mest sanna en kombo.

GRABBEN I GRAVEN BREDVID

Alla människor vars hjärna innehåller ett UNS av sunt förnuft fattar att ingenting i TV-serien Bonde söker fru är som det ser ut att vara.

Solen skiner inte alltid. Bönder är inte trevligare än andra. Tjejer som vill bli bondfruar för att få en kvart i strålkastarljuset har inte alltid superlätt att acklimatisera sig till det ”ljuva” livet på landet.

Det är liksom inte laidback musik i bakgrunden när man ska upp och mocka, fodra och mjölka klockan halv fyra på morgonen i spöregn och två plusgrader. Ingen jävel kan lura i mig det.

Istället tycker jag att alla tjejer som får för sig att söka till Bonde söker fru ska hyra Grabben i graven bredvid och liksom reka innan dom postar sin ansökan för HÄR snackar vi dokumentärkänsla och verklighetsanknytning i lantlig miljö. Eller….öööööööööeeeeöööööö…NOT.

I den här filmen får vi följa Desirée (Elisabet Carlsson), den pedantiske bibliotikarien från stan och Benny (Michael Nyqvist), den smutsige bonden och hur deras världar möts och kärlek uppstår. Hör du stråkarna nu? Fågelkvittret? Nej, inte jag heller.

Det blir liksom ingen kärlek i luften. Det blir inget pirr. Det enda som händer är att fördomarna om lantisar som mindre intelligenta varelser duggar tätt liksom klyschorna om hur belästa kvinnor i välstrukna kjolar och stora stickade halsdukar beter sig. Visst är tanken att det ska krocka, det är själva vitsen med historien, men nån jävla måtta får det väl ändå vara på dumheterna!?

Benny framställs som totalt IQ-befriad. Han är bonde för bövelen, alltså läser han inga böcker. Punkt. Det är en sanning i filmen precis som att Desirée inte kan laga mat – inte köttbullar i alla fall – av den enda anledningen att hon är en stadsflicka.

Vilket jävla junk!

Ingen människa är så ensidig som Desirée framställs i Grabben i graven bredvid. Ingen människa är lika platt som Benny heller. Visst, det är svårt att få in en hel drös av personlighetsdrag i en karaktär, men är inte svårigheter till för att övervinnas?

Att titta på Grabben i graven bredvid är som att se en kortklippt Barbie och en lerig Ken stå och torrjucka varandra på låret, i motvind och med hemlängtan. Det gnistrar aldrig, det känns ingenting, jo, det svider lite när filmen tar slut för jag tänker ”äääääsch, neeeeeej, faaaaaaan” och nån enstaka gång drar jag på smilbanden, men med stängd mun och även det stramar.

Det höga betyget är Micke Nyqvists förtjänst. Han är skithet även i lantmännenkeps och fyra kilo koblajja under naglarna. Det är få förunnat att vara det.

 

REMEMBER ME

Med någon annan kille än Twilight-Robert Pattinson som omslagspojke hade jag sett den här filmen för länge sedan. Nu skrek den liksom bara BIGBIG-NO-NOOOO från hyllan i videobutiken.
Tills idag. Tills just nu. Tills den liksom slog på sin ge-mig-en-chans-nuråååå-aura och fick mitt hårdnackade motstånd att stämpla ut.

Nu sitter jag här och undrar vad tusan som hände.

Varje gång jag ser en film som får mina fördomar på skam eller som jag redan innan klassat som kalkon men som när jag ser den får mina mungipor att leta sig uppåt och mitt hjärta att bli alldeles varmt, det är då jag vet varför jag gör det här. Det är därför jag tittar på film, det är därför jag älskar det här. Dessa minutrar är värda allt.

Egentligen är Remember me varken mer eller mindre än en anspråkslös liten historia om människor. Det behöver inte vara mer komplicerat än så för att bli intressant.

Tyler Hawkins (Robert Pattinson) delar sunkig lägenhet med polaren Aidan (Tate Ellington). Han har ett komplicerat förhållande till sin far, den kände advokaten Charles Hawkins (Pierce Brosnan), han älskar sin 11-åriga sladdissyster mer än allt på jorden och mamman Diane (Lena Olin) har träffat en ny man.

Allys (Emilie de Ravin) mamma blev skjuten i tunnelbanan för tio år sedan och sen dess bor hon med sin pappa, den temperamensfulle och inte alltför trevlige polisen Neil (Chris Cooper). Ally och Tyler börjar träffas och…hmmm…nej, jag berättar inte mer.

Att ha Remember me liggande i filmer-jag-ska-se-nångång-högen är som att ha ett ostron i handen och inte veta om det innehåller en pärla eller inte när man öppnar det.

Nu vet ju jag att den innehöll en pärla för mig, men man kan aldrig veta. Det är precis som med alla filmer man ser, you´ll never know…

Klicka här få kan du se filmen just precis nu på Headweb.

