ÅTERTRÄFFEN

Namnet Anna Odell kanske mest känns igen som konstfackseleven som irrade runt på Liljeholmsbron en januarikväll 2009, iscensatte ett självmordsförsök, blev hjälpt av polis, omhändertagen av psykvården och som dokumenterade det hela för att visa hur det går till i vården – inifrån. Det slutade med examensarbetet ”Okänd kvinna 2009-349701” och kilometervis massmedialt utrymme.

Nu har det gått fyra år och Anna Odell har återigen satt sig själv i fokus men denna gång i en film. Återträffen som idé kom till när hon inte blev bjuden på sin egen klassåterträff. I denna film precis som i examensarbetet är hon själv i strålkastarljuset, hon spelar sig själv, men det hon belyser är allmängiltigt, det kan hända – och händer – många andra. Psykisk ohälsa, mobbing och kanske även vuxenmobbing, det är inga lättsamma ämnen hon sätter tänderna i.

Jag sitter i biosalongen och känner mig som en tonåring. Utan att överdriva så drar jag ner medelåldern med en sisådär tjugo år och jag frågar mig hur det kommer sig. Varför är det så många äldre i salongen? Är det för denna målgrupp filmen är gjord? Är det tanter och farbröder som läser tidningar och ser alla superhöga betyg som filmen fått (kolla här) som vallfärdar till biografen eller är det för att filmen fått SF´s smultronställetmärkning och då per automatik är en bra film? Jag vet inte varför alla pensionärerna är där men jag vet varför jag är där. Jag är nyfiken på filmen för den kommer bli – och är – en snackis.

I filmen blir Anna Odell bjuden på klassåterträffen. Det var tjugo år sedan dom slutade nionde klass i Enskede skola och nu var det dags för paaaartääääääääyy och alla var där. Anna bestämmer sig för att en gång för alla göra upp med sina barndoms mobbare och ställer sig upp och håller ett tal som svider rätt rejält på många håll. Det är ett modigt tal och om man kan ta ut det ur sitt sammanhang så borde det ha räckt med det. Men, Anna vill såklart testa gränser och filmen går ut på vad hon tror att hennes fd klasskamrater tror skulle ha hänt om hon blivit bjuden.

Återträffen bör inte jämföras med andra filmer, inte ens med Thomas Vinterbergs Festen som jag hört att vissa gjort. Jag tycker inte Återträffen bör ses som en film i vanlig mening alls. Återträffen är ett projekt och filmen är ett sätt för Anna Odell att dokumentera detta. Ett smart sätt tycker jag, det är betydligt lättare att nå ut till många med en film än med en uppsats och projektet i sig är intressant, frågan jag ställer mig är bara: varför?

Det där varför gäckar mig precis som en del andra saker med filmen. Scenerna inifrån skolan till exempel, jag skulle kunna svära på att det var Sofia skola, inte Enskede. Jag har färgsatt delar av Enskede skola och kände inte igen mig alls. En sån dum liten fråga kan jag fastna i, så onödigt men det blir så ibland. Fick Anna inte filma inuti rätt skola? Varför i såna fall? Ville hon filma i en skola som såg ut som hon mindes skolan , inte i en med nymålade korridorer? En skitgrej i det stora hela men fastnar man så fastnar man.

Sen undrar jag hur Anna tänker för sin egen del. Mår hon bättre i själen nu när filmen är gjord och belackarnas namn är framdragna ur mörkret? Är det alltid viktigt att kräva ett avslut, att få svar på frågor? Det finns en preskriptionstid på brott men kränkningar, preskriberas dessa först när offret säger att allt är okej? Är det vettigt att göra sig till ett offer år ut och år in, att fastna i sånt som hände i sin barndom? När får man liksom bara sopa av sig smutsen från snickarbyxorna, acceptera det som varit, gå vidare och bli herre över sitt eget liv?

I en scen i filmen säger Anna till en av sina värsta mobbare: ”Vad skulle du göra om din dotter blev mobbad?”. Han skrattar rått och säger: ”Det skulle hon aldrig kunna bli. Hon är alldeles för stark för det.” ”Men vad skulle hon göra då?”, frågar Anna och mobbaren tittar på henne och säger: ”Slå tillbaka. Ge igen.”

Är det det Anna gjort nu? Har hon gett igen?

