Kategori: drama

Publicerat

TIMMARNA

1925 skrev Virginia Woolf romanen Mrs Dalloway. Arbetsnamnet för boken var The hours – Timmarna.

Virginia Woolf mådde inte så himla bra. Hon var ofta djupt deprimerad. I filmen Timmarna spelas hon av Nicole Kidman, sminkad nästintill oigenkännlighet. Vore det inte för rösten skulle ingen kunna ana att det är hon.
Vi får följa Virgina Woolf nånstans på 1920-talet, vi får följa hemmafrun Laura (Julianne Moore) på 50-talet som inte heller mår så bra och som kämpar för att vara en bra mamma till sitt barn och en oklanderlig fru till sin arbetande make.

I nutid träffar vi på bokförläggaren Clarissa (Meryl Streep) som av sin vän Richard (Ed Harris) kallas Mrs Dalloway. Richard är döende i AIDS och Clarissa gör vad hon kan för att hjälpa honom.

Tre kvinnors öden sammanflätas genom romanen Mrs Dalloway och genom att dom lever med självmordtankar på nära håll.

Nicole Kidman fick en välförtjänt Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 2003 för sin tolkning av Virginia Woolf och både Julianne Moore och Ed Harris var nominerade till birollsstatyetter. Ed Harris har inte varit såhär bra sen Avgrunden 1989 – och han är alltid bra.

Det här är inte tjo och tjim och glam och skoj. Inte alls. Det här är en film att leva sig in i, att bära med sig, att tänka på länge efteråt. Det är snuskigt bra helt enkelt.

 

Publicerat

JEAN DE FLORETTE DEL 1 & 2

Nånstans i Provence, nånstans mellan 1920 och 1930, får bonden Papet (Yves Montand) den strålande idén att börja odla nejlikor på sin mark. Hans brorson Ugolin (Daniel Auteuil), som inte direkt har alla kritor i asken, hjälper mer än gärna till.

För att odla nejlikor krävs vatten, mycket vatten, något Papet inte har. Han har dock koll på att grannen har en ”hemlig” källa, en källa han vill ha men grannen är föga intresserad av att sälja. Papet och grannen börjar bråka och efter en olycksalig knuff ramlar grannen, slår i huvudet och dör.

Grannens gård testamenteras till en man från staden, Jean (Gérard Depardieu). Papet hoppas återigen på att få köpa marken med källan men Jean har stora planer på sin nya gård och sitt nya liv. Då tar Papet Ugolin i hampan och tillsammans fyller de igen vattenhålet med betong.

Så börjar den sorgsamma och otroligt fina berättelsen om Jean de Florette och hans dotter Manon (Emmanuelle Béart). Det är en berättelse om kärlek, om livet, om hemligheter och om att ingenting är så spännande som att vänta på regn.

Jean de Florette och fortsättningen Jean de Florette II – Manons källa är två av Frankrikes största filmsuccéer genom tiderna.
Jag förstår det, för det här är helt enkelt fantastiskt i sin enkelhet.

Publicerat

AVATAR

Ja, ja. James Cameron är en stor regissör.
Ja, ja, Avatar har tagit tid att göra, kostat pengar, redan dragit in miljarder och fått hela världen att gå man ur huse för att sätta på sig 3D-glasögon och unisont säga WOOOW.

Klart folk säger WOOW. Vad skulle dom annars göra?

Världens mest nöjda bilköpare är dom som köpt en sprillans ny BMW.
Är det konstigt? Är det konstigt att BMW-ägarna ger BMW maxbetyg på rubb som stubb när dom betalat 350-400-450-tusen för en bil? Nä, det är inte konstigt. Det är fullkomligt normalt och mänskligt, för vem vill erkänna att man köpt skit för nästan en halv miljon?

Detsamma tror jag gäller med Avatar. Biljetten kostar 150 spänn, det tar en hel kväll att se filmen, ALLA ser den, ALLA har sett den, klart folk vill hänga med och säga WOOW vilken fiiilm asså!

Själv är jag kärringen mot strömmen, räcker ut tungan och säger blä. Jag gillade inte alls Avatar. Inte så att det är en rent dålig film, inte alls, men den är långtråkig så klockorna stannar. Tankarna ränner iväg mot tvättstugetiden på lördag, mot köldknäppen och dom eventuellt sönderfrusna vattenrören i sommarstugan. Jag funderar på allt annat än filmsuccén rakt framför mig och det retar mig. Om inte ens världens mest påkostade science fiction-rulle kan vira in mig i sitt nät och behålla mig där, vem är det mest fel på? Vad är hönan och vad är ägget?

