Att vara den fjärde konkubinen i ett hem med den rike och mäktige Chen Zuoqian i centrum var ingen lätt nöt att knäcka för 19-årige Songlian (Gong Li). Dom andra kvinnorna verkar inte vilja ha henne där och i ärlighetens namn, Songlian vill inte heller vara där. Hennes far har precis dött och därmed saknar familjen en försörjare och Songlian ser ingen annan utväg än att avsluta studierna på universitetet och gå med på att bli bortgift med en rik man. ”Det är väl en kvinnas lott i livet”, säger hon i filmens första scen och hennes ögon säger allt om vad hon egentligen känner. En dröm om något större. En aversion mot alla ”måsten”. En sorg över att bli förminskad till ”en i mängden”?
Songlian kommer till sin herres residens, ett gigantiskt ställe med hushållspersonal och stora ytor. Utanför varje del av huset finns röda lyktor, lyktor som tänds för att alla ska kunna se hos vilken av kvinnorna herrn i huset tänkt spendera natten. Det gror en svartsjuka mellan kvinnorna, det konspireras, jävlas, tisslas, tasslas och hela tiden tar sig den ansiktslöse herren runt bland sängarna som en gigolo i natten.
Den ansiktslöse skriver jag och ja, det är så han visas i filmen. Eller inte visas. Jag som tittar får aldrig se hans ansikte och det är ett mycket smart drag av mästerregissören Zhang Yimou. Det här är kvinnornas film och som sådan känns den som en frisk fläkt speciellt för att vara en film gjord 1991 och som utspelar sig på 1920-talet. Den känns aktuell.
Jag tycker mycket om den här filmen. Jag tycker om Songlian, jag känner både för och med henne. ”Det är bara andedräkten som skiljer människor från spöken” säger hon och jag förstår hur hon menar. Det är inte ofta jag känner att jag förstår kvinnor i asiatiska filmer. Det känns som det är ljusår och tusentals planeter mellan våra världar. Men inte här. Konstigt nog.
Det här filmen är en del av 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.
När Spike Lee var en ung regissör var han förbannad. Han ville berätta historier men var samtidigt tydligt frustrerad och arg och det gjorde att han fick ur sig en hel del riktigt bra filmer men också en del alster som var onödigt – och irriterande – spretiga. Nu är Spike Lee 62 och har kanske kommit till en plats i sin yrkesutövning där han kan kosta på sig att vara både irriterad OCH nyanserad, både nyskapande och konventionell, både flummig OCH ha en röd tråd.
Finurliga övernaturligheter med Robert De Niro, Sigourney Weaver, Cillian Murphy och Elizabeth Olsen. Låter rätt okej va? Intressant rollista och den spanske regissören som gjorde Buried (med Ryan Reynolds) bakom spakarna. Rodrigo Cortés heter han. Allt känns fine så långt. Att filmen bara har sju år på nacken och att jag inte hört så mycket som en ekorre viska om den kanske borde få mig på andra tankar men nej, jag tror gott om filmen tills motsatsen är bevisad.
Richard Wershe Jr (Richie Merritt) är femton år och en riktig hustler. Tillsammans med sin pappa Richard Wershe Sr (Matthew McConaughey) går dom på en vapenmässa och unge Rick känner igen en falsk AK47:a hos en av vapenförsäljarna. Det slutar med att dom lyckas ”lura av” säljaren tre vapen till riktigt underpris, vapen som kom väl till pass därhemma när dom ser att systern passar på att ha ”skoj” i soffan med pojkvännen när resten av familjen är borta. Pojkvännen jagas således ut ur huset. Vapen brukar ha en bra förmåga till att få folk att fly för sitt liv.