NEBRASKA

Nebraska på Sture var en utsåld visning. På utsålda visningar har jag lärt mig att man måste vara i väldigt god tid för att få en vettig sittplats. I alla fall var det så förut. Det personalen på filmfestivalen verkar ha lärt sig i år är att släppa in folk i salongen betydligt tidigare än förut, ibland så tidigt att det knappt hinner bli kö. Om jag gillar det? Klart jag gör! Visst förstår jag att det inte alltid går att göra såhär, ibland är det ju en visning innan som måste bli klar och besökare som ska ta sig ut men när det går verkar det som att det blivit en förändring till det bättre gällande insläpp. Tummen upp tycker jag!

.

Alexander Payne gjorde The Descendants 2011, filmen där George Clooney visade att han ibland springer på gatorna iklädd tofflor precis som en vanlig människa. 2004 gjorde han Sideways, filmen som visade världen att Paul Giamatti faktiskt är mycket bättre än han visat i sina sista – typ – tjugofem filmer. Jag tycker om båda dessa filmer väldigt mycket. Alltså VÄLDIGT mycket.

Paynes senaste film visade sig vara en blandning av The Descendants och Sideways och självklart är det även svårt att inte jämföra den med urmodern/urfadern/urfilmen av alla filmer om en åldrad skäggig man på väg: David Lynch´s mästerverk  The Straight Story.

Jag undrar om Alexander Payne verkligen hade Will Forte som förstahandsval till huvudrollen. Jag tror inte det. Jag tror det var meningen att George Clooney skulle göra rollen som David Grant och jag tycker det var synd att det inte blev han även om Forte inte på något sätt är dålig. Han har bara noll promille stjärnglans.  Filmen hade behövt en Clooney som liksom ”nervar till” scenerna, som gör filmen mer speciell, som sätter den på kartan. George Clooney är duktig på att spela vanlig, mycket bättre än man kan tro och han skulle dessutom vara skitsnygg i svartvitt.

Ja. Nebraska är en svartvit film. Fattar dock inte varför. Vissa svartvita filmer kan vara ljuvliga att se, dom blir lugna för ögat när det inte är en massa brokiga färger som stör, gamla ansikten som blir vackrare, kontraster som blir krispiga. Nebraska är en blek svartvit film. Den är faktiskt ganska….ful. Det känns som att den är filmad i färg men att man bara tagit bort kulörerna, inte som en genomtänkt från-början-svartvit-film. Synd tycker jag. Den hade behövt vara i färg precis lika mycket som den behövt George Clooney.

Berättelsen om Woody Grant (Bruce Dern) som tror att han vunnit en miljon dollar är det inget fel på. Woody vill ta sig till Lincoln Nebraska för att manuellt casha in det han tror är ett vinstbrev men som i själva verket är reklam. Han är gammal, han är vimsig, han går lite styltigt och hör inte så bra. Sonen David (Forte) erbjuder sig att skjutsa honom till Nebraska ”bara för att”, kanske för att få tyst på gnällkärringen som är hans mamma (June Squibb), kanske för att döva dåligt samvete och det blir en liten roadtrip av det hela.

Jag hade en mysig stund i biosalongen, hade inte tråkigt en enda sekund, gäspade inte, tänkte inte på annat, var inne i filmen och tyckte det var roligt att återse mitt 80-tals Mike Hammer (Stacey Keach) även om han blivit gammal och här spelar tämligen osympatisk . Filmen är alltså helt okej men den dröjer sig inte kvar. Den är en bra-bara-för-stunden-film. Clooney hade lyckats sätta piff på långkoket och göra filmen snäppet bättre. Om detta är jag bombsäker.

Jag såg filmen med Fripps filmrevyer och Jojjenito. Klicka på namnen för att komma till recensionerna (går det inte att klicka finns det ingen text än)

LAST STOP FRUITVALE STATION

Vi får veta slutet redan vid förtexterna. Det gör inget.

Troligtvis kommer alla som ser filmen när den har officiell sverigepremiär i januari att veta hela historien redan innan dom sätter sig i biosalongen. När jag såg den visste jag ingenting. Ingenting alls. Faktiskt. Inte mer än att den antagligen skulle vara bra. Vilket den var. Såklart.

Fruitvale Station (vad är det för larv att stoppa dit Last stop framför originaltiteln förresten?) blev en oscarssnackis samma sekund som läskunniga filmintresserade visste att den fanns. Den är given där. Det är en film om en underdog, en fattig man, en man som försöker, som kämpar, som gör allt i sin makt för att få fason på sitt liv. Han är en snäll man, omtänksam mot både sin dotter, sin fru, sin mamma och random kunder i butiken där han så gärna vill jobba igen. Han sålde knark, han gör det inte längre, han vill inte. Han vill leva som en vanlig man, med rutiner, med kärlek, vänner och månadslön. Men det går åt helvete. Så jävla åt helvete.

