Kategori: drama

Publicerat

HITCHCOCK

Trivia är en ganska kul grej. Att ta reda på värdelöst vetande om människor kan skänka mig stor glädje och även om glädjen till synes bara är kortvarig så fastnar en del av informationen nånstans i hjärnan och kan tas fram när det behövs som bäst, typ när det spelas TP och jag är i desperat behov av den sista tårtbiten.

Vissa människors trivia är såklart bra mycket mer intressanta än andra men jag undrar om jag inte hittat trivians totala lågvattenmärke i filmen Hitchcocks regissör Sacha Gervasi.

”His mother is Canadian who lives in London and Toronto” är den information jag hittar om honom på hans Imdb-sida. Klickar jag vidare kan jag läsa att han var trummis i bandet Bush innan bandet blev känt och att han var den sista som intervjuade dvärgen Hervé Villechaize innan denne tog sitt liv 1993. Att han har en dotter med Ginger Spice Geri Halliwell visste jag sedan innan, Bluebell Madonna. Men erkänn att det är torftig info!

Jag undrar hur det kom sig att just denne Gervasi-man fick chansen att regissera den här filmen. Hitchcock måste ändå räknas som nån form av ”storfilm” och jag tror inte direkt den var gratis att göra. Sir Anthony Hopkins ikläder sig inte rollen som glufsande tjockis utan pröjs, inte ens om tjockisen heter Alfred Hitchcock. Helen Mirren går inte gratis med på att spruta in så mycket botox i området mellan överläppen och näsan att det enbart är morrhåren som fattas för att hon ska kunna ta en roll i musikalen Cats. Scarlett Johansson går mest omkring och är mysig som Janet Leigh och Jessica Biel kan inte gestalta något annat på film än den mänskliga versionen av en animerad disneyflicka men ingen av dom lyfter ett finger för mindre än en shitload av dollars.

Usch, jag vet att jag låter grinig nu men jag är det faktiskt inte. Skenet bedrar. Jag hade nämligen NOLL förväntningar på månadens filmspanarfilm annat än att kanske få sova gott en stund och sett till mina förväntningar så överraskade filmen på ett positivt sätt. Jag hade en trevlig stund i biosalongen men nu när det gått några dagar måste jag säga att känslan av filmen svalnat betänkligt. Varför? Jag vet inte. Kanske för att filmen var ytlig och tveksamt filmad, kanske för att Anthony Hopkins inte direkt briljerade med sina påklistrade extrakilon och plutande läppar, kanske för att filmen känns väldigt otydlig. Vem ingår i den typiska målgruppen? Vi i Filmspanarna borde rimligtvis göra det då Hitchcock handlar om inspelningen av Psycho, en film som dom flesta  filmintresserade har sett både en och två gånger men jag tror inte jag kommer att få läsa så värst många hyllningar från mina filmspanarvänner idag.

Helen Mirren och Scarlett Johansson är dom som ger filmen det där lilla extra som gör att den blir godkänd i mina ögon, samt scenerna från själva filminspelningen. Jag hade gärna sett att filmen haft mer fokus på detta. Nu blev det lite tjosanhejsan över alltihop och det är inte så man skapar en filmklassiker. Alfred Hitchcock visste det, Sacha Gervasi har ingen aning.

Läs gärna mina filmspanarkollegors recensioner av filmen: Filmparadiset,  Fripps filmrevyer, Har du inte sett den,  Jojjenito, Mode+Film,  Plox, Rörliga bilder och tryckta ord och The Velvet Café.

Publicerat

THE WORDS

När jag såg den här filmen satt jag i soffan och twittrade.

”Tittar just nu på en ”tantfilm” med i princip bara män i rollistan. Känns lite annorlunda. Synd bara att det inte är bra.”

Jag står fast vid vartenda ord i den där tweeten. Denna typ av film brukar kunna benämnas som tantfilm. Det här är urtypen av en film som hade lockat dom blåhåriga damerna med minkpäls till biografen OM Astoria på Nybrogatan fortfarande varit i bruk. Det tokiga blir bara om The Words jämförs med till exempel 84 Charing Cross Road, en alldeles ljuvlig film i samma genre som också handlar om skrivande, eller Timmarna som också hoppar runt i olika tider och som berättar tre olika historier.

Bradley Cooper är Rory Jansen, en man som drömmer om att bli en stor författare, som lever på pappas pengar och som är tillsammans med en vacker kvinna (Zoe Saldana) som inte är mer intressant för filmen än det alldeles uppenbara: han är kär i henne, hon ler och säger aldrig emot, dom ligger mycket och hon tycker han har vackra ögon. Dennis Quaid är Clay Hammond, en författare som åker runt och föreläser och som har svårt att hålla fingrarna borta när ett ”fan” närmar sig (Olivia Wilde) och Jeremy Irons är den gamle mannen The Old Man.

Tre män i fokus, kvinnorollerna hade lätt kunnat strykas rätt av och ändå handlar filmen mycket om heterosexuell kärlek. Låter det konstigt? Mmmm. Det ÄR konstigt.

The Words är en lightprodukt. The Words är lika äkta som en sirapslimpa som glöms kvar i en sommarstuga i augusti men är fullt ätbar när dörren till huset öppnas i april igen. Jag tror på karaktärerna ungefär lika mycket som att jag tror att Batman finns och att NK-klockan egentligen är hans fladdermuslogga. Ändå måste jag erkänna att Bradley Cooper ÄR bra och att det är mysigt att återse Jeremy Irons igen men så mycket mer än detta finns inte att vrida ur den här filmiska disktrasan. Att männen bakom filmen (ja, det är män, båda regissörerna är män) dessutom valt att lägga klassisk musik genomgående i bakgrunden samt se till att alla skådespelare viskar filmen igenom gör inte saken bättre. Det är tröttsamt, segt och ytligt fast filmen ger intryck av att vara rätt djup.

Blåhåriga tanter UNITE! Hyr INTE den här!

Publicerat

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA

Jag växte upp i ett gult hus väldigt nära en stor väg. Ett stenkast från vårt hus låg ett hem för gravt handikappade och svårt utvecklingsstörda.