Det är väldigt få filmer som håller i nästan tre timmar. Väldigt få. Att dessutom se en så pass lång film med 3D-glasögon gör mig väldigt trött i skallen. För sååå häftigt är det inte. Jag hade lika gärna kunnat se Avatar utan glasögon, på en av de vanliga biograferna. Jag hade lika gärna kunnat strunta i att se Avatar alls, men ja, jag är väl precis som ALLA andra: jag vill hänga med.

Suck.

Publicerat

SLUMDOG MILLIONAIRE

Jamal Malik (Dev Patel) bor i Bombays slumområde. Han är 18 år, föräldralös och sitter just nu i heta stolen i Indiens största TV-underhållningsprogram: Vem vill bli miljonär.

Han svarar rätt på fråga efter fråga och när han är bara en fråga – och ett svar – från att vinna högsta vinsten, 20 miljoner, blir det reklampaus. I pausen arresteras Jamal, misstänkt för fusk. Det kan inte vara möjligt att en outbildad slumunge kan svaren på alla dessa svåra frågor alldeles själv – eller kan det?

Jamal försöker på alla sätt han kan att bevisa sin oskuld och för varje fråga han får i programmet får vi se historien bakom det rätta svaret. Alla kunskaper behöver inte nödvändigtvis komma från en bok, eller från en lärare i ett klassrum. Livet i sig kan vara en alldeles utmärkt läromästare om man håller ögonen och öronen öppna.

Regissören Danny Boyle har gjort filmer som höjdaren Trainspotting och de mindre lyckade The Beach och A life less ordinary. I Slumdog millionare balanserar han på den tunna linjen som pendlar mellan socialpornografiskt bullshit och ett lysande kapitel filmhistoria och jag var skeptisk, ojojoj vad jag var skeptisk innan jag såg den. När en film som Slumdog millionaire hyllas av världens filmkritiker, den vann 8 Oscars och 95 andra priser, då är den antingen på riktigt jättebra eller nåt gråtmilt kletigt tjafs som bara kryllar av smutsiga barn och stråkar.

Slumdog millionare är jättebra. På riktigt jättejättebra.

Publicerat

IL POSTINO

Mario (Massimo Troisi) bor och lever på en liten italiensk ö. Den chilenske poeten Pablo Neruda (Philippe Noiret) kommer till ön då han tvingats leva i exil någongång på 50-talet och Mario får jobbet att som brevbärare leverera den ansenliga mängd post som Neruda får varje dag.

Mario kikar på brevens avsändare och ser att dom uteslutande är från kvinnor. Då går det upp för honom hur stor betydelse ord har i både skrift och verbalt när det gäller att få kvinnor intresserade.
När Mario kärar ner sig i ön snyggaste tjej Beatrice får han panik. Hur ska han göra? Med lite hjälp av den store poeten får han henne på fall trots att hans största tillgång enligt Beatrices släkting är ”svampen han har mellan tårna”.

Filmen blev nominerad till en hel rad priser, bland annat Oscar för bästa film, bästa regi, bästa originalmusik och bästa manliga huvudroll men huvurollsinnehavaren Massimo Troisi dog dagen efter sista inspelningsdagen i en hjärtattack och fick aldrig skörda frukten av sin framgång.

Il postino är långsam och finsmakad, lite i samma anda som Tati när han är som bäst. Det är en film att bli varm i hjärtat av. En film om vänskap, kärlek och den magiska känslan av ett handskrivet brev.

Publicerat

DARLING

Den unga överklassbimbon Eva (Michelle Meadows) rör sig inte många meter från Stureplans epicenter, vare sig fysiskt eller psykiskt. Hon lever ett glassigt liv och omger sig med dom rätta människorna, dom rätta kläderna och den, i sammanhanget, rätta jag-har-ingenting-att-klaga-på-egentligen-men-fan-vad-jobbigt-att-behöva-vara-glad-jag-är-ju-mycket-snyggare-när-jag-är-butter-attityden.

Hon jobbar i en flådig klädbutik och har en snygg kille som hon en mindre nogräknad kväll är otrogen mot och efter det blir hon utfryst av sina fina kompisar och som grädde på moset får hon sparken.

