Kategori: drama

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: ADAMS ÄPPLEN

Kan du tänka dig en mix av Änglagård och Vägen ut med lite American History X och Lock stock and two smoking barrels-strössel på toppen?

Om ja, där har du filmen Adams äpplen.

Om nej, jag förstår dig. Det är ju en helt kockobello blandning. Hur tusan ska man få ihop det i skallen?

Prästen Ivan (Mads Mikkelsen) är en mycket storsint man. Han tror alla om gott, han är ödmjuk, snäll (men utan att tillåta sig bli överkörd),  godhjärtad och han verkar älska att gå i shorts. Ivan har startat nån form av kollektiv i kyrkan för människor som hamnat redigt på glid och in i den samlingen mer eller mindre kluriga tjommar ska nynazisten Adam försöka hitta sin plats. Det enda krav dom boende i kollektivet har på sig är att hitta ett mål med sitt liv, nåt annat kräver inte Ivan. Adam väljer som mål att baka äppelpaj.

Det är en salig blandning personligheter som samsas i den här filmen. En alkoholiserad kleptoman, den före detta stora tennisstjärnan Gunnar, bensinstationsrånaren Khalid som går runt med rånarluva i bakfickan, Sarah som är gravid och inte vet var pappan är och hon har fått beskedet att fostret kan vara handikappat. Plussa på med det aggressiva skinnhuvudet Adam och mysipysprästen Ivan som kanske inte har hela – eller båda – fotsulorna på jorden. Där är hela persongalleriet.

Adams äpplen är en film som funkar. Den tickar på. Den är tänkvärd trots (eller på grund av) att den är lite härligt annorlunda. Det är manlighetsfrossa i kubik men det är okej, jag köper det. Det handlar nånstans om att utvecklas som människa och den insikten packeteras i nån slags satir, kanske komedi, jag vet inte. Det är inte som att jag skrattar hejdlöst, jag fnissar i ärlighetens namn knappt, men jag tror att tanken är att vissa scener ska vara roliga.

Min stora aha-upplevelse blev att om inte ens Mads Mikkelsen klär i shorts, vem ska då göra det?

Filmen:

Mads:

 

Det här var sista filmen i Måndagar med Mads-temat. Jag hade tänkt köra den några veckor till men jag har helt ärligt tröttnat. Efter alla dessa veckor av mer eller mindre mediokra filmer så säger jag nu tack och hej till Mads Mikkelsen och det blir vanliga måndagar på bloggen några veckor innan nästa tema tar vid i höst .

 

Publicerat

PROMISED LAND

Det går att göra sig lustig på många sätt på säljare och deras jargonger, på smörigt tugg som förhoppningsvis ska resultera i några hundralappar i provision. Inte sällan naggas sanningen i kanten, varor av sprayad plast säljs som guld och den välklädde människan du har framför dig skulle kunna sälja sin mormor för ett par tior om det var hon som stod emellan dig och att vinna månadens säljtävling.

Steve (Matt Damon) är en duktig och välbetald säljare/konsult på Global, ett stort företag som specialiserat sig på naturgas.  Han åker runt i små avfolkade byar där jordbruken går med förlust och arbetslösheten är enorm och det han säljer till invånarna är ”en sista chans”. Han erbjuder dom stora summor pengar, han ger människorna en chans till en ekonomisk trygg framtid och det enda han kräver i gengäld är att bönderna upplåter sin mark till att utvinna denna naturgas. Att det används massor med giftiga kemikalier som förstör miljön pratar Steve inte högt om. Den delen av sanningen är inte intressant för honom och borde kanske inte vara det för människorna i byn heller, inte om man är av åsikten att pengar är allt.

Steve är som sagt framgångsrik, inte många genomskådar hans snicksnackande men i den lilla staden McKinley stöter han på patrull. Frank (Hal Holbrook), en pensionerad lärare med huvudet på skaft har lärt sig googlandets ädla konst och hittat fakta om Global och gasutvinningens baksidor som inte är direkt positiva och Steve får kämpa, kanske för första gången någonsin.

Det finns ingen ondska i den här filmen, Steve är ingen elak person, det känns mest som att alla försöker göra vad som är mest rätt för dom själva. På det sättet är Promised Land som ett lackmuspapper som läggs över hela den amerikanska glesbygden och resultatet blir varken surt eller basiskt, det är liksom mest neutralt. pH 7 liksom. Kanske handlar filmen mest om valet att leva precis bara just nu eller att tänka på framtida generationer. Egoism eller solidaritet. Om att vara ensamvarg eller gilla grupparbeten.