Under vårarna och somrarna gick vårdare dagligen förbi vårt hus dragandes på sängar i vilka det låg människor som i min lilla värld var grönsaker. Jag stod vid staketet en knapp tvärhand hög och tittade med stora ögon på följet som gick förbi och förstod inte riktigt meningen med dessa promenader. Det rasslade om sängarna, personalen pratade sparsamt med varandra, jag såg en del dreggel från munnar som inte rörde sig  och jag förstod att dom skulle ”ta en sväng på stan”, men av vilken anledning? Vem kom på idén? Det fanns inte i min världsbild att det skulle kunna ha varit någon av dom sängliggande människorna.

När Mark O’Brien var sex år (1955) fick han polio och blev efter det förlamad från nacken och nedåt. Just det, kroppen blev förlamad, inte huvudet. Så liggandes i nåt som kallas järnlunga (en föregångare till respiratorn) lyckades han ta sig genom skolan och vidare studier på Berkeley för att sedan bli journalist, poet och författare. Den här filmen handlar om honom och om hans längtan efter att som 38-åring få uppleva sex med en kvinna för första gången och den är baserad på en essä han skrivit som heter ”On Seeing a Sex Surrogate”.

Marks kropp fungerade inte alls bortsett från en liten detalj i sammanhanget – hans penis. Å andra sidan var det inte en liten detalj heller vad jag förstår utan en väl fungerande och STOR sådan. Filmens Mark spelas av John Hawkes, en man som jag i film efter film fascineras av. Han tar inte stor plats i medier, han är ganska spenslig och anskrämlig rent utseendemässigt men han har något magiskt över sig när det kommer till skådespeleri. Han når ut, hans ögon lyser, alltså, jag blir stum av beundran. Helen Hunt är oscarsnominerad för sin roll som sexterapeuten Cheryl som ska hjälpa Mark att uppfylla sina fysiska drömmar och hon är bra, tillsammans ger dom mig inget mindre än ståpäls på armarna.

Dom invändningar jag har mot filmen är inte många. Jag tror jag kan räkna till EN. Som vanligt visas kvinnan naken i scen efter scen men inte så mycket som en glimt av Marks kön och nej, jag ser det inte som ett självändamål att se nakna män på film men just i den här filmen hade det funkat, det hade behövts. Filmen är modig, den är vågad och den är väldigt närgången på många plan och just därför blir det lite tokigt när en av dom viktigaste beståndsdelarna i filmen ska ”gömmas”. Mark gestaltas som lite av en Ken-docka, en Ken-docka han uppenbarligen inte är och inte vill vara. Men bortsett från detta så är filmen bara SÅ himla jättefin.

Hans längtande hjärta gör mig ledsen. Det sätter igång tankar i knoppen som visserligen är bra och antagligen välbehövliga men det är jobbigt. Tårarna rinner och jag tänker på hur utlämnande ett liv som Marks är. Hur lite kontroll han har över sitt eget liv, på vad han vill göra, på drömmar och hur han ska nå dit. Min stora fasa i livet är att bli beroende av andra för min överlevnad, jag får fan panik när jag tänker på det och där ligger Mark intryckt i en metallkonstruktion som håller honom vid liv och skriver kärleksdikter. Han är mer man än många män med fungerande ben och jag inser lite ledsamt att med den här svenska titeln så är det inte många macholassetyper som kommer hitta till biografen, se filmen och fatta grejen.

Jag ser mig själv där vid staketet. Jag viftar bort det nästanvita håret från ansiktet, känner lukten av en lastbil som dånar förbi och där, där på andra sidan gatan kommer dom skallrande sängarna. Där under den ljusgula landstingsfilten kanske han låg, han som var byhålans Mark O´Brien? Han som alldeles klar i knoppen, alldeles öppen i sinnet, alldeles vis i hjärtat ville bli nedrullad till centrum för att vidga sina vyer och uppleva livet, det liv som var hans.

Undrar vem som var den riktiga grönsaken. Jag eller han?

Henke på Fripps filmrevyer har också sett filmen, hoppa hit för att läsa hans recension och Movies-Noirs dito hittar du här.

Publicerat

THE MASTER

The Master är ingen lätt film att förstå sig på, det är lika bra att jag skriver det på en gång. Jag tänker inte ens låtsas att jag fattar.

En del såna här knas-kluriga filmer biter sig fast i mig och jag kan inte sluta tänka på historien men The Master fungerade annorlunda. På väg hem från biografen är mat det enda jag tänker på. Jag tycker nämligen att The Master är uppbyggd som en trerätters middag.

Till förrätt fick jag en desillusionerad, sexfixerad, alkoholberoende och till synes avsmalnad (och sjuk?) Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som ligger och torrjuckar mot en gigantisk kvinna gjord av sand. Det klinketiklonkas av nån snäll men freebejsande xylofonjazz i bakgrunden och jag får känslan av att musiken vill få mig i rätt stämning. Den vill få mig att förstå att det här är en intelligent film, en intellektuell film till och med.  Den utvalda drycken till Quell-toasten är nån häxblandning av allsköns flytande vätska som Giftinformationscentralen skulle vråla NOOOOOO bara dom visste att den ens existerade. Vad är det han dricker? Bensin? Lut? Aceton? En blandning av dessa tre?

Till huvudrätt serveras Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), en redig köttbit med stekgrad rare. En stor man, en ledare för Sekten, en mästare om man så vill. Han kan det här med retorik, han vet att ta plats – och att få den – och trots att den inte är speciellt god den där jättebiffen så vill jag ha mer. Såsen sköter frugan Peggy om (Amy Adams) och den läggs inte på tallrik utan i handfat.

Desserten The Master serveras kall och smaklös av regissören och manusförfattaren Paul Thomas Anderson. Han presenterar den som något mustigt, något matigt, något smart och gott men det smakar…ingenting. Jag går från den där två-och-en-halvtimmeslånga middagen med en smak av oblat i munnen. Inte det minsta irriterad men heller inte uppfylld av något. Hela upplevelsen kan inte ens beskrivas som knepig den bara…var.

