En ganska snäll man

På initiativ av självaste Plox ska filmåret 2010 sammanfattas. Nu går det ju dessutom att göra en rättvis lista eftersom dom sista höjdarna från föregående år haft premiär.

Det här är mina personliga favoriter från 2010 i noga uträknad rangordning baserad enbart på magkänsla och mängden lyckorus som jag känner när jag tänker tillbaka på filmupplevelsen. Klicka på filmtiteln för att komma till recensionen.

[Listan uppdaterades 2014-08-02 pga att två 2009-filmer felaktigt hamnat på detta år. Nu är felet åtgärdat.]

10. Dear John
(Regi: Lasse Hallström)

Det här är otippat, jag vet. En romantisk snyftare med en fåordig muskelnisse i huvudrollen och Lasse Hallström bakom kameran har letat sig upp på förra årets bästa-lista och det beror på en sak: en berättelse som berör mig ända långt in i magen. Och Channing Tatum. Det kan bero mycket på Channing Tatum.

9. Rabbit Hole
(Regi: John Cameron Mitchell)

Det här är filmen som fick upp mina ögon för Aaron Eckhart. Han gör en otroligt fin skådespelarinsats. Att Nicole Kidman är alldeles lysande ser jag mer som en självklarhet.

8. I saw the devil
(Ang-ma-reul bo-at-da, Regi: Kim Jee-woon)

Här är det no mercy. Hemskt är det, hemskt hela vägen men OJ så jäkla bra det är och Min-sik Choi ÄR ett skådespelarunikum.

7. En ganska snäll man
(En ganske snell mann, Regi: Hans Petter Moland)

Den norska filmen om en lång snäll Stellan Skarsgård var en riktig överraskning för mig i all sin smutsighet, i all sin fulhet, i all sin mänsklighet. Vardagsrealism with a twist of motorolja, liksom.

6. Remember me
(Regi: Allen Coulter)

Det är synd att Twilight-Robert Pattinson har blivit kuttersmycket för denna film för Remember me är så himla mycket mer än så. Jag gick från att tro att jag skulle se en formidabel bajsrulle till att tokhylla denna som en av förra årets absolut största överraskningar och ja, så kan det gå ibland. Det är lika härligt varje gång det händer.

5. Please give
(Regi: Nicole Holofcener)

Nicole Holofceners finurliga, roliga, mysiga och tankevärda familjedrama fick mig på tok-fall. Den här filmen kan värma upp en liten norrländsk by en hel vecka i januari.

4. Shutter Island
(Regi: Martin Scorsese)

Kombinationen Leonardo DiCaprio och Martin Scorsese blir oftast bra men aldrig förr har det blivit LIKA bra som med Shutter island. Jag satt som på nålar. Det här var en oliiiiiiidligt spännande film.

3. Hämnden
(Hævnen, Regi: Susanne Bier)

Micke Persbrandt isblå ögon mot afrikansk solvarm sand. Mobbade små pojkar som vill gott men gör ont. Frågor om var den personliga gränsen går, när är det nog, går som en röd tråd genom filmen som är en välförtjänt oscarsvinnare och en riktig storfilm.

2. Blue Valentine
(Regi: Derek Cianfrance)

Det är sällan relationer och/eller gifta par känns hundraprocentigt trovärdiga på film. Det är alltid nåt som känns krystat eller påklistrat eller helt enkelt bara fel. Michelle Williams och Ryan Gosling skulle mycket väl kunna vara ett par i verkligheten och berättelsen om deras kärlek och liv hade lätt kunnat göras som en dokumentär. Det är inte alltid vackert och inte alltid guld och gröna skogar. Det är precis som för oss vanliga dödliga alltså.

1. TRON: Legacy
(Regi: Joseph Kosinski)

Hur skulle jag kunna göra annat? Hur skulle jag kunna placera någon annan film som etta när Tron Legacy är den enda film inte bara 2010 utan på flera år som fått mig att gå fullständigt bananas i biofåtöljen. Jag kunde inte sitta still, jag kunde inte sluta le och inte heller sluta fnissa hysteriskt, jag kan inte sluta lyssna på filmmusiken och jag skulle gärna se att filmen gick på repeat i DVD-spelaren.

Jag är fortfarande helt dyngkär i Tron Legacy och jag tror det är en kärlek som kommer hålla i sig ett tag till.

Och ja, det kommer en dag när jag ska sluta tjata om den.
Jag lovar.

Bubblare: Biutiful, Never let me go, Rubber, Kick-ass, För kärleken, The town och Black Swan.

Fler filmbloggare som listat sina favoriter från 2010 är Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, Filmitch, Jojjenito, Flmr, Movies-Noir och Filmnight.

”Jag har gjort ett par väldigt bra filmer och ett par väldigt dåliga filmer och en massa mediokra filmer. Jag ångrar inga, inte ens de sämsta. Man kan inte alltid pricka rätt men man kan i alla fall göra det bästa möjliga av situationen. Som livet självt litegrann. Man ska se framåt, med nyfikenhet och entusiasm” säger Stellan Skarsgård under en intervju i samband med Berlins filmfestival tidigare i år.

Han fortsätter:

”Igår kom en kvinna fram till mig och sa att till och med i Dogville hade hon gärna gått i säng med mig. ”Men den här filmen gjorde mig helt torr!” Allt är hästsvansens fel!”

Man kan skriva spaltmeter om Stellan Skarsgårds roll i En ganska snäll man. Ett är att någe vidare snygg är han inte och han klär definitivt inte i tunn, lång bikertofs. Ett annat är att just i den här rollen ska han inte vara snygg. Han ska se ut som en man som suttit länge i finkan och nyss kommit ut och det är precis det han gör, varken mer eller mindre.

Stellan Skarsgård har en genialisk förmåga att ta fram intressanta personlighetsdrag även hos väldigt beiga karaktärer och i lag med den norske regissören Hans Petter Moland får han alla chanser till det. Dom jobbade tillsammans även i filmerna Aberdeen och Zero Kelvin men det är med denna som det enligt mig klickat till både in absurdum och perfektum.

Skarsgårds Ulrik är ingenting mer än en ganska snäll man med ett mörkt förflutet. Han vill leva ett enkelt hederligt liv men dras in i skit av sina forna gangsterpolare för han är för snäll för att säga nej. Han ligger med sunkiga kvinnor med smutsiga trosor för att dom vill, han själv vill mest bara vara snäll och ställa upp. Men som den ganska snälla man han ändå är så har han en gräns för vad han kan se och vad han tål utan att reagera.

En ganska snäll man är en film som med en underfundig handling knallar på i ett behagligt tempo och med jämna mellanrum blixtar till med oneliners så fyndiga att jag skrattar högt. Filmen ger mig en varm känsla i magen som inte försvinner och jag sitter och tittar på eftertexterna utan att se bokstäverna, jag bara tänker. Drömmer. Fnissar lite.

Snart ser vi Stellan Skarsgård som Martin Vanger i den första amerikanska Millenium-filmen The Girl with the Dragon Tattoo och jag tycker det är så väldans synd att vi inte får se Stellan Skarsgård i fler svenska filmer. Han skulle höja kvaliteten på många filmer bara genom sin närvaro men vad bristen på svenska Stellan-filmer beror på svarar han bäst på själv:

”Jag får inte de erbjudanden jag får utomlands. Det finns ingen Moland eller von Trier i Sverige som har de intressanta jobben. Och så ser jag inte så bra ut i poliskläder.”

Du kan se filmen direkt på Headweb. Hyr den genom att klicka här.

Kategori: En ganska snäll man

FILMÅRET 2010