Kategori: filmrecensioner

Publicerat

SNACKA OM FILM #174 – ”Björncancer”

Avsnitt 174 av denna lilla podcast tar oss från Golden Globe till storslagna slag till litet familjedrama till 1300-talets Skottland till Otto Preminger till en grön liten – och otäck – bok. Vi pratar alltså om filmerna Under en öppen himmel (Wildlife), Outlaw King och Green Book samt hamnar i femtiotalet när det vankas Fånar som spånar. Således ett helt vanligt avsnitt. Lite hitan och lite ditan alltså.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

Publicerat

MOWGLI

 

Efter att ha sett Jon Favreaus Djungelboken i april 2016 tänkte jag att nu är det väl ändå nog, nu har väl den ultimata versionen av denna berättelse sett dagens ljus? Efter att ha sett Andy Serkis film Mowgli är jag benägen att säga att jag hade rätt där i Imax-salongen för nästan tre år sedan.

Mowgli är den mörkaste versionen av Djungelboken men också den…segaste. Jag kom aldrig in i den, jag brydde mig alls, Mowgli-pojken är toppen (Rohan Chand ftw!) och CGI:n är enastående – på nära håll. Vissa scener känns dock halvdana och slafsigt gjorda, speciellt när djuren springer omkring där i djungeln. Eller löper kanske det heter? Travar?

Benedict Cumberbatch är strålande som röster till Shere Khan, lillekillen är skön och det finns en hyena med som får mig att vakna till ut soff-koman, annars var det inte mycket i den här filmen som fick mitt blodomlopp att koka. Okej, man dör inte av att se filmen men det finns en del annat man kan göra istället. Koka sylt. Sticka handledsvärmare. Ta en powernap.

Publicerat

TRÄDGÅRDSGATAN

Linda (Karin Franz Körlof) och Peter (Simon J. Berger) är två drogmissbrukare som fallit för varandra. Med ett varsitt barn från tidigare relationer försöker dom hålla ihop både sig själva och kidsen som blivit ofrivilliga syskon mitt i härvan av brukande och det blir ingen långvarig relation men den sätter ändå spår hos dom alla fyra. Djupa spår och även sår, såna som är svårlagade även om år – många år – passerar.

Jag hyrde filmen på Itunes mitt i ett sug efter svensk ”snäll” film och det var kanske inte det bästa av drag. Jag har gjort bättre val i mitt liv, så mycket kan jag säga. Trädgårdsgatan är ingen munter pralin direkt och Gunnar Järvstads manus känns svårjobbat. Kanske hade historien gjort sig bättre i romanform, jag tror faktiskt det.

Ingen skugga ska falla på skådespelarnas insatser, alla gör sitt absolut bästa, det är snarare hur berättelsen visas på film som stör mig. Det hoppas, korsklipps, dåtid blandas med nutid ibland även i samma scen och det blir rörigt. Samma sak i en bok hade funkat bättre, i alla fall för mig och min hjärna.

Så, tyvärr, det här blev en film som hyrdes, sågs och glömdes inom en tvåtimmarsperiod (och då är filmen 1 tim och 50 min).

 

Publicerat

SUFFRAGETTE

Vissa filmer blir liksom inte sedda hur pass viktiga som än framstår som eller hur bra andra än tycker att dom är. Dagens film till exempel, Suffragette. Den kom redan 2015 och känns som en sån film jag som kvinna ska slänga mig efter. En ”måste-se-film” alltså. För mig var den dock inte en ”vill-se-film” så jag struntade i den samtidigt som jag skämdes lite för det. Jag borde ju…borde, borde, borde.

Äsch. Jag gillar verkligen inte ordet borde, än mindre ordet måste. Det är väldigt få saker man måste här i livet. Betala skatt och andas, det är väl det. Sköter man dom två sakerna funkar i alla fall basicgrejerna.

Men så kom dagen då jag faktiskt KÄNDE för att se Suffragette och då var jag snabb, då högg jag som en kobra. Hyrde filmen på Itunes och satte mig i soffan. Lutade mig lite. La mig ner. Drog upp filten till hakan och…somnade. Jättefort gick det märkte jag när jag väl vaknade och skulle fortsätta titta där jag slutade. Åtta minuter lyckades jag hålla mig vaken. Vid andra tittningen klarade jag fyrtiofem sen var det sömngrus i ögonen igen och den här gången var jag inte ens trött.