Nell

En kvinnlig kuf hittas död i en liten amerikansk håla. Kvinnan visar sig inte bara ha varit just en kuf utan även mamma till en dotter och dom båda har levt isolerade under alla år.

Den döda kvinnan var delvis förlamad och kunde därför inte prata ordentligt och dottern som inte visste annat tog efter hennes språk och utvecklade ett eget. Ett rätt svårbegripligt språk om någon frågar mig.

Läkaren Jerome Lovell (Liam Neeson) är mannen som får på sin lott att både undersöka liket, försöka närma sig den störda dottern Nell (Jodie Foster) och lära sig tyda hennes språk.

Nell är en film som liksom har försvunnit från jordens yta. Det var en relativt stor film när den kom 1994 men antalet gånger den gått på TV kan nog räknas på ena handens fingrar, ja, kanske till och med tumme.

Det är en fin liten film men det är också en film som lätt hade fallit som en maskäten björkstam i vinden om det inte vore för skådespelarnas trovärdighet.

Jodie Foster kan inte ha haft det lätt att sätta sig in i rollen som det märkliga mänskliga skogsrået Nell och Liam Neesons blick filmen igenom, alltså, han ÄR den där doktorn. Natasha Richardson, Liam Neesons fru som så otäckt och tragiskt avled i en slalomolycka förra året, har också en roll och även hon är bra.

Det finns ingenting speciellt att klaga på.
Det är en bra film helt enkelt. Nuff said.

ÄNGLAVAKT

Ernst (Michael Nyqvist) och Cecilia (Izabella Scorupco) har en son tillsammans som heter Alexander.

Alexander ramlar med cykeln (eller nåt) och slår i huvudet. Han opereras men blir inte bra. Hjärnan fungerar inte, han blir kvar på sjukhuset och svävar mellan liv och död.

Relationen mellan Ernst och Cecilia svajar, Cecilia träffar på en fransk man och kan som i ett trollslag prata franska. Den franske mannen säger sig kunna hjälpa Alexander, men vem är han? Ernst är skeptisk, Cecilia är det inte och jag sitter i soffan och är helt komatos.

Ska jag vara fördomsfull så känns Änglavakt som en film minutiöst anpassad för att få östermalmsdamer med lagt lockigt hår och hatt att lyfta på ändorna från sina Carl Malmsten-soffor och gå man (nä, kvinns) ur huse för att köa till finbiografen Sture på Birger Jarlsgatan och sen kunna fråga sina fisförnäma väninnor på nästa bridgeträff om dom sett den nyyyya filmen av Johan Briiisinger? Michael Nyqviiist är såååååå begåvad och ja, tänk att den lilla hoppan Izabella Scorupco kunde aaaageeeeeera. Det trodde jag väl aaaaaldrig.”

Ska jag vara mindre fördomsfull och bara lite elakt krass så hade den här filmen aldrig blivit av om inte Brisingers förra film Underbara älskande gått så bra (och nämnda östermalmsdamer gjorde vad dom förväntades även då).

Skillnaden mellan Underbara älskade och Änglavakt är egentligen marginell på pappret, men känslomässigt är det en ocean emellan dom.

Där Underbara älskade ändå berör och Michael Nyqvists sorg känns mänsklig där faller Änglavakt bara platt. Izabella Scorupco gjorde en mer trovärdig roll som Natalya Fyodorovna Simonova i Bondfilmen Goldeneye än hon gör som ledsen mamma men jag ska inte såga henne helt. Jag gillar henne, hon verkar skön och vettig på alla sätt och vis men som skådis – på svenska – tycker jag inte att hon funkar alls. Inte i dom filmer jag sett i alla fall och enligt lite efterforskningar så verkar det vara alla.

Däremot är Ewa Fröling som glasögonprydd läkare en veritabel katastrof och Tchéky Karyo som den franske mystiske mannen rätt skrattretande, speciellt i scenen då han helt oprovocerat och mitt i en middag börjar flumdansa till nån eurotechnolåt som jag inte förstår vad den kommer ifrån (den sjukt roliga dansscenen går att se här. Den börjar 45 sekunder in i klippet).

För att säga något positivt om filmen så är det ett fantastiskt ljud när jag ser filmen med hörlurar på mig. Annars funkar inte Änglavakt på mig, inte på en fläck.

Jag ska recensera den här filmen igen om jag gifter mig med en svinrik gubbe, blir 75 år och går på nån minnenas-kavalkad-afton runt Stureplan och ser filmer från förr. Innan dess tänker jag göra mitt bästa för att radera filmen från hårddisken jag har mellan öronen.

Changeling

Christine Collins (Angelina Jolie) är ensamstående mamma till sin lille Walter sen hon blev lämnad av Walters pappa på BB, men det verkar inte gå någon nöd på dom.
Walter är en väluppfostrad pojke, dom bor i ett fint hus i ett bra område och Christine jobbar som nån slags mellanchef på deras variant av Televerket (ja, filmen utspelar sig på 1920-talet så det är den bästa jämförelse jag kan komma på).

