Filmen börjar med att ett gäng soldater med Roy Miller (Matt Damon) i täten ska leta efter en hemlig vapengömma någonstans i Bagdad.
Det sprängs och skjuts och det letas i mörker och tillslut kommer dom fram till vad som enligt en hemlig källa ska vara ett stort lager med vapen men som inte är något annat än en bortglömd toalettfabrik.
Varje gång Miller beger sig ut på Bagdads gator och ska göra sina ”tillslag” så blir det fel och till slut får han nog, höjer rösten och ifrågasätter denna hemliga källa och vad denna källa egentligen vet och är ute efter.
Green zone känns som en helt ordinär krigsthriller. Att jag själv just nu är urbota less på allt som rör Irakkriget vs USA får jag liksom lägga åt sidan om jag ska kunna se filmen objektivt, men å andra sidan, vem har sagt att jag måste vara objektiv?
Visst, filmen är inte dålig men jag sitter heller inte i soffan och gör vågen med visslor och vuvuzelor. Matt Damon är Matt Damon, alltid bra, sällan bländande (förutom i denna film förstås) och Greg Kinnear är egentligen samma typ av skådis.
Det går liksom inte att kräkas även om jag stoppar fingrarna i halsen och det det går inte att vråla Hallelujah heller. Det blir mer ett stort…trött…gäsp.
Maria Larsson (Maria Heiskanen) är gift med Sigge (Mikael Persbrandt). Sigge är en riktigt kvinnokarl och har i perioder svår med spriten. Dom träffades som unga och har hunnit bli föräldrar till fyra.
Sigge sliter som hamnarbetare, tar dom jobb som finns, när dom finns och ekonomin i familjen är allt annat än trygg. Maria beter sig precis som den perfekta mamman skulle göra för hundra år sedan i vårt land: familjen går före allt, mamman är inte värd mer än huvudlöss, hemmet må vara påvert men det ska vara helt och rent och klanderfritt utåt och att lämna sin man hur illa han än beter sig är det inte tal om.
Det blir svårt med det sistnämnda när Sigge kommer hem på fyllan, sjunger högt, svär och slår både barnen och Maria, men hon biter ihop, för så gör man.
Maria vann en kamera på en lott precis när hon träffade Sigge och den kameran har legat nedpackad i åratal. När Maria desperat försöker få ihop pengar till brödfödan går hon till en fotograf och försöker sälja kameran. Försäljaren blir förtjust i Maria och lovar köpa kameran mot att hon fortsättningsvis får använda den och hämta papper, plåtar och framkallningsvätska hos handlaren, mot avskrivning.
Kameran spelar såklart en central roll i filmen, likaså Sigges kvinnoaffärer, alkoholberoendets makt och Marias obotliga envishet i allt hon förtar sig.
Maria Larssons eviga ögonblick är en film om det svenskaste svenska, om vårat historiska arv, om kärlek, svartsjuka, om mänsklighet men det är heller inte svårt att se den som en italiensk film, inte svårt alls att höra en smattrande temperamentsfull italienska istället för Marias ganska sävliga finlandssvenska.
Jag har dragit mig för att se den här filmen. Jag kände att jag inte orkade, att det skulle vara en i raden av pretentiösa teatraliska svenska misärfilmer, men jag kunde inte ha mer fel. Maria Larssons eviga ögonblick förtjänar att bli en klassiker. Det är en fantastisk film, den berör, den är sann och ingenting har lämnats åt slumpen.
Maria Heiskanen är precis perfekt alldaglig och fulsnygg. Mikael Persbrandt är i vissa scener en kopia av Allan Edwall och rollen som Sigge hade definitivt varit Edwalls utan en sekunds provfilmning om den gjorts för 40 år sedan. Men jag tror inte Persbrands skådespelartalang kan lysa klarare än den gör här.
För övrigt är minsta biroll är perfekt castad, jag har ingenting att gnälla på. Absolut ingenting och DET är en ovanlighet när det gäller svenska filmer.