Det händer hemska saker framför mina ögon. Maud Watts (Carey Mulligan) jobbar på ett tvätteri i London och det har hon gjort sen hon var typ 12. Hon är 24 nu och mamma. Lille George är kanske 4, maken Sonny (Ben Whishaw) är äldre och helt slut i huvudet. Eller, i ärlighetens namn, han var säkert inte annorlunda än någon annan man i hans ålder, han fattade bara inte bättre. Mmmmm, precis, precis som ALLA ANDRA MÄN på den tiden som inte fattade bättre än att sexuellt ofreda sina unga anställda för att man kan, att vara mer rädd för vad andra ska säga/tycka om sin fru än vad man själv känner, att låtsas lyssna på kvinnor i grupp men sen ändå inte ge dom minsta makt.

Suffragetterna var en av dom få kvinnogrupperna i feminismens historia som försökte göra skillnad med hjälp av våld och deras inflytande kom  att bli enorm. Utan deras kämpande hade antagligen ingen av oss nutida europeiska kvinnor haft samma makt och möjligheter som vi har nu. Ser man filmen på det sättet är den givetvis bra. Historien tål och bör verkligen att berättas även om min kropp valde att ta en del naps under tiden.

Som helhet är filmen ett gediget hantverk, en bra historia, stabila skådespelare och lite tråkig. En kombination som inte är helt lätt att få ihop.

Publicerat

ROMA

Nu kommer jag svära i kyrkan och gå tvärt emot i princip hela filmtittarvärlden men jag tycker Roma var en dötråkig film.

Jag har otroligt svårt för detta anti-tempo, för alla dessa långa tagningar som följer rinnande vatten ner i en brunn, parkerande av en bil i ett litet för trångt garage, en blåsorkester som man i scenens början ser långt därborta och inser att innan någonting av värde kommer att hända måste orkestern komma ända fram i bild och gärna passera och då stannar blodet i kroppen och jag dör en smula av leda. Jag märker att det börjar klia på kroppen bara jag skriver detta. Det är nåt med denna typ av filmande man som filmälskare uppenbarligen ska uppskatta men jag gör inte det.

Den mexikanske mästerregissören och manusförfattaren Alfonso Cuarón har totat ihop en svartvit film med Netflix-pengar som handlar om ett hembiträde i Mexico City i början på 70-talet. Den klockar in på 2 timmar och 15 minuter och det är en spellängd som känns i baken även om jag sitter i min egen soffa. Det är också en film som fått biopremiär både här och där världen över för jag antar att Netflix inte på något sätt vill att denna film ska kunna diskvalificeras när det blir tal om Oscarsnomineringar.

En Netflix-film på Fina Galan, det skulle smaka hallonpaj det! Och ja, med tanke på den mängd ståfräs och flytningar filmen framkallat hos all världens filmrecensenter skulle det förvåna mig om Oscarsjuryn kan blunda för Roma. Cuarón har ju redan vunnit en Oscar för Gravity och nu ger han sig in i en berättelse som blir ett drama ”i det lilla” och som GIVETVIS är ögon-porr för alla fetischer av svartvita skuggor och taktila ytor. Att den blir nominerad för Bästa Utländska film borde inte ens ge pengarna tillbaka, frågan är om den tar sig in även på bigshoot-listan och blir nominerad som Bästa film – också? Omöjligt är det inte.

Trots min smärre dissning av filmen så finns det EN scen som jag bär med mig som ett väldigt fint filmiskt minne och det är en scen som innefattar en förlossning. Stor filmkonst och ett extremt snyggt hantverk bakom åkningar, icke-klippningar, skådespeleri, det lilla barnet, allt. Väldigt gripande scen. För övrigt var det inte min kopp thé. Alls.

Publicerat

Röd lördag: RED EYE

 

Att Red Eye blir första filmen ut i detta tema känns fullständigt naturligt för mig då det är en film jag tänkt se om i flera år. Cillian Murphy är en skådespelare jag alltid uppskattat på film men Rachel McAdams har jag inte förstått storheten med förrän dom senaste åren. Red Eye passar perfekt för en omtitt alltså, speciellt eftersom jag minns den som en superstark första halva och en något svagare andra.

Det här är en film som enkelt kan förklaras som en flygplansthriller i regi av Wes Craven men om man gnuggar lite hårdare på den öppnas faktiskt ett något mer intressant djup. Det är ”nåt” med det där att bli lurad som triggar mig, människor som utger sig för att vara en sak men som sedan visar sitt rätta tryne.

