Kategori: dum komedi

Publicerat

Trubbel i paradiset

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: det finns inte en komedi i världen som håller för en speltid på två timmar.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en komedi med Vince Vaughn håller knappt alls för jag blir så trött i öronen av hans monotona röst att jag till slut sitter och håller för dom. Öronen alltså. Det spelar liksom ingen roll om han är rolig eller ej, det funkar inte för mig. Dodgeball funkade helt okej tack vare alla andra utom Vaughn, The break-up var ett sömnpiller Jennifer Aniston till trots, Wedding crashers (119 minuter lång och hela 128 (!) minuter i den oklippta versionen) föll långt före målsnöret och Trubbel i paradiset har knappt ett mål att springa till.

Fyra par med mer eller mindre svajiga relationer ska åka till en paradisö för att ”komma närmare varandra”. Upplägget är nånstans liiiite som Adam Sandlers Grown-ups, fast jävligt mycket tristare och utan alla barn. Jag drog inte på munnen en enda gång, jag tamejfan GÄSPADE med stängd mun och detta trots en line-up som på pappret kändes väldigt skoj.

Om inte ens Jason Bateman, Kristen Bell, Jon Favreau, Malin Åkerman, Kristin Davis och Jean Reno kan rädda den här filmen, ja, what to do? Släng dit all världens flytvästar, världmästaren i SOS-morse, kapten Klänning och hela hans brandmansarsenal, en veckokurs i hjärt-och-lugn-räddning och en köfri akutavdelning, jag lovar, det hjälper inte ett skit.

Se inte den här filmen om du planerar en romantisk filmkväll med din partner. Ta honom/henne i handen, åk till det lokala badhuset och hoppa bomben från tre-meters-svikten tillsammans istället. Det blir ett mindre plask än detta, det kan jag lova.

Här finns filmen.

Publicerat

En glad påsk: Jackass 3D

Johnny Knoxville, Bam Margera, Steve-O, Wee Man och dom andra är inga youngsters längre.

När dom började med sina knasigheter på MTV för massor med år sen var dom unga, till synes osårbara och fullskitna med kreativitet och dumheter som dom filmade till mångas stora glädje och ja, även min. Jag skrattade både högt, ofta och länge åt dom och fick mig ett par idéer som jag faktiskt provade själv (varav ett börjar med K och slutar med undvagn).

Jackass är lite av ett guilty pleasure för mig. Det är liksom inte riktigt okej att gilla det här men det struntar jag i. Det är roligt att skratta och det är bara att hugga alla tillfällen som bjuds.

Jackass 3D som film betraktad är egentligen inget nytt under solen. Det är en samling män, numera lite slitna och rynkiga, i till synes total avsaknad av hjärnceller och självrespekt som klättrar upp i en gran och fäller den, som retar en bock till vansinne, som dricker svett, som vulkanbajsar i en tågbana, som använder superlim och klistrar ihop sig med varandra, som lattjar bakom en jetmotor, som stänger in sig i en bajamaja full med hundbajs, som kräks, skrattar, plågas, pinas och skämmer ut sig själva.

Om det är roligt? JA, det är ju det!

Jackass 3D ÄR en kul film. Tyvärr når den inte dom stora komiska höjderna då jag personligen tycker gänget är som roligast när dom kommer på sina enkla men effektiva knasbollehyss (ofta sånt som har med bollar, gummisnoddar, fordon, hopp och vatten att göra), alltså sånt som inte visas för att det ska vara så äckligt som möjligt utan för att det BARA är kul. Många episoder i den här filmen går ut på kräks och så himla kul är det inte vare sig att se andra kräkas i närbild eller sitta och hulka själv i soffan.

Jag kan sammanfatta filmen såhär: jag garvade många gånger men inte åt allt och jag fick inga nya idéer som jag vill prova att genomföra själv. Det kanske inte BARA är Jackass-killarna som blivit äldre?

Filmens soundtrack går inte av för hackor. Jag har lagt in mina favoriter på den här listan. Fyll gärna på med dina filmmusikfavoriter.

Publicerat

En glad påsk: Nördskolan

Jag är inte särskilt religiös men tillhör ändå dom som tycker det är aningens underligt att ägghalvor och chokladkaniner blivit representanter för påskhelgen i allmänhet och Jesu lidande i synnerhet.
Å andra sidan ger det mig carte blanche att låta skitdumma komedier bli påskens tema här på bloggen, med stenhård betoning på skit.

