Kategori: drama

Publicerat

ANNIE HALL

Filmen Annie Hall börjar med att Annie Hall (Diane Keaton) och Alvy Singer (Woody Allen) möts under en tennismatch i New York och kärleken börjar spira. Filmen Annie Hall slutar med att Annie och Alvy skiljs när Annie flyttar till Los Angeles och nej, det är ingen spoiler, det är så det är bara. Handlingen liksom.

Annie Hall är löst baserad på Woody Allens och Diane Keatons riktiga förhållande som fortfarande var pågående när filmen spelades in 1977, men det tog slut nåt år senare. Det är till och med så att Diane Keatons flicknamn egentligen är Hall.

Annie Hall är trassligt och pratigt (som alltid med Allen bakom kameran och pennan), det är kärlekstrubbel, det är livkriser och det är helt fenomenalt.

Det är 70-tals estetik när det är som bäst, det är Manhattan, det är vita tenniskläder, det är en snygg Keaton och en Woody som är Woody i sitt esse, det är Paul Simon i en biroll och det är relationsunderhållning de luxe.

Den här är en se-och-se-om-film. Den är som en gammal kompis som kan stå på i bakgrunden om man vill ha sällskap. Den här filmen är jättemysig på alla sätt och vis och en riktig riktig snällisrulle.

Publicerat

THE BROTHERS BLOOM

Bröderna Stephen och Bloom Bloom (Mark Ruffalo och Adrien Brody) är ena riktiga superfifflare. Dom blåser folk och hittar på genomtänkta skådespel och hela livet är en enda stor teater.

Bloom (Brody) får nog och vill starta ett nytt liv, ett riktigt liv, men går med på att göra en sista kupp som egentligen trotsar allt dom tidigare bestämt att dom aldrig ska göra: fiffla en kvinna.

Den soon-to-be-fifflade kvinnan heter Penelope (Rachel Weisz) och är en rik, vacker och excentrisk arvtagerska och Bloom blir naturligtvis kär i henne. Den andra brodern håller fast vid sin fästmö Bang Bang (Rinko Kikuchi) som är en stor del av filmens behållning. Den andra delen är Adrien Brody.

The brothers Bloom är en ganska spretig film. Det känns som om regissören egentligen velat göra två, tre, kanske fyra filmer men varit nödgad att mixa ner alla idéerna i ett manus. Det funkar sådär. Bitvis är filmen grymt underhållande, bitvis är jag som ett frågetecken. Bitvis är den gripande och sorglig, bitvis skitknepig.

Det allra bästa i hela filmen är första och sista kvarten. Den stympade katten man får se i början som sitter i nåt slags rullstolshemmabygge är stor komik och slutet är jättefint. Däremellan är det som en berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan.

Publicerat

UNDER TOSCANAS SOL

Frances (Diane Lane) är nyskild och författare vilket är en skitdålig kombination. Hon drabbas av skrivkramp och åker på semester till Toscana för att hitta tillbaka till sig själv.

Frances i filmen är typ 35-37-40 år kanske. Jag får känslan av att hon är hopplöst gammal, att henns liv rinner genom fingrarna som fin sand, att det är typ SYND om henne.

”Livet erbjuder dig tusentals chanser….våga ta en” står det på filmfodralet.
Nästa gång jag ser solrosor på ett filmfodral ska jag inte tänka ”det här är nog en mysig smyga-upp-i-soffhörnet-med-en-stor-kopp-the-film”, jag ska våga tänka tvärtom. Jag ska våga fatta att jag blir grundlurad.

Okej. Jag fick se sol en stund och terracottafärgade italienska hus men Under Toscanas sol har ett manus från det infantila helvetet.

Uppdatering:
Av någon anledning har jag återkommit till den här filmen många gånger sen jag såg den för allra första gången och MYSKÄNSLAN är fenomenal – tycker jag nu. Betyget måste därför korrigeras.

