Kategori: drama

Publicerat

FULL METAL JACKET

Jag och krigsfilm är inga bästa vänner direkt. Jag förstår inte krig, jag mår dåligt av krig, jag blir förbannad av krig, jag föraktar människors beteenden i krig och jag tycker allt som oftast att krigsskildringar inte ens är intressanta.

Men det är med krigsfilm som det mesta annat – det finns undantag – och Full Metal Jacket är ett sådant, för mig.

Stanley Kubrick regisserade Full Metal Jacket 1987, året efter Plutonen gjorde succé på bio. Plutonen fick en Oscar för bästa film, året efter fick Full Metal Jacket en stackars pissig nominering i en kategori ingen människa bryr sig om. Som jag ser det är Full Metal Jacket en mycket bättre film än Plutonen, om dessa nu nödvändigtvis måste jämföras.

I Full Metal Jacket gör Matthew Modine en kalasroll som Private Joker, den enda kända Baldwin som inte är släkt med Baldwin-bröderna, Adam Baldwin, spelar Animal Mother och Vincent D’Onofrio, den gigantiska kackerlackan i Men in black, är Private Gomer Pyle.

Visst är det grabbigt och vietnamigt och skitigt och hemskt som fan, men som krigsfilm är den hyperintressant. Full Metal Jacket är en av de mest mänskliga krigsskildringar jag någonsin sett och det är en film som sitter kvar i minnet som ärret efter ett skrapsår från tiden jag hade barnknän.

 

Publicerat

TENDERNESS

Polisen Cristofuoro (Russell Crowe) sköter sin svårt sjuka fru i hemmet. Han har inte så värst mycket att leva för och tycker att livet är en rätt sorgsam skapelse.

För några år sedan var han med om att sätta dit en tonåring för mord på sina föräldrar. Nu är tonåringen Eric (Jon Foster) inte tonåring längre och har precis blivit utsläppt från fängelset. Cristofuoro har en stark magkänsla att Eric är en presumptiv seriemördare och inte alls är ”botad” av tiden i fängelse så han bestämmer sig för att leta upp Eric och kolla lite vad som står på, vilket leder till en liten roadmovie i skuggan av Erics röda Volvo.

Samtidigt är 16-åriga Lori (Sophie Traub) hemligt förälskad i Eric och bestämmer sig även hon för att leta upp honom nu när han är en fri man. För dom har träffats förut och hon vet mer om honom än han någonsin kan ana. Men hur mentalt frisk är Lori – egentligen?

Början av Tenderness känns som en vanlig lågmält snigeltempodrama med Russell Crowe i bruna kläder som ”spännande affischnamn”. Ju längre filmen fortskrider ju mer drar den mot psykologiskt drama, men i mina ögon når den aldrig fram nånstans. Filmen känns som den vill vara nån form av indiethriller, men jag förstår helt ärligt inte existensberättigandet hos denna film. Den kan omöjligt göra någon tillfredställd.

Russell Crowe är som vanligt en karaktärkskameleont. Här ser han ut som William H Macy, han har samma hållning som William H Macy och han pratar som William H Macy och hur begåvat det än är så hjular jag inte genom lägenheten i pur glädje direkt.

Jag förvånade mig själv med att se klart filmen, men jag ville så gärna tro att det skulle komma en twist på slutet och att det skulle vara en twist värd att minnas. Så blev det inte. Inte det heller.

Publicerat

BURN AFTER READING

CIA-agenten Osbourne Cox (John Malkovich) får sparken. Han skriver sina memoarer som på nåt underligt sätt hamnar i händerna på gym-nissen Chad (Brad Pitt).

Linda (Frances McDormand) är gift med Osbourne, kompanjon med gym-nissen Chad och är otrogen med Harry (George Clooney) som jobbar på finansdepartementet. Harry är en riktigt hemlig kille som har mycket skumt på gång hemma i källaren.

Linda tycker att hon är ful och vill gärna plastikoperera sig, men har inte råd. CIA-agentens memoarer känns som nyckeln till Lindas framgång och Chad får för sig att han ska sälja memoarerna till ryssarna för att kunna bekosta Lindas operationer.

Det är folk hit och folk dit, det nätdejtas och mördas och slåss och har sig. Det är en riktig jävla soppa helt enkelt.