Michael B. Jordan kommer sannorlikt få en Oscarsnominering för Bästa manliga huvudroll, Octavia Spencer för Bästa kvinnliga biroll och regissören Ryan Coogler troligtvis en för bästa manus. Välförtjänt alltihop.

Filmen är liksom känslosam på det där sättet som alla kan sätta sig in i och det gräts en del i salongen. Jag grät inte. Jag andades knappt. Alla lyckostar som aldrig suttit på akuten och fått det vidrigaste beskedet av dom alla, dom gråter. Jag har suttit där och för mig tar luften slut.

Filmen kommer nära, den kommer för nära mig men samtidigt förstår jag hur enastående bra Octavia Spencer är och jag undrar om hon privat suttit på en såndär formpressad plaststol på en akutmottagning med panik i hela kroppen. Jag tror det. Det känns så.

Fruitvale Station är så sevärd som en based-on-a-true-story-film kan bli. Sanna historier är inte att leka med.

Jojjenito har också sett filmen.

Måndagar med Matt: MARGARET

Alla som nån gång varit tonårsföräldrar vet hur jävla enerverande det är med ungdomar som skriker för att föra fram sitt budskap. Kombinationen VRÅL och DRYGHET är inte heller så värst trevlig, inte ens om det är ens eget fantastiska barn som beter sig på detta sätt.

Att då försöka hitta någon form av underhållningsvärde i att se och höra Anna Paquin bete sig på detta vis i närmare två timmar är too much för mig. Öronen stänger av först, sen ögonen (för hon är så jävla bitchig mot alla i sin omgivning och hon är det – faktiskt – helt utan anledning!) och till sist hjärnan. Och när det bara är lukt, känsel och paranormal activity kvar av sinnena i kroppen då har den här filmen förlorat allt hopp för mig vilket antagligen är synd för det kan mycket väl vara en bra film JAGHARBARAINGENAAAAANINGOMDEEEEEEEEET.

Mark Ruffalo kör buss och under ett arbetspass får han ögonkontakt med Anna Paquin. Sen är det nån stor sombrero inblandad. Nåja. Mark Ruffalo kör i alla fall på en kvinna som sedan avlider i Anna Paquins armar och sen går hon bananas i tonårig hormon-och-noll-koll-träsket.

Det är dom små rollerna som gör att jag inte sågar sönder filmen helt i smådelar. Jean Reno som ny flirt till Paquins mamma och Mark Ruffalo är såklart bra som den dumdryga busschauffören. Men Anna Paquin? Vad håller hon på med? Borde hon få göra film mer? Jag är skeptisk.

Matt Damon har en liten roll i filmen, han spelar Mr Aaron, en beige lärare som Anna Paquins tonårstrasiga karaktär försöker lura skjortan av genom att säga att han tafsat på henne. Det är inte många minuter han syns i bild ändå minns man honom väl. Är det beviset för att han kan sitt jobb? Att han gör sand till guld? Ja, för mig är det det.

TRE OM EN: Baltasar Kormákur

Vem är Baltasar Kormákur?

* En isländsk regissör som förutom den bioaktuella filmen 2 Guns även regisserat Djupet, Inhale och dom tre filmerna jag skriver om idag.

* Föddes 27 februari 1966 i Reykjavik

* År 2000 hade Variety med honom som en av ”10 Directors to Watch,”  tillsammans med några andra som sågs som nykomlingar då (men inte direkt nu längre): Alejandro González Iñárritu, Lukas Moodysson och Christopher Nolan, för att nämna tre.

* Han är en produkt av en familj med minimal namn-fantasi. Baltasars pappa heter Baltasar Samper och sonen heter Baltasar Breki.

.

.

A Little trip to heaven (2005)

I en liten bar i Hastings Minnesota sitter Fred (Jeremy Renner) och dricker öl. In kommer en främling, en förbipasserande som är törstig och behöver en paus. Nån timme senare är denna främling död, krockad mot en bergvägg, helt förkolnad och med en nöjd Fred gåendes från bilen. Varför då? Vem är den där främlingen, vem är Fred och har den där livförsäkringen på en miljon dollar som tillfaller Freds fru Isold (Julia Stiles) någonting med mordet att göra?

Försäkringsutredaren Holt (Forrest Whitaker) får helt sonika resa till Hastings för att försöka reda ut trådarna. En miljon dollar är mycket pengar och försäkringsbolaget har många små asterisker i sina kontrakt för att slippa betala ut försäkringspremier och Holt är den bästa. Han hittar kryphål, han ställer rätt frågor, han smyger runt och får reda på svar.

