Kategori: effektaction

Publicerat

World Invasion: Battle Los Angeles

Jag vet inte varför men när jag tittar på World Invasion: Battle Los Angeles kommer jag på mig själv sittandes och gnola på den gamla barnvisan ”När lillan kom till jorden”. Det är inte ett särdeles bra betyg åt en actionfilm av denna kaliber.

Jag nynnar liksom inte som man ska. Istället för textraden ”När lillan kom till jorden det var i maj när göken gol sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol” så gnolar jag ”När aliens kom till jorden det var vid påsk när solen sken och Eckhart visar upp mer än vä-ä-ältränade ben”. Jag tror nämligen jag är lite kär i Aaron Eckhart efter hans intsats i Rabbit hole.

Ja, det är konstigt, jag är själv förvånad då Eckhart i min värld (den värld jag så tryggt levde i INNAN jag såg Rabbit hole) inte är vare sig manligare eller hetare än en huggkubbe som glömts kvar mitt på en leråker över sommaren. Må hända en huggkubbe med fitthaka, men ändå.

Flera gånger sitter jag och tänker att han måste vara korkad som lämnat sin fina och sorgsamma Nicole Kidman-fru för att istället jaga aliens på L.A´s gator. Sen slår jag mig själv över tinningen så hjärncellerna hamnar rätt igen.
”Fiffi, det ÄR JU INTE SAMMA FILM, det är inte ens en uppföljare. Den heter inte World Invasion: Battle Rabbit hole, kom iiiigeeeeen”, säger jag till mig själv och suckar högt samtidigt som mannen bredvid mig mumlar nåt om ”Ååååååh, är det härliga Jerry Bruckheimer som ligger bakom den här kanonrullen kanske?”

Enligt mina efterforskningar på Imdb har han inte ett enda finger med den här filmen att göra men visst är det en omisskännlig ”Bruckheimer-känsla” över filmen och visst är han ofattbart lik Björn Ulveaus?

World Invasion: Battle Los Angeles hade kunnat vara en riktigt bra läskiga-aliens-invaderar-världen-rulle, det hade kunnat vara en känslostorm a la vilken härlig katastroffilm som helst men nej, det funkar inte på mig. Filmen är inte spännande alls, storyn är lövtunn, effekterna okej men inte mer och jag får ingen känsla för någon av karaktärerna, mer än Eckhart då, eller Aaron som jag kommer kalla honom från och med nu.

Michelle Rodriguez är både snygg och tuff men har fastnat på nån enkelriktad kombat-kvinna-väg som jag gärna skulle se att hon gjorde en handbromsvändning bort ifrån. Jag är övertygad om att hon kan mer än att ständigt aspirera på titeln som Årets covergirl för tidningen Guns&Ammo.

Näe, usch, jag säger det här med en gäspning, en rysning och en uppriktigt ledsam blick: Fy fan viiiiilken besvikelse!

Publicerat

TRON

Att Disney stod bakom en film som Tron var om möjligt ännu mer udda 1982 än det verkade vara med Tron Legacy 2010.

Å andra sidan känns hela 80-talet som en riktig downperiod i Disneys historia då det faktiskt bara gjordes fem tecknade filmer varav egentligen bara en blev en hit: Den lilla sjöjungfrun 1989 (dom andra var Micke och Molle 1981, Taran och den magiska kitteln 1985, Mästerdetektiven Basil Mus 1986 och Oliver & gänget 1988).

Att se Tron efter att ha sett Tron Legacy är egentligen inget tokigt alls. Mycket av dom supercoola effekterna från nya filmen fanns med redan i den gamla, motorcykelrejset för att ta ett exempel. Det blir nästan som att titta på en rörlig snabbskiss av scenografin från Legacy för det känns som att alla idéer fanns redan då men tekniken att göra dom rättvisa saknades. Filmen har ett helt unikt bildspråk, färgerna är helt galna och jag kan inte göra annat än att leende njuta av hela upplevelsen.

