Kategori: drama

Publicerat

SHRINK

Jag har inte sett såhär mycket drogande på film sen Fear and loathing in Las Vegas. Jag har inte sett Kevin Spacey på film sen han spelade Lex Luthor i Superman Returns och då kunde jag hålla mig för skratt. Herregud, jag gick efter 25 minuter. Då är det beyond uselt.

Kevin Spacey är en sån skådis som får mig att känna ÅÅÅÅÅÅÅÅ-en-ny-film-med-Kevin-Spacey men efteråt blir det oftast ett Jaha-ännu-en-halvrutten-film-med-Kevin-Spacey. Framgångarna med American Beauty, De misstänkta och The life of David Gale var länge sedan nu, han har lite att bevisa, i alla fall för mig.

I Shrink spelar han en framgångsrik psykolog vid namn Henry Carter som hamnat på rikti dekis efter att frun dött. Han tröstar sig med de droger han kommer över samtidigt som han försöker hålla liv i sin praktik. Filmen kretsar också kring en handfull karaktärer för vilka Carter är navet. Den moderslösa skolflickan, manusförfattarwannabeen, den alkoholiserade och sexmissbrukande skådespelaren (undrar om Robin Williams spelar sig själv?), den narcissistiska rockstjärnans flickvän, filmbolagshöjdaren med multipla fobier och hans gravida sekreterare.

Shrink blir aldrig särskilt intressant. Spacey är bra på att utstråla ångest och bakfylla, men en film borde innehålla lite mer än så, kanske nån form av baktanke åtminstone?

Publicerat

HAPPINESS

Det tokigaste man kan göra är att låta sig luras av filmens titel, för nåt uns av lycka eller glädje finns inte att hämta här. Det är 134 minuter DVD-skiva fullsmackad med sexuell frustration, pedofili, rå-ångest och sömnproblem. Det är psykotiska karaktärer som får snubbarna i Gökboet att framstå som Krambjörnarna.

Men, i detta sammelsurium av vardagsfreaks finns något som kallas hjärta. Det är jobbigt att titta, jag känner med personerna, jag mår illa, blir arg, skrattar högt men skrattet fastnar i halsen som en förstelnad klump svald snor. Det är ett mentalt heltidsarbete att se Happiness, inte avkoppling för fem öre, men vadå? Måste allt va Notting Hill hela tiden?

Philip Seymour Hoffman är alltid bra. Han skulle kunna bli filmad, sittandes och virka i 90 minuter och jag skulle lägga hakan i handen, titta bort i fjärran, hummma som om jag visste vad både han och jag höll på med och samtidigt tänka ”Ja, ja, det här är riktigt bra skådespeleri” – och tro på det. Men här är han bra och som oftast jävligt äcklig.
Jon Lovitz gör sin bästa roll sen provsjungningen som bröllopssångare i The wedding singer. Dylan Baker är otäck. Han är alltid smått omänsklig i sin framtoning, jag vet inte om han är människa eller bara en osedvanligt svennig docka av plast.

Happiness är en film som jag vill ska ta slut när jag tittar, men när den ÄR slut vill jag se mer.
Knepigt…men jättebra.

Publicerat

INDEPENDENCE DAY

Det finns filmer som likt Sean Connery åldras med värdighet och det finns filmer som inte gör det. Vi kan kalla dom Liza Minnelli.

När Independence day gick upp på bio sommaren 1996 stod jag i givakt med ståpäls utanför biografen Rigoletto i Stockholm på premiärdagen. Jag hade sett snuttar av filmen, korta sekvenser av byggnadssprängningar så verklighetstrogna att jag bara stod och gapade. Det var det häftigaste världen skådat – då.

Nu, 13 år senare, ser jag om filmen med barnen.
– Asså, det märks att det är en riktigt gammal film, sa dottern. Man ser ju att det är på lådsas.

Ja. Man inte bara ser med alltför oönskad tydlighet, det fullkomligt lyser i mörkret, det är en 3000-watts-glödlampa rätt i fejset, det är snudd på skämskudde. Independence day 2009 känns lika unket skitdålig i FX-synpunkt som gamla Stålmannenfilmerna med döde Christopher Reeve i spetsen.

Det överdådigt patriotiska som filmen igenom retade mig till klåda 1996 kan jag ha överseende med nu. Kanske är jag äldre och orkar inte bli lika irriterad, kanske är det inte så farligt med lite (eeeh?) Bill Pullman-skt presidentsvammel och Stars and stripes i närbild trots allt. Det finns liksom andra prylar att irritera sig på.

