Kategori: drama

Publicerat

JUNGLE FEVER

Jaaaaa, Jungle fever känns lite mossig, så är det. Men även om bäst-före-datumet på själva filmen kanske gått ut är det en underhållande film som tar upp ett tema som aldrig verkar bli omodernt: rasöverskridande förhållanden.

Flipper (Wesley Snipes) är en svart, gift snubbe som är otrogen med nya arbetskamraten, italienskan Angie (Annabella Sciorra). Flippers fru hystar ut honom och han inleder en ”riktig relation” med Angie, vilket inte ses med blida ögon från varken hennes eller hans omgivning. Det är DÄR det intressanta kommer in. Det är nämligen rasism åt alla håll och kanter.

Det är ett skönt gäng skådisar som tillsammans gör den här filmen till ett sevärt litet spektakel. Spike Lee har inte bara regisserat, han spelar även Flippers kompis Cyrus. Samuel L Jackson är alltid bra, John Turturro funkar, Halle Berry gör sin skådespelardebut och Stevie Wonder sjunger i bakgrunden.

Bra hantverk av alla inblandade.

Publicerat

THE READER

Den unge mannen Michael (David Kross) faller handlöst för den äldre kvinnan Hanna (Kate Winslet). Dom inleder ett passionerat och hemligt förhållande där höjdpunkterna, förutom sex-prylen, är när Michael tar fram en bok och idkar högläsning för Hanna.

Några år senare studerar Michael till advokat och som en del i utbildningen bevittnar han en rättegång mot nazistiska krigsförbrytare och får sitt livs chock när han ser Hanna stå inför rätta. Han förstår att Hanna bär på en hemlighet. Han VET att Hanna bär på en hemlighet, men kan han röja den?

The reader är en bra film. Kate Winslet är jättebra, David Kross är söt så jag bara smäter. Problemet, som jag ser det, är att all form av trovärdighet i filmen försvinner när den äldre Michael gör entre. Han spelas av Ralph Fiennes. Ralph Fiennes är som en dyngpöl, han är som insidan av en dammsugarpåse maskerad till manskropp. Så tråkig är han.

Varför kan jag inte ha överseende med detta om filmen ändå är bra? Säg det. Det går inte. Kanske är filmen helt enkelt inte tillräckligt bra.

Filmen känns som ett försök till snälla-ge-hit-en-oscar-det-är-ju-en-snyftare-med-själ-och-baktanke och visst, stråkarna går på högvarv och det är en tämligen intressant berättelse. Men det är för lite nerv för att bli jättebra när David Kross inte är med i matchen. Det är min syn på saken.

Publicerat

BENJAMIN BUTTONS OTROLIGA LIV

Tänka sig, Brad Pitt är 46 men kan se ut som en riktigt gammal gubbe.
Tänka sig, Brad Pitt är 46 men kan se ut som…..17.
Det är inte riktigt klokt vilka efterhandsbearbetningar dom klarar att göra over there. Vojne, vojne.

Jaha. Å vad handlar filmen om då?
Jo…Brad Pitt föds gammal, han dör ung och däremellan träffar han Cate Blanchett. Så känns det. Brad Pitt och Cate Blanchett gör en film, dom gestaltar inte intressanta människoöden, dom rör sig bara framför en bluescreen, håvar in jättegage och åskådaren blir lurad till månen av effekter och smink och får ingenting med sig när han går.

Trailern gav mig jättemysiga Forrest Gump-vibbar men usch så missvisande den var.
Benjamin Buttons otroliga liv är en u-r-b-o-t-a tråkig film.

(Den andra fiffilinon får den bara för att jag känner mig snäll idag och för att effekterna faktiskt ÄR riktigt bra.)

Publicerat

THE TALENTED MR RIPLEY

Tom Ripley (Matt Damon) är en jäkel på att härmas. Han kan ta efter dialekter, han kan förfalska namnteckningar, han är en social kameleont och kan låtsas vara i den närmaste vem som helst för att passa in i situationen.