Regissören Gus Van Sant fortsätter sin lågmälda independantresa genom USA och han känns så målmedveten och så inne på sitt egna sätt att berätta historier. Jag tycker det är trevligt. Han filmar på ett trevligt sätt, han tar upp trevliga frågor på ett trevligt vis. Han vill inte få oss att tänka genom att provocera, snarare genom att inte göra det. Han påvisar verkligheten precis som den är, med fel, brister, falsksång och ensamhet och det är alldeles nog. Jag behöver inte mer. Jag kan ta till mig filmen trots avsaknad av slagsmål, vapen och strippklubbar.

Matt Damon spelar inte bara huvudrollen, han är även en av manusförfattarna och han är filmens producent. Frances McDormand spelar Steves cyniska och rätt oempatiska kollega och hon är jättebra som ”säljarsidekick” till Matt Damon. Jag får faktiskt inte känslan av att det är en film jag ser och det är en ren komplimang. Sen är det kanske inte en film man prompt behöver se på bio trots att den är helt okej, sevärd i all sin stora-frågor-komplexitet och enkelhet.

Publicerat

THIS IS 40

Jag tycker det här med åldersnoja är en rätt onödig grej. Jag tycker det är ballt att inte vara snor-ung längre. Jag står inte och vrålar av fasa när jag ser nån ny rýnka i spegeln, jag antar helt enkelt att jag fått den av en anledning jag ibland förstår och ibland inte. Rynkor fungerar därmed som väldigt mycket annat här i livet.

Jag tycker det är skönt att ha mognat till en smula och jag är vuxen nog att inte göra penn-tricket och intelligent nog att redan innan kunna förutspå resultatet.  Trots detta blev jag glad när jag såg trailern till This is 40, en film som fullkomligt stinker ångest-a-la-medelålder. Det kändes liksom skönt att se nåt som handlar om ”mig”, om ett vanligt liv, vanliga problem, om ungar, relationer, samliv, föräldrar, jobb – om hur livet runt 40 ser ut för väldigt många.

Pete (Paul Rudd) och Debbie (Leslie Mann) är gifta och båda fyller 40 i samma veva. Pete ser fram emot födelsedagsfesten, Debbie vägrar acceptera faktum och ljuger om sin ålder. Men såhär mitt i livet kanske det är dags att summera allt en smula, fundera på hur man lever, med vem och varför och det är precis vad Pete och Debbie gör – med varierat resultat.

När en snubbe som Judd Apatow ligger bakom både manus och regi så är det lätt att tro att det är en pruttig flamskomedi man ska få se men inget kunde vara mer fel. This is 40 är absolut rolig men inte skratt-rolig. Den är mer Lars Norén än Funny people. Jag fnissar en hel del, såntdär fniss som bubblar i magen men som aldrig riktigt kommer ut men jag tycker om filmen. Jag tycker om Paul Rudd och Leslie Mann tillsammans, jag tycker om deras döttrar Sadie och Charlotte som spelas av Leslie Manns och Judd Apatows gemensamma döttrar Maude och Iris Apatow. Jag tycker om jättemånga av birollerna, Jason Segel, Chris O´Dowd, Melissa McCarthy, Megan Fox, Lena Dunham och John Lithgow som Debbies pappa.

This is 40 är en lång film, 134 minuter, men dom går i ett HUJ, bara svischar förbi och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill se mer. Jag är inte redo att släppa taget och jag känner mig nästan lite fånig när jag känner efter hur hjärtat mår efteråt. Det är lite tomt. Det är lite tyst. Jag skulle gärna vara en fluga på väggen i den här familjen eller följa dom i en TV-serie eller nåt. Kanske bara stalka dom lite? Ja det skulle funka det med.

Jag har fått se ett helt gäng sköna smågalna ordinära människor och jag gillart. Fast man får inte glömma att dom faktiskt finns överallt, inte bara på film. Sköna smågalna ordinära människor ska man spara på, vara rädd om, stoppa in i en liten burk med skruvlock och gömma under huvudkudden. Sköna smågalna ordinära människor är som skimrande småsten på en vanlig grusgång, man hittar dom inte om man inte tittar ordentligt och man ser dom definitivt inte om man går genom livet med näsan i vädret. Här har Judd Apatow gett några av dom liv på film så jag kan inte göra annat än att stoppa ner filmen i min burk, ta fram den igen när jag känner att jag behöver och vara glad för att den finns. Filmen alltså. OCH burken.

Publicerat

THE WAY WAY BACK

Alla har en sommar som förändrar deras liv, så står det på bioaffischen. EN sommar? tänker jag och tänker att 1986 var min första och den sista tänker jag inte ha upplevt än. Duncan (Liam James) är fjorton år och The way way back handlar om hans sommar, den första sommaren som kommer att förändra hans liv.

Hans mamma Pam (Toni Collette) har träffat en ny snubbe, Trent (Steve Carell). Tillsammans med Trents dotter ska dom semestra i Trents sommarhus vid havet. Urtypen av en modern familj alltså, en sån med lite lagom många undanskuffade meningsskiljaktigheter som ligger och gottar till sig under ytan, som pyser och skvalpar men som inte tar sig upp till ytan eftersom alla inblandade är så väldigt rädda för att det ska bli fel/skita sig/ta slut – rädda för att återigen bli….ensamma.

