Kategori: filmrecensioner

Publicerat

Children of men

Det är inte ofta jag ser filmbloggaren Jojjenito klämma till med toppbetyget 5/5 till en film men när det väl händer är det klart jag blir nyfiken.

Att filmen han hyllar är en dystopisk berättelse om en mörk infertil värld med två av mina kanske-inte-jätte-favvisar i huvudrollerna, Clive Owen och Michael Caine, det skrämmer inte mig. Det är självklart att jag vill se filmen och nu är det gjort.

Jag säger bara, Jojjenito….Jojjenito. Vad har du gjort? Jag har fan inga naglar kvar. Knappt några tånaglar heller.

Children of men är en film som stundtals är så spännande att jag märker att jag slutar andas. Jag håller andan och magen känns lika ihopsnörd som kinesiska flickors fötter.

Filmen utspelar sig i London. Det är år 2027, allt är svart och världens yngste människa har precis dött dryga 18 år gammal. Kvinnorna kan inte längre få barn och ingen vet varför. Clive Owens rollfigur sprudlar inte av livsglädje direkt men när han blir tillfrågad av en ung och mirakulöst gravid kvinna att skydda henne och transportera henne till säkerhet då får han nåt att leva för, han får en mening.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande fick jag lära mig att dom riktigt stora skådespelarna procentuellt har större huvuden än ”normalpersonen”. Dom gör sig liksom bättre i bild och som perfekt exempel gavs John Travolta. Hade jag gått samma kurs 2011 hade det inte varit Travoltas ansikte som visades i storbild utan Clive Owens.

Som skådespelartyp är Owen väldigt Nicolas Cage-isk men då Cage havererat (nästintill) totalt dom senaste åren verkar Owen ha växt till sig. Michael Caine går knappt att känna igen med blond permanentad peruk och det är bara bra, mer sånt till Mr Caine. Att regissören Alfonso Cuarón har en förkärlek för det mörkra och dystra visade han redan 2004 när han förändrade Harry Potters spännande men mellanstadiesnälla skolvärld i den tredje filmen: Fången från Azkaban.

Children of men är en film som är mycket mycket nära en fullpoängare även för mig och jag hade kunnat sätta en månadslön på att jag skulle tycka det motsatta. Så, tack Jojjenito. Utan din recension hade jag aldrig sett den här filmen.

Publicerat

Mandomsprovet

Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) fyller snart 21 och har uppenbar ålders-noja. Vad ska det bli av honom, vad vill han göra med sitt liv och hur ska han lösa sitt verkligt STORA problem: att han är oskuld?

En av hans föräldrars äldsta vänner Mrs Robinson (Anne Bancroft) ber honom om skjuts hem från en fest och det är uppenbart att hon har baktankar med att få hem den unge Benjamin. Hennes äkta man är inte hemma, hon är mörkrädd och i stort behov av bekräftelse från något med aningens högre puls än en flaska sprit.

Benjamin är inte överdrivet förtjust i tanken att bli förförd av henne men när hon klart och tydligt säger att om han någonsin vill ligga med henne är det bara att ringa så passar han på några dagar senare. Han hyr ett hotellrum för sig och Mrs Robinson men får kalla fötter precis när det hettar till. Mrs Robinson frågar om det är så att han inte tycker hon är vacker och han svarar med dräparen som hade fått vilken normalt funtad kvinna att springa därifrån hur desperat hon än var:

– You´re the most attractive of all my parents friends.

Hur som helst så får dom till det och inleder nåt slags hemligt sexuellt förhållande.

En ung Dustin Hoffman är väldigt lik en inte lika ung Tom Cruise, fast med något sämre hy. Att han spelar 21 i filmen får mig nästan att börja fnissa för han ser mer ut som 35 och Anne Bancroft som är 40 i filmen liknar mer en snofsig och välbevarad nybliven pensionär.

Visst förstår jag att Mandomsprovet var kontroversiell 1967, men 2011 är den inte ens en axelryckning. Det intressanta med filmen som jag ser det är inte åldersfrågan, det är att han dejtar både mamman och dottern. Att en tjugoåring har ihop det med någon som är dubbelt så gammal är ju inget ovanligt eller konstigt nuför tiden, inte ens om det är killen som är den yngre.