En ung Bruce Boxleitner och en väldigt ung Jeff Bridges spelar samma roller då som nu och Boxleitner är blingad med filmhistoriens kanske fulaste glasögon. Regissören Steven Lisberger skrev manus till både denna film och uppföljaren men är annars mest känd för att ha regisserat ”storfilmen” Trassel i tropikerna med John Cusack från 1987 (ja, jag har sett den och nej, jag tänker inte recensera den och jag kan hitta på mängder av anledningar till det beslutet).

Tron som film betraktad är charmig som få. Jag kan riktigt se framför mig hur folket bakom filmen gick loss i stans galnaste brainstormingsmöte och spånade och kastade ur sig idéer som vilken normal människa som helst hade besvarat med ”Men hur tänker du nu? Det där gåååår ju inte”.

Men det gick och det går och jag hoppas att så många som möjligt från detta möte var i livet när Tron Legacy hade premiär. Tänk att sitta i biosalongen och tänka ”det var jag som kom på det där….och det där….och DET DÄÄÄÄR!”

Publicerat

TRANSFORMERS

Uforobotar finns. På riktigt. Jag lovar.

Jag har alltid varit säker men efter att ha sett Michael Bay´s version av Transformers är jag fullkomligt bombsäker.

Det finns Autobots. Det är dom goda robotarna, dom färgglada, dom beskyddande. Decepticons är elakingarna, dom mörka, svartgrå som vill sätta hela universum i skiten. Både Autobots och Decepticons letar efter kuben, prylen som är dess skapare och i jakten på den gör att dom hamnar hos oss på jorden. Hos oss på jorden finns även Decepticons ledare Megatron som gömts nedfrusen i ett bergrum ihärdigt övervakad av amerikansk militär sen många herrans år.

Men självklart funkar det inte att göra intrång i vår värld och se ut som stora robotar, hur skulle DET se ut, hur rädda skulle vi inte bli? Übersmarta robotar kan såklart transformeras, göra om sig själva till andra saker. Fordon till exempel.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är en rätt vanlig kille. Hans drömmar kretsar kring en egen schysst bil och en snygg tjej och man kan säga att bara en liten stund in i filmen får han full pott: en knallgul sportbil som lever sitt eget liv – och Megan Fox.

Den gula bilen visar sig vara autoboten Bumblebee som blir Sams egen skyddsängel, en ängel vars tjänster han behöver oftare än vad som egentligen är nyttigt för en vanlig liten snubbe. Sams farfar var nämligen den som upptäckte Megatron för lääänge sedan. Decepticonisarna vet det och tror att Sam kan leda dom till kuben.

4 juli 2007 var en milstolpe i min biohistoria. Det var den dagen Transformers hade premiär och jag satt på rad 4 i mitten med ståpäls, våta ögon och 300 i puls.
När Megatron väcks till liv och med mullrande basröst säger: ”I am Megatron” och det dundrar och tjoffar och går sönder saker, då tänkte jag en filmupplevelse kan inte bli bättre än såhär. Sååå maffigt!

Hela filmen är sjukt snygg, effekterna är så pedantiskt gjorda att det är svårt att tro att figurerna inte finns på riktigt. Ljudet är glasklart, rollbesättningen är klockren och jag är så barnsligt förtjust i det här att jag saknar ord, jag kan inte fler superlativ, jag är bara lyrisk.

Transformers är en heltigenom perfekt effektactionfilm. Heeeelt perfekt.

Transformers:

 

Transformers 2 – Revenge of the fallen:
Det här är ingen film jag tänker recensera. Den är inte jämförbar med första filmen på något enda sätt och visst, den går att se, men se den då för vad den är: en halvdan uppföljare som stavas MJÖLKKOSSA.

 

Transformers 3 (i 3D) ska enligt ryktet ha premiär under 2011 men utan Megan Fox. Patrick Dempsey, Frances McDormand och John Malkovich är castade – och Shia LaBeouf såklart.