Som i alla filmer av denne man osar det av oförlösta sexuella känslor och nedtryckta aggressioner och jämför jag med filmer som There will be blood, Boogie Nights och Punch Drunk Love så gör The Master inte mig besviken. Om jag däremot fotar den här middagen, plastar in den som om den skulle presenteras utanför en turistfälletaverna i Chania och sedan jämför med Magnolia, den filmiska motsvarigheten till Nobelmiddagen i bufféform, ja då vill jag måla mig blå i ansiktet, sträcka armarna mot luften och kanske inte skrika FREEEDOOOOM men väl VAAAD HÄÄÄÄÄÄNDE???

Att Joaquin Phoenix, Philips Seymour Hoffman och Amy Adams är nominerade för skådespelarpriser på Oscarsgalan är helt och hållet välförtjänt, precis som att filmen och regissören inte är det. Det är förvånande och imponerade vad dessa tre skådespelare har lyckats göra med dom givna ingredienserna, att Paul Thomas Anderson glömt kryddburkarna hemma är liksom hans problem.

Publicerat

Veckans klassiker: HETS

Den som trodde att Caligula bara var en romersk kejsare har helt fel. Caligula var även lärare i latin på ett läroverk nångång på 40-talet.

Jan-Erik Widgren (Alf Kjellin) vill inget annat än gå ut gymnasiet med okej betyg men han har svårt för latin. Att han har en sadistisk jävel till lärare gör inte saken bättre, inte heller att dom dejtar/umgås med/köper sex av samma kvinna, den ”lättfotade” Bertha (Mai Zetterling). Caligula får för sig att Jan-Erik fuskar på ett prov och därifrån finns det bara en väg och den är utför.

I november såg jag en fransk skolklassiker av François Truffaut som heter De 400 slagen. Det diskuterades lite i kommentarsfältet om likheterna mellan den filmen och Hets och jag måste säga att det finns en hel del beröringspunkter, om inte annat så är dom båda intressanta svartvita tidsskildringar av skolmiljöer.

Helt otippat valde jag Hets som fredagsfilm härom veckan och hade det varit sommar hade jag nog trott att jag fått en släng av aggressiv solsting. En fredagkväll med Stig Järrel, vad tänkte jag med? Kanske tänkte jag inte alls, kanske visste mitt undermedvetna nåt som mina fortfarande aktiva fredagshjärnceller inte förstod för Hets visade sig vara en tämligen lättsedd och BRA film. Jag tyckte inte alls att det kändes som att den har 69 år på nacken.

Ingmar Bergman skrev manus, Alf Sjöberg regisserade och jag nickade och tänkte ”fusk, vadå fusk?”

 

Publicerat

BEASTS OF THE SOUTHERN WILD

Badabing! Jag älskar filmens första fem minutrar. Älskar dom! Jag älskar dom så mycket att jag får armsvett och hjärtklappning och jag vill göra raketen med fötter och händer men jag lägger band på mig själv för hur skulle det se ut? Göra raketen på en biograf? Jag skulle typ hata mig själv efteråt. Jag skulle behöva skriva om mig själv, ge en offentlig ursäkt och aldrig mer kunna gnälla på folk som äter baconchips med öppen mun. Så jag avstår men det är ju ingenting som hindrar att jag gör raketen ändå, i tankarna, i hemlighet.

Alltså, dom första fem… Musiken försätter mig nästan i trans, min trötta skalle får välbehövlig vila när jag nästan på ett hypnotiskt sätt faller rätt in i historien om 6-åriga Hushpuppy (Quvenzhané Wallis) som bor med sin sjuke pappa Wink (Dwight Henry) på en ö nånstans i den amerikanska södern. Jag lyckas hålla mig kvar i den känslan i princip filmen igenom. Jag gillar stämningen, jag tycker det funkar fint med Hushpuppys berättarröst, musiken hjälper till att göra filmen till något som mest kan liknas vid bildsatt poesi eller konstnärlig dokumentär om man så vill.

Efter att bara ha gjort tre kortfilmer är regissören Benh Zeitlin nu oscarsnominerad för den här filmen. Betänk då att regissörerna till tre av årets största OCH bästa filmer inte är det (Kathryn Bigelow-Zero Dark Thirty, Tom Hooper-Les Misérables och Quentin Tarantino-Django Unchained), betänk också att i mina ögon – innan jag såg den här filmen – så är det bara Ang Lee av dom utvalda som verkligen förtjänar en nominering. Jag tar tillbaka det och jag tar tillbaka det med glädje.  Benh Zeitlin förtjänar sin.

Med endast 1,8 miljoner dollar i budget har Zeitlin återigen bevisat tesen att bra idéer inte behöver kosta en massa pengar. Det går att göra ”billig” film som blir väldigt bra. Kreativitet är gratis, likaså begåvning vilket den lilla debutanten Quvenzhané Wallis visar med bravur och fick en Oscarsnominering för Bästa kvinnliga huvudroll som ett brev på posten. I augusti fyller hon tio, kanske med en Oscarsstatyett på hedersplats i bokhyllan. Vem vet?

Publicerat

Veckans klassiker: MULHOLLAND DRIVE

In a galaxy far far away bor en hjärna som tillhör en herre vid namn David Lynch.

Hur många rymdsonder, flygande tefat, legoraketer,  teleportörer, hjärnröntgen-på-distans-makapärer jag än försöker bygga så kommer jag aldrig att komma innanför den där hjärnbarken. Jag greppar inte hur han tänker och ibland är det en känsla som är alldeles ljuvlig. Jag behöver inte fatta, jag behöver inte ens känna mig dum för det finns ingen annan som fattar heller. Undrar om David Lynch ens förstår sig på sig själv?

Naomi Watts spelar Betty Elms, en tjej från landet med skådespelardrömmar som kommer till Los Angeles och ska bo i sin bortresta släktings lägenhet. När hon kommer fram ser hon en naken kvinna i duschen. ”Rita” (Laura Harring) har varit med om en bilolycka och har tappat minnet totalt. En plansch på Rita Hayworth blir hennes räddning när Betty ställer frågan ”vad heter du?” Tillsammans ska dom försöka klura ut vad som hänt och vem ”Rita” egentligen är.

