Kategori: Ewan McGregor

Publicerat

Music maestro: Topp 5 musikfilmer

Martin som har bloggen Royale with cheese har dragit igång en uppmaningsutmaning som han kallar Music maestro.

Uppdraget var att lista sina topp 5 musikfilmer, där det enda kravet var att filmerna på något sätt skulle vara musikrelaterade (fri tolkning på detta).

För mig är musik i film ett sätt att förstärka en känsla och även om det inte är en musikfilm så är filmmusik otroligt viktigt. Dom fem klippen jag valt till min lista innehåller musik från fem kanonfilmer som gör mig sinnesmaxad på fem olika sätt.

1. Ewan McGregor och Nicole Kidmans fantastiska medley från Moulin rouge.

Det här är känslan att vara nyförälskad, insikten om att bara vi är tillsammans så kan vi skapa magi och den brutala vetskapen om att det är en kärlek dömd att sluta i olycka.

2. Jude Law och Matt Damon jazzar loss i The talented Mr Ripley.

På ytan är det varmt, mustigt och hjärtligt. På insidan är det grönt av avundsjuka och svart av lögner och jag kan med lätthet känna paniken komma bubblande.

3. Slipping through my fingers från Mama Mia.

En påminnelse om livets gång, om att liten blir stor, om nostalgi, om att se sin lilla flicka växa upp och inse att jag är precis som vilken blödig patetisk gråtmild morsa som helst.

4. Rammstein med Mein hertz brennt från Lilja 4-ever.

Denna låt är början och slutet på en av dom starkaste svenska filmer som gjorts. Alldeles oavsett mitt sociala samvete så tänder låten en eld i solar plexus på mig, jag blir en mental Ingo med boxarhandskar av taggtråd och jag avskyr att jag lever i en värld där det finns män som med en hundring på fickan kan, gör och vill köpa sex av utsatta barn.

5. Vad nöjd med allt som livet ger.

En bästa vän kan man hitta där man minst anar det. Titta bara på björnen Baloo och Mowgli i Djungelboken. Vem vet vad som kan hända bakom nästa hörn? Jag kanske kan få äta myror?

Publicerat

I LOVE YOU PHILLIP MORRIS

Steven Russell (Jim Carrey) är en stadgad familjefar, gift med Debbie (Leslie Mann) och poliskonstapel i stan där dom bor. Hans liv är på pappret rätt soft, i alla fall på ytan. Under ytan däremot lurar rader av lögner, så som det lilla faktum att han egentligen är bög.

Så blir han påkörd och bestämmer sig i den sekunden för att förändra sitt liv, att stå för vem han är, att sluta ljuga och istället göra något bra. Så han skiljer sig, flyttar till en ny stad med en ny partner vid namn Jimmy (Rodrigo Santoro).
Men Steven fortsätter ljuga, han ljuger på alla sätt han kan och bubblan spricker, han hamnar i fängelse och där träffar han Phillip Morris (Ewan McGregor) – hans som kommer att bli den stora kärleken i Stevens liv.

I förtexterna till filmen står det att handlingen är sann. Det tror jag är lögn. Det enda som är sant i detta manus är intentionerna att göra en annorlunda film och DET har filmmakarna lyckats med.

Både Jim Carrey och Ewan McGregor är trovärdiga bögar och dom är jättesöta tillsammans och hela filmen gör mig glad på nåt konstigt sätt, den är liksom tragikomisk som en Lars Norén-pjäs fast nedkladdad med fingerfärg i regnbågens alla kulörer.

Sen är Jim Carrey alltid Jim Carrey. Jag kan hans mimik och skådespel, det mesta har jag sett förut. Men det gör inget. I love you Phillip Morris är ingen Ace Ventura eller Yesman. I love you Phillip Morris är mer en härlig smet av Brokeback mountain, O Brother, Where Art Thou?, En enda man och tvåtusen gula oljekritor.