När Tom ska spela piano på en fest och inte har något snyggt att ta på sig får han låna en Princetown-kavaj. Med på festen är den stenrike affärsmannen Herbert Greenleaf (James Rebhorn) och Tom låtsas känna dennes son Dickie (Jude Law) som också gått på Princetown. Efter många om och men kommer det fram att Dickie är mer intresserad av playboyliv och att sätta sprätt på pappas pengar än att studera. Herbert Greenleaf ber därför Tom att, mot betalning, åka till Italien, leta rätt på sin ”gamle vän” Dickie och ta hem honom till USA.

Tom antar erbjudandet och åker till Amalfikusten för att leta upp Dickie. Han hittar Dickie och börjar direkt suga åt sig hans musiksmak, manér, stil och smak. Han lyckas till komma Dickies flickvän Marge (Gwyneth Paltrow) så nära att han får flytta in i deras hus.

Det här nya glassiga livet är ingenting Tom Ripley planerar att ge upp. Han älskar det! En dag slår det över för Dickie och han blir så sjukt trött på Toms klängande personlighet att dom blir osams på riktigt. Tom inser då att han måste gå ett steg längre för att få behålla sitt nya liv och nästa steg är – för långt.

Jag har sett The talented Mr Ripley säkert 20 gånger. Det är en film som biter sig fast både i magen och i samvetet. Jag känner Toms känsla av att leva ett liv som bara är på låtsas, att för efter varje aktion veta att det kommer en reaktion men inte veta hur man ska stoppa den och hur svårt det kan vara att stå för vem man är och sina handlingar i alla lägen. Filmen gnager sig in och fastnar. Det är smärtsamt och det är jättebra.

The talented Mr Ripley är en snygg film med snygg 50-tals estetik, snygga kläder, snygga människor, fina omgivningar och genomtänkt soundtrack. Det är en film att se om, fundera på och glädjas åt, för det är en film där skådespelarna ensamma gör jobbet, inte effektmakarna.

Publicerat

KNOWING

Året är 1959. En skolklass får i uppdrag att skildra sin syn på världen om 50 år. Dom ritar teckningar, det fixas och donas men det enda Lucinda, klassens lite knepiga flicka, gör är att kladda ner en massa siffror på sitt papper. Barnens papper läggs sedan i en tidskapsel som grävs ner på skolgården för att sedan öppnas 50 år senare.

2009 grävs tidkapseln upp och av alla barnen i skolan är det Caleb som får Lucindas teckning. Calebs pappa (astrofysikern Nicolas Cage) blir i princip galen på alla dessa siffor men är helt säker på att dom har en mening och när han sedan löser koden märker vi att flickan nog var knepig på fler sätt än vi som tittare anat.

Berättar jag mer förstör jag hela grejen. Hyr du filmen, läs inte baksidan. Kolla inte upp någonting alls om filmen om du tänker se den, det tjänar du på.

Filmen är spännande, annorlunda, lite konstig, men helt klart sevärd. Jag är så trött på Nicolas Cage att tiden stannar, men i denna film funkar han faktiskt utan ett endaste gäsp.

 (kantboll på en fyra)

Publicerat

SEVEN POUNDS

Sju namn. Sju främlingar. En hemlighet. Låter inte som hjärnfysik direkt men åh, det här är krångligt. Efter 45 minuter pausar jag filmen och säger till min sambo: Vad handlar det om? Jag fattar ingenting, men det är ju bra, det är en BRA film.

Det är skönt samtidigt, det är befriande med en film där jag inte vid första anblicken förstår början, halvsnarkar mig igenom mittenpartiet och luskar ut slutet bara genom att titta på fodralet. Seven pounds är annorlunda, på ett bra sätt.

Will Smith är en riktig kameleont på vita duken. Tittar man på honom så skulle han lätt kunna fastna som vilken stereotyp skränig vältränad svart skådis som helst, men han fixar biffen. Han kör slalom mellan actionrullar och drama på ett ypperligt vis och han funkar i alla roller han företar sig.

I Seven Pounds är han ledsen, han är konstig. Filmen är melankolisk och långsam och vad den handlar om kan jag egentligen inte förklara. Jag vet bara att filmen sitter kvar, länge och att det är två timmars underhållande och tankeväckande film och ibland kan det vara alldeles gott nog.

Publicerat

THE WRESTLER

Här har vi en kille som kanske inte är bästis med plastikkirurgen som har den vassaste skalpellen i byrålådan.