Elektronikingenjören Bernard (Michael Segerström) har inte heller något jobb. Han är 61 år, nyskild, har inga direkta vänner och bor kvar i det gemensamma huset. Han får inte pengarna att räcka till och vill inget hellre än att få ett jobb.
Han går på alla anställningsintervjuer han får nys om, han hoppar på alla provanställningar med samma iver och engagemang, vilket oftast går käpprätt åt pipsvängen. Bernard är nämligen något så ovanligt som en alltigenom positiv och snäll man. Han ser något gott i allt och alla och det mesta är kul men i omvärldens ögon kan denna snällhet lätt misstas för mesighet.

Till slut får han ett jobb på McDonalds och ingen kunde vara gladare än Bernard. Han går in för sitt jobb med noggrannhet och arbetslust. Samtidigt får Eva jobb på samma McDonaldsrestaurang med inställningen att bli kvar några veckor för att sen kunna lyfta a-kassa.
Där börjar den intressanta historien om två fullkomligt olika människors öden och liv, två människor som aldrig någonsin hade sett åt varandra, än mindre pratat och vad som kan hända när dessa två tvingas att umgås över en fettavskiljare.

Det här är bra. Det här är riktigt riktigt bra. Darling är en liten anspråkslös film som på ytan inte handlar om någonting men egentligen handlar om ALLT. Dessutom är det mysig musik genom hela filmen.

Se den om du får chansen. Du kommer vilja krama Michael Segerström, du kommer vilja knäcka Michelle Meadows perfekta näsben, du kommer skratta, förundras och kanske fälla en tår. Men framförallt kommer du att hylla snällisar. För allt gott kommer till dessa, bara orken att vänta lite finns. Titta här får du se.

Publicerat

MARIE ANTOINETTE

Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen, så hette hon egentligen, Marie Antoinette. Hon föddes 1755, gifte sig som fjortonåring med Frankrikes blivande kung, Ludvig XVI och blev alltså sedemera drottning av Frankrike.

I Sofia Coppolas rockversion av Marie Antoinettes händelserika liv är det Spider-Mans flickvän Kirsten Dunst som gestaltar drottningen. Filmen är som att ge en 8-åring hela barnbidraget och tvinga den att shoppa upp allt på femton minuter på JamJam. Det är en orgie i pastellfärg, det är rysch pysch, det är mycket av allt – det är ren och skär godisglädje för ögat. Filmen är också BARA det.

Precis när filmen slutar börjar Marie Antoinette att leva sitt ”riktiga” liv, det är då allt det intressanta kommer igång, men det får vi inte se. Vi får se A men inte B, trots att det kanske är C som är det mest intressanta.

Jag vill se resten, jag vill ha en fortsättning och jag vill att Kirsten Dunst ska vara med i den också.

 

Publicerat

MYSTIC RIVER

Dom tre vännerna Jimmy, Dave och Sean är supertajta som barn. Dom gör allt tillsammans.
En dag när dom som vanligt leker på gatan stannar en bil och Dave tvingas in i den. Det är sista gången vännerna ser Dave som den lilla pojke han en gång var, för när han kommer tillbaka visar det sig att han varit fången i flera dagar och blivit sexuellt utnyttjad.

Vännerna växer upp och glider allt mer ifrån varandra. Jimmy (Sean Penn) är en fd gangster som numera lever ett stilla familjeliv med sin fru och deras tre döttrar. Sean (Kevin Bacon) är polis och försöker ha så lite med sina forna vänner att göra som möjligt.
Dave (Tim Robbins) har svårt att komma över det han var med om som barn och driver mest omkring och är arbetslös.

En dag blir Jimmys ena dotter brutalt mördad, Dave kommer hem alldeles blodig samma natt som mordet ägt rum och Sean är polisen som håller i utredningen.

Mystic river är regisserad av Clint Eastwood, vilket är en garant för ett mångfasetterat persongalleri. Tim Robbins fick en Oscar för bästa manliga biroll och Sean Penn fick en för bästa manliga huvudroll, ett pris han gärna skulle få ofta om jag fick bestämma men kanske inte just för denna rollprestation.

 

Publicerat

ÅTER TILL COLD MOUNTAIN

Det är 1980-tal. Den ljuva Ada (Nicole Kidman) flyttar med sin pappa prästen till Cold Mountain i North Carolina.

Det ska byggas en kyrka i byn och för att hjälpa till med bygget kommer Inman (Jude Law), en snygg karl som direkt fattar tycke för Ada. Känslorna är besvarade och när Inman åker för att delta i inbördeskriget blir Ada riktigt ensam och allena. I samma veva dör hennes pappa. Ada spelar piano och väntar. Och väntar. Och väntar.

Bonddottern Ruby (Renée Zellweger) kommer till gården försöker få Ada att inse glädjen med kroppsarbete. Inman deserterar från kriget och påbörjar den mödosamma vägen hem igen, till Ada som fortfarande mest bara väntar.