Jag undrar om känslan av ensamhet någonsin blir jobbigare än i en situation där man faktiskt, på pappret, inte är ensam. Som vuxen i ett förhållande som inte är hundra eller som barn när man inte känner sig sedd, älskad och respekterad av sin/sina föräldrar. Den här filmen presenterar ett smörgåsbord av ensamma själar i olika åldrar och med hjälp av ett bra manus, fina skådespelarinsatser och ett stort hjärta bjussar filmen på en upplevelse för hela familjen, precis på samma sätt som Little Miss Sunshine lyckades med.

Det här med att se människor växa, att få vara med på resan och kanske lära sig nåt själv på kuppen, det är bland det häftigaste som finns tycker jag både när det handlar om den filmiska verkligheten och den riktiga. Nästan lika häftigt är det att se en skådespelare som jag vanligtvis avskyr få till en nästan utomjordisk arbetsinsats och faktiskt får mig att se på hen med andra ögon. Ben Affleck lyckades med det nästintill omöjliga i The Town och här är det Sam Rockwell som imponerar stort på mig.

Sam Rockwell har hittills varit lika intressant för mig som ett par ingångna gubbtofflor. Han har pajat filmer som jag borde tycka om med sin blotta svagbegåvade utstrålning (Moon) och jag har aldrig förstått hur han har kunnat landa relativt stora roller i väldigt stora filmer (den som Justin Hammer i Iron Man-filmerna till exempel). Det handlar inte om att han inte är snygg (fast han ÄR inte snygg), det handlar om att han är så likgiltigt genomskinligt beige som skådespelare att automatiska butiksdörrar inte skulle öppna sig i hans närhet. Jag står för min åsikt och håller fast vid den med samma frenesi som jag nu erkänner att han i och med rollen som Owen, ägaren av Water Wizz-vattenland, faktiskt fått en roll som är BULLS-EYE för honom.

Owen är en snubbe med hjärtat på rätta stället men han är samtidigt tillräckligt mycket lillebror för att göra mig irriterad. Han kör med sin loja mañana-mentalitet och charmar sin omgivning för att linda dom kring sitt finger och då speciellt kollegan/flickvännen/underliggande chefen Caitlin (Maya Rudolph). Väx upp, för fan, tänker jag och biter ihop käkarna och ja, han växer upp precis som alla andra i filmen. Owen/Sam Rockwell förvandlas från slemmig larv till liten brun fjäril framför mina ögon och det gör mig så väldigt glad.

Att se Steve Carell i rollen som Trent gör mig inte lika glad. Inte för att han inte gör Trent bra – för det gör han – snarare för att han gör Trent för bra. För enerverande. För oempatisk. För anal. Scenen när familjen spelar brädspel kan nog många känna igen sig i. Allison Janney spelar den inte-så-värst-skåpsupande-grannmorsan Betty och scenerna mellan henne och hennes skelögde lille son Peter (River Alexander) är filmens komiska höjdpunkter.

Det finns inte tillstymmelse till dåligt skådespeleri i den här filmen, speciellt inte från ungdomarna. Liam James utvecklar sin Duncan med myrsteg och inte en millimeters överspel. Han är obeskrivligt och ovanligt ordinär för att vara med i en amerikansk film av någon sort men jag förstår hur filmmakarna tänkt. Vi får följa med på hans resa och han blir också en fjäril, dock inte en brun.

Fripps filmrevyer och We could watch movies har också skrivit om filmen och Deny Everything-Joel har inte skrivit om den (än) men jag tror mig veta att filmen är uppe och nafsar på toppbetyg för honom.

Publicerat

RESERVATION ROAD

Om det är svårt att tycka om en film som saknar älskvärda karaktärer så är det ingenting jämfört med motsatsen. I Reservation Road får vi lära känna en handfull människor där jag känner med och för alla, även the bad guy. Sånt är ovanligt men intressant som övning för när den onde inte är genuint ond hur löser filmmakarna det? Vem ska man då hålla på? Vem ska offras i slutet?

Dwight (Mark Ruffalo) är på en match med sin son, en son han älskar högt men sällan får träffa efter skilsmässan. Grace (Jennifer Connely) och Ethan (Joaquin Phoenix) åker bil med sina barn Emma (Elle Fanning) och Josh (Sean Curley). Josh har hittat eldflugor som han fångat i en glasburk och det blir diskussioner om detta i bilen. Det kanske vore bäst att släppa ut eldflugorna innan dom dör?