Jag tror jag älskar Naomi Watts! Jag beundrar henne som skådespelare betydligt mer nu än jag gjorde innan jag såg den här filmen och då har jag ändå alltid tyckt att hon är bra. Men här… WOW! Vilka jävla scener Lynch ger henne! Vilka tårtbitar att bita i, vilka svåra uppdrag, vilket äventyr! Jag tänker främst på en scen, en scen som får medspelarna att liksom tappa hakan precis på samma sätt som jag gjorde när jag satt i soffan (provfilmningen) och jag undrar om den scenen är improviserad eller bara väldigt väldigt välregisserad. Hur som helst så är det här en krävande film för samtliga inblandade men främst för Naomi som är i bild i princip oavbrutet i 147 minuter.

Har du sett filmen och är så ”lost in Mulholland Drive” att du håller på att bli tokig så finns det en sajt för såna som oss: Lost in Mulholland Dr. En oas för hobbypsykologer, filmanalytiker, såna som sett filmen tusentals gånger med lupp. Jag begav mig in i den där världen en stund men hoppade snabbt ut igen, kanske med rädsla för att faktiskt förstå. Jag vill nog inte förstå. Jag vill fortsätta leva i villfarelsen att det här är en larger-than-life-film, att jag kommer att få leva med vetskapen om att det finns en film därute som gäckar mig, som är så satans jävla smart att den gör mig galen. Men det gör mig inget. Jag är soft med den känslan.

Jag såg Mulholland Drive en onsdagförmiddag, gav den en fyra och åt lunch. Under lunchen kunde jag inte tänka på nåt annat än filmen så efter lunch såg jag om den. Det här är filmkonst. Det här är en klassiker. Det här är en film att tokhata eller fullkomligt älska. Jag älskar den. Efter två tittningar är den en stenhård fullpoängare och jag undrar hur jag kommer reagera när jag ser den en tredje gång. För det kommer bli en tredje gång och en fjärde och en femte och jag vet, jag vet att jag aldrig kommer att förstå den fullt ut men så är det med stora filmkärlekar. Dom förblir frågetecken och dom lever sitt eget liv.

Publicerat

LAWLESS

För några år sedan var jag under en period så hyperstressad att jag knappt sov på nätterna. Min räddning var lunchtimmen då jag bäddade mer mig i fikarummets mysiga soffa och i totalmörker stoppade hörlurar i öronen och lyssnade på soundtracket till Brokeback Mountain. Det tog sällan mer än fem minuter innan jag somnade och jag sov helt lugnt tills klockan ringde. Vaknade visserligen vimsen och konstig men det var det värt, kroppen behövde den där vilan något ofantligt.

Jag lyssnar fortfarande ganska ofta på detta soundtrack och det gör mig lugn ända in i själen. Det är väldigt sällan filmmusik lyckas få mig i den känslostämningen även om jag uppskattar den sortens musik minst lika mycket som ”vanlig” dito. När jag tittar på Lawless märker jag att musiken får mig att känna nästan samma sak som Gustavo Santaolalla lyckades med i Brokeback Mountain, pulsen går ner, jag mår bra, jag tänker aktivt på vilken musik jag hör och även när det är actionscener, högt ljud och stark musik så bibehåller jag min känsla av total harmoni. Låter det flumdruttigt? Ja, kanske. Det kanske ÄR flum men det är likväl sant för mig. Musik är en viktig ingrediens i film och när den funkar så kan den lyfta den mest mediokra historia till oanade höjder.

Nu är inte Lawless en medioker historia på något sätt men med andra skådespelare och sämre folk bakom spakarna kanske den hade klättrat upp till en stark tvåa/svag trea på sin höjd. Nu är den mycket bättre än så.

Vi befinner oss i 20-talets USA, en period som karaktäriseras av spritförbud, Al Capone och välklädda män med hatt men utan samvete. Bröderna Bondurant, Jack (Shia LaBeouf), Howard (Jason Clarke) och Forrest (Tom Hardy) struntar i lagen och har egen tillverkning av sprit som dom tjänar rätt bra med stålars på. Självklart är det här inget som kan fortgå i godan ro, det finns andra intressenter som vill ha en del av kakan och som inte gillar bröderna alls. En ganska ordinär gangsterstory med andra ord, ändå får jag inte känslan av att detta är det minsta ordinärt. Tvärtom. Det här är….bra.

För det första så tror jag att jag är kär i Tom Hardy. Bara det gör säkert att filmen växer en hel del i mina ögon men jag måste säga att hans röst är så jävla grym! Jag som trodde att han använde sig av nån röstförvrängare i The Dark Knight Rises men han pratar precis likadant här som han gör som Bane. Om han började läsa in talböcker skulle jag aldrig sluta läsa böcer med öronen. Sen gör det inte saken sämre att han är ”en riktig karaktärsskådespelare och inte ett bara ett valfritt köttberg” (Tack Emma för den mitt-i-prick-kommentaren!) I rollen som Forrest Bondurant får han en hel del att bita i och jag är rätt igenom imponerad men det är inte bara han som är bra i den här filmen.

Jessica Chastain (som Forrests kärlek) har den typiska Jessica-Chastain-rollen (lite samma som i Tree of life och Take Shelter), hon är ett steg bakom men lyser i varje scen, inte ful, aldrig för snygg och alltid lojal. Shia LaBeouf kämpar på med sin Jack som får utstå både det ena och det andra och även han är en skådespelare som sällan gör mig besviken, liksom Guy Pearce även om jag kan tycka att han är aningens beige i en del roller. Här är han dock inte beige, här är han hård som granit.

Det går inte att skriva om Lawless utan att nämna tre punker till som är alldeles utsökta. Ljudet är fantastiskt, våldet är snyggt grafiskt och på gränsen till för mycket även för en hårdhudad sate som jag och sen har vi Gary Oldman. Gary Oldman är KUNGEN av dom alla!