Ja, Burn after reading är som en köttsoppa full med andra klassens köttbitar som inte ens är kött, det är bara fettbitar som knakar när man tuggar.
Det här är beviset för mig att även solen har fläckar. Bröderna Coen har gjort kalasfilmer som Fargo och No country for old men och en hel del mellanklassfilmer men inte något som är i närheten så dåligt som det här.

Trailern gjorde mig jättesugen. Filmen gjorde mig mätt efter 20 minuter.

(och då är jag snäll)

Publicerat

A LOVE SONG FOR BOBBY LONG

White-trash-bruden Purselane (Scarlett Johanson) bor i nåt white-trash-hus med sin white-trash-pojkvän när hon en dag får reda på att hennes white-trash-mamma Lorraine dött. Hon har inte haft kontakt med mamman på länge men bestämmer sig ändå för att packa väskan, lämna white-trash-pojkvännen och resa till mammans white-trash-håla för att kanske eventuellt hinna till begravningen.

Hon hinner inte men när hon kommer fram till mammans white-trash-hus märker hon att två white-trash-snubbar bor där: Bobby (John Travolta) och Lawson (Gabriel Macht).

Purselane gillar ingen av dom, Bobby beter sig som ett gubbluder, Lawson försöker leka diplomat men lyckas inte så vidare värst, men ändå fortsätter dom bo där under samma tak och ”stå ut” med varandra.

Ja. Det var filmens synopsis som låter ungefär lika intressant som filmen var. Eller ja, den var väl inte helt genomusel, Travolta och Scarlett skötte sig bra, men underhållande var den inte. Mer som en sömnmedelskompis.

Publicerat

THE FORGOTTEN

Telly (Julianne Moore) är mamma till en liten kille som heter Sam.

Telly lämnar sin son i skolan. Utanför skolan möter hon en pappa till ett flicka i Sams klass och dom pratar en stund. När sonen ska hämtas finns han inte i skolan, både han och flickan är spårlöst försvunna.
Tiden går och inget av barnen återfinns. Telly får professionell hjälp av en psykolog (Gary Sinise) men ingenting hjälper. Hon kan inte släppa taget och förstå att sonen är borta.

Telly upplever det som att pappan till Sam (Anthony Edwards) vill att hon ska glömma alltihop och att han medvetet tar bort fotografier på Sam från deras hem, foton som alltid funnits men som pappan säger aldrig har varit där. Psykologen vill tvångsinlägga Telly på sjukhus men hon rymmer. Hon pratar om Sam med alla hon möter men inte ens den gamla barnvakten minns honom. Då ringer hon på hemma hos pappan till Sams klasskompis som också försvann. Han om någon VET hur hon mår och borde minnas Sam. Men han gör inte det. Han minns inte ens sitt eget barn.

Det händer underliga grejer. Det händer så mycket underliga grejer att det bitvis är svårt att hänga med i svängarna. Första halvan av filmen är ruskigt spännande men sen händer nåt som gör pyspunka på det hela. Det går liksom överstyr i knepigheter.
Men fram tills dess är det sevärt och även när det inte är sevärt längre kan jag inte stänga av. Jag vill verkligen se hur det slutar.

Publicerat

FUNNY PEOPLE

Undrar om Adam Sandler satt på planeringsmötet inför denna film, petade sig i näsan, flinade och sa:

– Kan vi inte testa hur många gånger en snubbe kan säga KUK i en film och komma undan med det? Och nu menar jag inte bara säga KUK utan prata om kukar, jämföra kukar, skämta om kukar, vara allvarlig om kukar och helt enkelt bara vara en….kuk. Vad tror ni? Att som snubbe prata kuk, hur många gånger funkar det i en film? Femtio gånger? Hundra gånger? Tusen gånger? Kom igen, vi kör nu! Vi provar.

Och ja. Adam provade.

Och nej. Tusen gånger funkar inte. Det blir lätt tradigt faktiskt.

Funny people handlar om komikern George (Adam Sandler) som är döende i en leukemiliknande sjukdom. Han har inga vänner, ingen tjej, inga barn – vilket inte är ett dugg konstigt eftersom han beter sig som ett jävla arsel hela tiden. Han får nys om stå-upparen Ira (Seth Rogen) och anlitar honom för att skriva skämt. Ira åker land och rike runt med George och får så småningom reda på hans medicinska status vilket gör att han mot betalning blir Georges tajtaste vän i mannaminne.
George hör av sig till sin gamla flamma (Leslie Mann), sin största kärlek, som han betedde sig som ett svin mot för 12 år sedan. Han vill säga förlåt. Och kuk. Och lite alltmöjligt.