Det här är en trevlig liten film. Den befinner sig nånstans i gränslandet mellan familjedrama och thriller och den håller uppe mitt intresse från början till slut. Skådespelarna är lågmälda men av yttersta klass och om nån sticker ut lite extra så är det Jeremy Renner (i långtradarmustasch!). Förtexterna är jättemysiga också. Det blippar och klipprar som det gjorde i datoriseringens ungdom och det är både snyggt och nostalgiskt. Hela filmen är ett fint hantverk helt enkelt.

.

.

.

.

.

Brottsplats Jar City/ Mýrin (2006)

För det första: vilken ohyggligt dålig svensk titel på filmen. Brottsplats Jar City. Den tilltalar vem?

För det andra: om någon regissör vill ha tips på en utbildningsfilm i konsten att göra ”luktrulle” så finns det numera en aspirant på förstaplatsen efter Parfymen, nämligen denna. Herregud alltså. Jag såg den som frukostfilm och med facit i hand, eeeehummm, inte så bra val. Bara det att polisen Erlendur (Ingvar Eggert Sigurðsson) envisas med att smaska fårskalle i otaliga scener filmen igenom får det att vrida sig i magsäcken på mig. Men jag fattar, det är meningen. Kontrasterna mellan bårhusets lik och polisen som gräver ner en gaffel i ett tillagat fårhuvud blir både stor och minimal samtidigt.

Innan jag satte igång filmen önskade jag mig att få se en isländsk variant på den svensk-danska TV-serien Bron. Jag hoppades få se isländska vidder och vyer, sköna kameraåkningar över karga landskap, huttrande kyla, inbundna ö-bor och så mycket genuint ISLAND som det bara gick. Såhär efteråt kan jag säga att jag inte är ett dugg besviken.

Om jag ska försöka dra handlingen kort och koncist så handlar den om Örn (Atli Rafn Sigurðsson) som är pappa till lilla Kola, en flicka döende i en obotlig hjärnsjukdom. Samtidigt blir den något skumme Holberg (Þorsteinn Gunnarsson) ihjälslagen i sitt hem och polisen Erlendur ska utreda fallet. Livsöden vävs samman och slutprodukten blir något i stil med den bästa Beckfilm man kan skrapa fram i kombination med lite Mannen på taket, Rolf Lassgårds Wallander och Bron. Hur jag får ihop det vet jag inte riktigt, det är bara en känsla jag får.

Brottsplats Jar City känns äkta. Det är skitigt, rått, kallt, skäggigt, fult, brunt, blött och blodigt. Det är noll procent försköning.  Jag gillar mycket med filmen, eller om jag vänder på det – det finns inte något jag direkt ogillar med filmen. Betygsmässigt kanske det känns snålt med en trea men den är inte snål. Den är god och stark och spänstig, precis som Erlendur när han springer, trots att han är en storrökare.

.

.

.

.

Contraband (2012)

Om Baltasar Kormákur i filmen här ovan lyckades få mig att få kväljningar av liklukt som trängde igenom TV-rutan så lyckades han med något kanske än mer uppseendeväckande i Contraband: han gjorde Mark Wahlberg bra. Det är nåt som bådar gott för nya filmen 2 Guns eftersom Wahlberg är med även där.

Här är Mark Wahlberg Chris Farraday, en före detta smugglare som lagt kriminaliteten på hyllan, flyttat till en lugn liten stad, gift sig och blivit pappa till två söner. Frugans (Kate Beckinsale) lillebror är dock fortfarande inne i ”smeten” och gör bort sig fatalt när tullen kommer på honom och han tvingas dumpa fem kilo kokain.

Snubben han smugglade åt, Tim Briggs (Giovanni Ribisi), är ingen förstående charmknutte direkt, han slår lillbrorsan sönder och samman och tvingar honom att betala tillbaka vartenda öre. 700000 kr. Chris går givetvis inte med på det, han ställer upp på familjen och gör det enda han kan för att hjälpa lillebrorsan ur knipan, han ger sig in i smuggelbranschen igen.

Det här är en amerikansk remake av den isländska filmen Reykjavik-Rotterdam där Baltasar Kormákur faktiskt spelade huvudrollen som Kristófer och Ingvar Eggert Sigurðsson (polisen i Brottsplats Jar City) spelade Steingrímur. Jag har inte sett originalfilmen men den lockar.

Det jag känner nu efter att ha sett dom flesta av Kormákurs filmer är 1. dom gör sig på bio 2. han är stabil men inte superspeciell 3. nu ska jag gå iväg och se 2 Guns och 4. jag ser verkligen fram emot hans nästa film Everest med Jake Gyllenhaal och Josh Brolin.

Dessa tre filmer går att streama på Viaplay.