Sammantaget är Lawless underhållande, spännande, jäkligt snygg och Tom Hardy i högform. Se den vettja!

 

Publicerat

HOLLYWOODLAND

Länge länge har Hollywoodland legat på min filmhylla och samlat damm. Jag har hållit i den många gånger, tänkt är-idag-rätt-dag-tanken men alltid kommit fram till samma svar. Nej. Inte idag. Inte idag heller.

Sen såg jag Argo.

Min syn på Ben Affleck kändes positivare än någonsin efter Argo och kanske var det därför det hux flux inte kändes så läskigt att se honom ikläda sig rollen som Stålmannen, alltså den riktige Stålmannen, han som spelade rollen före Christopher Reeve och som hette nästan detsamma nämligen George Reeves.

16 juni 1959 hittades George Reeves död. Sörjd av många då han var en stor hjälte,  inte minst barnen älskade honom, han var ju den stora stjärnan i TV-serien Adventures of Superman. Men var det en naturlig död eller blev han mördad?

Den unge och snygge (?) George hade ett förhållande med den äldre kvinnan Toni Mannix (Diane Lane), gift med den store direktören för MGM Eddie Mannix (Bob Hoskins). Eddie å andra sidan hade öppet ett förhållande med en yngre, tystare form av porslinsdocka, något som Toni bara fick hacka i sig om hon ville vara en del av hans liv (och ekonomi). Men när George hittas död och privatdetektiven Louis Simo (Adrien Brody) börjar nysta i mysteriet så korsas vägarna. Toni hamnar i strålkastarljuset. Vad hände egentligen och vem var den nya yngre kvinnan George träffat och blivit förälskad i?

Hollywoodland är en ganska svag film om jag med svag menar icke-kryddstark. Det är en snäll film i berättarstil, i färger, i tempo, det går inte att inte tycka om den men det går heller inte att gilla den nämnvärt. Adrien Brody som alltid är bra är bra här med men hans rollfigur är ingen lajbans kille att spela. Han är helt enkelt färglös. Diane Lane försöker göra sin Toni rättvisa och det går rätt bra, däremot Ben Affleck, denne spökman i min filmtillvaro. Det var så enkelt när jag visste var jag hade honom, när han kravlade omkring i den filmiska dyn och kippade efter andan och jag kunde trycka till honom med skosulan när han försökte ta sig upp. Nu ÄR han uppe, han är banne mig vid vattenytan och plaskar och jag varken kan eller vill hålla handen på hans huvud, sänka ner det och försätta honom i andnöd. Inte nu längre.

Om man iklädd stålmannenoutfit, en tämligen beige sådan, nästan en hemmasydd barnvariant med en kökshandduk över axlarna, kan göra sitt jobb med hedern i behåll och utan att framkalla skrattkonvulsioner hos mig som tittar, ja, då är man banne mig bra! Ben Affleck är det enda med filmen som förtjänar ett högre betyg än en tvåa men sammantaget kan jag inte ge filmen mer. Tyvärr.

Publicerat

Veckans klassiker: JFK

Ooookej. Nu är det femte gången gillt.

Fyra gånger förut har jag försökt se JFK och inte en enda av dessa har jag lyckats hålla mig vaken under filmens alla tre timmar. Jag har alltså sett hela filmen men aldrig i ett svep och varje gång jag stoppat filmen i spelaren har jag känt ett riktigt tok-sug efter att se den. Det går således inte att skylla på att jag skulle ha varit jättetrött, blasé eller känt ett oinspirerat suckigt måste. Den här gången, den femte, kan vara den sista gången jag ger mig på filmen och jag ska försöka förklara varför.

Joe Hutshing och Pietro Scalia vann en Oscar 1992 för Bästa klippning. Personligen tycker jag priset det året kunde ha fått heta Snabbaste klippning för här ligger till och med MTV i lä. Jag bestämde mig för att försöka räkna klippen under en random minut i filmen, det blev mellan minut 55 och 56. Jag fick fan spasmer i ögonen när jag koncentrerat satt med en såndär klickräknare i handen och tröck för kund och fosterland och jag erkänner, jag gav upp. Det kändes hux flux inte viktigt längre, det viktiga var att jag just då förstod varför jag faktiskt inte orkar med filmen i sin helhet: det blir FÖR mycket.

Det kryllar av kända manliga skådespelaransikten med massiva glasögonbågar. Kryllar! Dessa män dyker upp i filmen som gubbar i lådor, utan att presenteras ens på ytan och jag sitter där och Tommy Lee Jones i blekt hår försöker hålla reda på situationer, skottvinklar kan Joe Pesci agera utan att falsettskrika och svartvita dokumentära filmklipp blandas med Kevin Costner ser trevlig ut i hornbågade glasögon spelfilmsscener. Precis lika jobbig som meningen här innan är att läsa är filmen att beskåda. Det är ett heltidsarbete i hjärnan att hänga med i svängarna och jag pallar inte hur mycket jag än vill. För vill vill jag. Mycket till och med. Men tre timmar är långt tid.

Första timmen är helt klart värst. Under andra timmen finns det lugnare scener där hjärnan och ögon får vila och det är så skönt och så bra att det stör mig att det inte är längre perioder. Tredje timmen, ja då är jag mör. Historien är välskriven, den bör berättas och Oliver Stone är en kompetent regissör men i fallet med JFK är det inte nog, inte för mig. Jag hade hellre sett att filmen var fem timmar lång och att jag slapp känna mig som en tryck-kokare i skallen efteråt.

Gary Oldman är Lee Harvey Oswald och som vanligt när det gäller Gary Oldman så ÄR han sin karaktär. Så jäkla imponerande! I ärlighetens namn finns det mycket med filmen och skådespeleriet som är imponerande men efter femte – och sista? –  tittningen så blir betyget precis detsamma som alla andra gånger. En trea, ett ganska trist betyg för en film som denna men rättvist tycker jag.