Det som gör att Mandomsprovet fortfarande håller och ÄR en klassiker är skådespeleriet. Dustin Hoffman, Ann Bancroft och Katherine Ross som dottern Elaine är så bra att jag får rysningar och som grädde på moset det mysiga soundtracket signerat Simon and Garfunkel som tvingar in mig i en filmisk känsla som är svår att ta sig ur när filmen är slut.

Filmen hittar du här.

Hela soundtracket finns på Spotify. Klicka här och njut.

Publicerat

Space cowboys

Det finns få saker som äcklar mig lika mycket som när någon tuggar tuggummi med öppen mun. En av dom få sakerna är när någon tuggar is med öppen mun. I Space cowboys gör Clint Eastwood både och.

Jag såg Space cowboys på nattbio för elva år sedan som en av fyra betalande i salongen och trots att vi inte kände varandra så snarkade vi omlott. Aldrig två samtidigt. Det var nästan som en icke uttalad överrenskommelse om att vara eldvakt eller nåt annat skumt.

Jag har inte sett om filmen sen dess på grund av ovan nämnda äckelpäckeliheter OCH att jag med lätthet sov mig igenom så pass många minuter som jag faktiskt gjorde men nu kände jag att det var dags igen och här är jag nu, alldeles nyspejsad.

Frank (Clint Eastwood), Hawk (Tommy Lee Jones), Jerry (Donald Sutherland) och Tank (James Garner) flög tillsammans på 50-talet och hade då en gemensam dröm: att bli astronauter. Dom blev snuvade på detta på målsnöret av att NASA, med den osympatiske Bob Gerson (James Cromwell) i spetsen, istället valde att skicka upp en tjejschimpans i rymden.

Det klipps till nutid. Frank är sjuttio bast och blir kontaktad av NASA´s representant Sara (Marcia Gay Harden). Dom behöver hjälp med att laga en störtande rysk satellit, en satellit som Frank varit med att ”uppfinna”, typ. Han går med på att laga den på ett villkor: att han får ta med sig sina tre homies från förr upp i rymden.

Space cowboys är verkligen en film om gubbar för gubbar. Den enda existerande kvinnliga fägringen är Franks trånande, grånande fru, kvinnokarln´ Jerrys väldigt unga romantiska ”offer” och NASA-Sara, som givetvis kärar ner sig i Hawk.

Men, nu måste jag dra till med ett stora jävla MEN för trots att jag inte är gubbe och inte heller har nån snedvriden förkärlek för griniga äldre män så är Space cowboys en fullt njutbar film och det är den av en endaste anledning: Clintan bakom kameran. Han är som en levande moraklocka, han levererar som regissör även när det inte borde funka.

Filmen har samma mysiga Clintan-ton som alla hans alster, det är välgjort in i minsta rymdiga detalj och kan man bara sitta på händerna, bita sig i tungan och inte tänka på detta alls ur ett genusperspektiv, ja, då är det rätt sevärt.

Som regissör är Eastwood alltid petig med musiken och han har valt ut några ”putslustiga” sånger till det här soundtracket. Paul Simons ”Still crazy after all these years”, Neil Youngs ”Old man” och Frank Sinatras ”Fly me to the moon” – såklart. Det är så självklara låtar att jag inte kan låta bli att himla med ögonen.

Jag vet inte om baktanken med Space cowboys är att visa att gammal är äldst men så känns det för mig. Det är Pantertanter goes Apollo 13 men med viss charm och finess.

Publicerat

NEVER LET ME GO

Kathy, Ruth och Tommy går på en engelsk internatskola. Det är en sluten värld där mörka hotfulla historier lärs ut som sanningar och där fritt tänkande inte är något som direkt premieras.

Klassen får en ny ”beskyddare”, en lärarinna som öppnar deras ögon och talar om varför dom egentligen befinner sig på skolan. Självklart blir hon bortplockad, tystad, ivägskickad.

Nej, Never let me go är ingen ny Döda poeters sällskap om du tänkte den tanken. Lärarinnan i fråga är inte viktig som person, den stora frågan i den här berättelsen är vad den handlar om i grund och botten. Är det en kärlekshistoria? Ja. Är det ett mångfacetterat drama? Ja. Är det något så annorlunda som en science fiction-film i engelsk landsbygdsmiljö? Ja, faktiskt och just därför tänker jag inte droppa så mycket som en milliliter spoilervätska i den här recensionen för jag tycker du ska se filmen utan att veta för mycket.

