Harry Brown (Michael Caine) är en pensonerad före detta marinsoldat. I sakta mak följer han sin fru Kath som ligger för döden och för att skingra tankarna spelar han schack med bäste vännen Leonard.
Båda männen bor i ett område där ungdomsgäng tagit lagen i egna händer. Det mördas, hotas, drogas öppet och för fullt och Leonard blir till och med trakasserad i sitt eget hem. Han bestämmer sig för att beväpna sig och visar Harry jättekniven som han införskaffat.
Så dör Kath och Harry blir ensam på riktigt. Bara dagar efter begravningen ringer det på dörren och polisen Alice Frampton (Emily Mortimer) stiger in. Hon har dåliga nyheter. Leonard har blivit mördad.
Harry Brown är en film om moral och brist på sådan. Det är en film som dels rör upp riktiga grottmanskänslor (ja, grottkvinnekänslor också bitvis), dels får mig att vilja somna. För det är en långsam film som inte ska ses när man egentligen borde sova för risken är större att man vaggas in av John Blund är vaknar till liv av hederlig action, för hederlig action existerar inte här. Här går det bara saaaakta.
Harry Brown som person är i långa och många stycken väldigt lik Clint Eastwoods karaktär Walt Kowalski i Gran Torino. Länge, länge trodde jag det var i princip samma film. Men det är det inte. Där Gran Torino växer och blir en film som stannar kvar där krymper Harry Brown och blir en brunbeige gubbarulle utan själ.
Men jag somnade gott efteråt.