Will Smith är fortfarande bra, Randy Quaid också. Jeff Goldblum är så jävla mycket Jeff Goldblum att jag bara längtar efter att han ska gro lite flugvårtor på kinden och bli lite spännande och jag syftar såklart på filmen Flugan från 1986 där Goldblums karaktär Seth Brundle förvandlas till en fluga på ett enastående äckligt vis.

Flugan är Sean Connery.
Independence day är Liza Minnelli.

(2009)

(1996)

Publicerat

EASTERN PROMISES

Jag tröttnade rätt brutalt på Viggo Mortensen efter Sagan om ringen-trilogin. Hans Aragorn var varken särskilt het eller intressant och jag trodde aldrig att han ensam skulle kunna bära en hel film, varken som affischnamn eller skådespelare.

Jag hade fel.

Alla skådespelare i David Cronenbergs film Eastern promises är utbytbara, utom Viggo Mortensen. Alla roller behövs, men utan Viggos tystlåtne chaufför Nikolaj skulle filmen bli en blek historia.

En drogad prostituerad kvinna föder en dotter – och dör. Barnmorskan Anna (Naomi Watts) blir känslomässigt engagerad och försöker med hjälp av den döda mammans dagbok hitta flickans pappa och resten av hennes familj. Spåren leder till en resturang, ägd av ryska maffian och det är inga snälla pojkar. Snart befinner hon sig i ett våldsamt och blodigt virrvarr hon inte kan bemästra.

Det finns filmer som jag inte vill ska ta slut, när jag bara vill följa med karaktärerna vidare i livet, se mer, veta hur det gick sen. Eastern promises är en sån film.

Det var inte tal om kisspauser. Jag varken åt eller drack. Filmen uppslukade mig totalt och för både mig och Viggo är fantasytönten Aragorn är långt långt borta.

 

 

 

Publicerat

GRAN TORINO

Clint Eastwood som regissör är en av mina absoluta favoriter. Han har fått mig att gråtande snyta mig i tröjärmen många gånger, tänk bara på Broarna i Madison County och Million Dollar Baby. Herregud, jag behövde en saltsten efteråt.

Clint Eastwood som skådis är något helt annat. I mina ögon är han symbolen för beige gammal gubbe, fåordig, fårig, träig, uschig, nä, han är inge kul helt enkelt. Dirty Harry är ett sömnpiller av guds nåde och hade han inte haft sina oneliners är det lätt att tro att nån kapat tungan på karln.

Nu är han apgammal och ska regissera sig själv i huvudrollen. Kan det gå annat än åt pipan? Ja. Det kan gå riktigt bra.

Gran Torino är så mycket som en film man ska se, inte skriva om. Jag visste nästan ingenting om den innan jag såg den, mer än att jag var i London när den hade premiär men filmaffischen var så urbota brun och tråkig att jag nog inte hade gått ens om någon kastat en biljett efter mig.

Min bättre hälft satt och ”uhhmmm-ade”, blinkade sakta och suckade tungt genom hela filmen. Han kärar ofta ner sig i gubbs och jag blev inte det minsta förvånad att han gillade filmen. Clintan hade kunnat filma en 90-minuter lång tungskrapning och han hade köpt det med hull och hår. Att jag gillade filmen så mycket som jag gjorde är däremot en överraskning för mig. En glad sådan.

Det finns gubbluder som ger mig hopp om livet. Walt Kowalski i Clintans gestaltning är en sån.

Publicerat

TILLSAMMANS

Jag och T såg Lukas Moodyssons film ”Tillsammans”, på video. Den berörde mig mycket mindre den här gången än alla gånger förut. Mest för att det är så jävla keckigt att se film på VHS nu för tiden. Det var så burkigt ljud att trots att TV-ljudet stod på typ 40 (av 45) så förbannade jag att inte finns en lag som säger att alla svenska filmer ska textas. Jag låg i sängen och tittade och fick mecka om kudden och täcket hela tiden för att det inte skulle ligga för något av öronen. Jag ansträngde mig för att läsa på läpparna och flera gånger tänkte jag ”undrar om T hänger med i handlingen nu för nu kan ingen människa på jorden höra vad Gustaf Hammarsten mumlar genom det där röda vänsterskägget”.

Att se ”Fucking Åmål”, ”Tillsammans” och ”Lilja 4-ever” skulle vara en del av läroplanen på högstadiet om jag var skolminister. Sen skulle det bli prov på avslutningsdagen i 9:an och dom som kuggade och inte fattade vad filmerna egentligen handlade om fick gå om från femman.

Alternativet kunde vara att erbjuda Lukas Moodysson Jan Björklunds jobb direkt. Bara man inte gör tvärtom. Fast det känns rätt lugnt. För om Jan Björklund skulle få göra Moodysson-provet skulle han få gå om han med, ända från femman och det finns inga regissörer av värde som går i femte klass.