Publicerat

CALL GIRL

Jag hade lovat mig själv att jag skulle se Call Girl innan det var dags för Guldbaggegalan och se på fan, jag hann! Jag hann som man säger i vissa delar av Sverige ”på fisens mosse”, med någon enstaka dag till godo. Jag fick också vara med om att se filmen i en fullsatt salong trots att den hade premiär 9 november förra året. Det är kaxigt och det säger en hel del om hur viktig en guldbaggenominering är för uppmärksamhet.

Nu är det några timmar sedan jag lämnade biografen och jag ska försöka bena upp mina tankar om filmen på ett torrt, fyrkantigt och numrerat vis.

1. Pernilla August, WOW liksom!

Det fanns inte en enda sekund i filmen där jag tänkte att Pernilla August var Pernilla August. Pernilla August ÄR bordellmamman Dagmar Glans och det krävs en hel del skådisskills för att nå ut med den känslan genom bioduken. Det är ingen lätt roll att spela, ingen behaglig kvinna att gestalta och hon har inte fått jobbkläder som framhäver hennes kropp på ett positivt sätt direkt. Guldbaggekategorin Bästa kvinnliga huvudroll blir en RIKTIG nagelbitare imorgon med tre nominerade som alla är väldigt värdiga vinnare. Alltså VÄLDIGT!

2. Heja Hoyte!

När Hoyte van Hoytema står bakom kameran är det som att höra Robin Williams bakom micken, det är bara att slappna av, luta sig tillbaka och förlita sig på kunskap och total kontroll för det är total perfektion.

3. Dessa onödiga missar.

Jag kommer aldrig förstå mig på uppenbara klipp-fel i filmer. Det är som barnsjukdomar som GÅR att bota, varför gör man inte det? Om Iris (Sofia Karemyr) zoomas in när hon sitter vid spegeln och sminkar ögonen med mascara när hon ska ut på fest och i nästa klipp sitter i en bil på väg till festen med osminkade ögon. Det är bara så onödigt. Det är ju bara att kladda på lite mascara, what´s the problem? Jag gör det varenda morgon, jag vet att det är lätt som en plätt för jag kan typ göra det i sömnen.

4. Palme.

Så var det det här med diskussionen om Palme. Magnus Kreppers rollfigur är – ju – alldeles solklart Olof Palme, precis som Claes Ljungmark är Lennart Geijer. Om detta finns det inga tveksamheter. Jag förstår inte att filmmakarna backar på den grejen. Jag förstår inte att det skrivs ett manus som in i minsta detalj ska vara autentiskt 1976 men som inte har på fötterna hela vägen vad gäller att ”hänga ut” faktiska icke-fiktiva personer (även om dom inte namnges med korrekta namn i filmen). Alla vet ju vilka personer som åsyftas. Att filmens Doris Glans inte skulle vara verklighetens Doris Hopp finns inte heller.

5. Magnus Krepper är med i en film där han INTE visar kuken!

Jag försökte rita ett kryss i biograftaket men nådde inte riktigt upp trots att jag hoppade. Jag satt liksom och väntade på det enda i filmen som kändes helt givet men nej, Krepper behöll byxorna på. Eller nej, det gjorde han inte men han visade inte framsidan den här gången. Inte för att det är nåt fel på honom utan brallor med efter nakenscenen i Bron när han både är naken och smörjer in kroppen i en ansenlig mängd hudlotion, alltså, jag kan inte glömma det där smackande ljudet.

6. Klockren scenografi.

För att inte fastna i ”jag-ska-banne-mig-hitta-nån-kvadratcentimeter-tapet-som-är-fel-i-den-här-filmen” så försökte jag tänka att jag såg en tysk film. En tysk film som handlar om dåtid skulle jag aldrig ifrågasätta och när jag släpper ifrågasättandet blir filmen mer ”bara en film” och således lättare att njuta av. Lina Nordqvist har gjort ett hästjobb med scenografin. Sa jag HÄSTJOBB? Ja, jag menar det. För självklart är jag alldeles för färg-tapet-och-inredningsskadad för att kunna hålla tysktanken genom 140 minuter uppenbar svensk film. Men jag hittade inte ett enda någe att reta mig på. Ingenting. Alls.

7. Eftersmaken.

Call Girl imponerar på mig på många sätt. Jag förundras över det jag ser på ytan, jag blir förbannad på det ”gamla vanliga” (män med makt som trampar nedåt och slickar varandra i armhålorna och kvinnor/tjejer som behandlar sig själva som skit), speltiden bara rinner förbi, det kryllar av skådespelare jag vill hylla och krama (Ruth Vega Fernandez, David Dencik, Simon J. Berger och Sofia Karemyr – ni är grymma!) och Mikael Marcimain har än en gång regisserat en verklighetsbaserad dramathriller på ett utomordentligt sätt. Jag tycker han håller en schysst nivå på objektifieringen, det han visar av nakna kvinnokroppar måste visas för att göra filmen trovärdig.

Eftersom min favoritfilm från 2012 inte är guldbaggenominerad för Bästa film så säger jag bara en sak: Heja Call Girl! Jag lägger min röst på dig!

Är du mer intresserad av fakta kring bordellhärvan? Lyssna på P3 Dokumentär här.

 

Publicerat

KLIPP

Maja Milos har både skrivit och regisserat filmen om tonårsflickan Jasna (Isidora Simijonovic) som försöker hantera vardagen i Belgrad. Hon, liksom hennes jämnåriga, lever genom sina mobiltelefoner och handlar det inte om att som tjej dansa sexigt i underkläder och samtidigt bli filmad så handlar det om att som kille filma när han blir avsugen på en skoltoalett.

Tjejerna utmanar, tjejerna utnyttjas, killarna kan inte anklagas för att vara könlösa men väl ansiktslösa. Jasna pendlar mellan livet på skolbänken med den snorige läraren från Cro Magnon-tiden vid katedern, tjejkompisarna som drömmer om Louis Vitton-väskor men som får nöja sig med bling-bling-krims-krams, Djordje (Vukasin Jasnic) – killen med den ”snygga vita kuken och ollonet som ser ut som en karamell” och hemmet med en döende pappa och en mamma som nånstans sörjer honom fast han inte dött än.