Alltså, Funny people är inte en lätt film att recensera. Den är som ett avancerat kakrecept med lika delar sjukdomsdrama, väntan på döden, känslan av att man kanske borde börja grina, det är humor som inte är rolig, det är skämt som faktiskt går hem, det är en kärlekshistoria, det är otrohet, det är kompisproblem, det är kärlekstrassel, det är KUK hit och KUK dit. Dessutom är filmen lång, seg och uttdragen och hade utan tvekan kunnat klippts ner 20 minuter.

Jag skrattade EN gång, men jag undrar…är det här ens en komedi?

Publicerat

THE BLIND SIDE

För att uttrycka det milt, det går sådär för Michael Oher.

Livet leker inte direkt. Han har jobbiga hemförhållanden, det går uruselt i skolan, han är på gränsen att behandlas som förståndshandikappad, han är stor och klantig, ja, det är ingen räkmacka att vara Michael Oher (Quinton Aaron).

Av en slump tas hand om hand av en rik familj med mamman Leigh Anne Tuohy (Sandra Bullock) i spetsen som ser till att han får tak över huvudet, en alldeles egen säng, kläder på kroppen, gemenskap, en vilja att få ordning på skolarbetet och som ett led i det får han en chans att börja spela amerikansk fotboll.

The blind side är en film baserad på en sann historia, en historia så otrolig att den måste vara amerikansk för att man ska köpa den. Att filmen är baserad på en sann historia innebär också att Sandra Bullocks skådespelarinsatser premierats på ett sätt de aldrig hade gjort om detta varit en vanlig hittipå-feelgood-film.

Det gör mig ingenting, jag gillar Sandra Bullock, jag tycker alltid hon är bra, men precis som att Julia Roberts aldrig hade fått en Oscar för Erin Brokovich om det inte hade varit en sann historia så hade Sandra Bullocks namn och Oscars aldrig nämnts i samma mening utan bakgrunden till denna film.

För det är gulligt. Det är en halvliter sirap rätt ner i svalget. Det är som att äta en tallrik strösocker med sked. Det är tillrättalagt och puttinuttgulligt och hade jag inte vetat att historien i sig är sann hade jag försökt viftat bort den enbart som trams.

Men samtidigt, va fan, den är en film jag blir glad av. Den funkar. Varför ska jag hålla på och analysera? Det är ju en tvättäkta snällisfilm ända ut i fingerspetsarna!

 

Publicerat

MANAGEMENT

Bara åsynen av en ny romantisk komedi med Jennifer Aniston i huvurollen gör mig glad i magen. Däremot är det inte alltid jag är lika glad efteråt och trots att jag vet det går jag in i fällan precis varenda gång.

Management handlar om Mike (Steve Zahn) som jobbar som nattmanager på sina föräldrars motell i en sömnig småstad. Det händer inte mycket i hans liv, eller för att vara lite tydligare: hela hans liv är så fucking jävla bååååring.

Så en dag checkar Sue (Jennifer Aniston) in med sina välstrukna kläder och snygga rumpa som Mike blir helt frälst av. Sista kvällen på motellet lyckas få ta på hennes rumpa och blir överrumplad av känslor. Hon åker, men ångrar sig och vänder och dom tillbringar en het stund i tvättstugan med varandra.

Det är då stalker-Mike vaknar till liv. Han följer efter henne, han är helt övertygad om att hon är kvinnan i hans liv.

Det här hade kanske kunnat funka om det inte varit så jävla otroligt. Jennifer Aniston och Steve Zahn kan aldrig bli ett par.
A l d r i g. Det finns inga som helst vibbar, det är lika mycket äktenskapstycke mellan dom som mellan Angelina Jolie och en liter fil.

Jag blir bara förbannad. Fick dom honom gratis eller? Jennifer Aniston är producent för filmen, hon borde ha fattat att det här är en match made in hell för en trovärdig romcom. Om inte annat borde hon ha lärt sig efter att själv spelat huvudrollen i The good girl som inte funkade för fem öre den heller.