Rachel McAdams är Lisa Reisert, rikemansdottern och hotellbossen som sköter jobbet med kunnig och rättvis järnhand. Nu ska hon ut och flyga och hamnar i sätet bredvid den trevlige mannen hon stötte på redan i incheckningskön, Jackson Rippner (Cillian Murphy). Kan det vara som så att han har en hemlig agenda med att ”hamna” så nära Lisa som han gör? Samtidigt, han är ju så trevlig. Verkar vara snäll.

Det här är en film med fjorton år på nacken men ärligt talat, den skulle kunna vara gjord idag. Lisa Reisert är den typen av doer-kvinna som filmer nuförtiden kantas av men som var desto mer ovanligt förr. Det som också är ett plus för filmen (i alla fall i mina ögon) är att den är så pass mörk som den är. Den andas ”no mercy” och även om jag kan ana och tro hur den ska sluta så är jag aldrig helt säker. Således har den fungerande stakes och vad finns det att inte gilla med det?

 

 

.

Det här är alltså första filmen ut i 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar framöver kommer det dyka upp på ett eller annat sätt röda filmer här på bloggen och här kommer du kunna läsa vilka filmer jag skriver om.

Publicerat

Nytt lördagstema: RÖD LÖRDAG

Nytt år, nytt tema och denna gång blir det fokus på något helt annat än en specifik genre eller skådespelare. Den här gången har jag letat fram ett gäng filmer som har ordet RÖTT i titeln på ett eller annat sätt och utan att överdriva kan jag säga att det varit superlätt. Det finns nämligen MASSOR med filmer med kulören röd i titeln och det visade sig finnas en hel del som jag inte sett plus en del som jag HAR sett men inte skrivit om på bloggen (*host* The Thin red line*host*).

När ordet röd dyker upp i filmtitlar brukar det oftast härröras till blodrött eller att filmen utspelar sig någonstans i väst, typ Sovjet/Ryssland eller Kina men det kan ju också betyda att någonting i filmen faktiskt ÄR rött. Nåja, det kommer du märka, så småningom.

Så, från och med idag och ett antal lördagar framöver kommer det dyka upp texter om filmer med rött i titeln. Jag tror det går att gissa sig fram till en hel del av dessa men jag hoppas – och tror – att jag grävt fram några överraskningar också.

Filmer som passar in i temat men jag redan skrivit om (med reservation för att jag glömt någon):
Red (2007)
Red (2010)
Red Hill (2010)
Röd drake (Red Dragon, 2002)
Den röda vargen (2012)
Red Sparrow (2018)
Red Machine (2014)
Red Riding Hood (2014)
Den röda bokstaven (1926)
Red Road (2006)
Red State (2011)
Red Water (2003)
Kairos röda ros (1985)
The hills run red (2009)
Den röda filmen (1994)

 

Filmer jag skrivit om i temat:
Red Eye (2005)
En tjej i rött (A woman in red, 1984)
Deep Red (Profondo Rosso, 1975)
Red Dawn (2012)
Red Heat (1988)
Red Lights (2012)
Den röda lyktan (Da hong deng long gao gao gua, 1991)
Ett öga rött (2007)
Red Knot (2014)
Code Red (2013)
Red Sonja – Barbarernas hämnd (1986)
Den tunna röda linjen (The thin red line, 1998)
Red Wing  (2013)
Rött hav (Crimson tide, 1993)
Red Planet (2000)
Red´s Dream (1987)
Red Hook Summer (2012)
Red Joan (2019)

Publicerat

BLACK MIRROR: BANDERSNATCH

Men hallå, hallå Netflix, alltså, det här var ju ascoolt! En interaktiv FILM! Jag menar, hur många gånger har man inte suttit framför en film och tänkt att man skulle vilja bestämma åt vilket håll berättelsen skulle gå? Många gånger skulle jag säga och nu är det alltså verklighet med en film som endast går att se på datorn, Ipad eller mobilen. Man måste liksom kunna trycka samtidigt, välja det ena eller det andra genom att trycka på skärmen.

Det är 1984 och den unge programmeraren Stefan Butler (Fionn Whitehead) har en idé om ett datorspel baserad på en roman, Bandersnatch, som hans mamma brukade läsa. Mamman är död nu och Stefan bor ensam med sin pappa och han hisspitchar sin idé för ett stort spelföretag som nappar direkt och ger honom chansen att utveckla förslaget.