Vad gäller skådespelarna så är Kiera Knightley som den vuxna Ruth precis lika rutten som hon brukar vara. Jag försöker-försöker-försöööööker tänka bort det, fokusera på annat, sluta med den där jävla klådan som infinner sig så fort hon är i bild, men det är så ruskigt svårt.

Carey Mulligan å andra sidan är den vuxna Kathy och hon är precis så bra som hon alltid är. Hon har en fantastiskt fin berättarröst som jag gärna hört mer av som en guide genom historien och en unik närvaro i varenda scen. Andrew Garfield – nya Spider-man – spelar Tommy och han verkar ha gjort någonting rätt med tanke på att han även var med i The social network men jag har ännu inte riktigt fnulat ut exakt vad. Han ser mest ganska…dum…ut.

Jag undrar om Kiera Knightley är castad för att tillföra någon form av högaristokratiska Jane Austen-vibbar över filmen, det kan vara så. Filmen är baserad på Kazuo Ishiguros bok med samma namn, Ishiguro som även skrivit Återstoden av dagen vilket för mig gör den här filmen bra mycket intressantare än om den baserats på något skrivet av Austen herself.

Never let me go är en bra film som hade varit så väldigt mycket bättre om någon hade sparkat det där Kiera-helvetet ner i botten på en återvinningscontainer märkt ”deponi” och sen tömt den upp och ner på nåt sopberg i obygden. Det retar mig. Det retar mig så fruktansvärt mycket att jag känner såhär och inte kan se bortom det för filmen förtjänar ett bättre betyg än jag kan ge den. Jag vet det. Men det går bara inte. Hon är värre för den här filmen än om Ove Sundberg kraschat min senaste Singstarfest.

Äsch, vad fan, FUCK KIERA! Nu har det gått några dagar sen jag såg filmen och skrev recensionen och filmen släpper inte, klumpen i magen går inte bort. Jag kan inte dissa ett helt fotbollslag på grund av en malplacerad back hur fel människa på fel plats det än är. Never let me go ÄR en fyra. Minst en fyra.

 

Publicerat

Frontier(s)

För att en film ska bli spännande måste den i mina ögon ha en rätt tydlig story och situationer i vilken jag kan sätta in mig själv i (om jag vill) och/eller känna igen mig i.

För mig är det också viktigt att filmens huvudpersoner är sådana jag kan känna sympati för, såna jag bryr mig om och vill väl. Att kasta in femtiofem kubikmeter artificiellt blod gör ingen film varken bra eller spännande, inte ens om den är fransk och ska vara sådär ”superäcklig”. Nyligen utskurna tarmar i närbild hjälper inte heller, inte avkapade hälsenor (jo, i Jurtjyrkogården, men då var hela filmen läbbig) eller döda människor inlindade i plast och upphängda i kylrum.

Nu måste jag erkänna att jag blev besviken. Frontier(s) är återigen en film som en del säger är ”det värsta dom sett” men jag tittade och käkade lunch samtidigt helt utan problem och det gjorde jag av en enda anledning: jag brydde mig inte ett skit om människorna i filmen dog eller överlevde.

Frontier(s) för mig är BARA en film och jag kan med lätthet se kameramän och make-up-artister springa omkring under inspelningen och då tappar filmen liksom hela meningen.

Ungdomar som kommer till ett läskigt motell med tveksam personal såg jag redan med avbitna naglar i Hostel (2005), att det är ett hotell drivet av franska nynazister i den här filmen är liksom inget extra pålägg, mer härsket smör.

Äsch. Det här var bjäfs.
Numera bortglömt bjäfs.

Här finns filmen.

Publicerat

Allt om min buske

”En sexkomedi i trädgårdsmiljö.”

Jag undrar om det är något annat land i världen som kommer undan med en tagline som denna.

Nils (Ola Rapace) och hans fru Karin (Karin Lithman) flyttar in i ett nytt stort hus. Som grannar har dom en botanisk trädgård som drivs av den mulliga och livsglada Isabel (Beate Rostin) och hennes äldre och smått psyksjuka syster Lily (Maria Kulle). Att Isabel gillar kvinnor är en sanning som går som en löpeld i området och ju sämre Karin och Nils har det i sitt förhållande ju säkrare blir Nils på att Isabel är ute efter Karin. Svartsjukan gror i samma takt som växtligheten.