Publicerat

EN ENDA MAN

George Falconers (Colin Firth) liv har rämnat. Jim, hans livkamrat sedan 16 år har omkommit i en bilolycka och han ser ingen ljusning, han vill avsluta sitt liv.

I En enda man får vi fylla en dag, den sista dagen (?) i Falconers liv då han planerar sitt självmord in i minsta detalj utan att filmen känns det minsta enkelspårig. Att han är utom sig av sorg är något vi inte bara ser, vi känner det, vi upplever det genom filmduken. Colin Firth är fenomenal på att uttrycka stora känslor med mycket små medel.

Detta är modedesigners Tom Fords debutfilm. Att det är just en debut är inget som känns, däremot lyser hans estetiska sinnelag igenom i färger, kläder, inredning, stämning och detaljer.

Den i Falconer betuttade studenten Kenny spelas av Nicholas Hoult (som var en fula lilla grabben i filmen Om en pojke med Hugh Grant i huvudrollen) och Julianne Moore spelar Falconers alkoholiserade föredetta-flickvän-för-eoner-sedan och båda dessa skådespelare är strålande.

Men En enda man ÄR Colin Firth. No more, no less.

 

Publicerat

THE HURT LOCKER

En amerikansk bombgrupp befinner sig i Bagdad under Irakkriget. Varje sten, under varje påse, varje bil kan vara en presumptiv bomb, varje människa en presumptiv fiende och deras jobb är att desarmera dessa och genomskåda alla.

Jaha. Det var själva handlingen.

The hurt locker är 131 minuter bombdesarmering i en skrämmande krigsskadad omgivning med, för att vara en krigsfilm, ett rätt intressant persongalleri. Däremot ser jag filmen mer som ett drama i krig än en vanlig krigsfilm. Det är inte så mycket pangpang, blod och död, det är mer tyst spänning och det är jätteskönt att huvudrollerna innehas av skådespelare jag inte sett förut.

Jeremy Renner spelar den dödsföraktande SFC William James och honom har jag bara sett i 28 veckor senare och denna vilket är nästan detsamma som att inte sett honom alls. Anthony Mackie spelar Sgt JT Sanborn med den äran och han har jag bara sett i 8mile och Million dollar baby.
Det är först när Ralph Fiennes nuna dyker upp som hela mitt innanmäte skriker NEEEJ. Så jävla onödigt. David Morse har också en liten roll, men känns inte fullt så fel som Fiennes. Det kända fejset Guy Pearce spelar SSG Thompson men han är ungefär lika genomskinlig som vanligt.

Kathryn Bigelow har regisserat filmen och jag tror inte filmen hade blivit särskilt annorlunda om den varit regisserad av en man. Den frågeställningen är för mig är rätt oviktig. Däremot har hon fått cred i den mansdominerade amerikanska filmindustrin efter detta. Hon har som första kvinna fått en Oscar för bästa regi i en genre som vanligtis ses som ”killfilm” och hon kommer säkerligen få filma precis vilka manus hon vill framöver, med big bucks i handväskan – och DET är bra!

Vad jag tycker då?
Första halvan var sjukt spännande. Andra halvan kör på som första halvan och då började jag tänka på tvättstugetider, föräldramöten och hur mycket mjölk jag har i kylen. Självklart är den sevärd och självklart är det så att tycker du att krigsskildringar är liiiite mer intressant än jag tycker så är det helt klart en toppenfilm.

Publicerat

ARGA MÄN UTAN BEN

Ben och Gus är grannar. Bens fru är otrogen och när han kommer på det blir han så förbannad att det går ut över Gus och dom börjar slåss på en åker vilket slutar med att dom båda blir överkörda av en skördetröska, hamnar på sjukhus, blir förlamade från midjan och nedåt och förpassas till ett liv i rullstol.

Livet blir ett riktigt miserabelt helvete för både Ben och Gus som båda tappar gnistan totalt och försöker sluta sitt liv på varsitt håll – men inte ens det lyckas dom med. En dag ses dom igen av en slump på en järnvägsstation och då bestämmer dom sig, dom ska tillsammans ta sig till Finland och stämma den där jävla jordbruksmaskinstillverkaren som förstört deras liv.