Regissören Jan Troell har guidat oss genom historien ända sedan Utvandrarna och Nybyggarna, via Il capitano, Hamsun och Så vit som en snö. Om Jan Troell är smart så låter han Maria Larssons eviga ögonblick bli sin sista film. För det kan inte bli bättre än såhär.
Nu när rediga brunskjortevibbar drar över Sverige är det på sin plats att uppmärksamma denna film.
Pappan till bröderna Derek (Edward Norton) och Danny Vinyard (Edward Furlong) dödas i ett skottdrama där svarta killar är inblandade. Derek kan inte hantera det, han förändras, han sörjer och hatar och det sistnämnda går överstyr när han går med i en nynazistisk grupp där han snart blir en frontfigur.
För Danny är storebror idol. Danny vill vara som Derek och följer sin bror som en liten skugga. Men Derek hamnar i fängelse efter ett skottdrama och under dom tre åren han sitter inne hinner han tänka en del. Han tänker på vad som gick tokigt, på att han valt fel väg och på att han när han kommer ut ska se till att lillebror lämnar nassegänget.
American history X är mycket men framförallt blev Edward Nortons fysiska förvandling från blek konkav körtönt i Primal fear till den anabolamuskliga kroppsbyggaren Derek en riktig snackis. Att HAN lyckats lägra Salma Hayek kunde ingen människa förstå när han slog igenom i nämnda Primal fear, men två år senare och med denna kropp höjde ingen på ögonbrynen åt hennes val av pojkvän.
American history X är en såndär film som jag önskade visades i skolorna. En sån som borde stå på filmhyllan i lärarrummen tillsammans med Döda poeters sällskap, Fucking Åmål, Forrest Gump och Pojken i randig pyjamas.
Historien om bröderna Vinyard är gränsöverskridande, den är sedelärande, den är skitjobbig och vidrig på alla sätt men det som händer i filmen kan hända – och händer – precis överallt och det får inte glömmas bort och sopas under mattan.
Det som hände i Tyskland under andra världskriget är inte något som hände i en förgången tid och aldrig kan hända igen – det är i högsta nutidshistoria, på alla möjliga (och omöjliga) vis.
Såhär i fotbolls-VM-tider så finns det en del människor som tycker att all tid mellan matcherna är onödig tid, även om det såhär i början faktiskt är TRE matcher om dagen.
Jag är en sådan människa.
Så för att göra den onödiga tiden lite mer betydelsefull roade jag mig idag med att titta på en film. Om…..ta-daaaa…fotboll!
Palindromet Steve Evets spelar Eric, den fotbollsfanatiske brevbäraren som inte är så värstans glad. Han är i kris kan man säga. Han bor i den gråtrista Manchesterförorten Salford och hans allra största idol är fransmannen Eric Cantona, en av Manchester Uniteds mest kända och omtyckta spelare genom tiderna.
Eric har pigga, snälla hamsterögon och det är lätt att känna med honom. Han är omtyckt av sina arbetskamrater och dom gör sitt bästa för att muntra upp honom.
Eric börjar prata med planschen av Cantona som hänger på väggen hemma, frågar honom frågor om livet och ber om råd och plötsligt står han där i egen hög person, Eric Cantona står på det lortiga lägenhetsgolvet och pratar. Franska. Såklart.
Cantona blir nån slagt psykologvän åt Eric och han får Eric att fatta knepet: det gäller att träna och träna hårt, oavsett om man vill bli bra på fotboll eller på att leva livet till fullo.
Regissören Ken Loach är för mig mest känd som en riktig arbetarklassfilmare, en brittisk Roy Andersson – men mer…tragisk.
Looking for Eric är den Loach-film som varit lättast att ta till sig av alla hans filmer jag sett. Om det beror på att den delvis handlar om just fotboll eller bara är lite ytligare och färggladare än normalt vet jag inte riktigt, men det är skönt att han inte alltid behöver fastna i den där fattiga, skitiga, fula förortsmisären.
Och självklart är det kul att se Cantona igen, även utan boll.
Kommer du ihåg hur det var att vara barn, att vara liten? Kommer du ihåg hur det var att drömma?