Klipp har nominerats och fått priser på filmfestivaler världen över och på många sätt känns den som urtypen av en festivalfilm, i alla fall tycker jag det. Det känns som en serbisk variant av Äta Sova Dö, men med mer kön i närbild och betydligt mer knulla. Eller Fucking Åmål med Lilja 4-ever som både topping och strössel om man så vill.

Som ungdomsbetraktelse är Klipp lika utmanande som A Serbian Film var som skräckfilm. Det är en hel del sperma och spyor, det är mycket naket och det kan inte ha varit en lätt roll att spela för Isidora Simijonovic, hon har verkligen vänt ut och in på både kropp och själ. Det som förvånar mig är att jag inte får en större klump i magen av filmen. Jag brukar må jättedåligt av berättelser som denna, om tjejer som inte förstår sitt eget värde och som låter sig utnyttjas i ett syfte ingen annan än dom själva kan förstå. Jag vet inte varför jag inte gör det nu. Klipp är på inga vis en lätt film att se, många kan nog ta illa vid sig och kanske hellre vilja blunda för hur ungdomskulturen i viss mån ser ut idag men jag tror inte på skygglappar, såna har aldrig gjort någon människa klokare.

Bekräftelse, kärlek, viljan att bli sedd, allt detta är så allmängiltigt att jag inte kan säga att filmen är ”typisk serbisk” för det är den inte. Klipp hade kunnat vara en svensk film även om jag tvivlar på att ett manus som detta skulle släppas igenom, kunna finansieras och bli verklighet här.

Det här är ingen film jag kommer se igen och den behöver inte stå och samla damm i hyllan, det är bättre den kommer till användning. Så har du en filmblogg och känner för att se och recensera Klipp? Skicka ett mejl till fiffi@fiffisfilmtajm.se så skickar jag filmen vidare till dig.

Publicerat

THE INDIAN RUNNER

Om du någon gång varit inomhus ett par dagar, kanske varit sjuk eller bara inte känt för att träffa folk och sen går ut, hur känns det då? Tänk att det är lite svalt ute, inte iskallt bara bra mycket kallare än inomhus. Känn i lungorna hur det känns när du tar första andetaget, när utomhusluft blandar sig med den syrefattiga inomhusditon du matat den med timme ut och timme in. Du vaknar. Du lever. Den kalla luften letar sig in i kroppsliga skrymslen du knappt visste fanns och det blir som en kickstart, kallt ända ner i magen.

När jag satt i soffan och precis hade sett klart The Indian Runner gjorde jag precis just så. Jag gick nedför trappan, öppnade dörren och tog ett steg ut i snön i bara strumplästen. Jag andades och kände efter, kände mig glad ända in i levern fast det var ett jobbigt svart familjedrama jag just sett. Men det Sean Penn lyckats med här är att med både manus och regi skapa ett drama med mänskliga män i fokus och såna filmer dräller det inte av.

Storebrodern Joe Roberts (David Morse) är en god man, en polis med en fru (Valeria Golino) han tycker om och liten son han älskar att vara pappa till. Joe är helt enkelt en snubbe som uppskattar dom små värdena i livet, värdena som för människor som har vett att uppskatta dom faktiskt är dom stora. Han lever för sin familj och ställer upp för sina åldrade föräldrar. Lillebror Frank Roberts  (Viggo Mortensen) är motsatsen. Han är den mörka, missnöjda, aggressiva, instabila, han som alltid hamnar i trubbel.

Länge tyckte jag David Morse hade dom snällaste ögonen i världen och här har han verkligen det. En ömsint inkännande blick. Han är glad, trygg och orolig och han vill alla så väl. Joe och Frank har växt upp under samma tak och uppfostrats av samme man och det är pappa Roberts (Charles Bronson) som är anledningen till min promenad ut i snön. Att få se en gammal man på film som beter sig som fullt funktionell äldre man alltid borde göra, det är stort. Han är inte sur, inte grumpy, inte bitter och elak, inte peddo, inte äcklig, inte curlad, inte obegriplig, han är bara…fin. Det är hjärtskärande att se honom kommunicera med sitt lilla barnbarn, att se en farfars stolthet i ögonen och samtidigt ledsenheten över att den yngsta sonen aldrig tycks få ordning på sitt liv.

Men lillebror Frank försöker. Han träffar Doris (Patricia Arquette) och tillsammans försöker dom skapa sig ett liv. Joe slutar aldrig hoppas på att Frank ska få samma trygga tillvaro som han själv och objektivt sett är han på god väg men jag förstår att det kommer gå åt helvete. Domedagskänslan sitter som en smäck i magen från första bildrutan och jag sitter bara och väntar. Hur illa kan det bli?

Det kan bli illa men illa på ett bra sätt, i alla fall för mig som tittar. Filmen har ett annorlunda tempo, en udda känsla, suggestiv musik och ett köttigt sätt att filma. Den har en Viggo Mortensen med nerverna utanpå kroppen, en David Morse nära att brista, en Patricia Arquette som älskar sin Frank så att hon nästan utplånar sig själv och den har Charles Bronson, farbror Charles som jag så jättegärna skulle vilja krama om och viska i hans öra: ”Jag önskar jag kunde säga att allt blir bra, men jag är ledsen, jag kan inte ljuga”.

Publicerat

DJANGO UNCHAINED

Sätt dig väl tillrätta i biofåtöljen, luta huvudet bakåt, sätt fötterna ungefär trettio centimeter ifrån varandra, håll händerna på armstöden och ta ett djuuuupt andetag för nu blir det åka av. Quentin Tarantino är tillbaka och han bjussar på en åktur jag inte sett maken till, inte sedan Inglorious Basterds i alla fall.

Django Unchained utspelar sig ett par år innan det amerikanska inbördeskriget bröt ut, när slaveriet fortfarande fanns, var lagligt och blomstrade. Dr King Schultz (Christoph Waltz) åker omkring i sin droska med en stor plast-tand på taket, dragen av hästen Franz och letar upp män att döda. Han är prisjägare och har inga samvetskval över att skjuta stadens sheriff (till exempel) inför ögonen på samtliga invånare. Han har ju rätt, sheriffen är (var) ett as och han får 200 dollar för besväret.