Det känns som eoner sedan Mickey Rourke kunde tituleras ”snygging” och hade huvudroller i Wild orchid och 9 1/2 vecka och det känns ännu längre sen som han agerade framför kameran och faktiskt gjorde nåt vettigt.

Mickey Rourke är tuff, tuffare än somliga tror och nu gör han rollen som snubben som är tuffast av dom alla – brottaren Randy ”The Ram” Robinson.

Randy bor ensam i sin husvagn, han super hårt, proppar sig full med ryssfemmor, försöker lappa ihop sin ärrade och såriga kropp efter varje match men lyckas allt sämre. När hans hjärta säger stoppåbelägg, no more wrestling or you will die, får han smått panik. Livet blir meningslöst och ensamheten får helt nya dimensioner när han letar upp sin dotter för vilken han varit extremt frånvarande under hela uppväxten och hon ber honom fara åt helvete, rent utsagt.
Vad ska han göra? Vem är Randy The ”Ram” Robinson utan sin wrestling? Ska det vara såhär resten av livet eller finns det en Plan B?

Det är hjärtskärande att se en fullvuxen, deffad, ärrig, åldrad man så mentalt liten och det är en prestation att gestalta ”The Ram” så mänsklig utan att det slår över och blir patetiskt, eller skrattretande rent av. Jag sitter som förhäxad framför TV:n, helt blixtstilla med en stor klump magen. Jag blir ledsen. Filmen spelar på alla mina tycka-synd-om-strängar och när den är slut sitter jag kvar, tänker efter, känner in och saknar.


The Wrestler är en fin film. Det går knappast att säga att white-trash-omgivningarna är vackra, men dom är ändå filmade med en slags ömhet.
Det är inte bara exploatering av en jävligt grym sport och hårdhudade icketänkande machomän, det är mer en livssaga, en förklaring till hur det kan bli i livet när det liksom bara blir som det blir.

Publicerat

FÖRE STORMEN

Leo blir mobbad i skolan. Han blir mobbad sådär att jag som vuxen människa i soffan vill ta på mig knogjärn och skipa rättvisa på skolgården.

Taxichauffören Ali lever ett lyckligt liv i Sverige med fru och två döttrar. En dag blir han kontaktad av en kvinna från sitt hemland som vill att han gör henne en tjänst, en tjänst han inte kan säga nej till.

Dessa två människors öden vävs samman i filmen och jag sitter som på nålar.

Före stormen är en film som jag tycker försvann på tok för fort från stålkastarljuset när den var ny (2000). Vete fan om den var i stålkastarljuset alls förresten, jag vet inte hur jag hittade den, jag vet bara att för mig har den här filmen blivit en liten pärla.

Före stormen är en viktig film. Den tar upp massor med viktiga, verkliga ämnen. Sånt som händer varje dag, hela tiden och som inte kan blundas för.

Per Graffman är jättebra som Ali även om jag inte fattar varför svenskar alltid ska spela invandrare i svenska filmer, precis som Rafael Edholm i Göta Kanal 2. Hallå, liksom! Det finns massor med skådespelare som kan tala svenska med brytning utan att behöva gå till en röstcoach. Men, det är en petitess i sammanhanget. Det finns inte mycket att klaga på. I princip ingenting faktiskt.

Publicerat

VICKY CRISTINA BARCELONA

Javier Bardem idag är det Antonio Banderas var 1995 – mörk, snygg, het och spännande. Helt enkelt en snubbe alla kvinnor ville ha och alla män ville va.

Sen gifte sig Antonio med Melanie Griffith och snubbarna tänkte ”Njäääää, bättre än så kan han väl, jävla looser?” och tjejerna tänkte ”Vad fan håller han på med, han kan få vilken tjej han vill i hela världen så väljer han en sönderopererad alkisföredetting?” och sen blev det inte så mycket mera intressant på filmduken för hans del.