Allt om min buske är alltså en sexkomedi. Det känns lite skönt att veta för hade jag inte läst det innan hade jag inte haft en aning. Okej, det är en del naket, det gökas och tafsas och sexuella anspelningar står som spön i backen men är det nåt annorlunda mot svensk film generellt?

Ola Rapace är en mästare på att släppa ut uppdämbda aggressioner och här tar han alla chanser till det. Karin Lithman som Karin är kanske det svagaste kortet i hela ensemblen men samtidigt behövs hon, hon blir lite som en normalfuntad oas i vars närvaro det går att andas. Franz, en underlig kille som springer runt lite överallt spelas av Albin Holmberg och han är duktig, däremot hade han inte behövt en Einsteinperuk för att klara av att spela smågalen, det är liksom ingen buskis det här – eller är det det?

Jag blir liksom inte klok på filmen däremot såg jag klart den utan allför stora men och tveksamheter. Jag har sett sämre svenska filmer, det har jag, men den ÄR väldigt väldigt knasig.

Tänk vad man kan göra med 18 miljoner kronor!

Publicerat

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!

Publicerat

PSH-helg: Jack goes boating

Det här enkla men fina kärleksdramat är Philip Seymour Hoffmans debut som regissör.

Att det är en teaterpjäs från början är ganska lätt att känna då i princip hela filmen kretsar kring fyra personer och handlingen är väldigt enkel. Jack (PSH) är ofrivilligt ensam. Det känns som han varit singel i alla tider. Han vill inget hellre än att träffa någon och när kompisen Clyde (John Ortiz) bjuder in honom till en blind-date med frugans (Daphne Rubin-Vega) arbetskamrat, den blyga och lika ensamma Connie (Amy Ryan) slår han mental knut på sig själv.

Dejten är lite stel men det går ändå bra och när den är slut berättar Connie att hon gärna skulle vilja att dom åkte en båttur i sommar (dejten är mitt i vintern). Jack tar henne på orden men det finns ett problem som måste lösas innan dess: han kan inte simma.

Det finns ingenting som Jack inte skulle göra för att få Connie att vilja ha honom, samtidigt gör hans bästa vänner det bästa dom kan för att förstöra sitt eget förhållande. Lögner, otrohet, skrik och gap och Jack förstår ingenting.

Jack goes boating är fin och mysigt skruvad liten parentes i filmhistorien. Inga stora gester, inga stora ord, bara fyra individer som visar sin osäkerhet på fyra olika sätt. Spännande i all sin enkelhet.

 

 

 

 

PSH är sunkig, han är skönt tjock, han har dreads, han är svår men outsägligt charmig med sina mascarasvarta ögonbryn och nervöst harklande. Ingen behärskar denna typ av roller som han. Ingen!

Publicerat

PSH-helg: Mission impossible 3

Ethan Hunt (Tom Cruise) är i gasen igen, denna gång är han kär och lycklig och på jakt efter en hemlig ”hartass”. Den som letar efter nämnda hartass är ondskan personifierad i elakingen Owen Davian (Philip Seymour Hoffman).

Mission impossible III har inte alls samma charm och finurlighet som ettan, den är inte alls lika snyggt filmad med motorcyklar i slow motrion som John Woo fixade till med kärlek och överflöd i tvåan, nej, denna den tredje delen är bara råare och skitigare än föregångarna. Fulare liksom.

Rollslistan är maffig: Ving Rhames, Michelle Monaghan, Jonathan Rhys Meyers, Simon Pegg, Billy Crudup, Laurence Fishbourne OCH helgens favvo-Phille, det är hög standard och trevliga ansikten men det hjälper liksom inte. Filmen går på tomgång och trots att det bangas och pangas och kraschas och skjuts så blir det…tråkigt.

Jag måste erkänna att jag hade svårt att se PSH som redigt elak innan jag såg filmen, men han klarar det bra. Han har en isande psykopatblick att ta fram när han måste och han är vidrig på ett helt klart trovärdigt sätt. Däremot är det inte som actionfilmsskurk JAG vill se honom. Å andra sidan är Micke Nyqvist skurk i Mission impossible IV och det känns om möjligt ÄNNU mer twistat.

Publicerat

Livet efter detta

Det här är en liten film med många infallsvinklar.

Den första: Matt Damon.