Matchen drar ut på tiden och Dwights något hysteriska ex-fru (Mira Sorvino) ringer och skriker och tjatar på att dom ska komma hem. Stressad till tänderna sätter sig Dwight och sonen sig i bilen och kör iväg hemåt. I en illa upplyst kurva på Reservation Road kör dom på något, något hårt. Något som Dwight förstår är en människa. Men Dwight stannar inte, han kör vidare, han har bråttom och vid vägkanten hittas en glasburk med eldflugor och en pappa försöker få liv i sin son.

Den här filmen har alla nödvändiga ingredienser för att bli en riktigt bra film. En känslosam historia och bra skådespelare men det räcker inte, inte när filmen bjuder på all världens mest otroliga sammanträffanden. Ska det bli små twister, är det meningen? Jag vet inte, jag vet bara att jag inte köper det.

Mark Ruffalo spelar med både känslorna och nerverna utanpå kroppen och jag tycker hans prestation är det bästa med filmen. Hjärtskärande i sina bästa stunder. Sen är det nyttigt att tänka att onda människor sällan är onda jämt. Ibland vill det sig illa, ibland gör vi alla val vi får sota för resten av livet. Vi är inte dåliga människor för det, inte så länge vi i alla fall försöker göra gott.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: DE GRÖNA SLAKTARNA

Hahahaha! Mads Mikkelsen har en panna som ser ut som ett påskägg. Eller en halvmåne. Eller en hel måne beroende på hur man ser det. Eller en stor hudfärgad sten. Eller en glaskula. Eller nåt gjort av polerat porslin.

Mads Mikkelsen har en sån sjuk jävla panna att jag helt glömmer bort att titta på filmen. Så när den är slut ser jag den igen. Men allt jag ser är samma glänsande höga panna. Det kan liksom inte vara något positivt, inte för filmen.

Jag har ingen aning om vad filmen handlar om. Slaktare. Tror jag.

Det här var verkligen ingenting för mig.

Filmen:

Mads:

Publicerat

CIDERHUSREGLERNA

”Jag tycker såhär. Det är en femma men det är ingen Place beyond the pines-femma. Inte så stark. Men en femma. Helt klart är det det.”

Vad fan säger man? Jag har halvgäspat mig igenom Ciderhusreglerna för tredje gången i mitt liv, den blir liksom aldrig mer än en svag trea i min bok, så ser jag den med sonen och den typ förändrar hela hans världsbild.

Jag ser ut som en lergök i ansiktet och fattar ingenting. Vad är det som är så bra? frågar jag och tar fram anteckningsbok och penna för att inte missa chansen att förstå. ”Allt. Den handlar ju om allt. Om allt som är viktigt.”

Jahaja. Sådärja. Nämendåså. Joråsåatteh.

Nu känner jag mig som ett jävla korvbröd, ett såntdär man glömt kvar vid grillen över natten när det både regnat och varit jättevarmt. Jag blir liksom mosig i huvudet. Jag försöker minnas tillbaka till tiden när jag var tonåring, när jag slukade John Irvings böcker som vore det perfekt söta mandarinklyftor. John Irving förändrade mitt liv med många av sina böcker, ändå förstår jag inte storheten i den här filmen. Kanske är det just därför? Kanske är det för att en favoritförfattare aldrig blir bra nog i filmmanusform, även om det är författaren själv som skrivit det? Kanske är det för att svärtan i boken Ciderhushusreglerna inte riktigt finns i Lasse Hallströms pastellfärgade filmatisering, kanske är bokens Homer Wells betydligt mer komplex som person än Tobey Maguire låter genomskina? Jag vet inte.

Jag vet att jag retade mig alldeles gruvligt på Michael Caine dom första två tittningarna, något jag inte gjorde nu. Jag vet att jag fortfarande tycker att Charlize Theron är nästan omänskligt söt filmen igenom, nåt jag inte riktigt kunde läsa mig till i boken. Så tittar jag på sonen och undrar vad han ser. Han har inte läst boken, han har inget original att jämföra med, han går enbart på magkänslan och den säger honom att det här var kanon. Jag ifrågasätter inte hans känsla. Han kommer minnas Ciderhusreglerna på samma sätt som han minns The place beyond the pines. Kanske kommer han berätta om det när han blir vuxen, kanske skriva om sommarnatten då mamma och han såg Spider-man vara förlossningsläkare på en rasslig VHS-kassett. Såna filmminnen växer inte på träd.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

 

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: WILBUR

Wilbur vill ta livet av sig. Så heter den här filmen i original. Wilbur wants to kill himself. En ganska slående titel på en film vars första halva handlar om enbart detta. Wilbur försöker på alla sätt han kan att ta sitt liv och hans bror Harbour kan inte göra nåt åt det. Han kan inte göra mer än att torka upp spillrorna av alla misslyckade försök och att fortsätta hålla liv i bokhandeln som han ärvt tillsammans med sin bror.