Att Woody Allen valde just Bardem till förste älskare i sin film Vicky Cristina Barcelona förvånar mig till en början, men vid närmare eftertanke förvånar det mig inte alls.
En Woody Allen-film där Woody Allen själv INTE är med och spelar förste älskaren/gigolon-som-alla-kvinnor-vill-ha hör inte till vanligheterna och kanske är det just därför han bjuder in Bardem till dans. Han behöver inte slåss om uppmärksamheten. För vad vore skinntorre Woody i samma filmsekvens som Javier Bardem? En bortglömd stump purjo längst in i kylskåpet mot en 80-kilos välhängd serranoskinka. Jag menar, hallååååå.

Filmen handlar om två amerikanska tjejer, den osäkra sökaren Cristina (Scarlett Johansson) och hennes kompis Vicky som snart ska gifta sig (Rebecca Hall). Dom får ett ryck och åker till Barcelona några veckor och en kväll träffar dom den vivida konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) som charmar skiten ur dom båda, fast det kommer att yttra sig på lite olika sätt.
Han är nyseparerad från sin något galna och aningens våldsamma flickvän Maria Elena (Penelope Cruz) men kan inte riktigt släppa taget och det blir starten på ett ruggigt underhållande triangeldrama.

För underhållande, det är det. Ytligt, ja, en smula. Typiskt Woody-Allenskt, ja, litegrann. Gillar man Woody Allen-filmer är det klart man känner igen sig, även om Vicky Cristina Barcelona kanske inte är råtypisk eftersom filmen för ovanlighetens skull inte utspelar sig på Manhattan.

Det som sätter sig bäst i minnet efteråt är förtextsången som vid första lyssningen är hemskt enerverande men eftersom den går som ett tema genom filmen är det svårt att värja sig. Den fastnar. Jag nynnade på den efteråt, i veckor. Smart av Woody att musikmässigt lobotomera sina filmtittare, men, det kunde vara värre. Det kunde vara soundtracket till Enkel resa.

Publicerat

PRIMAL FEAR

För det första: Jag såg den här filmen för första gången 1997. Jag hade aldrig förstått Richard Geres storhet. Okej, han var oklanderligt klädd i En officer och en gentleman och han köpte sex men ändå inte i Pretty woman, det var väl det jag visste på ett ungefär.

För det andra: Edward Norton. Vem fan är Edward Norton?

I Primal fear spelar Richard Gere Martin Vail, en rätt osympatisk försvarsadvokat som får en riktigt stor och knakig bit fläsk att bita i när ärkebiskopen blir mördad och en välkammad körgosse (Edward Norton) anklagas för mordet.
Själva sanningen får man gräva långt ner i dyn för att hitta, men en skrupelfri försvarsadvokat, är han verkligen intresserad av sanningen eller vill han bara vinna målet?

Richard Gere är bra. Laura Linney är bra. Frances McDormand är bra. Filmen är bra men Edward Norton är något alldeles extra. Han blev oscarsnominerad för sin roll som den stammande körgossen Aaron men det var Cuba Gooding Jr som kammade hem guldgubben för sin roll i Jerry Maguire det året. Och fast jag tycker att oscarsjuryn valde fel så är det svårt att värja sig när Cuba blev så glad, så glad för priset. (Tips! Ta fram näsduken om du tänker titta på klippet).

 

Publicerat

PUBLIC ENEMIES

Det här var den av sommarens storfilmer som kändes mest ointressant att se på bio.

Michael Mann är en överskattad regissör, fan, filmen Heat var höjd till skyarna när den kom och den var ett värre sömnpiller än en hel karta Valerina.

Jag hade således inga som helst förväntningar på den här filmen. Inga alls. Att Johnny Depp är en bra skådis är en lika oemotsagd sanning som att jorden är rund. Men mer då? Sen då?

Gäsp.

Dubbelgäsp.

Det roligaste i filmen är Christian Bales rollfigur som heter Melvin Purvis. Tänk, ett sånt namn hade Oasis och Blur-fansen ryckt av sig grungefrillan för att få heta när det begav sig.

Publicerat

INGLORIOUS BASTERDS

Quentin Tarantino har säkerligen sett tiotusentals filmer genom åren. Jag är så säker på det att jag egentligen skulle kunna radera ordet säkerligen. Som regissör känns Tarantino nyskapande, spännande, nyfiken och modig – om man inte vet att han sett tiotusentals filmer och snor som en korp från filmhistorien.