Sambo: Asså, jag har alltid tyckt att den där Matt Damon är rätt kass men han växer verkligen i mina ögon för varje film jag ser.
Jag: Jaså? Gör han?
Sambo: Ja. Han har ett såntdär föränderligt utseende. Han ser aldrig likadan ut.
Jag: Gör han inte?
Sambo: Nej.
Jag: Vilken var den senaste flmen du såg med honom då?
Sambo: Den där boxarrullen.
Jag: The fighter?
Sambo: Ja.
Jag: Men det var inte Matt Damon.
Sambo: Inte? Det förklarar varför jag inte kände igen honom.

Den andra: Tsunamin.

Filmen inleds som en riktig katastroffilm. En tsunami väller in över staden där ett av filmens huvudrollspar semestrar. Det är vidrigt. Det blir verklighet överförd på film på ett sätt som just nu känns alldeles för nära. Jag mår nästan illa.

Det som gör att jag ändå fixar att hålla helvetet i Japan på armlängds avstånd när jag ser filmen är att effekterna är tämligen keckigt gjorda vilket förvånar mig eftersom filmen var oscarsnominerad för Bästa visuella effekter tillsammans med Alice i Underlandet, Harry Potter, Inception och Iron Man 2 (Tron Legacy var mycket orättvist BORTGLÖMD i sammanhanget).
Men nä. Tsunamieffekterna var hopplöst pixliga och uppenbart tråkigt datoranimerade. Synd för filmen men bra för mitt psyke.

Den tredje: Clint Eastwood.

Jag älskar Clint Eastwood som regissör. Jag fanimej avgudar honom. Men det är jobbigt att för varje film han gör känna ”nämen nu ÄR det den sista…faaaaan också” men sen kommer det en till och jag blir Lille Skutt i magen och sen när jag sett den tänker jag samma sak igen. ”Gubben är typ hundra år, det här måste ju ändå vara hans sista…”

Livet efter detta/Hereafter är både vanlig och ovanlig som Eastwoodfilm betraktad. Stämningen, musiken, tonen i filmen är oefterhärmeligt Clintans men den ”hoppiga” handlingen, det andliga temat och dom osedvanligt dåliga skådespelarna är inget jag normalt sett kopplar ihop med hans regissörskap. Speciellt barnskådisarna är usla och det retar mig. Matt Damon och Cécile De France som franska Marie är dom enda som sköter sig helt utan anmärkning.

Filmen glider annars på i ett mysigt lugnt tempo, ingen brådska här inte och det är skönt. Däremot tycker jag Clintan ska trumma på lite så han hinner med en film till innan han beger sig mot Nangijala. Minst en till.

Publicerat

SALO ELLER SODOMS 120 DAGAR

Jag undrar litegrann vad som rörde sig i skallen på Pier Paolo Pasolini runt 1974 när han bestämde sig för att göra den här filmen.

Jag undrar om han på riktigt tyckte att den sexuellt perverterade Marquis de Sade var en intressant kille och därför ville gestalta hans udda idéer på film, jag undrar om han såg sin chans att göra en porrfilm som i konstens goda namn skulle gå upp på vanliga biografer och jag undrar om han själv var nöjd med resultatet?

Alla dessa frågor kommer för evigt bli obesvarade eftersom Pasolini blev brutalt mördad bara veckor efter denna films premiär. Han blev mördad av en ung homosexuell prostituerad som upprepade gånger körde över hans kropp med en bil. Det är i alla fall polisens tes. Den anklade mördaren står fortfarande fast vid att han är oskyldig.

Jaha. Vad handlar den här filmen om då, mer än det som ”alla” redan vet: att folk tvingas äta bajs?

Jo, i ett vackert palats i staden Saló upprättade Mussolini en fascistisk ”fristat” i slutet av andra världskriget. Fyra högt uppsatta och (förstås) manliga fascister handplockar en grupp unga och mycket vackra män och kvinnor för att utnyttja dom sexuellt, för att använda dom i allsköns orgier, för att utsätta dom för brutalt våld och fruktansvärd förnedring. Det blir en spiral som börjar (i sammanhanget) tämligen oskyldigt men ju längre tiden/filmen går ju mer vidrigheter utsätts ungdomarna för och allting leder fram mot det oundvikliga slutet då dom torteras till döds.

Det säger sig själv, det här är ingen film att se när man vill fly vardagen, må lite bättre och drömma sig bort till en annan värld, i alla fall om man inte råkar heta Marquis de Sade (vilket ju är föga troligt).