Wilbur (Jamie Sives) vill alltså dö. Oklart varför. En förklaring i filmen är att han ”alltid varit sån”. Harbour (Adrian Rawlins) kämpar för att leva trots att han aldrig var bra nog, trots att lillebror var både föräldrarnas och tjejernas favvo. Wilbur är så mycket ”tjejmagnet” att till och med läkaren på sjukhuset vill ta hem honom till sig efter ett självmordsförsök. Om han inte vill det kanske han vill slicka henne i örat? Kanske?

Alice (Shirley Henderson) dyker upp som en räddande ängel för både Wilbur och Harbour. Hon kliver in i bokhandeln just som Wilbur lagt snaran om halsen och sparkat bort stolen, hon räddar honom, lär känna Harbour och dottern Mary bestämmer vad som ska hända. ”Du kan inte gifta dig med Wilbur, han är inte stabil, men den äldre lite tråkiga brorsan HAN är trygg och okej”.  Så dom gifter sig. Lite som i en saga eller en väldigt skruvad verklighet.

Många ifrågasätter det här med genrebeskrivningar på film. Varför finns dom? Är det nödvändigt? Måste filmer ”klassas” som nånting alls, vem bryr sig om det står action eller drama eller komedi? Jag trodde inte att jag brydde mig så mycket om detta förrän jag märkte att jag visst gör det. För ibland blir det fel, ibland blir det en krock i skallen, ibland hade jag behövt veta vad det borde vara för mening med filmen innan jag ser den. Wilbur är nämligen för tråkig för att vara en komedi och för skruvad för att vara ett fungerande drama. Den är mörk, huvudkaraktärerna beter sig tämligen ”normalt” men så kommer det biroller som beter sig som värsta slapstickmänniskorna och det funkar inte. Filmen blir helt kockobello.

Ta Horst till exempel. Horst (Mads Mikkelsen) är psykolog/psykiater på den där självmordsavdelningen. Horst ska i filmen vara en inflyttad dansk som haft problem med språket. Många dialoger med Horst hänvisar till det tyska språket, till betydelsen av hans namn, om det betyder häst bla bla bla. Horst röker oavbrutet inne på avdelningarna och flirtar med före detta patienter. Horst är också ett namn som inte fungerar att säga på engelska utan att det blir ”roligt”. Jag tycker synd om Mads Mikkelsen här. Hans del av manus ger inte mycket matnyttigt att jobba med.

Det är den danska regissören Lone Scherfig som skrivit manus tillsammans med Anders Thomas Jensen. Lone Scherfig som lyckades massakrera den superhärliga boken En dag när hon gjorde den till film. Det sitter en liten tagg i hjärtat där. En Lone-tagg. En ”du kommer att få slita hårt för att vara en toppenregissör i mina ögon-tagg”. Wilbur hjälpte inte på traven.

Wilbur är en film som med en anings finess hade kunnat gå att göra näääääästan Notting Hill-mysig. Nu är den inte det. Den är tittbar men inte njutbar. En milsvid skillnad.

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

SON OF NO ONE

Misstag som görs när man är väldigt ung, går dom att rätta till? Går det att förlåta sig själv, går det att få förlåtelse från andra? Kan man någonsin gå vidare, växa upp och bli en helt igenom fungerande vuxen person med en hemlighet i bakhuvudet som bara gnager och gnager och en ständigt illavarslande rädsla om att någon gång bli påkommen och avslöjad?

Son of no one handlar om den lilla pojken ”Milk” och om polisen Jonathan (Channing Tatum), om ett olöst mordfall, om nitiska poliser, om att se mellan fingrarna, om att vilja göra sitt bästa, om rädslor, om en familj i förfall.

Dom kända ansiktena fullkomligt radas upp i denna på pappret mellanmjölksthriller och faktiskt, ansiktena gör nytta. Channing Tatum visar (igen) att han är mer än bara en musklig kropp. Katie Holmes beter sig genuint känslosam som hans rädda och arga fru. Juliette Binoche är en grävande journalist med slafsig urringning och tveksamt amerikanskt uttal. Al Pacino och Ray Liotta har man sett så ofta som poliser att det är lika hemtrevligt som att dricka varm choklad efter en hurtig promenad i kall nysnö.

Filmen presenterar inget nytt under solen i manusväg men det är tajt berättat, schysst filmat och precis lagom sevärt för dagar då hjärnan inte direkt kräver högspänning.

Publicerat

PASSION

Alltså. Jag måste ju. Hur skulle jag kunna låta bli?

Hur skulle jag kunna strunta i att se den här filmen som så många kallar smörja? Passion är lite som den där skalbaggen som hamnat på rygg och blir ett simpelt byte för en ungdom med förstoringsglas och solen i rätt vinkel. Jag har dessutom sett den franska filmen som den här filmen är en remake på, Love crime och den var inte så pjåkig alls. Så jag menar, hur illa kan det bli?