I LODJURETS TIMMA

När den här filmen visades på Malmö Filmdagar var jag ensam av filmspanarna i salongen. Dom andra valde The Grandmaster. Jag är helt säker på att jag valde rätt.

I lodjurets timma är en film baserad på en pjäs skriven av P.O Enquist. En ung dansk pojke sitter inlåst på en rättpsykiatrisk avdelning efter att brutalt ha mördat ett äldre norrländskt par och en forskare försöker komma på sätt att få dom intagna att öppna sig, bland annat genom att ge dom husdjur. Men tiden rinner ut för forskaren, hon når inga resultat och då heller inga pengar och griper efter halmstrån. Eftersom pojken hävdar att Gud talat till honom tar forskaren kontakt med prästen Helen (Sofie Gråbøl) i ett desperat rop på hjälp. Kanske kan Helen få honom att berätta sin historia?

I lodjurets timma är en bra och välgjord film men jag undrar vem som är målgruppen? Skulle filmen visas på SVT under en påskhelg eller jul skulle den få hundratusentals – kanske miljoner? – tittare men vilka betalar för att se detta på bio? Vilka kommer på tanken att välja just denna bland alla andra filmer som får betydligt mer reklam? Dom som besöker Victoria i Stockholm, javisst, men sen då?

Det finns ingenting att klaga på med filmen. Historien är väkskriven, det är engagerat och snyggt berättat och skådespelarna är bra. Men det som bitit sig fast mest i mitt minne är scenerna med Börje Ahlstedt och den lilla pojken. Hjärtskärande och så fasansfullt vackra. Den gamla farbrorn, den gulliga lilla pojken, karga norrländska vyer, ljudet av himlaharpan, knarr under vinterskor. Förstående blickar som möts, ordlös kärlek. Fan så fint!

INCENDIARY

Den unga namnlösa mamman (Michelle Williams) säger hejdå tills sin son och sin man som ska gå på en fotbollsmatch tillsammans en helt vanlig söndag. Ja, jag tror det var en söndag. Det kändes i alla fall som en söndag.

Sedan en tid tillbaka träffar den unga mamman Jasper (Ewan McGregor) som får henne att känna sig glad, kvinnlig och levande till skillnad mot den sönderstressade, genomtrötta, livrädda bombteknikern till man hon har hemma.

Det blev söndag och fotbollsmatch och den unga mamman får en eftermiddag i ensamhet, perfekt för en träff med Jasper. Nakna i soffan med TV:n på i bakgrunden ser mamman nyhetsflasharna, en bomb har detonerat på en fotbollsarena och det är många många döda. Ja, lille sonen och den trötta mannen dör. Den unga mamman blir ensam kvar.

Incendiary har en alternativ titel: Blown apart. En titel som beskriver filmen alltför bra. Den blownar apart precis allting, den är som dom där runda fåglarna i Angry Birds, dom som gör att grejerna sprängs på rätt – eller fel – ställe. Man trycker och trycker på skärmen och ibland blir det bra men oftast dåligt.

Filmen hade kunnat vara bra men är det inte. Den är spretig som ett bortglömt påskris. Varken Michelle Williams eller Ewan McGregor kan göra ett jota åt det.

TIPTOES

Heter det kortväxt, dvärgväxt eller dvärg? Hur ska man benämna engelskans uttryck little people på svenska nuförtiden? Jag vill att det ska bli rätt. I filmen Tiptoes är nämligen flertalet av rollerna spelade av kortväxta och inte ens i filmen benämns dom helt igenom korrekt.

Steven (Matthew McConaughey) har en tvillingbror som heter Rolfe (Gary Oldman). Rolfe är dvärg, Steven är det inte. Steven är tillsammans med Carol (Kate Beckinsale) men har inte berättat om sin familj för henne så när Rolfe en dag knackar på dörren blir hon lite lagom förvånad. Att hon kvällen innan berättat för Steven att hon är gravid och att han drog från henne mitt i natten gör ingenting lättare.

Dvärgväxt är ärftligt och Carol blir rädd. Hon konfronterar Steven och gör det ungefär lika klantigt som jag gjorde i början av denna text. Av rädsla för att säga fel kallar hon Stevens släktingar för midgets (översatt som gnomer) och det var kanske inte så smart. Stevens föräldrar är nämligen kortväxta dom med. Steven är den enda långa i familjen.

Rolfes kompis Maurices spelas av Peter Dinklage, den charmige lille mannen i The Station Agent (Tiptoes är för övrigt inspelad samma år) och mig veterligen är samtliga av filmens övriga dvärgar spelade av just dvärgar. Utom Rolfe. Filmmakarna har på ett ytterst fint sätt lyckats göra Gary Oldman till en MYCKET trovärdig kortväxt man med flaskbottnade glasögon och ett stort hjärta.