Det här är tungt och vidrigt, det är mer en orgie i människans svartaste skrymmen (och nu syftar jag inte enbart på den kroppsliga ”tvåan”) än något ”spännande och småporrigt”. Att det är snyggt filmat och att Pasolini är grym på bildkomposition tänker jag på i ungefär en kvart sen blir jag mest förbannad, speciellt på den skelögde äcklige fascistgubben som är mer än lovligt besatt av både andras och sin egen bakdel.

Jag har svårt att bedöma det här som en vanlig film tyvärr. För mig är det mer en företeelse, en ”snackis” och en spekulativ liten del av filmhistorien. Jag häpnar inte, jag imponeras inte och får inte fram ens en liiiiten hulkning.

Vilken intention Pasolini än hade med filmen så misslyckades han rätt hårt med att nå fram med den till mig. Däremot har den faktiskt vissa tankeväckande kvalitéer som det är svårt även för mig att bortse ifrån. Det gör att jag varken kan eller vill såga den jämns med fotknölarna men en BRA FILM är det inte.

.
Publicerat

Puss

Regissören Johan Kling är smart.

När han gör en film med ett soundtrack som pendlar mellan Woody Allen/Django Reinhardt-mys, Sideways, takter som påminner om den fantastiske David Holmes (vars skiva Let´s get killed användes i princip rätt av i filmen Ocean´s eleven) och Tatis glada xylofon kan man inte komma annat än i positivt igenkänningsmode.

Jag personligen har åtminstone väldigt svårt att värja mig.

Fan, det här är en rätt soft film faktiskt. I ett lugnt tempo som aldrig blir tråkigt bjuder Kling in mig i den lilla teatergruppens något incestuösa värld med intriger och otrohet, med drömmar och viljor, med skumma typer som inte är så skumma och med ordentligt folk som inte har så mycket koll som dom själva tror.

Alexander Skarsgård är den dryge stockholmsjäveln Alexander och hans bror Gustaf den underliga ljudteknikern med snygg synthfrilla och tajta svarta jeans. Regissören Kling återanvänder både Michael Segerström och Michelle Meadows från filmen Darling men Segerströms karaktär är inte en promille lika intressant och lättillgänglig i Puss. Meadows däremot, hon går från klarhet till klarhet. Jag trodde att hennes imponerande insats i Darling var något som bara hände en gång i livet men hon är tamejfan magisk i att uttala dräpare med nanoprecision. Jag har inte sett på maken sen Suzanne Reuters glansdagar i Lorry och jag hoppas att hon får chansen att spela en härligt bitsk och elak skata i nån humorserie framöver.

Det enda som retar mig är klädkodernas ensidighet. Den tjocka tjejen måste nödvändigtvis klä sig i en brun virkad topp och beige kjol i konstigt snitt som gör att hon inte bara ser ännu tjockare ut än hon egentligen är, utan också dum. Teaterchefen har uppsatt hår och knäkort svart kjol med dragkedja och liten knapp i ryggen. Ja, jag fattar att hon är boss, jag fattar. Den skumme ljudteknikern har ärvt Änglagård-Zacs urväxta svarta skinnpaj, för skummisar har givetvis svarta depprockarkläder och den narcissistiske stockholmarn Alex har stora svarta filmstjärneglasögon, självklart har han det. Allt detta är synd för det är fördomsprylar som inte behövs. Rollerna är välskrivna och karaktärerna mänskliga nog att stå på egna ben utan denna dress-code-hjälp, som jag tycker blir så banal att den enbart stjälper.

Som uppföljare till den i mitt tycke jättefina filmen Darling får Puss absolut godkänt. Jag klistrar en stor guldstjärna på Johan Klings kavajslag och ser med iver fram emot nästa film. Han är begåvad den där killen.

Publicerat

DIE WELLE

Ibland får jag idéer som jag själv tycker är smått lysande.

Efter att ha läst Sofias välskrivna recension av Die Welle tändes glödlampan på skalpen och jag beslutade mig för att hyra filmen och se den med mina barn. Det ena barnet läser tyska och det andra allt han kommer över om andra världkriget,visst måste denna film vara helt mitt i prick för en pedagogisk filmkväll i familjesoffan? Ja, trodde jag då. Nu vet jag att det korrekta svaret var: nej.