Krank (Daniel Emilfork) är en blindgalen vetenskaps-man som bor på en oljeplattform och han har helt glömt hur man gör. Han har tappat förmågan att drömma.
På plattformen bor även en dvärgkvinna, några kloner och en hjärna i ett akvarium och med hjälp av blinda cykloper kidnappar Krank oskyldiga barn för att göra skumma experiment på dom och hans lömska baktanke är en enda: han vill lära sig drömma igen, för så länge man har drömmar kvar kan man inte bli gammal.
Det han inte tänker på är att när han skrämmer skiten ur ungarna och sedan stjäl deras drömmar så är det inte mysiga snällisdrömmar han får, det är dom kolsvarta mardrömmarna.
När en speciell liten kille blir kidnappad försöker hans storbror One (Ron Perlman) leta upp honom och krossa Krank, vilket är betydligt lättare sagt än gjort.
De förlorade barnens stad är gjord av Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet, teamet bakom Amelie från Montmartre och Delikatessen och Jeunet regisserade även Alien: Resurrection, vilket var otippat men resultatet blev bra.
Dessa två filmmakare bådar för ögongodis för alla oss som gillar surrealistiska manus, mörka suggestiva scener, knäppa historier och knasigt folk över lag.
Det här är ingen vanlig film. Det går inte att vara komatos och halvsova i soffan och titta, det gäller att hänga med och det beror inte på att storyn är särdeles svårbegriplig. Det beror på att filmen i sig kräver uppmärksamhet på alla sätt som finns. Den är mastig. Den tar. Den är fin och mysig och tänkvärd och absolut sevärd, men den tar energi – men ger också en hel del tillbaka.
”Jaha, nu kommer jag få se Jeff Bridges dö” säger jag högt för mig själv en minut in i filmen. För det är klart att han kommer göra. Eller?
Bridges fick en Oscar i år för rollen som Bad Blake, den alkoholiserade countrysångaren som turnerar på tveksamma platser och mest stinker sprit och Crazy heart är egentlingen ingenting mer än ett fylledrama med en fyllis som man knappt kan se är full.
Storyn är lövtunn, den får plats på baksidan av ett mjölkpaket även om man skriver med en jättestor svart filtpenna.
Bad Blake träffar en kvinna, en yngre ensamstående mamma (Maggie Gyllenhaal) som han kärar ner sig i ordentligt och träffar sporadisk men så ofta han kan. För att inte berätta alltför mycket om handlingen så gör han bort sig och relationen förändras.
Nu låter jag kanske lite skum, men det går inte att berätta mer utan att avslöja hela filmen och vem blir glad av det? Jag kanske, om nån närstående sett filmen före mig och velat berätta storyn som en välgärning.
Jeff Bridges sjunger alla sina sånger själv i filmen och Colin Farrell som spelar Bad´s countrykollega sjunger också själv, tror jag. Det är ju….spännande…eller nåt. WOW, liksom! Dom sjunger! Stoppa pressarna! Suck.
Maggie Gyllenhaal är jättebra. Ja, Jeff Bridges ÄR också bra, men han är oftast det i allt han gör och jag vet inte om det är just den här filmen han borde ha fått sin första Oscar för, eller om juryn gav honom en ”för lång och trogen tjänst”.
1996 kom filmen som fick mig att förstå att mitt eget ihopknåpade halvfärdiga filmmanus vars handling var en morf mellan Änglagård och Night of the living dead kanske inte var en sån skitdålig idé trots allt.
From dusk till dawn är liksom ett Kinderägg flera överraskningar i ett.
Den börjar som en helt ordinär pang-pang-roadmovie när bröderna Seth och Ritchie Gecko (George Clooney och Quentin Tarantino) lite osmidigt rånar en spritbutik och efter några blodiga omvägar, ett motell, döda människor och ännu mer blod tar familjen Fullers husbil och dess passagerare som gisslan och tvingar dom att köra till The Titty Twister, ett skumt hak in the middle of fucking nowhere.
Där svänger filmen 180 grader och blir något heeeeeelt annat.