Även om filmen absolut kan ses med amerikanska moralpredikningsglasögon och som ett sätt att lyfta fram kortväxta som helt vanliga människor (om man nu inte förstått det redan innan) så har filmen en skön empati som gör mig glad men också en välbehövlig klump-i-magen-svärta. Matthew McConaughey är lika sevärd som alltid och Kate Beckinsale är toppen men nånstans är det här Gary Oldmans show – och i viss mån Peter Dinklage som går loss med hull, hår, fransk aggressiv brytning och långtradarmusche.

Det här är en riktig liten pärla och jag är så glad att jag hittade den.

I GIVE IT A YEAR

Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) gifter sig hipp-som-happ efter en kort bekantskap. Olika som dag och natt är det ingen som tror på deras äktenskap och Nats syster (Minnie Driver) säger dom bevingade orden lagom till bröllopsvalsen: Jag ger det ett år. Max. Dom själva är dock fast beslutna att det här är rätt och det är ju fint. Och bra. Och så. Men blott sju månader senare är äktenskapet i gungning. Det blev inte riktigt som dom trodde med kärleken. Det kan ju bli så ibland.

Däremot ger dom inte upp, vilket jag som tittar känner som mycket märkligt. Dom verkar ju inte tycka om varandra, inte alls faktiskt och när dom sitter hos den ännu mer märkliga familjerådgivaren och berättar om sina problem och rådgivaren beter sig så konstigt kan jag inte förstå att dom inte reser sig och går. Istället fortsätter dom prata. Och prata. Och prata. Själv suckar jag. Jag förstår ju inte nånting, är folk såhär knasiga?

Nat arbetar i pumps, Josh skriver på en bok som det aldrig blir nåt av. Dom har familjer från helvetet och ouppfostrade vänner vars plumpa skämt skulle få en bisonoxe att rymma från Kolmården om man tvingades höra skiten. Anna Faris Chloe är den enda karaktär jag känner att jag tycker om och det är inte en stor procent sett till hela persongalleriet.

Det är en mysko film det här. Inte dålig, men mysko.

THEN SHE FOUND ME

Helen Hunt regisserar sig själv i huvudrollen. Hon är April, en medelålders kvinna med stor längtan efter ett eget barn och lika stor motvilja att adoptera. Hon är adopterad själv och har sett sin mammas blickar, känslan av att mamman jämfört April med den biologiske sonen och att sonen alltid varit den mest älskade.

April är gift med Ben (Matthew Broderick), en ytterst blek snubbe och urtypen av ett förväxt barn. Colin Firth spelar Frank, en lite tufsig pappa bränd av kärlek och man vill bara gifta sig med honom och Bette Midler är Aprils riktiga mamma som letar upp henne på äldre dar.

Alltså. Jag vet inte. Är det här en bra film egentligen? Det som är bra är att alla inblandade är mänskliga, ingen är perfekt, ingen är hjälte eller hjältinna, alla har sina specifika orsaker att bete sig som dom gör. Jag behöver inte förstå deras agerande, jag behöver bara acceptera och det är nog där skon klämmer för mig.

Then she found me är en film som har en hel del av ”verklig” stämpel över sig. Det är inte en saga, inte fiction på något vis och när vissa karaktärer beter sig som seriefigurer så blir det lite konstigt faktiskt.

Colin Firth är – föga förvånande – anledningen till att jag valde att se filmen och han gör mig sällan (aldrig) besviken. Suck. Tyvärr finns det alldeles för få Colin Firths i verkligheten. Helen Hunt är Helen Hunt. Hon spelar samma Helen Hunt som hon alltid spelar, en roll som ibland funkar alldeles ypperligt och ibland funkar sisådär. Här är det det sistnämnda.

Filmen ligger i en vågskål mellan betyg 2 och 3 men just idag väljer jag att hellre fria än fälla. Men det är banne mig ingen stark trea.

SHOTGUN STORIES

Det var lättare än jag trodde att hitta den saknade Jeff Nichols-pusselbiten i mitt sedda-filmer-bibliotek. Det var ju bara att netflixa lite.

Shotgun stories (2007) kom alltså först, före Take Shelter (2011) och Mud (2013). Jeff Nichols har skrivit manus och regisserat alla tre och trots att jag inte sett filmerna i ”rätt” ordning så är det lätt att känna känslan från Shotgun stories i dom andra två filmerna, dock utan minsta likhet i själva historierna. Det är långsamt berättat, vackert filmat och – i den här filmen – ganska fula människor. Fula både till utseende och sätt. Inskränkta människor, långsinta, obehagliga och precis som i dom andra filmerna känner jag instinktivt redan från början att det här kan inte sluta bra.