Alla med en någorlunda fungerande hjärna och empatiskt hjärta har nog tänkt denna tanke: Hur faaaaaan kunde det som hände i Nazityskland hända? Det är ju helt sjukt tamejfan! Funderar jag vidare så är det inte helt offside att fortsätta meningen med: inte faaaaan skulle det kunna hända igen.

Jag vill så gärna tro att historien lärt oss något men jag inser också hur otroligt enkelt det är att hamna där igen.

Die Welle handlar om Rainer, en engagerad, omtyckt och otroligt pedagogisk lärare som ska hålla i en projektvecka i sin skola i ämnet autokrati. Diskussionerna kör igång och några pojkar längst bak brölar om att dom är trötta på att höra om nazisterna, att det inte har någonting med dom att göra och att det ändå inte är nåt som kan hända nu.

Det resonemanget får Rainer att spinna loss och han drar projektet, experimentet, till sin spets. Han får eleverna att bete sig likadant och att klä sig likadant. Dom tar fram en logga, gör en hemsida, trycker upp 5000 klistermärken och dom kommer på en armrörelse som blir hälsningsfras. Klassen hittar på ett namn till gruppen: Die Welle, Vågen.

Experimentet blir lite som jag skulle vara i startfållan till Hahnenkammrennen. Det är nåt som från början var en god tanke men som slutar i en stor jävla snöboll utan möjlighet att bromsa.

Jag uppskattade verkligen Die Welle som film. Bra tempo, inget onödigt bjäfs, klara och tydliga karaktärer och en viktig historia som är lätt att ta till sig. Sett till småfolket i familjen så var det just DÄR mina goda intentioner sket sig. Filmen är jobbig, den är hemsk och är man en liten känslig tänkande person så kan det slå över, vilket det gjorde härhemma. Gråt, tandagnisslan och en frågestund som varade i flera timmar efteråt blev kontentan av vår ”mysiga filmkväll”.

Men hur jag än vrider och vänder på det och hur jobbigt det än är att se sina barn ledsna och panikslagna över människors ondska så tycker jag det är viktigt att lära ungarna titta på annan film än glättig Hollywood-yta. Livet är inte en Disneyfilm. Livet är heller inte något snabba-klipp-producerat av Jerry Bruckheimer. Livet är inte Johnny Depp i kajal eller dånande 3D effekter med Daft Punk i bakgrunden. Livet är inte Carrie Bradshaw i stilettklackar eller J-Lo, nej för helvete, livet har definitivt inte med J-Lo att göra. Inte nånstans.

Livet är piss och skit och orättvist och hemskt och irriterande och det är ens egen skyldighet att göra det så bra som möjligt, både för sig själv och så långt det går, även andra. Att förstå sin egen samtid, att lära sig tänka själv och ifrågasätta information är ingenting man får gratis eller som lärs ut av Svamp-Bob, Tinky Winky eller illa tecknat Nickelodeon-skit, det är nåt man måste hacka i sig själv.

Med Die Welle hjälpte jag barnen att hacka.
Med isdubbar. Rätt in i solar plexus.

Här finns filmen.

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 2.

Den andra filmen jag gett mig på i mina funderingar kring filmer med en bra och en dålig huvudrollsinnehavare är Changing lanes.

Det här är en film jag medvetet förskjutit av en enda orsak, en orsak som stavas Ben Affleck.

Där har vi definierat ännu ett problem med denna typ av filmer: det kanske inte är så att filmen ALLTID blir sämre av att ha en jättebra och en sjukt dålig huvudrolls-innehavare (som i del 1 av min fundering), men det kan bli så att jag väljer att inte se den alls.

Storyn i Changing lanes är nämligen helt okej, egentligen mer än okej. Objektivt sett är den faktiskt RIKTIGT intressant men hade det inte varit för det här lilla bloggeriexperimentet så hade jag på riktigt ALDRIG sett filmen.

Doyle Gipson (Samuel L Jackson) är nykter alkoholist, nyskild och rätt panikslagen över att ex-frun hotar med att flytta till Oregon med deras två små söner. Gavin (Ben Affleck) är en uppkomling på en advokatbyrå, en byrå ägd av hans skrupelfria svärfar (Sydney Pollack). Gavin är på väg till ett otroligt viktigt domstolsförhör, det kanske viktigaste i hans karriär, när han kör på Doyle på motorvägen. Doyle är även han på väg till domstolen för att få klart med den smutsiga vårdnadstvisten och få en chans att bli pappa igen på riktigt.