Påskhelgens tre filmer är så långt ifrån högkvalitativt filmskapande man kan komma men, jag måste lägga till ett MEN här, dom är inte helt utan förtjänster. Om ett gott skratt förlänger livet så har jag efter att ha sett dessa filmer förlängt mitt liv med åtminstone ett par-tre månader och DET kan aldrig vara dåligt.

Påskaftonens komedi heter Nördskolan. Att vara kille och bli klassad som nörd är inte särskilt svårt, det är alldeles tydligt. Det räcker med att ha det jobbigt med att få tjejer, att bo hemma hos mamma för länge, att vara för mesig på jobbet, att vara gift med en alltför stark fru, att helt enkelt bara vara för snäll – eller att se ut som Moby.

Billy Bob Thornton spelar Doktor P, läraren på Nördskolan som ska lära vuxna mespojkar att bli män och han har dom mest okonventionella metoderna att lyckas. Paintballkrig, fuskdejter med stor svart man i blond peruk (Michael Clarke Duncan såklart), dejt-fusklappar (lie, lie and lie som more) och ett ständigt mantra att killarna ska känna sig som lejon för att få det (eller den) dom vill ha.

Roger (Jon Heder) har lite svårt med hela grejen. Han ses som en Nörd med stort N men det enda han egentligen behöver är liiite bättre självförtroende, då skulle både trakasserierna på jobbet minska OCH han skulle våga fråga grannen Amanda om en dejt. Men hur macho-Lasse kan en kille känna sig som åker runt på en P-lisa-permobil och lappar bilar hela dagarna?

Den här filmen är inte helt oäven, jag skrattade gott ett par gånger och log desto mer. Jon Heder och jag klickar inte nämnvärt men visst funkar han, han ser precis så dum ut som han ska för att få sitt gage. Sarah Silverman och Ben Stiller har små men pricksäkra biroller och Billy Bob Thornton är stenhård och sliskig på en och samma gång. Filmen hade sina poänger även om JAG aldrig kan fatta det negativa sambandet mellan ordet nörd och att vara snäll.

I min värld kan snällhet aldrig vara nördigt. Det kanske är så att ”du är en nörd” är den finaste komplimang man kan få?

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

OMBYTTA ROLLER

Har du svårt för svordomar och andra fula ord? I såna fall skulle jag råda dig att klicka dig vidare in på någon frikyrklig låtsas-borgerlig modeblogg istället för ett par centimeter längre ner kommer det fullkomligt VINA okvädningsord.

Fortfarande kvar?

Okej.

Hur i hela förbannade helvete kunde jag tycka att Ombytta roller var kul när den kom? Hur FAN var jag funtad som skrattade åt den här skiten? Vuxna rika gubbjävlaluder som roar sig på andra människors bekostnad, som hittar på ”experiment” med andras liv för sitt eget vridna nöjes skull, enbart för att dom kan, för att dom har stålars nog att köpa andra. Är det nåt att garva åt?

Jag tyckte filmen var inte bara rolig utan även smart och tankeväckande när jag som tonåring såg den (jag har hittat anteckningar och dessa brinner nu i en plåtskål i köket). Rikisen som blir tvingad att byta plats med den småkriminelle hemlöse och *huuuulk* nu känner jag att gårdagens middag är på väg upp. Det är surt i hela halsen.

Dan Aykroyd som Louis Winthorpe III är BARA ocharmig, Eddie Murphy som Coleman är inte kul på en fläck och gubbarna Duke & Duke (Ralph Bellamy och Don Ameche) skulle jag vilja stoppa ett varsitt äpple i truten på och lägga upp på julbordet och sen glömma kvar till flugornas och larvernas stora mellandagsglädje.

N-ordet används stenhårt av dom två vita gubbjävlarna – både med ett g och två – såpass ofta att det får vilken civiliserad nutids-människa som helst att skämmas (barnen satt med stora ögon i soffan och sa ”MEN SÅDÄR FÅR MAN JU INTE SÄGA!”) och filmen uppvisar en kvinnosyn som andas förra sekelskiftet. Hora (Jamie Lee Curtis) eller pidestalmadonna (Kristin Holby), allt däremellan är icke existerande.