Arga män utan ben är en titel det inte går att blunda för. Jag tror att det är den bästa felöversatta filmtiteln i världshistorien (svenska översättningar brukar annars vara riktigt unkna). I original heter den Aaltra, vilket är den finska staden dom reser till.

Filmen är nåt så udda som en belgisk svartvit rullstolsroadmovie med två rollfigurer som jag i början av filmen faktiskt får lite tycka-synd-om-känslor för, men som ju längre filmen går bara blir mer och mer osympatiska. Det är kolsvart humor som jag ibland sätter i halsen, ibland skrattar gott åt, ibland åker skämskudden upp och ibland vill jag bara trycka in en sax i däcket och ge dom båda rullstolspunka så dom ramlar i diket och skrapar näsan.

Sevärt som omväxling till amerikanska actionrullar och svenskt dramatendravel? En film jag gärna ser igen?

På A svarar jag ja och på B nej.

Publicerat

ÅTERSTODEN AV DAGEN

Butlern James Stevens (Anthony Hopkins) har ägnat hela sitt vuxna liv åt att med järnhand chefa över tjänstefolket på Darlington Hall. Han är trogen som en gammal hund, lojal som en älskarinna utan självförtroende och det finns ingenting, ingenting, som kan få honom ur balans gentemot sin arbetsgivare.

Det är 30-tal, det är strax före andra världskriget och på Darlington Hall samlas män med makt från hela Europa för att diskutera politik. Lord Darlington (James Fox) blir både överkörd och fartblind av sina inbjudna vänner med nazistsympatier och går med på att etablera kontakter mellan dessa och den engelska regeringen.

Miss Kenton (Emma Thompson) anställs som ny hushållerska och mellan henne och Stevens blommar en undertryckt förälskelse som inte tillåts så mycket som att pysa ut, inte nånstans. Miss Kenton genomskådar Lord Darlington och tycker inte alls om hans samröre med tyskarna. Stevens kämpar med både sin lojalitet mot Lorden och sin kärlek till Miss Kenton som inte på något sätt får synas på hans oklanderliga yttre.

Återstoden av dagen är ett mästerverk! Det är en explosiv känsostorm i det pyttelilla formatet, det är engelsk överklass, det är mästarna på engelska aristokratfilmer, regissörerna Merchant&Ivory, som ligger bakom, det är Anthony Hopkins som knappast kan bli bättre än såhär, det är Emma Thompson i absolut högform. Det är spännande, det är jobbigt, det är stor passion och det är så infernaliskt sevärt att orden tar slut.

Och GRATTIS till Nobelpriset 2017 Kazuo Ishiguro! Den här filmen är baserad på hans roman med samma namn. Är du sugen på att se någon mer film baserad på Ischiguros verk, kolla in Never let me go. Kanonfilm! Växer för varje titt!

Publicerat

MONSTER

Aileen Wuornos (Charlize Theron) är en ensam, psykiskt störd och föga attraktiv stycke kvinna.

Hela hennes liv har varit kantad av misär och hemskheter och hon har aldrig haft någon att lita på, någon som tyckt om henne eller som ens behandlat henne som folk.
Sen möter hon Selby (Christina Ricci) som är lite av en ensamvarg på sitt sätt men tillsammans blir dom både vänner och älskarinnor och håller ihop i flera år.

Aileen försörjer sig som prostituerad. Richard Mallory raggade upp henne den 30 november 1989. Den bilturen blev hans sista och han blev hennes första mordoffer. Det hann bli sex till innan hon åkte fast och den 9:e oktober 2002 avrättades hon av en enig jury i Florida.