Filmen hade funnits på DVD i flera år innan jag fick rumpan ur vagnen och såg den. Jag har nämligen inte mycket till övers för krigsskildringar och mina åsikter om Renée Zellweger som skådespelerska lämpar sig egentligen inte i tryck. Åter till Cold Mountain är inte alls den kalkon jag trodde den skulle vara, inte alls, den är sevärd på många sätt. Det en rätt mysig känsla i filmen, gråtvarningen ligger som en blöt filt över varenda bild. Både Nicole Kidman och Jude Law är som vanligt jättebra och Philip Seymour Hoffman har en liten roll.

Åter till Cold Mountain fick sju oscarsnomineringar 2004, men vann bara en. Renée Zellweger fick pris för bästa kvinnliga biroll vilket är helt jävla skrattretande. I min värld förtjänar hon inga priser whatsoever, så usel som hon är i precis allt hon gör. Jude Law var nominerad som bästa manliga huvudroll, men blev brädad av Sean Penn i Mystic River i en av de tajtaste nomineringsrundorna i oscarshistorien (de andra tre var Ben Kingsley i House of sand and fog, Bill Murray i Lost in translation och Johnny Depp i Pirates of the Caribbean: The curse of the Black Pearl).

Det svåra med denna typen av film är att få den att kännas trovärdig eftersom alla går omkring och är så infernaliskt snygga hela tiden. Åter till Cold Mountain är som en gammaldags matinéfilm, perfekt för en halvtråkig juldagskväll eller söndageftermiddag men så mycket mer är det inte.

Publicerat

ETT HUS AV SAND OCH DIMMA

Överste Amir Behrani (Ben Kingsley) är en stolt invandrare från Iran som så gärna vill återupprätta sin och familjens värdighet i sitt nya hemland.

I Iran var han en förmögen och högt uppsatt man. I USA är han ingenting.
Med sina sista pengar köper han ett hus på en auktion men han vet inte att den förra ägaren Kathy Niccolo (Jennifer Connelly) blev av med sitt älskade hus mot sin vilja. Huset var hennes nav, hennes borg och det enda hon egentligen kunde luta sig emot när hon börjat sitt nya liv som drogfri och nykter alkoholist.

Kathy vägrar ge upp sin plats i livet och överste Amir vägrar ge upp sin återvunna heder och allt detta symboliseras av detta lilla hus i Kalifornien.

På ytan kan denna film kännas totalt platt och innehållslös, men skrapar man bara det minsta på ytan så bubblar det av riktiga känslor, kärlek, desperation och av liv. Denna film är ett bevis för att med ett välskrivet litet manus kan man komma långt, även utan påkostade effekter.

 

Publicerat

LOST IN TRANSLATION

En amerikansk man, Bob Harris (Bill Murray), tar in på Park Hyatt Tokyo. Han är en skådespelare på väg utför i karriären och han är i ett äktenskap som gått i stå.
Nu har han några dagar på sig att tänka över allt medan han ska spela in en reklamfilm för ett japansk whiskymärke.

På samma hotell bor Charlotte (Scarlett Johansson) med sin man kändisfotografen(Giovanni Ribisi) som är i Tokyo på jobb och Charlotte är mestadels ensam på hotellrummet.

En kväll kan Bob inte sova och går till hotellbaren. Där sitter Charlotte och dom börjar prata. Det är starten på en lågmäld och självklar vänskap, trots den stora åldersskillnaden och början på en gemensam resa i en främmande stad där dom båda har lite för mycket fritid och lite för många hjärnspöken och problem att lösa.

Scarlett Johansson är i mitt tycke en rätt klen uppenbarelse som skådelspelerska. Hon spelar som oftast sig själv och i nio fall av tio räcker inte det. I Lost in translation är det dock nog. Hon ska spela en vanlig, enkel, tjej och det är just precis det hon gör. Detta var Bill Murrays comeback som firad skådis och det är är skönt att se att han inte behöver leka flamspelle för att få en vettig roll. Regissören Sofia Coppola specialskrev rollen för honom och gav sig inte när han först tackade nej. Skam den som ger sig när det blev såhär bra.

Om japanerna vore smarta skulle de projicera denna film på väggen på Tokyos turistbyrå – i alla fall om det finns en sån på Manhattan.

 

Publicerat

LITTLE MISS SUNSHINE

Lilla Olive (Abigail Breslin) med stora runda glasögon och småtjock mage fick ett strålande besked: hon ska vara med i talang-och-skönhetstävlingen Litte Miss Sunshine. Kruxet är bara att platsen för tävlingen är 130 mil bort.