Woody Harrelson har gått från att göra stora huvudroller till beiga huvudroller till inga roller alls och nu är han birollernas mästare. Det är ett rent nöje att se honom ge järnet med sina annorlunda små karaktärer, här precis som i katastrofrullen 2012.

Nåja. Management är inte helt och hållet lösbajs. Det är mer bara som en sur fis efter ett helt okej party.

Publicerat

BÄST I SVERIGE

Marcellos pappa vill att Marcello ska spela fotboll. Han vill att Marcello ska bli fotbollsproffs.
Marcello själv hatar fotboll. Han vet vad han vill – han vill ha en riktig kompis och han vill kunna flyga.

Att få en kompis kan verka enkelt men för Marcello är det lika mycket en hägring som en CocaCola-automat i öknen. Han blir mobbad i skolan och det enda hans självförtroende säger honom när han ser sig själv i spegeln är att han är sämst i hela världen på precis allt. Och att kunna flyga, hur ska han kunna göra det när han är världens mest höjdrödda pojke?

När den libanesiska flickan Fatima börjar i Marcellos klass faller en av bitarna på plats: han får en kompis. Fatima är dessutom inte vilken tjejkompis som helst, hon är tuff, hon älskar att spela fotboll och hon får Marcello att känna sig annorlunda inombords. Hon får honom att känna sig bäst i Sverige och vad kan stoppa den bästa lille killen i hela Sverige från att uppfylla sin största dröm – att flyga?

Peter Birro har skrivit manus, Ulf Malmros har regisserat, Mikael Nyqvist spelar pappan och jag mest bara ler. Som barnfilm känns den här som en bortglömd liten rulle och det är synd för den är bra. Den funkade även på mina föräldrar när vi såg den på bio på midsommarafton 2002 och jag har sett den många gånger sen dess.

Det är uppfriskande att se mobbarrullar ibland för det sätter igång sovande aggressioner och empati, såna känslor som aldrig får glömmas bort.

Publicerat

FARLIGT BEGÄR

Det är Frankrike. Det är 1780-talet.

Det är Markisinnan de Merteuil (Glenn Close) som slår vad med sin före detta älskare, den store casanovan Valmont (John Malkovich). Hon vill att han ska förföra den blott 16-åriga Cecile de Volanges (Uma Thurman) och hennes ondsinta plan är att hämnas sin fd älskare Gercourt som är den unga Ceciles blivande äkta man som tror sig gifta sig med en oskuld. Men där markisinnan kan sätta käppar i hjul sätter hon käppar i hjul och med ett elakt flin på dom tunna läpparna dessutom.

Valmont själv tycker att vadet är busenkelt, på tok under hans värdighet egentligen, men tackar ändå ja. Han bestämmer sig för att simultant hitta en något svårare nöt att knäcka. Den gifta, hypermoraliska, vackra och svala madame de Tourvel (Michelle Pfeiffer) blir det perfekta offret. Det han dock inte kalkyrerat med var sina egna känslor. Tänk om Valmont himself kunde bli förälskad? Det är något markisinnan de Merteuil inte hade räknat med heller och känslor hon inte är van vid kommer upp till ytan: svartsjuka.

Alltså, det här är så grymt begåvat skrivet. Den franske författaren Choderlos de Laclos skrev boken som är filmens förlaga redan 1782 och det är en historia som aldrig någonsin blir inaktuell. Kärlek, passion, svartsjuka, fula baktankar, bultande hjärtan, manipulation, här finns hela spektrat och det är så ytterst välspelat. Det är in i minsta detalj ren perfektion.

Det är inte ett felsteg, inte en liten vrickning, inte ens en otajmad blinkning. Det är vackra kläder på vackra människor i vackra miljöer och Valmont uttalar en av filmhistoriens allra bästa och mest användbara oneliners:
It´s beyond my control.

Publicerat

MILLION DOLLAR BABY

Det finns en tjej som jobbar på Waynes coffee på Heron City i Skärholmen som är väldigt lik Hilary Swank. Varenda gång jag fikar där och hon jobbar så tänker jag att det är rätt fränt egentligen, där står hon och fixar frappuccino, hon som filmat med Clintan och som boxat på en päronboll med sån frenesi att Åsa Sandell lätt ligger i lä.
Men hon är ju inte Hilary Swank, jag vet, men det är ändå en cool tanke.