Publicerat

THE GHOST WRITER

Världens cineaster är inte bortskämda med filmer signerade Roman Polanski direkt. Det är synd tycker jag men med tanke på Polanskis något turbulenta privatliv så antar jag att det inte finns så mycket utrymme till just filmande.

Men säkert som amen i kyrkan så kommer filmen ”Polanski” att dyka upp bara nåt år efter hans död (när det nu blir, gubben är född 1933) för det är få människor som har ett sådant levnadsöde som han, få som fått sin gravida fru mördad av Charles Manson för att ta ett exempel.

I The ghost writer får vi följa spökskrivaren (Ewan McGregor) som får i uppdrag att skriva den brittiska före detta premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer och i ren Agatha Christie-anda, eller Hitchcock för den delen, så radas skumma händelser och människor upp som ett pärlband och mitt i alltihop är spökskrivaren – och åskådaren – som ska försöka klura ut det hela.

Kruxet för mig är att det aldrig tänder till, det blir liksom aldrig nervkittlande. Jag förstår att det SKA vara spännande eftersom musiken ligger som en nojjig ljudmatta bakom allt som händer men nej, it doesn´t really do it for me.

Ewan McGregor är en jäkligt subtil skådespelare som med närmast pedantisk fingertoppskänsla närmar sig sina roller. Han är en mänsklig kameleont och kan spela i stort sett vad som helst, göra det bra men ändå pratar jag aldrig om någon film han varit med om som ”du vet den där med Ewan McGregor”. Aldrig. Och det är stort, att aldrig göra rollen större än filmen. Motsatsen till detta är överspelarnas överspelare Ben Affleck som kämpar som en gnu i motvind att bli ihågkommen som DEN ENDA skådisen i alla filmer han gör.

The ghost writer är definitivt en sevärd film där skådespelarna är en tajt ensemble och manus är välskrivet och klurigt. Men, som sagt, det är något som fattas för att jag ska gå igång på alla cylindrar. Kan inte sätta fingret på vad, men nåt är det.

Publicerat

THE MEN WHO STARE AT GOATS

Om man ser till rollbesättning, om man läser en sammanfattning av handlingen och om man ser till utformningen av filmaffischen så känns The men who stare at goats som urtypen av en Bröderna-Coen-film.
Fast det är den inte. Den är regisserad av Grant Heslov, en kille som man oftast ser som en trofast birollsfigur i filmer, till exempel mot Arnold i True lies och mot George Clooney i Good Night, and Good Luck, ett manus som dom för övrigt även skrev tillsammans.

I The men who stare at goats får vi följa journalisten Bob (Ewan McGregor) som letar efter ett scoop i någonstans Kuwait. Några månader innan gjorde han en intervju med en skum man som hävdade att USA´s militär tillämpade psykoloskisk krigsföring genom telepati och fokuserade blickar och att det fanns en man vid namn Lyn som var helt grym på detta.

Bob avfärdade mannen som ett totalt pocoloco men när han sitter på en restaurang nånstans i Kuwait och börjar samtala med en mustaschprydd amerikansk man vid namn Lyn (George Clooney) känns det som att sammanträffande så otroligt att Bob inte kan släppa det. Han hänger på Lyn som är ute på ”hemligt uppdrag” på väg mot Irak och ju mer Bob lär känna Lyn desto mer säker blir han: han är en sån man som kan döda en get bara genom att stirra på den.

Jeff Bridges upplever nån slags andra (tredje? fjärde?) vår vid fyllda 60 och Kevin Spacey har en liten med knasig roll och det är alltid en fröjd att se honom agera, precis som det är med George Clooney. I rollistan finns det endast en enda kvinna representerad, Bobs ex-fru som inte har en enda replik i hela filmen, men det slog mig inte förrän efteråt. Med såna här snubbar i rollbesättningen behövs liksom inga kvinnor för att få fason på grejerna.

Filmen sackar i tempo sista halvtimmen men är en grymt underhållande. Kul filmat och en skruvad handling som får mig att sitta som ett frågetecken genom hela filmen och bara undra hur tusan det ska sluta.