Brian De Palma bakom kameran, Rachel McAdams och Noomi Rapace framför. Erfarenhet, kunskap och skådespelarbegåvning i en skön thrillrig mix. Eller?

För att vara tydlig, det finns ingenting i Passion som är rätt. Ingenting. Den här filmen har så många brister att jag inte vet var jag ska börja, men det är väl bara att hugga tag i första bästa fatala miss: Rachel McAdams.

Hennes roll, den hårdhudade världsvana chefen som styr både bolaget, sina anställda, älskare och älskarinnor med järnhand, gjordes i original av Kristin Scott Thomas, en mogen kvinna med naturlig integritet och skinn på näsan. I Passion ska denna livserfarenhet kompenseras med överdådiga örhängen som hänger likt glittriga julgranskulor på Rachels bleka örsnibbar. Hon har sladdriga skräddarsydda isblå byxor med hög midja och polotröja för att på nåt sätt utstråla makt. Vilken amatörcastare som helst kan se att det där inte funkar, hon ser för fan ut som en utklädd tonåring, hennes trovärdighet som chef för ett stort företag är nere på den absoluta nollpunkten.

Den andra fatala missen med filmen är att Noomi Rapace pratar. Det är nåt med hennes uttal som gör att det hon känns som kusinen från landet, kan vara att hon ÄR kusinen från landet (det lilla landet i norr). I originalfilmen spelades hennes roll av Ludivine Sagnier och det gick inte att missta sig på paniken hon kände när allt gled henne ur händerna och hon var tvungen att slå tillbaka mot überkvinnan Scott Thomas. Hon behövde sitt jobb. Vad behöver Noomi? Och var är den där klaustrofobiska känslan som låg som en blöt filt över Love crime?

Här är dom fatala missarna tre, fyra och fem: Behöver världen verkligen en remake på en medioker thriller som kom så sent som 2010? Är det en döv människa som komponerat filmmusiken? Och det här med scenografi och bildkomposition, har De Palma fått hjälp av en prao eller vad är det frågan om? Kör dom lite random på inspelningen? ”Kan du lägga dina bilnycklar på konferensbordet, gärna sådär nära kameran så dom hamnar i fokus, det är inte Rachel i den där barbierosa teryleneklänningen vi ska se det är dom där fullkomligt meningslösa nycklarna”.

Den sjätte fatala missen heter Brian De Palma. Jag skulle vilja säga gå och lägg dig gubbjävel så jag säger det: Gå och lägg dig gubbjävel! Kan du inte göra filmer som är bättre än såhär kanske du ska mata duvor i parken eller nåt istället.

Publicerat

THE COMPANY YOU KEEP

Det är nåt lurt här.

Har den här filmen gått på bio? Enligt Imdb hade den svensk premiär 18 januari 2013 men jag har inte sett den på biorepertoaren. Var jag helt jävla blind under några veckor i januari eller drogs den tillbaka? Och OM den drogs tillbaka vill jag bara höja en knuten hand i luften och skrika HRMPF! sådär som bara en förfördelad filmälskande människa kan göra. OM The company you keep inte gick på bio så är det nåt nånstans som gått så fasikens fel.

The company you keep är nämligen en såndär ”riktig film”. En såndär film jag kan vänta på, längta efter i åratal. Filmer som denna växer inte på träd. Det är en genomarbetad spännande historia, det handlar om politik, om människovärden, om kamp och konspirationer. Robert Redford regisserar både sig själv i huvudrollen och inte bara en handfull härliga skådisar – utan två.

Den idoge journalisten Ben Shepard spelas av Shia LaBeouf, en roll om i en liknande film för trettio-fyrtio år sedan hade varit given Redford själv (Alla presidentens män). Stanley Tucci är hans halvnervöse chef. Susan Sarandon är Sharon Solarz, kvinnan som är själva stubinråden i hela historien och i kölvattnet av hennes agerande ser vi Julie Christie, Nick Nolte, Chris Cooper, Anna Kendrick, Brendan Gleeson, Sam Elliott och Richard Jenkins. Bland annat.

Jag blir fan lycklig av det här. Okej, det är ingen film som förändrar mitt liv men det är en film som tokförgyller två timmar av min fritid. Jag tror faktiskt att jag log under hela filmen, jag blir bara så glad att filmer som denna görs, att den smarta-thriller-genren inte självdör för att allt ska vara så himla lättsmält hela tiden. Det är inte ett CGI-monster så långt ögat nåt och det är väldigt skönt som omväxling. Manuset trillar inte ner i dom uppenbara råtthål som finns längs vägen, det är helt enkelt en helgjuten story och om jag ska jämföra den med nån film i modern tid så blir det Gone Baby Gone fast med bättre skådespelare.

Äsch. Bra filmer kanske inte måste jämföras. Det räcker med att tycka att den är bra och vilja att andra också ska se den. The company you keep är ett solklart filmtips från mig till dig.  Även om du inte blir lika meddragen som jag så har jag svårt att tro att någon skulle kunna såga filmen helt. Den är helt enkelt för bra gjord för det.