I Bandersnatch, boken alltså, tar sig historien dit och dit beroende på olika val som bokens huvudperson gör (nähä, no shit?!) och Stefan gör detsamma med spelet. Och spelet gör detsamma med filmen. Den filmen jag skriver om nu alltså. Vridet va? Coolt ju! Och nyskapande om inte annat!

Regissören David Slade har lyckats göra Charlie Brookers manus till ett hjärnskrynkligt spännande drama och jag hade riktigt roliga (i betydelsen underhållande, inte i betydelsen komiska) nittio minuter framför skärmen. Det här öppnade lådor i hjärnan som gärna skulle få stå på vid gavel oftare.

Publicerat

SNACKA OM FILM #173 – ”Hej då 2018!”

Snacka om film säger hej då till 2018 med att sammanfatta och lista filmåret som varit på det enda sätt vi kan. Vi punktar upp filmer som varit extraordinära på olika sätt och förhoppningsvis blir det en liten odysse över närminnets filmiska grusgång.

Förutom denna nedgrävning i året som gått har vi passat på att se två väldigt aktuella snackisfilmer: Alfonso Cuaróns Roma och Black Mirror: Bandersnatch och självklart pratar vi om dessa. Eller blir det ett battle måntro?

Hur som helst säger vi härmed välkommen in till det nya året med oss.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

24 HOURS TO LIVE

Snälle söte lille rare vad lite tålamod jag har med idioti.

Jag hade sett fram emot den här filmen REJÄLT kan jag säga, actionfräs med Ethan Hawke och Rutger Hauer minsann och detta trots att Herr Hawke ser ut som en blandning av Mark Wahlberg och en bergsgorilla på affischen. Det är inte så lätt med photoshop som man kan tro. Uppenbarligen. Det tog dock bara några minuter in i filmen innan kan kände att mjäääää jag ä nog inte mä här riktigt och den känslan höll *kors i taket* i sig ända till det knepiga slutet.

Det pratas om Afghanistan och Afrika men utspelar sig i Kapstaden. Ethan Hawkes Travis Conrad (TRAVIS CONDRAD, VA??) har förlorat fru och son, är utom sig, ledsen, tröstas av svärfar Rutger Hauer och sen vips var HAN ute ur bilden. Travis är visst lönnmördare också och nån mysko tjomme erbjuder honom två miljoner dollar OM DAGEN för att leta upp och avrätta en 26-årig snubbe. TVÅ MILJONER KRONOR. OM DAGEN. Det är ungefär huuuuur o-troligt som helst hur bra prickskytt han än är. Finns ju folk som skulle göra det för en tusenlapp, kom igen, hur svårt kan det vara?

Nåja. Tjommen är ju ledsen, bitter, knarkig och ensam så han säger såklart ja och sen börjar en typ av film som mest liknar ett brainstormningsmöte på ett behandlingshem för schizofrena med extremt dålig smak. Det drar åt hämndhållet, den skjuts en del och sen…..sen…..dör Travis! Och sen vaknar han till liv med ett chips i armen. Ett chips med en klocka som räknar ner. Han har 24 timmar kvar att leva för att nån mysko sjuksköterska sköt honom full med giftigt hokus-pokus-medel och alltihop verkar ha varit okejat av Travis BÄSTA KOMPIS.

Orkar fan inte mer nu. Orkar inte förklara. Förhoppningsvis har min lilla text skrämt dig en smula så du inte – som jag – lägger 49 spänn på Itunes för att kolla in smörjan. Ethan Hawke gör givetvis sitt bästa för att reda upp skiten men inte ens han lyckas den här gången. Den är oräddbar, filmjäveln.

Publicerat

BIRD BOX

Såhär lagom till årets stora bakisdag kommer jag med ett filmtips där tittningen underlättas av ett luddigt sinne. Kanske faller delar av partyhjärnan ner och fyller i dom stora plotholes-en? Kanske kan en alkoholindränkt lillhjärna förklara för mig hur det kommer sig att så många och stora namn kan göra någonting så pass mediokert som Bird Box?