Kleptomanen Tarantino har gjort som sin grej att gå på röda mattan som en rockstjärna och att göra fulremakes utan att egentligen behöva stå för det (Kill Bill är ett lysande exempel på det).
Grejen är den att om man som jag inte är så bevandrad i japanska kult-samuraj-filmer från 1942 så spelar det liksom ingen roll. Tarantinos filmer blir nyskapande och balla även om jag VET att han är värre än korpen i Castafiores juveler.

Inglorious Basterds är på pappret en remake av spagettikrigsfilmen The Inglorious Bastards från 1978, men helt ärligt, mer än själva titeln har han inte snott.

Filmen handlar om ett gäng judiska soldater, The Basterds, som har gjort som sitt mission-in-life att döda och skalpera nazister under andra världskriget. Löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt)är deras karismatiske ledare. Filmen handlar också om SS-översten Hans Landa (porträtterad fullkomligt strålande, svinäckligt och fascinerande av Christoph Waltz) som är anställd av Hitler för att liksom en spårhund leta upp och döda gömda judar.

Jag tänker inte berätta mer. Jag vill inte det. Det här är en film som tjänar mest på att tittaren vet så lite som möjligt om handlingen (googla INTE på filmen så att du hamnar på Wikipedia, för hamnar du där, LÄS INTE. Hela handlingen – och då menar jag HELA handlingen- står där).

I det lilla är filmen spännande nåt så inihelvete. Tänk att två personer vid ett köksbord som bara pratar med varandra kan vara en sån nagelbitare. Det är filmat som en västernfilm och jag hade inte blivit det minsta förvånad om Tarantino skulle ha mixat in temat till Den gode, den onde & den fule. Det är tungt, tyst och långsamt men det fungerar hur bra som helst.

I det stora är det Tarantino i sitt esse: blodigt, macho, död i närbild, skön filmmusik, snyggt filmat, starka färger, känslan av att man aldrig riktigt vet vad man ska få se.

Jag struntar i att han ändrar historien. Jag skiter i om han snott rubbet. Jag är golvad med en baseballklubba. Det här är bra skit!

(väldigt väldigt nära en femma)

Publicerat

PANS LABYRINT

När jag var liten tyckte jag att det värsta med att bli vuxen var att man inte fick läsa sagor längre.

Nu när jag är vuxen vet jag att man aldrig blir för gammal för det. Jag vet också att det finns många som frivilligt, eller ofrivilligt, slutar läsa sagor för att man ska och många som fortsätter läsa just för att dom kan. Ingen har rätt att säga att man är för gammal för att göra vad man vill och regissören Guillermo del Toro är ett lysande exempel på en sådan vuxen.

Jag såg trailern till Pans labyrint av en slump och det tog inte mer än ett par sekunder att transformeras till den där tonårstjejen som precis upptäckt Steven Spielberg-hyllan i videoaffären. Indiana Jones, Goonies, Star Wars, Gremlins, sagor för större barn, ja, sagor för vuxna.

Pans labyrint är en film som utspelar sig i mitten på 40-talet i Francos Spanien. Den handlar om tioåriga Ofelia som flyttar med sin gravida mamma till mammans nya man, den elaka kaptenen Vidal. Vidal bekämpar motståndsrörelsen på synnerligen brutala vis och jag förstår inte hur nån kan sära på benen för det där avskummet till man men jag förstår att det är en del av manus så jag släpper det.

Mamman är som sagt gravid och svag (eller en jävla tönt om nån frågar mig) och har varken ork eller tid för Ofelia som beger sig ut på strövtåg i skogen och där hittar ingången till en labyrint. Hon träffar på labyrintens vakt, en faun, som får henne att utsätta sig för tre farliga uppdrag och därmed ska det bevisas att hon är den underjordiska kungens dotter.

Det blir en härlig mix av fantasieggande sagovärld och historia packeterad i världens snyggaste cinematologiska förpackning. Filmen har även begåvats med ett osannorlikt perfekt ljud och ska alltså inte ses med mesvolym.