 

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: PRAG

Det är måndag och vi reser vidare med Mads. Idag bär det av till Tjeckiens huvudstad Prag dit huvudpersonen Christoffer (Mikkelsen) har rest tillsammans med sin fru Maja (Stine Stengade) för att ta reda på kroppen efter sin döde far.

Jag förstår ganska snart att deras välpolerade yta gömmer en hel del skit, det är hemligheter, otrohet och allmänt missnöje, sånt som till slut kommer fram även om det täcks över med märkeskläder och guldklockor.

Christoffer kämpar på med en mutade advokat som enligt egen utsago ”solat så mycket solarium att jag inte kan sitta” men jag förstår att sittproblemet beror på nånting heeeelt annat. Men när en sån mening dyker upp helt utan sammanhang blir jag förundrad och för första gången ser jag en dansk film som känns svensk. Ingenting i den här filmen håller nämligen ihop. Dialogen är förkastlig, faktiskt rent skrattretande dålig och om det finns någon ramhandling så är den höljd i dunkel. Jag får ingen känsla för Christoffer och Maja som par, deras son beter sig konstigt, alla bifigurer känns påklistrade och/eller helt fel och jag vet inte vad filmen vill berätta.

Jag förstår helt enkelt inte vitsen med filmen men jag förstår Mads och varför han blivit så stor som han är. Han kan helt enkelt få en skitfilm att kännas okej, helt på egen hand.

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: COCO CHANEL & IGOR STRAVINSKY

Vilket spännande par, den franska modeskaparen Coco Chanel och den ryske kompositören Igor Stravinsky! Synd bara att det inte går att ta reda på om historien är riktigt sann.

Igor Stravinsky satte upp sin Våroffer i Paris 1913 till publikens fasa. Hade dom haft med sig ruttna tomater i handväskorna hade det blivit tomatsås över hela scenen, såpass illa tyckte publiken om detta nyskapande verk. Coco Chanel var också på plats men hon hade inga problem med varken musiken eller dansen, hon älskade det.

Sju år senare lever Stravinsky med sin familj i exil i Paris efter den ryska revolutionen. Coco själv har blivit väldigt framgångsrik och hon erbjuder Igor, hans fru och deras fyra barn att bo tillsammans med henne på hennes stora gods i Garches. Han tackar ja.

Igors fru sedan många år lider av tuberkulos och jag vet inte om det är en ursäkt till att han inleder ett förhållande med Coco eller om det är en förklaring, men det känns som om filmen lyckas att inte ta ställning till vilket. Det är inte så vanligt. Oftast fokuseras det på att mannen är en gris eller att den äkta makan är alltför sjuk för att kunna tillgodose mannens sexuella behov eller en kombination av dessa två men den här filmen pekar inte på något av det som en lösning. Igor Stravinsky framställs som en hygglig man och framförallt som en väldigt närvarande pappa. Han ger av sin tid till barnen både kvalitativt och kvantitativt utan att tycka det är det minsta konstigt och han står länge och lojalt kvar vid sin hustrus sida. Han känns helt enkelt som en familjefar som bara inte kunde motstå Coco Chanels tunna hals, urringning – och makt.

Mads Mikkelsen spelar alltså en rysk man med ryska som modersmål men som ändå behärskar franska flytande efter många år i landet. Går det att höra nån danska mellan raderna? Nä. Han är grymt trovärdig som Stravinsky, så pass trovärdig att jag glömmer bort att det är Mads jag tittar på. Snyggt jobbat!

Filmen i sig griper inte tag i mig, relationen Igor och Coco emellan känns inte alls så passionerad som filmfodralet vill påskina och vetskapen om att historien kan vara påhittad retar mig. Förhållandet är inte mer än ett rykte, det skulle kunna vara som det framställs i filmen men det troliga är att det inte var så. Det troliga är att det var en natt eller två, inte mer än så.

Filmens absoluta höjdpunkt är i början, hela scenen med premiären av Våroffer på Théâtre de Champs-Élysées. Spektaklet, musiken, scenografin. Resten av filmen är väldigt mörk filmad, sådär som en del skräckfilmer kan vara, att det måste vara bäcksvart i rummet för att det ska gå att se allt som händer eller att man får ställa upp ljuset på TV:n. Synd tycker jag – och kanske lite onödigt.

Filmen:

Mads:

Publicerat

ANYTHING ELSE

I ett förhållande är det alltid den ena parten som bär det tunga lasset. Så står det på filmaffischen, då känner jag att det måste vara sant. För det kan väl inte vara sant av den andra anledningen, den att jag är 40 år gammal och VET det av egen erfarenhet? Klart det inte kan vara så. Det här är en film och film är inte samma sak som verkligheten, inte ens i en Woody Allen-film.