 

Publicerat

LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN

Oscar är en liten mobbad pojke utan polare som bor i Blackeberg. Han får en ny granne, vampyrflickan (?) Eli. En favoritbok blir film. Det kan gå dåligt, det kan gå bra, det kan gå riktigt ”jag-kräks-och-går-efter-tjugo-minuter-piss-illa” och det kan bli något helt fantastiskt.

Låt den rätte komma in var ingen besvikelse, inte alls. Det var bra klegg, precis som i boken och Oscar är snorig och Eli är blodig och det känns inte nånstans i kroppen att det är en skräckfilm jag ser. Den är romantisk, rent av mysig och sjukt sjukt snygg.

I foajen såldes popcorn. Föga förvånande. I foajen såldes även nyheten popcornkrydda. Lite mer förvånande. De fanns i smakerna Nachoskrydda (eller om det var Tacos…??), Karamell och Smör. Det allra mest förvånande var att varenda kid på bion höll käften. Det kan ha berott på en väldigt bra film. Det kan också bero på att det inte var så många kids där.

Publicerat

MAMMA MIA!

Jag var rätt säker på att dottern önskade sig filmen Mamma Mia i julklapp. Jag bokade den på Discshop för att inte glömma bort den. Jag glömde bort att jag hade bokat den och bokade den en gång till. Dagen den släpptes kom två exemplar av Mamma Mia i brevlådan. 178 kr styck.

Dottern var helt säker på att jag ville ha Mamma Mia i julklapp. Jag fick ett presentkort för att gå på Mamma Mia på bio med henne. 10 sparade veckopengar för att kunna betala för oss två.

Idag var vi på bio, dottern, sonen och jag. Sonens biljett betalade jag.

När Meryl Streep sjunger ”Slipping through my fingers” tittar sonen på mig.

Son: Gråter du mamma?
Jag: Huhuuuuuu…..mmmm……uuuuuuu
Tårarna rinner, jag typ hulkar, nästan fulgrinar. Dottern tittar på mig, håller mig i handen.

Jag fortsätter grina genom hela filmen. När vi kommer ut frågar jag ungarna om dom tyckte det var jobbigt att jag grät så mycket.
– Nä. Inte jobbigt, sa sonen. Men när jag tittade på dig och du var sågär geggig runt ögonen, vad heter det, mascara, överallt var det kladdigt, då såg du sådär smutsig ut…det var inte så kul.

Publicerat

BRÖLLOPSFOTOGRAFEN

Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig jätteglad
– för en svensk film där folk pratar med flyt, utan styltig dramaten-svenska, växer inte på träd.

Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig lite ledsen
– för klichén av en byhåla är precis lika välgjuten som fördomarna om blingblingfolket runt Stureplan och för att huvudrollskillen Robin beter sig så jävla illa när han glömmer sig själv och sin bakgrund och leker tuff fast han var tuffare innan.

Filmen Bröllopsfotografen gjorde mig irriterad
– för jag hatar att känna mig lurad.
När vardagsrummet i det för övrigt helt orenoverade 70-talshuset hemma hos fabrikörsfamiljen i Molkom är tapetserat med tapet 724-81 från Sandbergs kollektion Miki och kostar 525 kronor rullen då säger jag bara: ÄPP-ÄPP-ÄPP, den lätta går jag inte på. Jag blir skeptisk, direkt, mot allt i hela filmen när jag ser en sån grej.

Jag vet att jag är arbetsskadad men jag retar mig på sånt. Som den arbetslösa familjen i filmen Offside, som har hela huset tapetserat med Sandbergstapeter för 500 kronor rullen och jag VET att dom hade fnyst åt priset på Borosantapeter om det varit verklighet.

Men, bortsett från min anala fanatism för färg och tapeter: Bröllopsfotografen är jättebra. Den sitter kvar i magen, i hjärtat, i hjärnan och det har inte hänt med en svensk film sen jag såg Glädjekällan och störtflodsgrinade ända från Filmstaden på Regeringsgatan till sängen i Fruängen och det var lääääänge sen.

Publicerat

POJKEN I RANDIG PYJAMAS

Förutom det faktum att dom pratar engelska i filmen Pojken i randig pyjamas finns det ingenting negativt att säga. Det är en alltigenom vidrig, sorglig och, kunde mycket väl vara, sann historia, som vi alla fyra kommer att bära med oss länge som ledsamma små körsbärskärnor i magen.

Filmen är från 15 år men jag fattar inte riktigt varför. Visst, den är hemsk, men jag tror den skulle kunna få många oempatiska och mobbande ungar att se på världen på ett humanare sätt.

Vi ÄR alla lika. Det finns liksom ingen annan sanning.