I Million dollar baby spelar den riktiga Hilary Swank Maggie, en white-trash-brutta, 30 år fyllda, utan familj och med en ekande tom plånbok. Hon kommer till den sunkiga träningslokalen Hit Pit som den gamle boxningstränaren Frankie Dunn (Clint Eastwood) och hans sidekick Eddie (Morgan Freeman) försöker hålla liv i.

Frankie är som en gammal envis hund: okänslig, vägrar låta någon komma honom in på livet, ger inte ett uns av sig själv i onödan och är allmänt….inte en kul typ helt enkelt.

Maggie vill bli boxare. Hon inte bara vill bli det, hon VILL det, det finns inget annat. Hon vill att Frankie ska börja träna henne men Frankie tycker dels att hon är för gammal, dels vägrar han kategoriskt att träna kvinnfolk.

Bli inte rädd för att detta är en film som handlar om sport och bli inte rädd för att det handlar om en sport som i mångas ögon inte ens är en sport utan misshandel med lön. Million dollar baby fick fyra tunga priser vid Oscarsgalan 2005: Bästa manliga biroll (Morgan Freeman), Bästa kvinnliga huvudroll (Hilary Swank), Bästa film och Bästa regi (Clint Eastwood) och filmen förtjänar dom alla. Det här är gråtvarning a-la-Titanic men det är svårt att torka tårar och snyta en rinnande näsa med boxhandskar på. Därför sitter gråten kvar i halsen lång tid efteråt.

 

Publicerat

ANTICHRIST

Filmen börjar med fem minuter ren och skär filmhistoria.

En man och en kvinna, Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, älskar passionerat till tonerna av Händel samtidigt som deras son tar sig ut från babysängen, upp på fönsterbrädan, trillar ut och dör. Allting filmat i svartvitt, i slowmotion. Det är vackert så hjärtat nästan stannar.

Sen börjar själva filmen. Dafoes rollfigur är terapeut och när han ser sin kvinna liten, totaltförstörd och helt inne i sin egen svarta värld och bestämmer han sig för att hjälpa henne tillbaka till livet.

Spännande? Suggestiv? Stor konst? Nej.
Pretentiöst dravel? Lars von Trier i sitt esse? Ja.

Hade jag vetat efter dom första fem fenomenala minuterna vad jag vet nu hade jag stängt av filmen där och då. Fy satan vad dåligt.

(Tilläggas bör att jag slapp förseningsavgift på hyrfilmen för att jag enligt videobutikskillen ”hade hyrt förra årets absolut bästa film”. Vilken planet kommer han ifrån?)

Publicerat

IMAGINE THAT

Hade Evan (Eddie Murphy) bott på Östermalm i STockholm hade han kallats stekare. Nu är han bara en vanlig amerikansk snubbe med ett lite för välbetalt jobb för sitt eget bästa. Han är nyskild och har rätt svårt med förhållandet till sin 7-åriga dotter Olivia.

Olivia har rätt svårt att hantera livet i stort och har hängt upp sig på en blå handduk under vilken hon gömmer sig för att hamna i sin egen ”bubbla” och prata med sina låtsaskompisar. Den där handduken gör Evan galen ändå till en dag när han får en idé och vill använda sig av handduken för jobbets räkning.

Thomas Haden Church spelar Evans arbetsantagonist och han gör det bra. Men Eddie Murphy….oooooo….Eddie Murphy. Jag minns i min ungdom när Eddie Murphy VAR kung, när han var Snuten i Hollywood, när han spelade huvudrollen i En prins i New York, The golden child, 48 timmar, Boomerang, Ombytta roller – och RAW! Eddie Murphy var cool, han var kul, han var snabb i käften och sa rätt saker med exakt rätt timing.
Nu är han inte riktigt sån.

Kanske kan skvallret om att Snuten i Hollywood IV är i antågande få ändring på den saken, kanske är det den sista spiken i Murphykistan. Men så länge Shrek fortsätter kläcka efterföljare så har han en plats på jorden och inkomstkälla i alla fall, som den klockrena rösten åt Åsnan.

Om du promt vill se en bra film om frånvarande fäder, se inte den där. Se Liar Liar med Jim Carrey istället.