Dokumentären om Aileen Wuornos Life and death of a serial killer av Nick Broomfield var så läskig att jag nästan gräddade på mig när jag såg den på TV och då hade jag ändå sett filmen. Jag kan fortfarande se hennes ögon framför mig fast det är 6-7 år sedan och först då fattade jag hur otäckt porträttlik Charlize Theron är i filmen.

Det är i princip omöjligt att förstå att denna vackra uppenbarelse kan förvandlas till ett sådant monster. Hon är fucking grym!

Monster är en orgie i omänsklighet, på alla tänkbara och otänkbara sätt, men det är en orgie som är helt klart värd att orka se.

 

Publicerat

(500) DAYS OF SUMMER

Tom (Joseph Gordon-Levitt) tror sig inte kunna bli lycklig förrän han träffar ”den rätta”. Summer (Zooey Deschanel) träffar gärna någon men vill inte hamna i ett konventionellt förhållande. Tom och Summer jobbar på samma hitta-på-nya-gratulationskort-företag och Tom blir jättekär i Summer. Summer gillar Tom med men inte lika stenhårt som Tom önskar.

500 dagar med Summer summeras i en kärleksfilm som inte är nån ordinär romcom direkt. Den är faktiskt vare sig särskilt romantisk eller kul. Ett stort ”jaha” var allt jag kände när eftertexterna rullade.

Zooey Deschanel är så jättefin och Joseph Gordon-Levitt kan tacka sin lyckliga stjärna att Heath Ledger gick bort för alla småroller Heath borde ha fått kommer Joseph att knipa. Han har precis samma minspel som Ledger, som om dom alltid är millimeter från att börja skratta även när dom är gravallvarliga. Så skådespelarna är det inget fel på alls i den här filmen, inte intentionerna med manus heller. Det som saknas är nerv och någon form av gnista mellan Tom och Summer – vilket kan vara nog så viktigt. Det är ju trots allt en kärleksfilm.

Publicerat

THE LIFE AQUATIC WITH STEVE ZISSOU

Steve Zissou (Bill Murray) är en vida känd dokumentärfilmare. En legendar skulle man kunna säga för att använda ett finare ord.

Under inspelningen av hans senaste undervattens-dokumentär blir hans gamla vän Esteban uppäten av något Zissou kallar en ”jaguarhaj”. Han bestämmer sig för att göra ännu en film och denna gång ska han leta upp hajen, allt för att hämnas Estebans död.

Steve Zissou har en stor jättecool båt. Han har en ståtlig jättecool fru (Angelica Huston) som har en jättecool ex-man (Jeff Goldblum). Han har en blond jättecool ”son” (Owen Wilson) som han inte vet om han är pappa till. Han har en cool tysk besättningsman (Willem Dafoe), en cool brittisk reporter (Cate Blanchett) som ska skriva om filmprojektet och alla – ALLA – i filmen har coola röda toppluvor.

Här är själva ”felet” med hela filmen: den är alldeles förjävla cool helt enkelt. Missförstå mig rätt nu, jag älskar bildspråket, jag kan se mig galen på alla färger och kompositioner – men – jag stirrar mig så blind att jag inte ser skogen för alla träd. Jag ser inte filmen! Jag tittar och tittar och efter en stund tänker jag ”Vad sa dom?”, eller ”Vad hände?” och efter halva filmen hänger jag inte med alls.

Så, filmen klarar jag mig utan men jag skulle lugnt kunna tänka mig ha en vägg med fotografier från filmen eller en röd toppluva, absolut en röd toppluva, även om den geniala idén är snodd från undervattensfilmaren Jacques-Yves Cousteaus som hade röda toppluvor på sin besättning.

För övrigt har Wes Anderson hittat mycket inspiration till denna film i Costeaus och Louis Malles dykfilm Den tysta världen från 1956. Dock hittade han inte Bill Murray där. Tror jag.

 

Publicerat

FLICKAN

Det är 1981. En mamma och en pappa åker till Afrika för att göra skillnad och jobba med viktiga saker och lämnar sin dotter, flickan, hemma med sin faster som mest längtar efter stock och sprit.