Pappan (Greg Kinnear) är en totalt misslyckad säljare, mamman (Toni Collette) vill mest alla bara väl och när hennes suicidala bror (Steve Carell) inte längre får vara kvar på sin psykavdelning låter hon honom flytta hem till dom. Han får dela rum med Olives storebror (Paul Dano) som vägrar prata och bara drömmer om att bli stridspilot. I huset bor också en något annorlunda farfar (Alan Arkin som fick en Oscar för rollen).

Tillsammans beger dom sig på en roadtrip genom USA för att Olive ska kunna vara med i tävlingen.

Ville jag inte ha en gul folkabuss innan så vill jag det definitivt nu och önskade jag mig en helt igenom funktionell och normal familj innan så näää, det får va. Det är rätt charmigt med udda personligheter och tillsammans i grupp kan dom vara både sedelärande och humoristiska.

En film att bli glad åt och en filmaffisch som kan lysa upp den mest träliga vägg.

Publicerat

SIDEWAYS

Inte sedan Killinggängets Ben&Gunnar har en liten film om manlig vänskap varit lika mysig och eftersom det blåser kalla vindar kring SAAB och dess framtid känner jag för att göra reklam för en strålande rulle som kombinerar dessa tu.

Sideways är en roadmovie om två män som åker omkring i en gammal SAAB och besöker vingårdar i USA i jakten på en perfekt Pinot Noir, kvinnlig fägring och kanske, kanske för att hitta nån slags mening med allt.

Det här är en film att lägga vantarna på och behålla. En film man kan ha på i bakgrunden som en gammal vän när man känner sig ensam.
Soundtracket av Rolfe Kent är f-e-n-o-m-e-n-a-l-t och har gått varm härhemma sen filmen kom 2004.

Sideways är puttrig, muttrig, grabbig och kärleksfull. Den är välspelad, välskriven och välgjord. Den är så bra att jag blir varm i hela magen och det beror inte på glöggen. Det beror på det röda vinet.

Publicerat

MILK

Harvey Milk (Sean Penn)är en engagerad kille. Han är engagerad i allt. Han vill förändra världen, han vill bli politiker men han är gay och lever i det konservativa USA, bögskräckens Mecka, vilket inte direkt gör saker och ting lättare. Men skam den som ger sig och Harvey Milk är inte den som ger upp. Han kämpar på och blir till slut Kaliforniens första öppet homosexuelle folkvalde politiker.

Nej, jag berättar inte hela filmen nu, den är aningens klurigare än så. Harvey Milk dör nämligen och inte ens detta kräver en spoiler alert eftersom man får reda på det redan i förtexterna (och antagligen även på baksidan av DVD-fodralet om man bemödar sig med att läsa det, vilket jag sällan gör).

Milk är varken spännande eller särskilt känslomässigt engagerande, men den är välspelad, trovärdig och sann. Sean Penn är som alltid bra. Han är så bra att jag blir lite blasé. Jag blir bortskämd. Står Sean Penn med i rollistan VET man att även om filmen är dålig så kommer det inte finnas en anledning i världen att vara besviken på just honom. Milk är inget undantag. Tvärtom.

Sean Penn fick en Oscar för bästa huvudroll i denna film 2009, vilket jag tycker är ett val baserat på ren och skär feghet från en oscarsjury som bara ville spela safe. Mickey Rourke borde ha haft den.

Publicerat

ELLING

Elling har bott med sin mamma i hela sitt liv. Plötsligt dör hon och hela hans fyrtioåriga trygghet försvinner och socialtjänsten rycker in och ger honom en plats på ett hem för psykiskt sjuka.

På hemmet träffar Elling Kjell-Bjarne. Han är stor och burdus och Ellings totala motsats till det yttre. Till det inre har han inte heller alla indianer i kanoten. Tillsammans får dom chansen till enskilt boende i en lägenhet i Oslo, Elling som aldrig klarat sig själv och Kjell-Bjarne som inte vill något annat än att träffa en pige.

Elling och Kjell-Bjarne framkallar samma känslor hos mig som Forrest Gump gjorde i sina bästa stunder. Känslan av medmänsklighet, av förståelse, av rädslor och glädje. Av att känna sig så jävla udda i alla tänkbara sammanhang men ändå stå på sig, orka kämpa vidare och inse att livet är alldeles för kort för att bara lallas bort.

Det här är en riktig glad-i-magen-film.