Om dom som gjorde en målgruppsanalys för filmen Varannan vecka skulle ta ett foto på den ultimata skratta-igenkännande-och-skruva-sig-av-pinsamhet-i-bio-fåtöljen-biopubliksmänniskan så skulle motivet på fotot vara: JAG.
Eller nån som jag. Men i vilket fall i samma situation som jag. Åtminstone borde det vara så.
Jag såg filmen och jag är mållös. Nej, nu ljuger jag. Jag pratade ihjäl min kamrat C på vägen hem, då vi efter många om, men och nääääh kom fram till samma slutsats:
1. vi får sluta se svensk film när vi går på bio.
2. vi får sluta ha som mål att någongång se en BRA svensk film på bio.
3. bland det värsta som finns är att gå på en offentlig toalett efter någon som räserbajsat och inte gjort rent efter sig.
4. fy fan va jobbigt det är att gå på en svensk film som fått riktigt bra recensioner och tro att det är ett ”säkert skratt-kort” och sen sitta där och ändå inte fatta nånting alls.
För precis så var det.
Varannan vecka har absolut ingenting med varannanveckasliv som förälder att göra. Den handlar om…..??? No idea. Sorry. Sjuttioelva icke trovärdiga trådar som aldrig sammanflätas med en Cecilia Frode som har samma jävla fula jeans genom hela filmen (med några konstiga rynkor framtill på jeansen, som jag inte vet om det beror på att skärpet satt för hårt eller för att dom helt enkelt bara var ett par jävla fula jeans), bröderna Herngren som spelar bröderna Herngren, konstiga miffobarn (jag menar, vilken 12-åring i världshistorien har en HEL pyjamas? En sån där överdelen och underdelen sitter ihop med typ dragkedja eller knappar. Himmelblå dessutom.) och där ALLA pratar sakta och släpig svenska.
”jamen jag känner såhär…åh, det här blev ju inte riktigt som jag hade tänkt det, jag känner att det inte känns så bra för mig, det känner jag…verkligen….ja det gör jag.”
Vännen C la av en rätt rolig rap ungefär en timme in i filmen. Det var värt biopengarna.