Det är sommar, det är Sverige, det är träskor och korta shorts. Det är en flicka (Blanca Engström) som blir lämnad helt ensam när fastern (Tova Magnusson-Norling) hittar en snubbe och även hon hellre pysslar med saker som (hon tycker) är viktigare än att ta hand sin brorsdotter.

Flickan får en hel sommar på sig att växa upp, att försöka överleva, att lära sig livet den hårda vägen.

Ja, det kanske låter intressant på ytan men filmen är ungefär lika engagerande som korpmatch i innebandy. Det är fint filmat, det är flickans ansikte i EXTREM närbild en gång i minuten, det är flugsurr och 80-tals estetik med ABBA-mimande och hela tjofaderittan. Flickan är mycket men den är också så tråkig så klockorna stannar. Jag gnager hellre av insidan på underläppen, det är roligare.

Men visst, helt rätt igenom uruselt är den inte heller. Flickan är bara en oengagerande film och jag är helt likgiltig inför flickans öde. Det tror jag inte var filmmakarnas syfte.

Publicerat

RAIN MAN

Om Charlie Babbitt (Tom Cruise) hade bott i närheten av Stureplan i Stockholm hade han varit vad vi stockholmare kallar en stekare.
En välklädd snubbe som bryr sig alldeles för mycket om affärer, pengar och prylar och alldeles för lite om mänskliga relationer. Flickvänner inkluderade.

Charlie Babbitt har en vacker, tänkande flickvän (Valeria Golino) som verkligen försöker få fason på honom och som vill ta förhållandet ett steg längre. Charlies ego är dock större än snorren så för henne är det som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg – dagligen.

På väg mot en kärleksweekend på tu man hand får Charlie ett telefonsamtal. Hans pappa har dött. För att inte missa begravningen vänder dom om och kör mot pappans hemstad, men Charlies plan är inte att hedra sin pappa med att närvara vid begravningen då deras relation varit minst sagt frostigt under hela Charlies uppväxt, det är att ta reda på hur mycket stålar han ärvt.

Charlie ärver pappans veteranbil, resten går till en hemlig förmånstagare och givetvis tar Charlie reda på vem denne förmånstagare är. Det är en autistisk man som bor på en instutition. Mannen heter Raymond (Dustin Hoffman) och är Charlies bror.

Charlie kidnappar Raymond för att genom utpressning komma över dom 3 miljoner dollar han ärvt men att umgås dygnet runt med en handikappad bror han inte känner visar sig vara tuffare än Charlie trott.

1988 var Rain man Filmen med stort F, även för mig. Tom Cruise var snygg och filmen var ett riktigt känslosamt sevärt drama. Nu när jag ser om den är det fortfarande en bra film, men den ger inte jordbävningsliknande känslor under fotsulorna.

Rain man är filmmässigt ett rent spekulativt oscarsvinnande hantverk. Den är gjord enligt Formel 1A för att vinna en Oscar, vilken den också gjorde. Den vann till och med fyra: Bästa manus, bästa film, bästa regi och bästa manliga huvudroll (Dustin Hoffman).

Who´s on first?

Publicerat

VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?

Ett medelålders gift par bjuder hem ett yngre blont bar på efterfest. George (Richard Burton) och Martha (Elizabeth Taylor) gör sitt bästa för att förödmjuka och vara elaka mot varandra inför det andra paret som mest behandlas som publik.

Om man häller lika delar sorg, bedrövelse, bitterhet, ren och skär ondska, livskris och äktenskap utan kärlek i ett glas och sen fyller på med alkohol då får man drinken kallad ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”

Vill jag dricka den?
Är jag intresserad av att se en högljudd och jävligt irriterande Elizabeth Taylor bräka i tvåochenhalvtimme? Är det kul att bevittna Richard Burton när han orerande trycker till sin fru på alla sätt han tänkas kan? Är det bra skit att titta på ett kärlekslöst äktenskapsdrama som bara trampar vatten?

