Kategori: en riktigt mysig må-bra-film trots allt

Publicerat

Veckans Gosling: LARS AND THE REAL GIRL

Lars (Ryan Gosling) är en kuf. Han är en såndär udda snubbe som man kan se i små byar, en sån som bor hemma hos mamma i det grå eternithuset tills mamma dör och han ärver huset och sen bor han kvar där med sjutton tufsiga katter och kanske en stor hund tills han själv dör och under hela denna tid har han endast ägt EN täckjacka vilken aldrig känt doften av Ariel.

Nu bor inte Lars hemma hos sin mamma för hans mamma har varit död länge. Lars bor i sin brors garage och både hans släkt och arbetskamrater börjar känna oro för att han ”aldrig träffar nån”. Så gör han det och inte ens då blir det bra.

Lars träffade sin Bianca ”på internet”. Det är visserligen sant men ses inte som särskilt normalt av invånarna i byn eftersom Bianca är en uppblåsbar Barbara som visserligen har ”anatomiskt korrekta funktioner” men som trots allt är gjord av plast (okej, hon är ingen Barbara, den korrekta benämningen är Real Doll).

Lars bror och svägerska (Emily Mortimer) blir oroliga och tror att Lars lider av vanföreställningar. Doktor Dagmar (Patricia Clarkson åååå vad du är bra!!) tar sig an Lars och lyckas få byborna att spela med och på så sätt komma innanför skalet på Lars.

Bianca välkomnas nu med öppna armar i den lilla stan och behandlas som vem som helst. Fru Gruner konstaterar högt och krasst i kyrkorådet att det är väl inte konstigare än att fru Schindlers systerson gav alla pengar till en UFO-klubb eller fru Petersens kusin som klär sina katter i små klänningar.

Lars and the real girl är en liten anspråkslös film som på ett fint och humoristiskt sätt tar upp rätt svåra frågor. Rädslan för närhet kontra oviljan att vara ensam kontra paniken i att bli lämnad är frågor så allmängiltiga att dom riskerar att bli banala men skrapar man på ytan så inte fan är det banalt. Det är kärlek, det är stort – det är livet.

Ryan Gosling är för övrigt HELT FANTASTISK i den här rollen! HELT FANTASTISK är han i sina urtvättade loppiskläder och varenda liten känsloyttring sitter som en smäck. Han kör runt med sin Bianca av plast i en rullstol och jag önskar inget hellre än att han fick slösa all sin kärlek på någon som kunde ge honom lika mycket tillbaka men nej…det är Bianca han vill ha. Det finns en speciell scen när han dansar lugnt för sig själv på en fest (53 minuter in i filmen) med stängda ögon och ser ut att vara helt inne i sin egen värld. Den scenen är helt magisk!

Sa jag att han är FANTASTISK?

Här finns filmen.

Publicerat

En ganska snäll man

”Jag har gjort ett par väldigt bra filmer och ett par väldigt dåliga filmer och en massa mediokra filmer. Jag ångrar inga, inte ens de sämsta. Man kan inte alltid pricka rätt men man kan i alla fall göra det bästa möjliga av situationen. Som livet självt litegrann. Man ska se framåt, med nyfikenhet och entusiasm” säger Stellan Skarsgård under en intervju i samband med Berlins filmfestival tidigare i år.

Han fortsätter:

”Igår kom en kvinna fram till mig och sa att till och med i Dogville hade hon gärna gått i säng med mig. ”Men den här filmen gjorde mig helt torr!” Allt är hästsvansens fel!”

Man kan skriva spaltmeter om Stellan Skarsgårds roll i En ganska snäll man. Ett är att någe vidare snygg är han inte och han klär definitivt inte i tunn, lång bikertofs. Ett annat är att just i den här rollen ska han inte vara snygg. Han ska se ut som en man som suttit länge i finkan och nyss kommit ut och det är precis det han gör, varken mer eller mindre.

Stellan Skarsgård har en genialisk förmåga att ta fram intressanta personlighetsdrag även hos väldigt beiga karaktärer och i lag med den norske regissören Hans Petter Moland får han alla chanser till det. Dom jobbade tillsammans även i filmerna Aberdeen och Zero Kelvin men det är med denna som det enligt mig klickat till både in absurdum och perfektum.

Skarsgårds Ulrik är ingenting mer än en ganska snäll man med ett mörkt förflutet. Han vill leva ett enkelt hederligt liv men dras in i skit av sina forna gangsterpolare för han är för snäll för att säga nej. Han ligger med sunkiga kvinnor med smutsiga trosor för att dom vill, han själv vill mest bara vara snäll och ställa upp. Men som den ganska snälla man han ändå är så har han en gräns för vad han kan se och vad han tål utan att reagera.

En ganska snäll man är en film som med en underfundig handling knallar på i ett behagligt tempo och med jämna mellanrum blixtar till med oneliners så fyndiga att jag skrattar högt. Filmen ger mig en varm känsla i magen som inte försvinner och jag sitter och tittar på eftertexterna utan att se bokstäverna, jag bara tänker. Drömmer. Fnissar lite.

Snart ser vi Stellan Skarsgård som Martin Vanger i den första amerikanska Millenium-filmen The Girl with the Dragon Tattoo och jag tycker det är så väldans synd att vi inte får se Stellan Skarsgård i fler svenska filmer. Han skulle höja kvaliteten på många filmer bara genom sin närvaro men vad bristen på svenska Stellan-filmer beror på svarar han bäst på själv:

”Jag får inte de erbjudanden jag får utomlands. Det finns ingen Moland eller von Trier i Sverige som har de intressanta jobben. Och så ser jag inte så bra ut i poliskläder.”

Du kan se filmen direkt på Headweb. Hyr den genom att klicka här.