Regisserad av Susanne Bier. Sandra Bullock i huvudrollen. John Malkovich, Jacki Weaver, Trevante Rhodes, Tom Hollander och Sarah Paulson är några övriga namn ur rollistan. Musik av Trent Reznor och Atticus Ross. Salvatore Totino har fotat och Eric Heisserer har skrivit manus baserad på annan förlaga, precis som han gjorde så bra med till exempel Lights out och Arrival.

Så vad fan klagar du på? kanske du sitter och tänker nu. Det här borde vara en filmälskares våta dröm. JA DET ÄR JU DET JAG SÄGER! Det borde ju det! Så vad tusan var det som gick så fel?

Att se Sandra Bullock agera är alltid en ynnest och att betyget hamnade så högt som det gjorde beror enkom på henne. Hon räddar detta spektakel.

Filmen börjar dock bra. Spännande. En mamma, två barn, ögonbindlar. Dom ska rymma från ett hus och det är oklart varför. Det enda vi får reda på är att ingen av dom under några omständigheter får titta. Ögonbindeln måste vara på! Sen korsklipps historien mellan då och nu och inte blir man klokare för det. Det känns som det fattas sidor i manus, jag lessnar, blir trött, zonar ut, vaknar till. Den har vissa scener som bränner till, som är bra, men det är långt emellan dom.

Näe, jag var nog för lite både bakis och full när jag såg filmen men ser du den idag önskar jag dig lycka till.

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

En liten summering av mitt filmtittande 2018

Såhär på årets allra sista dag passar jag som vanligt på att summera mitt filmbloggarår. Förra året skrev jag att 2017 varit ”det trögaste året hittills i bloggens åttaåriga historia” och banne mig om jag inte skulle behöva skriva samma sak nu, fast det nionde då.

2018 har på alla sätt varit filmtittar-trögt. Första halvan av året på grund av ett vanligt jobb som tog mycket tid och kraft, sen kom fotbolls-VM med en naturlig lägre filmtittarfrekvens och sen, sen fortsatte den überheta sommaren som aldrig tog slut och då hade jag helt enkelt vare sig lust eller ork att sitta inomhus och titta på film. Men när hösten kom och med den lite svalare temperaturer kom filmtittadet igång igen och september-december har det varit som brukligt även här på bloggen.

Filmåret 2018 har för mig har även handlat om dom filmiska nyårslöften jag gav mig både 2016 och 2017.
1. titta mer på trailers (neeeeej, det här funkar inte, jag vill INTE se trailers!)
2. unna mig att stänga av riktigt dåliga filmer istället för att titta klart (25-minuters-regeln)
3. fortsätta titta på film fördomsfritt och gränslöst
4. bli bättre på att se om filmer jag gillar (check!)
5. gå mer sällan på vanlig bio

Jag måste säga att jag detta år lyckats över förväntan på samtliga punkter utom ettan. För första gången sedan SF introducerade sin bioklubb har jag varit på gränsen att halka ner från min Guldnivå (eller faktiskt, efter en dubbelkoll kan jag konstatera att jag halkar ner. Det fattas två filmer. Det intressanta är dock att jag gått på åtta filmer bokade och betalade via appen men då har det inte gått att logga in på bioklubben…men orka bråka….suck.) Det gör mig ingenting alls. Jag tycker inte SF sköter sig, jag tycker inte dom gör allt dom kan för att få till ett sunt klimat i biosalongerna. Jag tycker dessutom att filmbolagen som pushar vilka filmer som ska få biopremiär hos SF gör knepigare och knepigare val. Kanske finns det en bakomliggande orsak till detta, någon som jag som lekman inte känner till, men likväl, jag tror vi är många filmälskare i detta land som starkt ifrågasätter både själva repertoaren och bristen på visningstillfällen runt om i landet.

Året har 52 veckor och under alla dessa har jag haft ett tema på söndagarna: Skräckfilm. 52 filmer blev således sedda och skrivna om och trots att jag visste det redan innan måste jag säga att denna studie ändå kan fastslå hur extremt svårt det är att hitta pärlor inom denna genre. Det är MYCKET skräp som produceras. Nu är dock detta tema till ända och mitt psyke applåderar detta men jag är inte den som tar pauser i onödan så jag kör igång nästa tema redan på LÖRDAG. Temat kommer hålla i sig ett gäng lördagar framöver och denna gång inte handla om vare sig en viss genre eller en skådespelare i fokus, den här gången blir det något helt annat.