Gavin tycker att hans liv är så viktigt att han struntar i försäkringspappren och skriver en blank check till Doyle så han kan betala reparationen. Det enda Doyle behöver är skjuts till domstolen för att komma i tid men Gavin vägrar ge honom det. Gavin tappar en fullmakt som är superviktig för honom och Doyle plockar upp den. Den enes bröd, den andres död.

Samuel L Jackson är en skådespelare jag högaktar. Jag har aldrig sett honom dålig i en roll även om han varit med i en del tveksamma filmer. Jag älskar honom i Long kiss goodnight, i Pulp fiction, Juryn, Jungle fever och Deep blue sea – och även här i Changing lanes.

Ben Affleck är en pudrad vuxen man med mjölktänder. Jag kan inte ta en sådan kille på allvar. Att han och polaren Matt Damon skrev och sedan själva fick göra Will hunting 1997 är för mig lika underligt som om Christer Björkman skulle säga ja till en centrumalkis att vara med i Melodifestivalen med en egenkomponerad snapsvisa och sen sjunga duett med Carola.

Ben Affleck spelar över även när han inte spelar alls. Det i sig är en befrift men det gör honom inte till en bra skådis. I min värld är han är så satans dålig att det egentligen krävs svordomar av den högre skolan för att poängtera detta faktum.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?

Sover Dolly Parton på rygg?
Har E.T ett långt pekfinger?
Behöver Carl Bildt Lypsyl?

Här finns filmen.

Publicerat

Going the distance

Alla som någon gång varit i ett långdistansförhållande vet att det inte är nån enkel match. Många mil emellan kan döda dom starkaste av känslor och det är svårt att se en filmadaption av ett sådant förhållande som något annat än Lars Norén.

Att det skulle kunna bli en romantisk KOMEDI av detta känns avlägset och en romantisk komedi som jag faktiskt både SKRATTAR och FNISSAR åt känns precis lika otänkbart som att jag någon gång skulle få sätta mina fötter på Mars.

Going on distance handlar om Garrett (Justin Long) och Erin (Drew Barrymore) som träffas i New York när hon jobbar som sommarpraktikant på en tidning. Sex veckors intensivt dejtande slutar när praktiken är över och Erin flyttar hem till San Fransisco igen.

Dom lämnar ett stort hål i varandras hjärtan och liv, dom har haft jättekul ihop, gillar varandra som fan och saknar varandra hiskeligt mycket när dom inte är tillsammans. Såklart gör dom det och inte tusan gör det avståndet lättare.

Justin Long har en förmåga att agera som om han inte agerar. Det är dyngskönt att se och det kompenserar Drew Barrymores oförmåga att spela någon annan än Drew Barrymore. Garretts bästa polare Dan spelas av Charlie Day, ett litet komiskt ordbajsande geni som jag tror vi kommer få se mycket mer av framöver och Christina Appelgate är Erins syster och alldeles mitt-i-prick även hon.

Jag tycker att den här filmen bäst kan beskrivas som vettig. Det kanske låter torrt och tråkigt men i dagens filmklimat är det snarare spännande. Människorna behandlar varandra väl, kompisarna pratar med varandra på ett visserligen skruvat vis men ändå med respekt och hjärtlighet. Det är inte en massa smutsig otrohet och lögner, det är bara ett komplicerat förhållande som två normalt fungerande människor försöker rädda och bevara på bästa sätt.

En scen ut filmen som inte släpper ur mitt medvetande är när Garrett och Erin är på en pub och träffas för första gången. Erin äter nån mat (kyckling?) som innehåller nån sås som hon kladdar ner hela munnen och halva kinden med och Garrett lägger huvudet på sned och jag ser att han tycker att hon är sådär oborstat charmig och liksom på riktigt (Hey! En tjej som käkar med god aptit bland folk hör inte till vanligheterna, inte på film från Hollywood i alla fall) och att en såskladdig kind på första dejten tydligen är ett stort plus.

Jag inte kan sluta tänka på den scenen för det sistnämnda är något som jag inte märkt av i min verklighet. Inte alls faktiskt. Det är lite synd för en söl-fia som jag.

Filmens soundtrack går inte heller av för hackor. Finns på Spotify. Klicka här.