Regissören Robert Rodriguez har samlat hela sitt posse och utnyttjar dom till max. Salma Hayek, Fred Williamson, Tom Savini, Cheech Marin, Danny Trejo, alla får några inspelningsveckor dom aldrig lär glömma och gör massor av sina biroller. George Clooney är sjukt snygg i sin halstatuering och Juliette Lewis som dotter i familjen är precis som vanligt: tuffaste bruden i stan.
Det här är fullt ös, medvetslös från start till mål och inte det minsta intellektuellt nånstans. Det är snabbmat de luxe på stora fat och med en Big Gulp stor som en silo att skölja ner födan med. Smakfullt smaklöst helt enkelt.
Överstelöjtnant Frank Slade (Al Pacino) är en dryg jävel.
Ja, han är inte bara dryg, han är arrogant, en riktig översittare, pensionerad – och blind. Han behöver en hel del hjälp och anställer Charlie, en unge blond snubbe (Chris O’Donnell) som sin personliga assistent och som sällskap på en alldeles speciell resa. Kanske den som blir den sista?
Jag tänker inte berätta mer.
En kvinnas doft är en film som luktar. Det är fanimej lukt TV the real thing.
Al Pacino visar upp varenda uns av skådespelartalang han är begåvad med, han kör på stora trumman fast i det pyttelilla formatet. Där han annars är tuff maffioso-karlakarl är han nu precis lika kaxig, men subtil på ett väldigt angenämt sätt.
Att se En kvinnas doft som seende är som att jobba på ett dagis för döva barn och vara hörande. Det ger liksom en ytterligare dimension, man försvinner in i en annan känsla, en annan värld och jag vill vara där – helst av allt med Al Pacino himself.
Att Chris O´Donnell är en synnerligen onödig skådespelare har han visat i varenda film han medverkat i och som tur är är han inte en frekvent nuna på filmaffischer nuför tiden. I En kvinnas doft är han inte ett dugg bättre. Det finns tusentals killar med ordinärt sportkillefejs som hade gjort hans roll precis lika bra, men nu är det som det är och var som det var och det är bara att gilla läget. Men hade någon av dessa killar castats i rollen som Charlie hade det varit precis det snäppet jag behövt för att få upp En kvinnas doft en våning och utnämna den till en riktig klassiker.
Nu blir det bara nästan, men det är så nära en fullpottare en film kan komma utan att vara där. En liten varm sommardoftande vindpust bara, så nära är det.
Soraya är en rätt vanlig iransk kvinna. Mor till fyra, två pojkar och två flickor och gift med Ali.
Ali är en gris. Han är en våldtäktsman, en hustrumisshandlare och ett otroget arsel som har hittat en 14-åring med porslinsansikte och rik far som han vill gifta sig med – och därmed skilja sig från Soraya. Han vill inte ge henne en enda krona men han kan tänka sig att ta hand om sönerna. Döttrarna lämnar han mer än gärna därhän. Men Soraya säger nej. Hon klarar inte att ta hand om sin familj utan Alis pengar.
En äldre kvinnlig granne dör och änklingen behöver hjälp. Han har aldrig behövt klara ett hushåll och sonen själv och byns män tycker det är en bra idé att Soraya tar anställning där och hjälper honom genom sorgen. Hon går motvilligt med på det men inser också att det är hennes chans till en inkomst och den frihet som egna pengar ger.
Det är då Ali kommer på den strålande lösningen på sitt kvinnoproblem: han ska leta upp/övertala/tvinga/hota några personer som kan vittna och säga att Soraya varit otrogen med grannen för enligt sharialagarna är det inte den gifte mannen som ska bevisa att frun legat med nån annan, det är kvinnan som ska bevisa sin oskuld – hur nu det är möjligt – och straffet för otrohet är döden genom stening.
En död Soraya betyder fritt fram för bröllop med 14-åringen och Ali hånler som bara Ali kan och jag vill bara bli Hulken, åka till Stonehenge och ta dom där stora stenarna mellan tummen och pekfingret som vore dom kikärtor och KASTA på Ali så skallen spricker som ett spegelgolv under vassa klackar.