Michael Shannon spelar huvudrollen, en i raden av karaktärer i filmen som bär efternamnet Hayes. Jag uppfattar aldrig nåt förnamn på honom och efter en titt på Imdb ser jag att han där benämns som ”Son Hayes”, icke att förväxla med ”Kid Hayes” eller ”Boy Hayes”. Kanske är det oviktigt med ett förnamn, det är trots allt efternamnet, släktskapet med varandra som är filmens kärna.

En far dör, en far med två familjer. Barn han skaffade med första frun och barn han skaffade med den andre. En exfru och en fru. Äldre barn som hatar sin pappa för allt dom fått höra via sin mor, yngre barn som inte förstår nånting alls mer än att Hayes uppförande på begravningen är regelvidrigt och kränkande. Till saken hör att dom jag beskriver som barn i själva verket är testosteronstinna och rätt korkade vuxna män.

Trots att det här är en påhittad historia och trots att grundidén har filmats förr så tror jag att detta beteende är långt mycket vanligare i verkliga reella familjer än på film. Det här med heder, respekt, stolthet, familjeband, manlig tuppfäktning, hot och våld – är det inte bara jävligt tröttsamt egentligen?

Jo, jag tycker det. Fenomenet må ha funnits sen urminnes tider men det hindrar inte mig för att tycka att det ÄR tröttsamt. Och när nånting känns tröttsamt är det svårt att samtidigt höja det till skyarna. Shotgun stories är i subgenren hillbillydrama riktigt bra och det är definitivt en godkänd film. Det är också en trevlig och välgjord start på Nichols filmiska karriär, en karriär jag hoppas ska fortskrida i många år till.

KÄRLEK I DETROIT

Alltså, det här är den dummaste jävla titelöversättningen jag sett på åratal. The giant mechanical man låter ju som en intressant film, Kärlek i Detroit låter som nåt halvkasst med….Malin Åkerman.

Nu visar det sig att filmen faktiskt VAR halvkass och att Malin Åkerman faktiskt är med i rollistan och att översättningen är förlåten för KANSKE kan den få någon människa att rygga, tveka och hoppa över filmen.

Ett romantiskt drama med karaktärer jag inte direkt fattar tycke för och en man som försörjer sig på att klä ut sig till en silverfoliesnubbe på styltor. Jag snörper ihop munnen, knölar ihop näsan och säger nääääää.

SEX LEKTIONER I KÄRLEK

Seductively Funny? Hilarious?

Undrar om dom där amerikanska recensenterna verkligen sett filmen. Kanske räckte det med att se att Angelina Jolie skrattar på affischen – woohoooooo, vet här måste vara roligt!

Sex lektioner i kärlek är mycket men det är fanimej ingen asrolig film. Det är inte en komedi, inte i närheten av en sådan. Sex lektioner i kärlek handlar inte enbart om just kärlek, den handlar om livet. Lektioner i liv. Hur man gör. Varför. Därför.

Filmen handlar om det gamla paret, dom som varit gifta i 40 år men som nu måste kämpa med en dödsdom (Sean Connery och Gena Rowlands). Den handlar om kvinnan som blev lämnad och nu har svårt att knyta an till någon annan man (Gillian Anderson). Den handlar om en mamma som vakar vid sin AIDS-sjuke sons dödsbädd (Eller Burstyn och Jay Mohr). Den handlar om den utåtagerande beroendepersonligheten (Angelina Jolie) som träffar en kille med ryggsäck (Ryan Philippe).

Historierna promenerar bredvid varandra i en mycket behaglig takt och tårarna bränner innanför ögonlocken. Det här är tredje gången jag ser filmen, tredje gången jag tänker ”det är så bra det här, så bra”, tredje gången jag tänker att jag vill sätta en femma och tredje gången som jag inte gör det. Jag vill inte sätta en femma för jag vill suga på karamellen. Jag vill se om filmen om några år och känna samma sak. Vågskålen. Den ligger där, gungar fram och tillbaka och samtidigt pekar den finger. Bäh! Betyg? Som om det spelar nån roll? Vad spelar ett filmbetyg för roll i det stora hela? Det är livet som är det viktiga, att leva, att andas, att mötas, att skiljas, att stå ut och utstå, att förstå, acceptera och förundras.

Jag gör alltihop. Hela tiden. Det är en enda lång skola det här. Sex lektioner i kärlek är en liten påminnelse om just detta, vi får alla vårat skit och våra motgångar. Men vi får också medgångar, kärlek och ett fint liv om vi bara unnar oss att titta noga och inte per automatik drömma om det andra har.