För övrigt blev det besök på Stockholm Filmdagar, Malmö Filmdagar, Stockholms filmfestival och två försök att gå på bio på Filmstaden Heron igen. Det var fem år sedan sist och det kommer dröja minst lika länge innan jag sätter min fot där igen. Min lilla favoritbiograf i Brandbergen, Bio Cosmopolite, har bytt ägare och haft stängt ett tag men öppnade igen nu på höstkanten. Där kan man fortfarande gå på bio och se film utan störningsmoment (och fan ta mig om jag jinxar det här nu, då förlåter jag inte mig själv!)

Nu längtar jag efter att ta nacksving på 2019 och gå all in på bloggens TIONDE år! Det ska bli kul även om jag tror att punkt nummer 5 kommer minska ännu mer nästa år. No more fucks to give var det ja och det gäller definitivt skitmänniskor på biografer.

Gott Nytt år och tack för att du följt mig och min blogg även detta år! Jag önskar dig en jättefin nyårsafton hur du än firar. Imorgon är en annan dag OCH ett annat år!

 

Publicerat

MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN

Kenneth Branagh regisserar och ställer sig själv i the frontline för denna Agatha Christie-klassiker där han själv spelar den hyperintelligente problemlösarmannen med den magnifika (men osnygga) mustachen Hercule Poirot. Antagligen gör han rollen bra, jag är bara så sjukt less på karln att jag har svårt att ta till mig dem informationen.

För övrigt är det en rollista som inte går av för hackor men det hjälper inte, filmen flyger mig rakt över hjässan och det med fart och spänst för ingenting fastnar. Jag tycker den är stentråkig rent utsagt.

Det som räddar filmen från att totalkrascha är åsynen av Judi Dench samt Johnny Depps intensiva blick. Resten gäspade jag mig igenom.

Publicerat

SNACKA OM FILM #172 – ”Det stora tvärtomavsnittet”

Årets sista avsnitt innehåller diskussioner om inte mindre än tre på olika sätt aktuella filmer: Bird Box (På Netflix), Bumblebee (på bio) och Sicario 2: Soldado (på alla möjliga ställen). Dessutom listar vi fem filmer var som vi ser fram emot under 2019.

Det kan låta fjuttigt men neeeejdå, ack nej, det blev ett helt vanligt spretigt avsnitt som dagen till ära dessutom är väldigt mycket….tvärtom.

Med detta avsnitt önskar vi ett Gott nytt år och på återhörande 2019!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

Återtitten: JULIE & JULIA

Det är nästan nio år sedan jag såg Meryl Streep och Amy Adams matporra sig i mys-chick-flicken Julie & Julia och jag kan inte säga att jag minns jättemycket mer än att Meryl får vidgade pupiller av ungsstekt fisk i smör och att Amy Adams hade en rätt missprydandekort frisyr. Not so much med andra ord.

Nu när jag har förstått storheten med Amy Adams, inte tycker Meryl Streep är fullt lika båring och filmen finns lättillgänglig för alla oss med Netflix-prenumeration passade jag på att se om den. Min kropp liksom skriker efter harmlösa mysiga filmer efter ett år då jag tryckt i mig långt fler skräckfilmer än mitt psyke visade sig vara mottaglig för. Så. Häll upp kaffet Fiffilino, nu blir det en minsta-motståndets-lag-film a la regissören Nora Ephron.

På nåt sätt känner jag mig mer mottaglig för den här filmen nu, för Julies (Adams) vardagströtthet, distansen hon känner gentemot sina ytligare vänner, relationen med pojkvännen som inte alltid är enkel, viljan att göra något mer, något större, något mer betydelsefullt än att ”bara” jobba för att få lön. Och Julias (Streep) motgångar i sin strävan att få laga mat ”trots att hon är kvinna”, hur hon övar, tränar, drömmer och lever sitt liv med sin älskade Paul (Stanley Tucci), han som avgudar henne precis som hon är.

Det finns så mycket fint med den här filmen, både vissa specifika scener och andemeningen. Sen finns det Meryl Streeps röst som jag bara inte klarar av när hon ”gör sig till” på det där sättet, som om Julia Child är Florence Foster Jenkins?!? Men summa summarum tycker jag om filmen och det känns som att den är snäppet bättre än den medeltrea jag gav den förra gången. En uppjackning är på sin plats alltså. Sånt är alltid kul.

När jag såg filmen 2009:

När jag såg filmen 2018: