En studie i brott

Det ska till en man som Alfred Hitchcock för att göra en film som denna och det ska till en svensk översättare som får Vertigo (= Svindel) att bli En studie i brott.

Den före detta polisen John ”Scottie” Ferguson (James Stewart) lider svårt av sin svindel, han får yrsel bara han går upp på en pall. Det som hände när han slutade som polis var att han jagade en bov tillsammans med en kollega och kollegan ramlade ner från ett tak och dog, mycket på grund av Scotties oförmåga att hjälpa honom när svindeln satte in.

En förmögen man anlitar Scottie som privadetektiv, han vill att Scottie ska skugga hustrun, Madeleine (Kim Novak), som beter sig konstigt och han misstänker att hon inte är sig själv utan besatt av en död kvinna. Scottie åtar sig uppdraget men det han inte hade räknat med var att Madeleine är mycket vacker, urtypen av en ta-hand-om-mig-kvinna och Scottie faller pladask. Hans bästa vän Midge (Barbara Bel Geddes) är skeptisk och trots att hon försöker hålla masken så förstår jag att hon gärna hade velat ha Scottie för sig själv.

I En studie i brott är ingenting vad det ser ut att vara och sakta sakta tar sig handlingen framåt. Hitchcock har inte bråttom, han litar på sina tittare, att dom har gott om tid, stort tålamod och en stark vilja att få sig svaret serverat. Jag hade inte riktigt det tålamod som krävdes, jag erkänner det. Jag somnade dom första två kvällarna jag såg filmen, vilket är lätt hänt med det saktfärdiga tempot, samtidigt som det gjorde mig irriterad för filmen är på intet sätt tråkig. När jag den tredje kvällen såg filmen från A till Ö märkte jag det.

Fotot är ett ämne för sig. Det är supervackert. När jag ser ljussättningen av James Stewarts grå hår, när det liksom ska matcha Madeleines dovt gråblå klänning, det är inget annat än utsökt. Dessutom var få regissörer lika medvetna om musikens spänningshöjande roll som Hitchcock var på sin tid.

För min generation är skådespelarna i denna film mer kända som TV-serie-skådisar. Kim Novak spelade Kit Marlowe i Falcon Crest, James Stewart var Miles Colbert i Nord och syd och Barbara Bel Geddes var mystanten Miss Ellie i Dallas. För den äldre generationen var James Stewart vår tids…Matt Damon?

Här finns filmen.

GNOMEO OCH JULIA

Om jag gick på förskolan och var aningens före i utveckligen, om jag lärt mig läsa som treåring och nu tragglat mig igenom alla historier om Bert, om jag tycker Twilightserien är för tramsig, Tolkien-böckerna för fulla av adjektiv och jag snott morfars Doktor Glas och Fröken Julie från bokhyllan men inte ens klassiker som dessa fick mitt barnhjärta att klappa fortare ja, inte ens DÅ skulle det vara intressant att se Shakespeares berättelse om Romeo och Julia bli förvandlad på trädgårdstomtars vis i Gnomeo och Julia.

Det här är att nedvärdera barns intellekt å det grövsta. Dom ansvariga borde dubbelkolla FN´s barnkonvention innan dom säger ja till att släppa igenom filmer som denna.

Fy fan.

FÖR KÄRLEKEN

Filmer där olika människors liv och öden vävs samman är alltid intressanta tycker jag. Ibland är filmerna riktiga mästerverk (som Short cuts och Magnolia), ibland jättebra (som Crash) och så finns det en hel hög som är klart sevärda (svenska Tic Tac).

Denna typ av film gör oftast vardagsrealismen rättvisa. Sällan skruvas handlingen till in absurdum, den vanliga vardagen är dramaturgisk nog, persongalleriet är för det mesta välbalanserat och varenda liten biroll blir en roll, inte en bi-dito. Jag gillar det. Formatet gör att det känns som en såpa i långfilmsformat, men en såpa där varenda darling måste killas för att alla händelser ska få plats.

I För kärleken är det främst fem personers liv det kretsar kring. Advokaten Karin (Tuva Novotny) som är gift med socialassistenten Moses (Peter Gardiner). Dom har ett stort dyrt hus, två döttrar och ett livspussel som är i princip oläggbart. Skådespelaren Håkan (Stefan Sauk) har än en gång åkt dit för rattfylla, TV-personligheten Bosse (Ulf Brunnberg) har fått sparken och blivit utbytt som programledare för ett program han lett i 20 år och Francis (Danny Glover) knackar dörr för att sälja handgjorda konsthantverk och drömmer om att få sin fru och sina döttrar som är kvar i Gambia att komma till Sverige.

Samtliga liv krånglar till sig, många på sätt vilken vanlig människa som helst med lätthet kan sätta sig in i och det är DET som gör För kärleken till en riktigt bra film. Alla gör det dom tror är rätt – för kärleken – sen kan kärleken vara sina barn, sitt jobb, sin partner, till alkoholberoende eller sitt oförställda ego.

Jag har den senaste tiden sett några svenska filmer som är väldigt mycket bättre än det mesta inhemska jag sett dom senaste åren. Det gör mig självklart glad men det får mig också att undra vilka TOMTAR som jobbar med marknadsföring för dessa filmer.

Att göra en insäljande affisch till Göta Kanal, Åsa-Nisse och Änglagård verkar inte vara nån match men ingen kan säga att postern till exempelvis Miss Kicki eller den här filmen får folk – eller mig – att gå man ur huse av nyfikenhet. Att svensk film skulle ligga på Östersjöns botten och samla plankton är inte sant, däremot är det lätt att tro det när det enda man ser är tidningsannonser och reklambanners för höhö-komedier.

ALIEN

Jag såg Alien för första gången i slutet på 80-talet.

Det var fredagkväll, det var mitt i vintern och jag kunde inte sova. Jag drog fram TV:n närmare sängen och zappade runt bland alla två kanalerna och precis då svepte Nostromo förbi. Jag släppte fjärrkontrollen, hamnade som i trans, kunde varken stänga av, somna eller blinka. Till råga på allt hade jag sjukt svårt att duscha ett par veckor efteråt, jag vågade inte titta uppåt för jag var helt säker på att det skulle sitta nåt slajmigt ostronliknande i badrumstaket som skulle släppa rätt ner över ansiktet på mig och fastna där.

Några år senare var jag i London vid Leicester square och betalade nästan 200 spänn för att gå in i något som hette Alien War. Hela insidan av rymdskeppet var uppbyggt som i ett rum in i vilket man blev inslussad åtta och åtta (eller tio och tio kanske, jag minns inte helt säkert). Jag fick min plats i rymdskeppet och det var tid för lift-off. Allt blev svart. Väggar och tak rörde sig, jag VAR i skeppet och nu kom ljudet, det smattrande oväsendet från ventilationstrumman, beviset för att det även i detta skepp sprang en alien lös.

När vi väl ”var uppe i rymden” hände det något. Lysdioderna började blinka helt galet, larmet gick igång liksom stoboskoplamporna och våra bälten lossnade. Vi var tvungna att fly, att gömma oss, för det var en fripassagerare ombord och våra liv var i fara. Paniken lyste i ögonen på mina medpassagerare och jag var minst lika livrädd jag.

En guide hjälpte oss in i en hiss men det fick bara plats fyra personer åt gången. Jag, min kompis och ett par som jag aldrig sett förut blev intryckta i den lilla hissen och ivägskickade. Det gnisslade och sprakade och alarmet fortsatte tjuta. Så hux flux tändes en lampa för några sekunder och jag såg den. DET VAR EN ALIEN I HISSEN! Ett monster, alldeles svart och stort var där och tjejen i hissen skrek till sen blev allt mörkt. Hissen fortsatte åka och snart var vi på säker mark. Dörrarna öppnades, ljuset tändes men…vi var bara tre i hissen!

Väldigt få filmer kan få mig i rätt stämning lika fort som Alien. Sist jag mätte tog det 3 minuter och 16 sekunder sen var jag där, ingen annanstans. Jag ÄR där, i skeppet, i rymden och jag känner mig inte det minsta lurad. Jag sitter bredvid coola Ripley (Sigourney Weaver) vid det vita frukostbordet, jag har långt hem, jag är bland vänner men rädd ändå och jag vill inte dö mellan tänderna på ett utomjordiskt monster, även om det är tillverkat av svarta sopsäckar. Jag köper hela faderuttan utan att ifrågasätta så mycket som en vagnsbult och jag älskar det!

Alien är en klassiker som håller tittning efter tittning, år efter år och det är få science-fiction-filmer förunnat. Jag bugar, niger och bockar, drar upp tröjan och ber Ridley Scott skriva en autograf för det här är filmkonst när det är som bäst.

Cargo

Sambo: Ska vi se Alien ikväll?
Jag: Nej.
Sambo: Jag VILL se Alien ikväll.
Jag: Det vill inte jag. Jag vill se Cargo.
Sambo: Cargo? Vad är det? Jag vill ju se Alien. Jag får aldrig se det JAG vill.
Jag: Cargo är som Alien fast tysk.
Sambo: *gapar stort*
Jag: Eller ja, inte tysk utan schweizisk.
Sambo: *fortsätter gapa stort*
Jag: Men den är tyskspråkig.
Sambo: …
Jag: Vill du fortfarande se Alien?
Sambo: Jag vill se Cargo.

Den här konversationen utspelade sig för tre dygn sedan. Vi har sett Cargo sen dess.

Cargo är som världens längsta intro på en Air-platta. Jag väntar på att få höra en massa mysig elektronisk musik men låten kommer liksom aldrig igång. Första kvällen somnade jag efter blott tio minuter trots att jag var tok-pepp på filmen och inte ens särskilt trött. Andra kvällen klarade jag en halvtimme till innan John Blund nödlandade i mina blå. Tredje kvällen tog jag sista 45 på ren jävla vilja.

Cargo utspelar sig år 2267. Det går inte att bo på Jorden längre då vi förstört vår planet med all miljöskit. Människorna flyr och bor på överbefolkade rymdstationer. Rhea är en planet på vilken det går att bo och ett ställe som är rätt lik paradiset (såsom vi västerlänningar tänker oss det i alla fall). För att få bo där måste man vara rik. Laura (Anna-Katharina Schwabroh) är inte rik men vill verkligen till Rhea för hennes syster finns där. För att finansiera drömmen om Rhea har hon tagit ett jobb på lastskeppet Kassandra, där hon och besättningen under åtta år ska turas om att ensamma vaka över sina nedfrusna medresenärer. Men är dom ensamma på skeppet?

Jag uppskattar verkligen försöket att göra en rymd-sci-fi utan enorm budget, jag hade rätt lagom stora förhoppningar, trodde kanske inte på storverk men väl på något nytänkande. Jag säger bara: Nu vill JAG se Alien!

Både Flmr, Filmitch och Jojjenito hade lite lättare att hålla sig vakna än jag.

Här finns filmen.

BASIC INSTINCT

Världens mest kända ispik gjorde sin entré på vita duken 1992. Basic instinct hette filmen, Paul Verhoeven regisserade och Sharon Stone och Michael Douglas höjde inomhustemperaturen med en 20 grader sisådär med sina nakna välformade kroppar.

Stone är Catherine Tramell, en mycket förmögen kvinna, en bisexuell författare till blodiga kioskdeckare, historier som har en förmåga att bli till verklighet i närheten av henne. Douglas är polisen Nick, hård på sprit, droger och kvinnor, som är satt på att försöka lösa mordfallet där en känd person, Tramells pojkvän, blivit brutalt dödad med en…tadaaaaam…ispik!

Basic instinct har egentligen allt en erotisk thriller ska ha enligt mig. En cool skitsnygg sexuellt utåtagerande kvinna med skinn på näsan å ena sidan, en manlig karaktär med stor personlighet och osviklig potens å andra sidan, en välskriven story, bra biroller, en påkostad ljudmatta, maximerade känslor åt alla håll och kanter och givetvis, en twist.

Jerry Goldsmith må ha komponerat sin sista strof men till Basic instinct lyckades han göra en av sina bästa tvärflöjtsteman, ett tema som sätter sig i skallen likt tuggummi under skosulan och som på sitt allra mest suggestiva sätt hjälper mig som tittar att komma i rätt stämning.

Basic instinct kom alltså 1992, det är snart tjugo år sedan. Till min stora glädje måste jag säga att det här är en film som åldrats inte bara med värdighet utan även med grace och stora oljefat med antirynkkräm. Det är nästan så jag häpnar faktiskt. Såna här filmer görs knappt längre.

REQUIEM FOR A DREAM

Idag har Darren Aronofskys Black swan premiär på svenska biografer. Det är inte en dag för tidigt.

Bortsett från filmen Pi från 1998 har jag i och med denna recension skrivit om Aronofskys samtliga verk (Black swan, The wrestler och The fountain).

Requiem for a dream står sig bra i jämförelse med dom andra och jag måste säga att ju fler filmer jag ser där Aronofskys namn står som regissör ju större beundran hyser jag för honom.

Han lyckas nämligen med något så ovanligt som att varje gång bjuda in mig som tittar i sin egen lilla värld men inte på det vis som exempelvis Tim Burton gör, för där hans värld är konsekvent och igenkännande oavsett filmtitel där är Aronofskys i ständig förändring. Det finns inte en likhet mellan världarna annat än att Aronovsky själv skapat dom och det imponerar på mig.

I Requiem for a dream hamnar jag i världen sett från en drogmissbrukande kille, hans likasinnade polare och flickvän – och hans chokladmissbrukande mamma. Det är snabba klipp, det är kokain i närbild, det är jakt på pengar och nya droger och det är energisk musik. När det handlar om mamman är det ingen musik, det är enerverande tystnad, ångest, det är mat som tröstar, chokladbitar som lindrar och ett ofantligt ensamt och tragiskt liv som förutom runt mat mest kretsar kring TV:n.

Ellen Burstyn som mamman, Jared Leto som den drogande sonen, Jennifer Connelly som hans flickvän och Marlon Wayans som polaren, alla fyra har haft bra dagar på jobbet och gör helt oklanderliga rollprestationer. Black swan har satt Aronofsky på kartan en gång för alla men glöm inte bort hans tidigare filmer. Det vore så onödigt.

MARTYRS

Jag har folk i min bekantskapskrets, ganska hårdhudade sådana, som säger att Martyrs är bland det jävligaste dom sett. Jag känner en del som ifrågasätter om denna typ av film ens har något existensberättigande och om det inte skulle vara lika bra att införa censur igen – och då gärna en världsomfattande sådan – för att förhindra att liknande filmer kommer ut till vanligt folk. Själv förstår jag inte vad dom bråkar om.

Martyrs är inte en film tänkt som en somrig blockbuster för fnissiga första-dejtare, det är en film gjord för en smal publik av filmnördar som redan ”sett allt” och vill se något ännu värre. Det är där JAG blir rädd för jag tyckte inte det var så farligt. Jag blev inte äcklad, jag blev inte rädd, jag blundade inte, jag tittade och tänkte mest ”meh guuuu så blodigt, vem ska städa upp allt det där? Har dom RUT-avdrag i Frankrike?” Ingen del av filmen berörde mig och vad det beror på kan man kanske skriva en C-uppsats i psykologi om.

Tjejerna i filmen kändes mer som påhittade mänskliga seriefigurer än som vanliga ungdomar. Storyn är både banal, skitirriterande, klurig och fullkomligt smaklös och den kombinationen i sig kan göra att jag stängde av mitt logiska tänkande och därmed också känslocentrat i hjärnan.

Jag vet egentligen inte något tillfälle som är bra för att se en film som Martyrs. I alla situationer, i alla sammanhang finns det filmer som är bättre att se, läskigare, ballare, äckligare. Ska jag hitta något odelat positivt med filmen så är den EXTREMT bra gjord och både Morjana Alaoui som Anna och Mylène Jampanoï som den omänskligt trasiga Lucie gör ett fantastiskt bra jobb. Wow, liksom! Det kan inte ha varit en lätt filminspelning.

Gudar och människor

I väntan på den stora filmgalan i söndags såg jag veckans Big Brother-show.

Jag vill väldigt gärna bygga mig en tipi långt ut på den sibiriska tundran när jag ser program som detta. Jag vill ha mitt tält, jag vill trycka in mina barn, mina homies, alla mina viktiga människor och sen dra över en stor jävla infravärmare och där kan vi leva tillsammans till livets ände och strunta i människor som tror att det ballaste som finns, det smartaste draget för trygg inkomst och det vettigaste sättet att bli ”nån” är att ha Greta Garbo-glasögon inomhus och att knulla i TV.

Tyvärr stämmer det ju. Det funkar att bli känd genom att vara ung och bortskämd – i TV -, att vara kvinnlig eller manlig Big Brother-bimbo – i TV – eller att gifta sig rikt och anställa mexikanska tjänstehjon i Hollywood – sålänge det visas i TV.

Häromdagen hade en vänlig bloggläsare åkt förbi mitt jobb och lämnat fribiljetter till filmen Gudar och människor. Jag undrar om han kände på sig att min kropp några dagar senare skulle skrika efter den sanna berättelsen om sju franska kristna munkar i ett kloster i Algeriet? Hur som helst, så var det. Sällan har en långsam sällsam film om sju troende gubbar i vita klänningar och grovstickade tröjor som blir lyriska över en bit ost passat mig bättre.

Gudar och människor är en film om människor som med stenhård ryggrad och stake (häpp!) i kombination med en orubblig tro på vad som är rätt och riktigt finner ett slags inre lugn trots att terrorister lamslagit den lilla byn där klostret ligger och bara väntar på rätt tillfälle att avsluta munkarnas liv.

Om Gudar och människor befinner sig på ena änden av Vintergatan så är Big Brother längst ut på den andra. Två fenomen vars ramhandling är så lika som dessa kan inte bli mer olika. Människor med olika bakgrund och förutsättningar bor tillsammans i ett hus utan att ha någon annan koppling till varandra än en tro. I munkarnas fall en tro på en god Gud och på att göra gott här i livet, i Big Brother-deltagarnas fall en tro på ingenting mer än sin egen alkoholindränkta och utseendefixerade förträfflighet.

Jag väljer munkarna i tio fall av tio.

TROLLJÄGAREN

Thomas, Kalle och Johanna går på medialinjen i Volde och dom får till uppgift att göra en dokumentär. Samtidigt hörs starka röster i byn om björnjakt och om att det finns en man utan licens som tydligen dödar björnar. Ungdomarna bestämmer sig för att leta upp den hemlige mannen och intervjua honom.

Mannen, Hans, är inte den mest öppenhjärtlige och lättpratade av människor och vill inte ha dom i närheten. Det är full förståligt då han har ett av Norges mest hemliga yrken. Han är jägare men det är inte björn han letar upp och dödar utan troll.

Men ungdomarna ger sig inte. En natt följer dom efter honom upp i skogen och det dom får se där är en av Norges största statshemligheter. Troll finns och dom är varken små eller speciellt söta.

Trolljägaren är filmad som en mockumentär, alltså på samma sätt som [Rec] eller Cloverfield eller om man så vill, en upphittad mockumentär i samma anda som Blair witch project eller Cannibal holocaust. Det betyder skakig kamera, oskärpa och mikrofonflås. Det betyder också att när det görs bra ger det en autentisk känsla som inte går att återskapa i en ”vanlig” film.

Trolljägaren är en skön film med en handling som jag köper rätt av. Jag ifrågasätter den inte ens. Klart troll finns, det har jag alltid trott, men att det finns så många fler sorter/arter än dom som beskrivs i Trolltyg i tomteskogen det har jag aldrig fattat. Raglefant till exempel. Är det inte världens coolaste ord?

Jag blir glad av Trolljägaren precis som jag blir av alla nytänkande och modiga filmskapare som finns runt om i Skandinavien just nu. En action-effekt-skräckis om norska troll är precis lika fränt som en svensk krigsfilm, en dansk oscarsvinnande film om hämnd eller en finsk kolsvart basturysare. Det känns som den nordiska filmlampan lyser både flitigare och klarare än på mycket länge.

Infor Oscarsgalan: Tänk vilken rolig vecka det måste vara att heta Jeff, Javier, Jesse, James och Colin

JAVIER BARDEM

Denne magnifike spanjor är oscarsnominerad för sin roll som Uxbal i Alejandro González Iñárritus svarta drama Biutiful.

I bröderna Coens No country for old men (2007) gjorde han en rent grymt läskig tolkning av den kallsinnige mördaren Anton Chigurh och han vann en mycket välförtjänt Oscar för bästa manliga biroll det året.

 

 

 

 

 

 

JEFF BRIDGES

Jeff Bridges har tjugo procents chans att kamma hem en oscrasstatyett för sin roll som den enögde tuffisen Rooster i bröderna Coens västernfilm True Grit. Eftersom han vann samma kategori förra året för sin insats i den tämligen mediokra filmen Crazy heart så tror jag inte han vinner i år.

Personligen tycker jag Jeff Bridges gjort en av sina allra bästa skådespelarinsatser i Peter Weir´s Utan fruktan (1993) där han spelar den livrädde allergikern Max Klein som råkar ut för en flygolycka – och överlever.

Filmen sätter igång intressanta tankar och jobbiga känslor och när filmen är slut är jag alldeles euforisk och helt utan fruktan för alla jäkla I-landsproblem som tornar upp sig hela tiden och jag funderar inte ens på annat bjäfs jag ändå inte kan styra. På så sätt är Utan fruktan en film jag borde se om ibland, om inte annat för att få mig en tankeställare. En reboot i hjärnan liksom.

 

 

 

JESSE EISENBERG

The social network. David Finchers pratiga drama om vänskap, om pengar, om egensinnighet och om Facebook, det kanske största sociala experimentet i vår tid, skulle ha kunnat bli en platt och rätt tradig sörja. Det blev det inte. Det blev en toppenfilm och Eisenberg som Mark Zuckerberg fungerar klockrent även om Jesse Eisenberg inte gör något annat än att spela….Jesse Eisenberg.

Jag har skrivit spaltmeter om Eisenbergs filmer här på bloggen men väljer ut en av dom som tips om du vill se mer av honom: Adventureland.
Recensionen hittar du här.

 

 

 

 

 

 

COLIN FIRTH

Colin Firth, fantastiska Colin Firth är nominerad för sin roll som den stammande kungen i The King´s speech.

Att belysa någon annan film som han genom sin uppenbarelse gjort intressant är inte särskilt svårt då det finns en ansenlig mängd att välja bland. Han sjöng charmigt och hellre än bra i Mama Mia, han var författaren Jamie Bennett som inte pratade samma språk som sin älskade städerska Aurelia i Love actually och han var nominerad för en Oscar förra året som den homosexuelle läraren i En enda man.

I den lilla filmen Genova från 2008 dör hans älskade hustru i en bilolycka när deras båda två döttrar är med i bilen. För att klara av sorgen bestämmer dom sig för att flytta utomlands.

Det är egentligen ingen storslagen historia men det är filmad mänsklighet, ett ont öde och trots att filmen aldrig bränner till så är den heller aldrig tråkig – och detta är tack vare Colin Firth och hans osedvanliga precision när det gäller att uttrycka känslor på ett oftast smakfullt och minimalistiskt vis.

 

 

 

JAMES FRANCO

James Franco är nominerad för sin roll som bergsklättraren Aron Ralston i Danny Boyles högerhandskatastofrulle 127 timmar.

Att Franco är en skådis jag inte tycker så mycket om är ingen nyhet för dig som läser denna blogg men det är heller inget jag tänker fokusera på nu. Jag får nämligen inte glömma bort att han faktiskt spelar Harry Osborn i Spider-man 1, 2 och 3 och det är en filmserie jag gillar till tusen alldeles oavsett hans medverkan.

Så, hej och hå James. Jag hoppas att du inte får en Oscar i år för männen här ovan är dina riktiga övermän på alla sätt jag kan tänka ut. Dessutom har du mest TV-tid av dom alla eftersom du ska leda hela tjottaballongen.

 

Psalm 21

Henrik (Jonas Malmsjö) är präst. Hans pappa (Per Ragnar) är också präst, men inte i Stockholm utan någonstans i Norrland, dessutom dog han precis under konstiga omständigheter.
Henrik sätter sig i bilen för att åka upp till den norrländska byn och ta reda på vad som hänt.

Vad som är bra med skräckfilmen Psalm 21:

1. Jag tycker att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är bland det läskigaste som finns.
2. Jag tycker att Per Ragnar är otäck.
3. Jonas Malmsjö lyckas med konststycket att rabbla psalmer med prästkrage utan att bli skrattretande.
4. Det är många små vithyade tjejer med långt hår och konstiga ögon med i filmen.
5. Per Ragnar är med.
6. Dom halvruttna blekta likstela ansiktena som är skrämseleffekter i filmen är snyggt animerade.

Vad som är dåligt med skräckfilmen Psalm 21:

1. Tycker man inte att små tjejer med pudrad vit hy och konstiga ögon är läskiga så finns det inte mycket att höja pulsen med här.
2. Hur bra animerade dom där kompostfejsen än är så är dom med alldeles för ofta och för mycket. Precis som när Lenny Norman är stå-uppare och drar sina otaliga sexskämt så blir det liksom liiiite för enkla poäng. Det behövs mer kött på benen, både på denna skräckfilms och på Lennys.
3. Jag såg den via Voddler (som fortfarande inte fungerar som det ska för mig men jag leker Sverker igen och håller på med ett ingående Voddler-test, mer info om det kommer så småningom) och kan ärligt säga att det inte gjorde filmen rättvisa.

Psalm 21 utger sig för att vara en skräckfilm och javisst, den är bitvis rätt otäck. Det hade varit roligt att se någon ny vinkel, något unikt i handling eller effekter men nej, allting är gjort enligt Skräckfilmsformel 1A. Trots allt hoppade jag till några gånger och kände inte det minsta för att spola eller stänga av (trots grova uppspelningsproblem). För mig behövs inte så mycket mer för att ge denna typ av film ett medelstarkt och godkänt betyg.

Frida tycker lite som jag, Erik på Bigger boat tyckte såhär och Andreas har tagit fram stora motorsågen.

Filmen finns att hyra här.

Hard candy

14-åriga Hayley (Ellen Page) har chattat med en kille på nätet några veckor och dom bestämmer sig för att ses på ett café. Killen Jeff (Patrick Wilson) visar sig vara mer man än kille då han är fotograf och arton år äldre än henne själv.

Hayley är en brådmogen och beläst ung dam med skinn på näsan och Jeff är till synes en belevad man med ett något överdrivet – och rätt otäckt – fokus på väldigt unga flickor. Hayley går med på att hoppa in i bilen och åker med Jeff hem.

”Inget är ditt när du släpper in en tonåring i ditt hem”, säger Hayley.

”Nu avslöjar jag ingenting mer”,
säger jag, för det här är en film jag absolut tycker att du ska se och helst med så lite bakgrundsinformation som möjligt i minnet.

Jag tyckte Ellen Page skulle bli den perfekta Lisbeth Salander redan när jag såg henne i Inception men efter att ha sett Hard candy blir jag nästan förbannad över att det inte var hon som blev vald till rollen. Hon är precis samma skådespelartyp som Noomi Rapace (trots att hon är rätt mycket yngre), hon är intelligent och fysisk och varenda stark känsla i världen ryms i hennes lilla kropp.

Patrick Wilson såg jag senast som pretty-boyen Roland i Pappa på burk och då trodde jag inte han kunde spela nåt annat än en äckligt stomatolleende och överdrivet glad renlevnadsman men SE så fel jag hade!

Hard candy är en spännande och ständigt aktuell thriller där ingenting är som det ser ut att vara, inga svar är givna och inga frågor så enkla att dom inte går att vrida runt ett par varv och det är definitivt en film som alla som internetdejtar borde se – både pojkar, flickor, män och kvinnor.

Här kan du hyra filmen om du vill.

The human stain

Om gårdagens recension handlade om en film som maximerat slutprodukten efter sina givna ekonomiska förutsättningar så är dagens film det precis omvända.

The human stain hade en budget på 30 miljoner dollar, ett stort filmbolag i ryggen, ett manus baserat på den amerikanske författaren Philip Roths bok med samma namn (på svenska heter den Skamfläcken) och en hel hög av världens mest namnkunniga och begåvade skådespelare i rollistan. På pappret borde detta vara en solklar succé, lika skinande blankt som ett nyputsat fönster i vårsolen men det blev liksom lite för mycket av det goda.

Coleman Silk (spelas av Anothony Hopkins som vuxen och Wentworth Miller som ung) är en omtyckt och erfaren litteraturprofessor som blir av med jobbet (han säger upp sig själv) då han anklagas för att vara rasist. Samma kväll som detta händer dör hans fru knall och fall i hans armar. Sen träffar Coleman en man, Nathan Zuckerman (Gary Sinise) som bosatt sig i en enslig stuga i skogen för att få vara ifred och dom två blir vänner. Samtidigt möter Coleman Faunia Farley (Nicole Kidman) som är en trasig kvinna med mörka hemligheter som försörjer sig som städerska och i hasorna har hon sin galna ex(?)man Lester (Ed Harris) som inte alls gillar att frugan sätter på den gamle gubben Coleman.

Historien pendlar mellan nutid (1998) och dåtid och berättar om Colemans liv, när han var ung och boxades, när han träffade sina kärlekar och det faktum att han egentligen är en svart man.

Det är många infallsvinklar på den här historien, vissa mer intressanta än andra och det är precis där felet med filmen ligger tycker jag. Mycket-vill-ha-mer är ett talesätt som inte gör sig på film. Det blir liksom inte en större och mer välsmakande pannkaka av att stoppa i chokladbitar, blodpudding, grönkål och mashmallows i smeten, det blir bara en väldigt knepig pannkaka.

Filmens absoluta höjdpunkter är alla scener med Anthony Hopkins, Nicole Kidman och Ed Harris. Speciellt Hopkins är helt makalöst bra här. Jag tror inte jag sett honom så minimalistiskt genialisk sen Återstoden av dagen. Varenda ryckning i mungipan, varenda ögonrörelse, allt är smått, finsmakande och heeelt perfekt och det är mycket tack vare honom som filmen håller sig flytande.

Det finns inte så många Anthony Hopkinsar och Nicole Kidmans i världen och för mig är det som att få en liten fint inslagen present att se dom agera, alldeles oavsett omständigheterna. Men omständigheterna just här är inte så kul.

Här finns filmen.

GRÄNSEN

Krigsfilmer som genre är något jag inte riktigt har vett att uppskatta. Jag förstår oftast inte grejen, jag tycker bara det blir testosteronfånigt och jag funderar mest på vem som tvättar kläderna och hur det kommer sig att soldater verkar klara sig otroligt länge utan mat.

När jag skulle se Gränsen ville jag försöka göra den ordentlig rättvisa och tog därför med mig en man till bion som verkligen älskar krigsfilm och som i väldigt få lägen skulle välja någon annan film att se än Rädda menige Ryan (jo, möjligtvis Kellys hjältar) alldeles oavsett humör.

Vad tyckte då han om Gränsen? Och vad tyckte jag?

Det här är mitt manliga biosällskaps samlade intryck av filmen:

Det första som slog mig är hur äkta filmen känns. Uniformerna, utrustningen, vapnen, kylan, till och med ansiktena känns igen. Att se filmen var på sätt och vis som att göra lumpen igen. Då blev man ihopföst med folk från olika delar av landet, det funkar ju så och det var skönt att se att handlingen inte kretsade kring fem stockholmare utan att det var en riktig blandning.

Har man varit tre veckor i skogen på en vintermanöver så vet man hur dom mår, att elden måste brinna dygnet runt, att man fryser och att man inte får bli blöt om fötterna. Har man dessutom stått på försvarets skidor, vilka för övrigt är samma som 1942, så blir det ännu mer autentiskt. Det är inte bara att sätta på sig skidorna och åka, det är som att ha en toadörr under varje fot.

Jag kan förstå nyfikenheten soldaterna känner när dom ville ta sig över norska gränsen för att se fienderna, nazisterna, livs levande. Jag känner med dom och jag uppslukas av filmen på ett sätt jag sällan gör.

Gränsen är en av dom bästa svenska filmerna jag sett. Den var spännande från första sekund, välgjord och genuin. Jag rekommenderar den varmt, speciellt till alla killar som varit fjälljägare – eller någon gång lekt krig i skogen.

 

 

.

Vad tyckte då jag?

Det finns inget som säger så lite om en films förtjänster som dess budget. Mycket av det jag läst om Gränsen kretsar kring pengar och att filmen blev gjord helt utan ekonomiskt stöd från Filminstitutet. Men en bra story och kreativa idéer kostar inte pengar, det är allt runtomkring som drar iväg och visst, självklart underlättar det att ha en stor säck med stålars om man vill förverkliga sin dröm men ibland går det lika bra ändå, kanske bättre till och med.

Mina irritationsmoment gällande Gränsen är uppenbara brister som inte går att skylla på tajt budget. Dialektala missar till exempel. Om en skådespelare ska spela värmlänning och således prata värmländska kanske hon (i det här fallet) ska göra det hela tiden och inte bara ibland. Dessutom tror jag inte på att soldater, inte ens svenska sådana – och definitivt inte 1942! – hälsar på varandra genom att ge varandra en kram.

Gränsen är nyskapande på ett häftigt sätt. Krigsfilm som genre på svenska har inte existerat förrän nu. Jag tycker det är modigt och kaxigt att lyckas dra ihop en sån här produktion och trots en del larviga missar är filmen ändå helt okej.

Till en början hamnar jag i nån slags mental snurra där mina tankar pendlar mellan Röd snö och julkalendern med Staffan och Bengt från 1984 men hjärnaktiviteten lugnar ner sig så småningom och jag lyckas se bortom fördomarna.

Jag tycker killarna bakom filmen, Richard Holm, Johnny Steen och André Sjöberg har gjort ett mycket bra jobb. Dom behöver inte skämmas ett endaste dugg.

 

 

.

.

Fler recensioner av Gränsen kan du läsa här:
Royale with cheese
Jojjenito
Flmr