En lördag jobbar Christine över och när hon kommer hem väntar ett tomt hus. Ingen Walter, hennes son är borta, han finns ingenstans och nu har det gått tio minuter av filmen, det är 130 minuter kvar.

Det jag såg framför mig nu var två timmars gråtande och panikartat pojkletande och det var inte med tillförsikt jag tänkte så utan med fasa i kroppen. Fy fan så enahanda, förutsägbart och tråkigt det hade kunnat bli OM det inte var så att Clint Eastwood är filmens regissör och en av världens bästa i kategorin drama om någon frågar mig.

Clint Eastwood är en mästare på personporträtt. Han låter historien ta sin tid, jäktar inte, snabbspolar inte, glömmer ingenting. Han låter filmen liksom puttra på i det tempo den behöver, vilket i hans filmer ofta är ganska saktfärdigt, men vad tusan gör det när det blir sååå bra?

Att casta Angelina Jolie i en huvudroll som denna är vanskligt. Det krävs mycket för att man ska se bortom hennes stjärnstatus och perfekta ansikte och det är svårt även för Clintan att nå dit. Dom första 19 minutrarna är jag övertygad om att han inte ska lyckas. Hon tar regi så urdåligt att jag i princip kan se manuset framför mig.

Men 19 minuter och 30 sekunder in i filmen händer det något. Angelina Jolie gråter. Okej, hon är snygg även när hon grinar men hon gråter på ett sätt som en mamma gör när ens barn är försvunnet. Hon gråter fult och på riktigt, tårarna väller ut ur ögonen och jag känner att ja, det här kan funka. Det här kan bli riktigt bra.

Att historien är sann är egentligen det ultimata beviset för att verkligheten överträffar fiktionen. Hade nån hittat på allt det här hade INGEN trott på historien men det ÄR sant och det är vansinnigt irriterande. Jag blir alldeles upprörd och mammaledsen och vill mest bara puckla på idioterna i filmen men så ligger det där fina pianoklinket, Clint Eastwoods egenhändigt spelade och komponerade musik, i bakgrunden som ett stort plåster precis som det gjorde i Broarna i Madison County när allting kändes som värst.

Det är som att pianot – och Clint – vill säga: lugn, det ordnar sig. Livet är inte rättvist, det är hemskt och vidrigt ibland men glöm inte att det också kan vara alldeles underbart.

Och han har ju rätt. För tänk, ibland är det enda som behövs för att morfa en kalkon till en svan lite hederlig fulgråt.

THE NOTEBOOK – DAGBOKEN

Det är nåt så sjukt jävla sorgligt med gamla människor som väntar på döden.
Jag har så lätt att tänka mig in i den situationen, att känna ”jaha, var det inte mer än såhär” och ”det var mitt liv det…nu är det slut och jag kan inte göra ett skit åt det”.

Att se gamla människor som väntar på döden och som samtidigt har levt ett helt liv ihop och den ena är gravt dement och den andra desperat försöker komma innanför skalet och få se/prata med sin käresta en sista gång, DET är så sorgligt att hela kroppen bara ångestfulskriker alldeles tyst med öppen mun, fast på insidan.

Dagboken handlar om Noah (James Garner) som är i just precis den situationen. Han bor på ett äldreboende fast han egentligen inte behöver vård, men hans fru Allie (Gena Rowlands) har alzheimer och behöver hjälp dygnet runt.

Noah har skrivit ner hela deras liv, hela deras kärlekssaga, i en anteckningsbok och läser ur den dagligen för henne för att kanske kanske ett par minuter här och där få henne att minnas honom, deras barn och deras liv.

Parallellhistorien till Noah och Allie på hemmet är Noah och Allie som unga (Ryan Gosling och Rachel McAdams). Hela historien som Noah läser visas upp och vi får följa med hela vägen från första ögonkastet till det sista och alla turer däremellan.

Jag erkänner, jag var skeptisk som fan till den här filmen. Jag tänkte länge att det bara var nåt romantiskt massproducerat bös, men jag erkänner gärna när jag har fel och i det här fallet hade jag det.

Dagboken är inget dravel. Det är en välgjord, fin och kärleksfull film om livet som det faktiskt ser ut för dom flesta. Det är sällan man får en biljett till en VIP-rälsbuss från vaggan till graven, nej, det är ups, det är downs och det blir kanske inte riktigt som man tänkt sig alla gånger.

Som med den filmen till exempel. Min plan var att se en jaha-film och kanske somna lite men det var en plan som sket sig rätt brutalt. Jag somnade inte, jag grinade floder och har snutit sönder området mellan näsborrarna. Men samtidigt inser jag att utan min brutala dödsångest hade filmen inte varit lika gripande. Filmen är bra men kanske inte sååååå gråtframkallande för normalblödiga som den var för mig.