Så är det, filmen igenom är det så. Filmen framanar hat. Ingen mentalt väl fungerande människa kan titta på den här filmen utan att känna människohat och tonvis med mansförrakt. Ingen intelligent tänkande person kan se det här och komma med vettiga argument för det positiva med islam eller det sharialagarna står för.
Jag är alldeles för okunnig om islam för att bege mig in i en religös analys av det här, jag går BARA på känsla, på det som pulserar till vänster i bröstkorgen.
Soraya M är bland det mest vidriga, det mest känslosamma, det mest välspelade, det viktigaste och det mest absurda jag sett på film.
Det är en sann liten historia om en liten kvinnas öde i en liten by i Iran men det är också en film om de stora mänskliga egenskaperna: förmågan att älska, stoltheten i att vara ärlig och modet att våga stå emot.
”On every street in every city, there’s a nobody who dreams of being a somebody.”
Redan på bio 1976 gick det att förutspå det som komma skulle, att bakom ytan på varje villrådig ungdom finns en längtan efter att bli kändis, att bli ”nån”, att få sina femton minuter i strålkastarljuset. Travis Bickle (Robert DeNiro) var inget undantag.
Visserligen hade han mer vatten i mössan än dagens kändiskåta dokusåpasökanden, han var trots allt vietnamnveteran och hade sett alldeles för mycket av världens baksida, men han var också (på grund av just detta) en enstöring med sömnproblem, klara luckor innanför pannbenet och en hel del psykopatiska drag.
När Travis inte kör taxi hänger han på porrbiografer och blir såsmåningom vän med Iris (Jodie Foster) som är en 12-årig prostituerad. När hon vägrar lämna sin hallick tar han på sig rollen att bli hennes skyddängel och med hjälp av sina handeldvapen tänker han skrida till verket.
När jag gick en kurs i filmmanusskrivande var Taxi driver en del av läroplanen. Paul Schraders manus var tydligen perfekt uppbyggt, klockade man händelserna stämde dom perfekt sett till hur en film ”ska” byggas upp. Det var denna och Gökboet som skulle studeras och analyseras i detalj för att man skulle förstå hantverket.
Jag förstod aldrig riktigt detta. Jag är av den klara övertygelsen att för att en film ska vara kalasbra och ha rätt att kallas en klassiker så ska den hålla hela vägen, från absoluta början tills eftertexterna rullar. Jag tycker inte Taxi driver gör det. Vissa delar av filmen sackar, jag gäspar, jag känner mest bara njaaa och sista kvarten är bara konstig, lam och fel,
Robert DeNiro är ingen favorit hos mig. Jag tycker ofta han mest spelar sig själv. I Taxi driver är han ung och oförstörd men lyckas ändå pendla mellan fullständigt briljant och rätt tråkig. New York-känslan är däremot genuin men det är ingen film som fortfarande känns modern, den är mer som en resa tillbaka rätt in i 70-talet på precis alla filmiska sätt man kan tänka sig.
Martin Scorsese och Robert DeNiro började bygga på sina CV´s tillsammans redan med filmen Mean Streets 1973 men det var med Taxi driver samarbetet fick riktigt fotfäste och än idag går dom där hand i hand i Hollywood och gör film ihop.
Så vad finns att tillägga mer än att Taxi driver är sevärd, det är en bra film, det ÄR ett gott hantverk men för mig personligen klickar det inte hundra. Femtio, max.
Att sitta bredvid mig och titta på Valhalla rising måste vara som att gå på bio med gänget från En annan del av Köping och se en otextad version av någon rulle regisserad av Sergei Eisenstein.
Alltså, jag kände mig som en riktig hjärndöing när jag redan efter fem minuter började ställa djuplodade frågor som ”Vad gör dom nu?” och ”Vem är han?”
Men vad tusan ska jag göra, JAG FATTAR JU INTE!