Dra på ordentligt, låt det skallra i golv och tak, släck alla lampor som stör, håll i hatten, dra till dig soffkudden, bunkra upp med popcorn och polkagrisar för nu åker vi direkt in i filmens magiska värld! En värld som omöjligt kan bli bättre än såhär.

 

Publicerat

BLACK JACK

”Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv.”

”Jävla as, kom till min affär så ska du få jävla stryk! Jag måste åka nu, men jag kommer tillbaks, och då ska du få en stor, jävla, fet smäll. Fattar du det!?”

”Jag trodde Lucia skulle va oskuld!!”

Citaten från Black Jack är användbara i många sammanhang, dessutom sitter dom som Karlssons klister i skallen. Det kan bero på att jag har sett Black Jack över trettio gånger genom åren, det KAN bero på det.

Helena Bergströms Inger kommer tillbaka till byhålan efter några år i den stora staden. Hon är numera ensamstående mamma och upptäcker ganska snart att allt i hålan är precis som det var när hon lämnade den.
Robert (Reine Brynolfsson) är fortfarande singel och smygalkad, Kaj (Jan Mybrand) håller ihop gruppen med sitt vuxna och omhändertagande sätt, polisen Lennart (Johannes Brost) solar solarium och bleker slingor hos ex-frun Anja (Ing-Marie Carlsson).

Kompisgänget har ett gemensamt, kärleken till dansband och då främst dansbandet nummer ett: Black Jack och när bandets flirtiga trummis (Carl Kjellgren) fattar tycke för Inger sätts bollar i rullning som ingen kunde förutspå.

Det här är en svensk film som jag har sett trettio gånger och som jag fortfarande tittar på ibland och har utbyte av. Antingen är det verkligen en toppenrulle eller så har jag en kromosomförändring i hjärnan, men hur som så älskar jag den!

 

Publicerat

CANNIBAL HOLOCAUST

När Cannibal Holocaust kom 1980 blev det ett väldans hullabaloo, med rätta kan tyckas. Filmen misstänktes vara en så kallad snuffilm, det vill säga en film där människor påstås ha dödats på riktigt för filmens skull, men friades med rätta då samtliga skådespelare faktiskt fortsatt göra film och då sannorlikt inte kan vara döda.

Filmen handlar om ett filmteam som åker till Amazonas djungel för att göra en dokumentär om kannibaler. Filmteamet försvinner spårlöst och en räddningspatrull med en professor i spetsen skickas till djungeln för att leta upp filmarna men det enda dom hittar är filmkameran och ett gäng filmrullar. Väl tillbaka i USA får professorn i uppdrag av ett TV-bolag att gå igenom filmerna för att få svar på frågan: vad hände?

Och ja, vad hände egentligen?

Cannibal Holocaust är beviset för att ingenting är som det ser ut att vara. Myntet har två sidor, bollen är rund. Vem är ond, vem är god, vad håller vi på med egentligen?

Jag ville egentligen inte se den här filmen men efter månader av tjat från min dåvarande pojkvän sa jag ja. Jag hade byggt upp en mur av äckel inför filmen, jag trodde jag skulle kaskadspy, gråta, svimma, allt, men som med allting annat så är verkligheten mindre vidrig än ens egna fantasier.

Riz Ortolanis vackra musik går som en röd tråd genom hela filmen och gör dom otäcka (slafsiga, blodiga, totalt vidriga) scenerna om möjligt ännu otäckare eftersom kontrasten till den vackra sorgsamma musiken blir desto större. Effekterna är verklighetstrogna (nu snackar vi 1980) och ja, djuren i filmen slaktas faktiskt på riktigt.

För att kunna se filmen och ha utbyte av den har jag fyra tips:

1. Ät ingenting innan.
2. Ladda inte upp med chips, dip, ostbågar och salta pinnar för det kommer inte bli nånting ätet i alla fall.
3. Var någorlunda psykiskt stabil. Känner du att du svajar i humöret, stå över, se Love Actually eller nån annan snällisfilm istället. Cannibal Holocaust är krävande och vad man än tycker om filmen så lämnar den inte knoppen. Det var 6 år sedan jag såg den första gången. Den sitter kvar än.
4. Ha inte Blair Witch Project som favoritfilm för den är ingenting annat än än jävligt dålig spök-rip-off på den här filmen.