Det här är en ”komedi” med en tydlig bäst-före-dag. Var den inte förr så var den absolut 80-talet sista dag – fast det kunde lika gärna ha varit 1931.

Mitt betyg när jag såg den 1985:

 

 

Mitt betyg 2011:

(Och nu är jag snäll. Solen skiner, jag är ledig och det är lördag.)

Publicerat

Date movie

Precis som Scary movie hånar och häcklar, vänder och vrider på skräckfilmsgenren gör Date movie detsamma fast med romantiska komedier.

Om man är över 15 år gammal och gör ett aktivt val att se denna typ av film måste man antingen:
1. vara på ett bubbelgumsfnissigt humör
2. vara salongsberusad och/eller övertrött
3. ha ett glatt kompisgäng hemma där alla känner för att se något pubertalt hjärndött
4. aldrig lyckas komma över kiss-och-bajs-humor-stadiet

När jag såg Date movie lyckades jag pricka in både punkt 1 och punkt 4 och det räckte mer än väl för att få en ganska trevlig stund framför TV:n.

Det är ju dumt så det förslår, det är ytligt, enahanda, larvigt, blåst och bitvis så lågt och under bältet att jag blir lite rädd för mig själv när jag faktiskt skrattar åt eländet men vissa bitar, vissa scener är så roliga att jag inte ens skäms. Jag tänker på scenerna med den något annorlunda katten och speciellt den när nämnde katt sitter på muggen.

Alyson Hannigan (som jag mest känner igen från American Pie-filmerna) som Julia, Adam Campbell som Grant Funkyerdoder och Tony Cox som relationsrådgivaren Hitch gör det absolut bästa dom kan av sina manuskript.

Jag kan inte för mitt liv tycka att detta är en BRA film, men precis som McDonalds ibland duger för att mätta en kurrande mage så har denna typ av film ett absolut existensberättigande.

Publicerat

When in Rome

Nu gör jag det lätt för mig men jag gör det av pur beundran.

Jag hittade nämligen en av dom roligaste film-recensionerna jag någonsin läst för ett tag sedan och nu har jag sett filmen. När jag sen skulle skriva ihop något som toppade den där recensionen började jag bara garva för det går inte, det är fan omöjligt.

Så varsågod. Det här är en recension av När man är i Rom (When in Rome) skriven av Caroline på Nöjesguiden.

”När man är i Rom kan vara det vidrigaste jag har sett. Den innehåller allt som är dåligt med filmindustrin och livet. Det börjar med ett extremt reducerande av människor.

Alla på två ben får bli stereotyper, tjocka, roliga kompisen, stornästa svartklädda konsttjejen, kåta italienaren, barska chefen, känslig-på-insidan-hunken, och som grädden på moset, den smalaste vinner, en blond Kristen Bell med barnhöfter som har blivit bränd för många gånger och som filmen nu handlar om. Bell, från tv-serien Veronica Mars, en tjej med oidipala komplex som bor med sin dekade polisfarsa och löser mord på ett präktigt osexigt sätt, fast hon bara går i high school, är en av de värsta skådisar 2000-talet har fört fram.

Det finns inte utrymme för att förklara hur kass den här filmen är. Men ni kan få en hunch: Ni vet, den världsberömda scenen i Fellinis Det ljuva livet, när Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi? Den här filmen gör en hommage till den, nej, en kopiering, med anorektikern Bell som snurrar runt och badar i klänning.

Jag hatar den här filmen. Sättet att gestalta relationer, byggandet på den kapitalistiska förslavade lögnen om att meningen med livet (för kvinnor) är att gifta sig med någon välbyggd. Alla är så osexiga och dumma i huvudet. Man får lust att rusta upp EU och förbjuda amerikaner att äntra utan kunskaps- och kulturtest.”

För att lägga till några egna ord: Don Johnson som åldrats med värdighet (och välutbildad plastikkirurg med full syn till skillnad mot så många andra i Hollywood) har en liten roll som han förvaltar väl. Angelica Huston ger en kaksmula tyngd till historien och vill du prompt se Kristen Bell (som jag inte tycker är fullt så dålig skådis som recensenten ovan), se Forgetting Sarah Marshall istället. Den har både hjärta och hjärna till skillnad från denna larviga parentes i filmhistorien.