Filmen är tyst, den är skitig, den är snyggt filmad, den är våldsam, det skvätter blod och lera och Mads Mikkelsen är sjukt tuff i sin nydeffade tatuerade kropp men vad hjälper det när man måste vara Saida för att fatta vad den handlar om?
Dansken Nicolas Winding Refn har både skrivit och regisserat Valhalla rising och ligger även bakom Pusher-filmerna och den apknepiga Bronson och jag kan lugnt säga att jag lär inte tänker rusa till biografen när hans nästa film kommer. Jag tänker knappt fundera på att se den och OM jag får för mig att göra det ska jag se den sist av alla så jag kan läsa recensioner och få handlingen berättad för mig innan, för jag vägrar titta på en film av honom igen och känna mig som ett krockmongo för att jag inte hänger med i det mest fundamentala i film: storyn.
Nu tjongkar jag vidare med mitt Harrison Ford-tema och turen har kommit till hans allra nyaste film: Extraordinary measures.
Den är baserad på en verklig händelse, en bok som heter The cure och jag kan för mitt liv inte fatta varför filmen inte kunde få heta just det. Enkelt, simpelt och just precis vad det är istället för tillkrånglat amerikansk gegga som bara vill få oss att tro att det är spännande på något vis. Men se, det är det inte.
Jag: Fan. Stråkar redan i förtexterna. Så dom vill att jag ska böla REDAN alltså. Sambo: Men det kanske kommer dinosaurier? Jag: Va? Sambo: Ja. Men dom där stråkarna är det antingen en gråtrulle eller dinosaurier och han den där spelar ju alltid i såna filmer. Jag: Brendan Fraser? Sambo: Ja. Han och Harrison Ford ihop, det kan väl inte vara en gråtrulle? Det måste ju bli action. Jag: Hehehe. Skulle inte tro det. Inte med dom DÄR stråkarna.
Harrison Ford spelar en udda typ, en läkare som suttit på sin egen kammare i åratal för att försöka hitta botemedlet till sjukomen pompe. Brendan Fraser har tre barn varav två lider av denna sjukdom och dessa två har max ett år kvar att leva. Han letar upp Fords eremit-doktor i Nebraska, det sista halmstrået för att få ha sina barn kvar i livet och dom inleder ett affärssamarbete.
Hittar han botemedlet?
Vad tror du? Finns det en anledning till att filmen inte heter The cure?
Det här är hollywoodslisk och en butter Harrison som försöker skrika som Clintan och Brendan Fraser är visserligen rätt trovärdig som omhändertagande och kärleksfull pappa men det klickar liksom aldrig. Jag får aldrig nån känsla för problematiken, för föräldraparet som säkerligen kämpar, lider och sörjer men som aldrig beter sig ”normalt”. Dom stressar aldrig upp sig, höjer aldrig rösten, får aldrig panik över urholkad ekonomi fast dom borde befinna sig på ruinens brant, dom känns aldrig riktigt sorgsna, dom är bara som duracellkaniner på lyckopiller.
Det här är ett stort äsch. Inget att lägga vare sig tid, kraft eller energi på.
Men jag är glad att det är en sann berättelse. Det betyder att någon haft ordentlig glädje av den där knepiga doktorn.
He was the pefect husband until his one mistake followed them home.
Så står det på filmaffischen. Skönt. Då vet man liksom. Då vet man att eftersom Harrison Ford spelar maken så är han the bad guy. Nice. Harrison Ford är alltid så förnumstig och korrekt och rättfärdig, en schysst snubbe helt enkelt i alla roller han gör så nu ska det bli skönt att se andra sidor av honom.
Ahaaaa. Uhuuuum. Jag sitter med hakan i vänsterhanden, anteckningsblocket på soffbordet och pennan i höger och skriver ord som ”nyskapande?” och ”Ingen människa är perfekt”, men knögglar snabbt ihop pappret och slänger det på golvet. Jo, Harrison Ford är undantaget som bekräftar regeln. HAN MÅSTE VARA PERFEKT på film för han är fullkomligt värdelös som någonting annat. Han funkar inte. Han blir inte otäck på något vis.