King vet att en man vid namn Django har koll på några män som är hans nästa byte och i utbyte mot vakna igenkännande ögon letar han upp  Django och friger honom sådär härligt Tarantino-brutalt. Django själv skulle mer än gärna vilja leta upp den vita mannen som köpt hans fru Broomhilda (Kerry Washington) och tillsammans beger dom sig mot Candieland och plantageägaren Calvin J Candie (Leonardo DiCaprio).

Leonardo DiCaprio ja. Där har vi en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Jag får liksom inte ihop honom. I den här filmen talar hans röst ett språk, ett manligt, aggressivt, mullrande språk och sen kommer en närbild på hans babyface och då spricker min illusion av honom som ett riktigt badass. Jag kommer på mig själv att blunda korta stunder för att se om det gör nån skillnad i ”krocksynpunkt” och det gör det. Han är trovärdig, dock inte när dom små pigga ekorrögonen zoomas in. En man som Calvin Candie borde ha fiskögon, han borde vara mer avstängd med tanke på att han beter sig totalt omänskligt.

Jamie Foxx är stenhård som Django, perfekt castad även om jag nånstans drömt om en återfödelse för Wesley Snipes i den rollen. Men den som glimrar, den som äger varenda scen är Christoph Waltz. Maken till skådespelare ser man sällan, han gör mig fan lycklig! På nåt sätt är Waltz DiCaprios totala motsats. Waltz är personlig och karismatisk där DiCaprio bara lever på sitt utseende. Waltz smyger, han spelar med små medel men får ändå maximal effekt. DiCaprio kan vråla sig blodapelsinröd i ansiktet, det blir liksom bara överspel, ganska patetiskt sådant dessutom.

Men herregud, vem är jag att klaga? Och varför? Ja det kan man fråga sig. Django Unchained är den första amerikanska filmen från 2012 som ger mig gåshud. Jag gapar som en hungrig fågelunge för det är vackert så det förslår. Och det är våldsamt och vidrigt och galet och härligt och visst är det en saga men slaveriet var verklighet och historien som sådan kan inte skrivas om. Det är perfekta vyer med den perfekta musiken i perfekta vinklar och rött blod skvätter på vita blommor och skuggor som påminner om Lucky Luke syns ibland och ingenting handlar om slump, allt om genialitet. Blinkningarna till filmer från förr är många och mitt-i-prick och den korta scenen när dagens Django sitter vid en bardisk och bokstaverar sitt namn för gårdagens Django (Franco Nero) gör mig varm i hela bröstkorgen. För mig visar Tarantino återigen att han befinner sig i en regissörsliga väldigt få har tillträde till. Herregud, han kan få mig att bli flåsig av en spagettiwestern. Borde inte kunna gå.

Räds inte speltiden på strax under tre timmar, speciellt inte om du sett Hobbit och överlevde utan men. Dom här timmarna går undan! Jag känner redan nu att jag vill se om filmen och det är inte omöjligt att betyget ändras vid en omtitt för det är nära nära en fullsmockarfemma. Men hur det än blir med den saken så är Django Unchained solklart en av 2012-års absolut bästa filmer.

Publicerat

Veckans klassiker: SOLARIS

Tag für Tag dein Tageswerk, Tag für Tag nur eingesperrt, Computer haben sich befreit, Nun sind wir alle eingereiht. Kling Klang im Einklang Kling Klang.

När Camouflage gör sitt bästa för att låta som Depeche Mode då vill jag bara lovebomba dom med allt jag har. Metallisk ljudbild, små blyga blipp i bakgrunden, det låter som det är inspelat i en utbrunnen industrilokal – eller i en rymdraket. Såna ljud älskar jag och såna ljud kryllar Andrei Tarkovskys klassiker Solaris av. Det är när såna ljud är klockrena som den rymdklaustrofobiska känslan infinner sig hos mig (hej, Alien!) och SOM den infinner sig – även om det tar ett tag.

När jag hyrde Solaris av Lovefilm så kom den uppdelad på två skivor. Filmen är nästan tre timmar lång och otroligt långsam. Första halvan, första skivan, utspelar sig mestadels på marken och den andra i rymden. Jag gillar båda lika mycket. Filmen är så….tyst. Det pratas lågmält, det känns fint att lyssna på det ryska språket på det här sättet, återhållsamt och eftertänksamt liksom. Det finns en risk att detta saktfärdiga hade retat mig till vansinne en annan dag, en annan tid, men som frukost-och-förmiddagsfilm en ledig vardag var den alldeles perfekt.

Kosmonauten Chris Kelvin (Anatolij Solonitsyn) blir placerad på en rymdstation som cirkulerar runt planeten Solaris.  Besättningen har råkat ut för en del konstigheter och Kelvin ska försöka förstå vad som händer. Dom ser syner, minnen blir fysiska och jag lär mig ett helt nytt ord: antropomorfism. Efter en stunds paus och googlande läser jag mig till vad ordet betyder (enligt Wikipedia): personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor – till exempel djur, gud eller föremål. Kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) som betyder form. Klein märker mer och mer av detta själv. Hjärnan spelar honom spratt och kvinnan han älskade, kvinnan som var hans fru men som dog och som han lyckats så smått förtränga dyker plötsligt upp.

Den polska författaren Stanislav Lem skrev boken Solaris 1961 och elva år senare var Tarkovskijs film klar. 2002 kom en remake signerad Steven Soderbergh med George Clooney i rollen som Chris. Den filmen är amerikaniserad big time, den är till exempel bara 90 minuter lång och det är ingen film jag skulle tycker förtjänar en plats i detta tema.

Jag måste säga att jag blev positiv överraskad av Solaris. Tarkovskij – i mina öron – känns som en tung, pretentiös och rent av svår regissör att förstå sig på men min första bekantskap med honom kändes allt annat än knepig. Visst måste hjärnan hänga med och på grund av språket och textningen så går det inte att bara ”flumtitta” men det är heller inte meningen. Det här är hög kvalitet, en klassiker av rang och en film med toksköna små metalliska ljud.