Publicerat

UP IN THE AIR

Att George Clooney har filmvärldens snyggaste händer det har jag tyckt i åratal. Det är kul att regissören till Up in the air verkar hålla med mig. Sällan har jag sett så många närbilder på ådriga manshänder som i denna film och inte sen Cast away har en massiv produktplacering gjort att filmen ibland känns mer som en regelrätt reklamfilm än en speldito. I Cast away var det FedEx, i Up in the air är det American Airlines. Bland annat.

Ryan Bingham (George Clooney) är en riktig gammaldags ensamvarg, fast en extremt välklädd sådan. Han jobbar som nån slags konsult inom ge-folk-kicken-gebitet. Han hyrs in när företagens chefer är för hariga för att själva ge sina anställda sparken. Då kommer Ryan och tittar med sina snälla hundögon samtidigt som han hugger som en anaconda. Han är stenhård. No mercy.

Ryan Bingham älskar sitt liv med 330 resdagar om året. Han har en sunkig etta som bas, som ”hem”, men är i princip aldrig där. Han samlar frequent-flyer-miles och bor på hotell, håller släkten på mer än armlängs avstånd och vägrar binda sig. Det är vad han gör. Åtminstone tills han träffar Alex (Vera Farmiga) som enligt henne själv är ”I´m just like you – with a vagina”.

Vera Farmiga är en fullkomligt strålande skådis. Jag tänkte flera gånger att hon och George Clooney tillsammans är ett av filmvärldens vackraste par och att det är skönt att han inte tufsas ihop med nån ung donna utan någon mer i hans egen ålder. Sen googlade jag på Vera och såg att hon var född 1973! Fan, hon är yngre än jag! Å andra sidan är Clooney född 1961 och det kan man inte heller tro. Jag trodde även han var äldre.

Nåja.

Up in the air är inget mästerverk. Det är en helt vanlig medelmåttig film, varken bra eller dålig, varken tråkig eller kul. Den börjar segt och lite konstigt men tuffar igång rätt bra efter halva tiden.
Förhandssnacket om att George Clooney ska bli oscarsnominerad för sin roll kan jag förstå, han är riktigt jävla bra här. Men, det är likt förbannat 109 minuter reklamfilm och gillar man Clooney i den rollen kan man lika gärna titta på det här. Eller det här.

Uppdatering 2017:

Hej. Nu har jag sett Up in the air fem gånger till och jag håller inte alls med mig själv här ovan. Det här är allt annat än en medelmåttig film, det är en film som växer för varje tittning och nu är den så nära en fullpoängare som en film kan bli utan att vara en. Fantastisk på SÅ många sätt. Jag kan inte göra annat än att höja betyget. En superstark fyra ligger den på nu.

Publicerat

TILL VILDINGARNAS LAND

Den här filmen är gjord efter en barnbok som tydligen är jättejättekänd. Maurice Sendak skrev den redan 1967 och av alla dom tvåhundrafemtiotusen böcker jag läste som barn letade den sig inte fram till vare sig mig eller bibblan i byhålan där jag växte upp.

Det stör mig lite.
Det stör mig att jag inte vet vem han är och inte känner till ett enda av hans alster, men han kanske inte är så ”stor” som filmbolaget blåser upp det till? Vad vet jag.

Till vildingarnas land är hur som helst en barnbok bestående av bilder och färre än tio meningar. Hur gör man en film av detta?

Max är en ungefärligen 11-årig kille som till synes lider av en hel hög bokstavskombinationer. Han lever i sin egen värld, han är hyperaktiv, han är aggressiv och har helt klart en empatistörning. Han bor med sin syster och mamma och en kväll börjar han bråka med sin mamma – och rymmer.
Till slut hamnar han på en ö där invånarna är stora, håriga, annorlunda vildingar.

Om man har läst boken kanske filmen i jämförelse inte är bra alls, men om man som jag inte gjort det så måste jag säga att filmen är…..MAGISK.

Jag transformeras utan problem till den nya världen, jag sväljer vildingarna med hull och hår. Det är fruktansvärt bra gjort, det är ett klockrent soundtrack och filmen är perfekt för en regissör som vågar tänka lite utanför dom gängse ramarna vilket Spike Jonze gör. Det visade han med all önskvärd tydlighet i I huvudet på John Malkovich.

Jag skulle mer än gärna besöka vildingarnas land igen.