Michelle Pfeiffer spelar hans fru. Hon är oklanderlig som alltid. Skitsnygg och sval och lagom överdriven i sitt agerande och jag tror att jag just precis där satte fingret på spiken gällande varför tanken med denna film är bättre än filmen i sig: den är så jävla clean! Så osmutsig!
Robert Zemeckis är jättebra på att regissera specialeffektsrullar (Forrest Gump, Cast away, Beowulf, Döden klär henne, Tillbaka till framtiden) men en klassisk thriller a la Hitchcock är kanske inte riktigt hans grej.
Dolt under ytan är ingen dålig film men den är heller inte bra. Den är ett lagom stort jaså och redan under eftertexterna undrade jag om jag precis drabbats av en minneslucka för jag kom inte ihåg vilken film jag nyss sett. Fast det var inte dålig under tiden den pågick.
Konstigt det där med underhållning för stunden. Visst är Dolt under ytan underhållning medan den pågår, men det är riktig guldfiskunderhållning.
En man (Olle Sarri) vaknar upp alldeles blodig på ett toalettgolv. Som tittare förstår man att någonting hemskt har hänt men man vet inte vad. Den blodiga mannen vet heller inte vad, men han beter sig underligare och underligare.
Hela situationen är som en dröm, eller snarare en mardröm, för mannen som försöker klara sitt dagliga liv, sitt arbete och åtaganden, men det som hänt spökar i det undermedvetna.
Som åskådare bjuds man in till en resa i en vanlig människas allra mörkaste inre. Apan är intressant på det viset. Apan är intressant på många sätt, framförallt för att Olle Sarri får visa sina skådespelartalanger på andra sätt än som hurtfrisk snubbelgubbe. Det gillar jag. Han är bra. Han ÄR liksom filmen, han BÄR filmen på sina axlar då det inte finns några andra direkta roller och han är i bild 99,99% av tiden.
Mitt aber med filmen är att jag tycker det är på gränsen till snobbism att begära att en biopublik ska betala hundra spänn eller att en DVD-samlare ska pröjsa 169 kronor för att få 74 minuter film. I min värld är det här nämligen närmare en kortfilm än en riktig långfilm.
Som kortfilm betraktad skulle den nämligen gå att klippa ner till strax under timmen och bli en unik berättelse som gick att sälja som TV-film till hela världen, men att lägga till tjugo minuter/en halvtimme för att göra den ”normallång” skulle inte funka. Man orkar inte ta in mer, det skulle bli för mycket och det skulle bli för segt.
”Alla flickor har väl någon gång drömt om att vara prinsessa”, hör jag den unga Victorias berättarröst säga precis i början på filmen.
”Euhm….. NÄÄÄ!” skriker jag alldeles för mig själv till svar. Jag har aldrig drömt om det. Jag har aldrig drömt om flådiga klänningar, om gnistrande tiaror, om friare med eller utan springare, om ett liv i ofrihet, om en massa måsten karvade i sten. Jag har aldrig det och antingen har lilla Victoria fel eller så är jag ingen flicka.
När jag tittade på Askungen som liten ville jag hellre vara den tjocka råttan Gus än den stackars golvmoppande Askungen. Skit samma att hon hade glasskor och en välkammad kavaljer. Faktiskt.
Äsch. Tillbaka till filmen.
Young Victoria handlar alltså om den unga Victoria som så småningom ska bli drottning, fast det känns mer som en snuttgullig kärlekshistoria än någonting annat, om än med extremt bonade schackrutiga golv som kuliss och omständiga kläder.
Filmen är….trevlig. Det händer inte så mycket, varken sånt som retar upp mig eller som får mig att gäspa. Den harvar på i sedvanligt kostymdrametempo men utan toppar och utan dalar.
Emily Blunt är jättefin som Victoria och Rupert Friend är bra som hennes make prins Albert. Bra, ja. Inga toppar, inga dalar där heller. Bara kungligt myspys i utklädningskläder, typ.
Filmen börjar med att ett gäng soldater med Roy Miller (Matt Damon) i täten ska leta efter en hemlig vapengömma någonstans i Bagdad.