Dom andra har nämligen också motgångar. Kanske syns dom inte men det betyder inte att dom inte finns. Sex lektioner i kärlek var det ja. Se den och lär dig nåt av den vettja.

SKYTTEN

Det ska vara danskar för att göra nåt sånt här.

Skytten är en film på nittio minuter som i svenska händer hade blivit en miniserie på fyra-sex-åtta avsnitt  och det hade inte hänt ett dugg mer i den svenska serien än i den danska filmen. Nu säger jag inte att den svenska modellen hade varit fel, tvärtom. Jag hade gärna sett att den danska filmen var längre, eller att den hade gjorts som en dansk TV-serie, för jag vill se mer.

Grundhistorien är att det är val i Danmark och partiet som vinner gör det på grund av miljötänket. När detta miljöparti sedan visar sig vilja borra efter olja utanför Grönlands kust i samarbete med USA så börjar demokratiklockorna ringa i landet. Får det gå till såhär? Vad är vallöften värda? Stämmer siffrorna som statsministern lägger fram, är borrningen verkligen så ofarlig som det sägs?

En som vet att siffrorna ljuger är Rasmus (Kim Bodnia), en man som forskat i området i åratal. Han tar beslutet väldigt personligt och väljer att kontakta den politiska reportern Mia (Trine Dyrholm) för att sätta stopp för regeringen.

Filmens karaktärer är samtliga väldigt välskrivna och mångbottnade och det är det som gör att jag hellre hade sett dom i en längre serie än ”bara” såhär. Det blir onödigt ”avsnoppat” och förenklat. Mia och Rasmus är inga enkla människor (finns det sådana?), dom har många strängar på sina lyror och jag vill veta mer om dom, om bakgrund, om tankar och funderingar. Speciellt sidohistorien om Mias privatliv känns väldigt intressant. Jag fascineras över att manusförfattaren fick in så pass mycket information på nittio minuter men eftersmaken är ändå…sådär. Det kunde ha blivit så jädra bra det här. Ju. Nu blev det lite hackat, lite malet och lite för lite Kim Bodnia.

MARGOT AT THE WEDDING

Jag gillade Noah Baumbachs The squid and the whale (2005), jag gillade inte Greenberg (2010) och i väntan på hans senaste film Frances Ha (premiär på fredag) passar jag på att se filmen han gjorde 2007 – Margot at the wedding.

Jag har medvetet lagt den här filmen på vänt på gosa-till-sig-hyllan för inväntan av precis rätt sinnesstämning och som vanligt är det en bra idé, jag brukar bara vara så himla otålig att det skiter sig trots mina goda intentioner. Men inte den här gången. Nu blev det rätt, alldeles himla rätt.

Margot (Nicole Kidman) är på väg till sin systers bröllop tillsammans med sonen Claude. Hon har inte pratat med systern Pauline (Jennifer Jason Leigh) på jättelänge och när Margot beskriver varför så känns det liiite logiskt. När sedan Paulines syn på tjafset kommer fram så känns det också logiskt. Saken är bara den att logik inte riktigt är den här familjens kännetecken, det är inte direkt en fullt funktionell samling människor Baumbach bjuder in oss till men dom är intressanta i all sin knepighet.

Det här är den första film jag sett som jag skulle beskriva som ljuslila trots att den mestadels är brun. Men det är små ljuslila element insmugna i många av scenerna och trots att det inte är en pigg eller ens glad färg så lättar det upp och det är välbehövligt. Filmen dryper av ångest, dåligt mående, vardagsaggressivitet, irriterande uppfostringsmetoder och av vuxna som är oförmögna att ta beslut som i långa loppet är bra för dom. Ändå log jag inombords som jag ofta gör när jag ser en film som fastnar. För det gör den, den fastnar. Jag sugs in i historien och vill helst inte att den ska ta slut.

Nicole Kidman befäster sin roll som en av mina absoluta favoriter ju fler filmer med henne jag ser och Jennifer Jason Leigh gör detsamma fast tvärtom. Jag har oftast väldigt svårt att fatta tycke för henne men här behöver jag inte göra det, här ska hon vara skum, knäpp och världsfrånvänd och om hon är en kvinnohand så är filmen en ljusbrun damhandske. Sen är Jack Black med också. Den manliga varianten av Jennifer Jason Leigh, både i filmen och hur jag ser på dom som skådisar. Men Margot at the wedding är kantboll på en fullpoängare trots att Jack Black har en stor roll. Sug på den du!