Nej. Inte särskilt faktiskt.

Det må så vara att det här är en klassiker, men då den är gjord 1966 kan jag gissa mig till att samma film utgiven 2006 inte skulle ha gått upp på biorepertoaren ens.

Elizabeth Taylor är en gudabenådad skådespelerska och en riktig kalaspingla, vilket lätt glöms bort eftersom hon nuförtiden mest syns i rullstol i Hänt Extra. Jag förstår att hon fick en Oscar för den här rollen, men jag förstår inte riktigt filmens storhet.

Publicerat

HIMLENS HJÄRTA

Lars (Mikael Persbrandt) och Susanna (Lena Endre) är gifta sedan 20 år. Dom bor i nåt som ska föreställa en överklasslägenhet, har bra betalda jobb och en dotter på 16 år som tydligen kom till när Susanna slutade äta p-piller utan att berätta det för Lars.

Ann (Maria Lundqvist) och Ulf (Jakob Eklund) har varit gifta lika länge men har inga barn. Ann kan inte få några men struntade i att berätta det för Lars innan bröllopet då hon var för rädd att han skulle lämna henne. Ulf vill inget hellre än att bli pappa. Ann tycker han kan köpa en hund.

Dessa par är bästa vänner. Under en middag kommer samtalet in på otrohet och både Susanna och Ulf visar sig känna förståelse för en kollega till Lars som lämnat fru och barn för en yngre kvinna och det sätter igång en spiral av händelser som ingen av dom fyra kunnat förutspå.

Men det kunde jag.

Det var inte ens särskilt svårt faktiskt. Har man sett några pjäser på fina teatern vid Nybrokajen i Stockholm kan man utläsa av dessa skådespelares dramatensvenska när och hur och vart hän det barkar men nu är det här ingen pjäs utan en film – tror jag.

Hade filmens fyra roller spelats av lite mer okända ansikten hade den funkat bättre. Nu överglänser namnen med lätthet rollkaraktärerna. Däremot inte sagt att det är dåligt spelat, för det är det inte. Persbrandt är rent lysande, men han är lysande som Persbrandt, inte som gifte Lars. Detsamma med Lena Endre.

Som alltid med denna typ av svenska filmer så faller trovärdigheten på språket. Jag tror inte en sekund på att när två manliga vänner sedan 20 år sitter och pratar i soffan så säger den ene totalt uttryckslöst:
– Har du nåååågon gång funderat på att bedraaaa Susaaaanaaaaa?

Nej. Den lätta går jag inte på.

Publicerat

SOMMERSBY

Laurel Sommersby (Jodie Foster) är gift med Jack (Richard Gere). Jack är ingen genomtrevlig man men Laurel är honom lojal och trogen även när han ger sig in i amerikanska inbördeskriget och sedemera befaras ha stupat i strid.

Hon sliter i sin ensamhet med gården och en dag kommer en man som säger sig vara Jack. Laurel blir inte helt glad att se honom för, som sagt, han var ingen gemytlig och snäll make direkt.

Jack är fysiskt väldigt lik den gamle Jack, men han har förändrats. Han har förändrats så mycket att folk från byn misstänker att det inte är den riktiga Jack som kommit tillbaka och till och med Laurel är misstänksam. Den nya Jack är ömsint, snäll och kärleksfull och Laurel bestämmer sig till slut för att tro på Jack och öppnar både sitt hem och sitt hjärta för honom – men vem är han, egentligen?

Sommersby är en långsam, mysig och ganska tyst berättelse om kärlek och passion. Det är sydsstatsromantik, det är Richard Gere i sitt esse och det sprakar mellan honom och Jodie Foster trots att man vet att hon aldrig skulle gilla honom i verkligheten.

Sommersby är som varm choklad för en kall mage. Det är som Pommac för ett kärlekstörstande hjärta. Det är helt enkelt überromantiskt och så långt ifrån Pretty woman-floskler man kan komma.