Woody Allen har i stort sett alltid varit – och är – på pricken rätt vad gäller tillsättande av rätt skådespelare i rätt roller.  Jag vet dock inte vad för svampar han åt 2003 för Anything Else är inte rätt på en fläck. Jason Biggs har precis filmat den tredje American Pie-filmen och är kanske jättespännande i Woodys ögon och visst är han perfekt som den osäkre pinsamme Jim Levenstein med en äppelpaj runt könet men han är långt ifrån någon snabbsnackande beige-kavaj-klädd-Woody-Allen-wannabe-författaryngling och definitivt inte någon som klarar av att hålla en hel film på sina axlar. Han klarar inte av att ha sin egen flickvän på axlarna. Han har knappt axlar.

Jerry Falk (Biggs) är så dum, korkad och upp-över-öronen kär att det faktiskt inte handlar om att dra ett tungt lass i förhållandet, det handlar om att öppna ögonen och se att han blir behandlad som skit av en egocentrisk och notoriskt otrogen tjej med rådjursögon. Detta rådjur Amanda i Christina Riccis gestaltning kan vara hur söt som helst men hon är fullständigt vidrig. Och hennes mamma (Stockard Channing) som tvångsinflyttar sig i lägenheten och snortar kokain med one night stands är inte ett dugg bättre. Och Woody Allen själv spelar David Dobel, en 60-årig författare och en riktigt skjutglad nöthjärna, ganska långt ifrån dom roller han vanligtvis skriver till sig själv. Han pratar dock som vanligt, energiskt och utan att stanna upp vid komiska oneliners. Jason Biggs försöker sig på att prata likadant och det funkar inte alls. Han är makalöst felcastad här, en snällare omskrivning för apdålig.

Den här filmen är konstig. Det finns egentligen ingenting jag gillar med filmen annat än att det är en Woody Allen-film. Musiken, stämningen, ett skönt flow, värmen som sprider sig i bröstkorgen bara av att se typsnittet på förtexterna, jag blir liksom lugn även om filmen i sig är allt annat än bra. Men även en icke-bra Woody Allen-film är sevärd i mina ögon, så underligt fungerar min hjärna och även om jag skulle vilja lägga filmen i en jutevävspåse och tjonga den över axeln för en snabb promenad till återvinningsstationen så kan jag inte riktigt göra det. En dålig Woody Allen är nämligen bättre än en ganska bra nånting-annat. Fast godkänd kan det aldrig någonsin bli.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: A ROYAL AFFAIR

Vi börjar sommarens filmresa med Mads Mikkelsen som ciceron i hans eget hemland: Danmark.

Det är 1760-talet och i Danmark regerar Kung Christian VII (Mikkel Følsgaard) , en riktig knäppgök. Den unga engelska prinsessan Caroline (Alicia Vikander), tillika kusin med den danske galenpannan, får den stora ”äran” att bli bortgift med honom och 1766 blir hon drottning av Danmark.

Den här Christian är ingen lätt man att handskas med och han blir en hård nöt för Caroline att knäcka. Hon ska alltså leva resten av livet med honom, jag får gåshud och förslitningsskador på insidan av ögonlocken, jag vill bara blunda och drömma mig bort och det är JAG det. Jag sitter i min egen soffa och tittar på karln, Caroline bor med honom, sover med honom och – nångång ibland – ligger med honom, även om han hellre föredrar, som han själv säger, storbystade horor.

På en resa till Tyskland hittar Christian en läkare han får tillit för, Johann Friedrich Struensee (Mads Mikkelsen). Denne Johann får följa med honom hem och blir Christians mentala och handlingskraftige högra hand, kanske till och med hans hjärta OCH hjärna. Att han ska fatta tycke för Caroline känns inte direkt konstigt – och vice versa, men det är en affär så tok-dömd på förhand att det här med lyckligt slut bara är att glömma.

A royal affair är en bedårande film. Jag tycker väldigt mycket om den. Jag fastnade redan efter några minuter för stämningen, färgerna, musiken och den känslan höll i sig. Det är härligt att se en kostymfilm, en historisk film, där jag inte för en sekund känner att det är skådespelare som agerar. Alicia Vikander är hundraprocentig som drottningen och hon pratar felfri danska (så långt jag med min tveksamma danska vana kan bedöma i alla fall) och att Mikkel Følsgaard lyckas spela dåren på tronen utan att spela över ska han ha en eloge för. Mads Mikkelsen passar givetvis som handen i handsken i rollen som den (med)mänskliga läkaren och jag misstänker att mängden kvinnor i världen som har honom som frikort har fördubblats efter denna film och oscarsnomineringen i fjol.

Filmen är uppe och nosar på det allra högsta betyget men når inte riiiiktigt ända fram. Men det ÄR nära.

Filmen:

Mads: