Kategori: filmrecensioner

Publicerat

THE GREEN HORNET

JA:

– Christoph Waltz.
– Cameron Diaz.
– Soundtracket.
– James Franco sprängs i luften och det snabbt.
– Okej, jag har köpt en ny kaffemaskin som är självlysande i mörker men här snackar vi en VÄRDSKLASSKAFFEMASKIN som måste kosta som en årslön. För en aktiemäklare.

NEJ:

– Jay Chou som Kato. Han är säkert en jättefin kille men det går inte att höra vad han säger.
– Tom Wilkinsons överspel.
– Att se denna i 3D. Big big no-no. Finns inte en orsak i världen att göra det om man inte har en fetisch för 3D-glasögon.
– Soundtracket ÄR bra (se ovan) men det är för hög volym på bakgrundsmusiken. Den hamnar liksom inte i bakgrunden, det känns mer som att titta på en lång musikvideo.
– Storyn. Skulle kunna ha fungerat rätt bra men vissa störande moment förstörde upplevelsen (se nedan).

NEJNEJNEEEEEEEEJ:

– Seth Rogen.

Publicerat

BURLESQUE

Det finns några saker här i världen som jag är riktigt allergisk mot: dumhet, orättvisor, tanken på att äga en hund, ja, det finns några grejer.

Sen finns det detta.

En tjej med cheerleader-lockar klädd i ett ganska fult linne (så det känns som om hon är granntjejen men alla fattar att hon är alldeles för snygg för att låtsas vara the girl next door) som smiter åt över brösten och hon tittar i fjärran med stängd mun men precis i samma sekund som hon fastnar med blicken på något obestämbart öppnar hon munnen bara så lite så underläppen fuktas och hon ser sådär peddokåt ut samtidigt som hon iklädd högklackade skor (som hon inte kan gå i utan att knäa) står med fötterna lite snett inåt. Tuggar hon dessutom tuggummi är det grädde på moset, då snackar vi ANAFYLAKTISK CHOCK!

För att göra det väldigt enkelt, denna bimbofördom och allergi är hos mig personifierad av, ja, just det: Christina Aguilera.

Självklart är jag skeptisk när jag sätter mig i biofåtöljen och filmen börjar. Storyn har vi sett på film hundratals gånger förut. Lantlollan Ali (Aguilera) drömmer om att bli ”någon” och drar från hålan, flyttar till Los Angeles, vet vad hon vill göra och stapplar fram på höga klackar mot målet. Som den lantis hon är är hon givetvis 1. snäll,
2. moralisk, 3. lojal, 4. eftertänksam 5. klok och 6. envis vilket gör att ingen kan tycka illa om henne, inte ens jag som sitter där och morrar och bara väntar på att huggtänderna ska växa ut.

I Los Angeles går hon förbi klubben Burlesque som drivs av Tess (Cher, som för övrigt är så plastikopererad att hon nu är mest lik kattkvinnan, minus morrhåren). Hon betalar entré i kassan och undrar lite försynt om det är en strippklubb hon kommit till men vid blotta åsynen av dom lättklädda kvinnliga dansarna förstår både hon och jag att hon är där för att stanna, på ett eller annat sätt.

Det finns inte en enda minut i filmen som inte går att förutse. Inte en scen som inte går att förutspå. Inte ett sång-och-dans-nummer som inte känns som en reklamfilm för Miss Aguilera herself. Därmed inte sagt att jag tycker filmen är dålig för dålig är ett alldeles för enkelt ord i sammhanget.

Filmen är ytlig, den är simpel, den är förutsägbar. Inget nytt under varken solen eller kjolen. Filmen är också påkostad, välgjord och rätt underhållande med sina musikalnummer, vackra flickor, gaymän, paljettklänningar och pärlband av moralpredikningar. Men det som filmen ger mig mest är en eftersmak av Kvinnor-Kan-mässa. Skulle jag spotta skulle det komma ut guldglitter och en och annan lösögonfrans men det skulle också komma upp en rosa klump slajm som låter som Gunde när jag trycker på den: Ingenting är omöjligt, kom ihåg det!

Ingenting ÄR omöjligt. Jag vet det. Efter att ha sett Burlesque är jag bomsäker på det. Christina Aquilera kan faktiskt agera, hon är väldigt porträttlik en ung Dolly Parton så vem som kommer få spela henne i filmen om hennes liv känns ganska solklart. Cher har jag alltid tyckt om som skådespelerska men jag vet inte vad det är för insprutat sönderkarvat toksminkat skal jag tittar på längre. Finns hon nånstans där innanför eller är har Madame Tussaud fått jobb som effektmakare?

Cam Gigandet, Kristen Bell, Eric Dane, Peter Gallagher och Stanley Tucci gör alla bra rollprestationer, den sistnämnde alldeles speciellt och det är tack vare hela ensemblen att filmen inte går att såga lika hårt som jag först trodde. Den gick uppenbarligen knappt att såga alls.

Förvånad? Någon?
Jag är det i alla fall.

Publicerat

EN SYDFRANSK AFFÄR

Suzanne (Kristin Scott Thomas) har allt man kan tänka sig, i alla fall om ”allt man kan tänka sig” är ett hypervackert hus, en läkare till man som tjänar multum och två tonårsbarn som mest befinner sig i periferin.

Den spanske ”mångsysslaren” Ivan (vet inte riktigt vad karln gör egentligen, men han verkar jobba med det mesta som inbringar timlön) anlitas av den rika läkarfamiljen för att rensa i ett utrymme som Suzanne ska kunna använda som sjukgymnastpraktik är det tänkt. Ivan gör våldsamt intryck på Suzanne, speciellt efter att han genom hennes klantighet bryter foten. Dom inleder ett passionerat förhållande, nåt som tydligen på svenska klassas som ”en sydfransk affär”, vilken är en skitdålig översättning av originaltiteln Partir (Lämna) som säger betydligt mer om filmens handling.

Suzanne lämnar nämligen sin familj. Hon väntar inte på att bli påkommen och tvingad till sanning, hon berättar som det är för sin man och han reagerar på alla möjliga – och omöjliga – sätt, precis som vilken bedragen äkta partner som helst skulle göra.

Det är inte snyggt, det är inte vuxna och noga övervägda beslut som tas, det är svartsjuka och hämnd och hat och alla människans svarta uttrycksmedel som visas i filmen och jag kan förstå dom. Allihop.

Jag förstår Suzanne som inte kan lägga lock på sin starka förälskelse. Jag förstår maken (Yvan Attal) som är ledsen, beter sig som ett svin och hämnas med dom medel han har. Jag förstår Ivan (Sergi López) som anser sig vara den som satt Suzanne i skiten. Jag förstår, jag känner med dom allihop och jag tror det är därför jag under större delen av filmen har en klump i magen.

Det här är ingen mysigpysfransk film som doftar teracottakrukor och solrosor direkt. Det är mer svett, kön och ångest och även det kan faktiskt vara underhållande ibland.

 

Publicerat

Stone

Jack (Robert De Niro) är en känslokall och introvert man med en dryg månad kvar till pension. Han jobbar som nån slags övervakare på ett fängelse, träffar interner och skriver rapporter som ligger till grund för deras eventuella frigivning.

Privat lever han tillsammans med sin fru Madylyn (fenomenala Frances Conroy) sedan 43 år, i ett kärlekslöst och respektlöst äktenskap som inte är nåt annat än ett stort jävla skämt.

Stone (Edward Norton) är en dömd pyroman som hamnar på Jacks bord. Denne Stone är en slug jäkel som på alla sätt han kan försöker manipulera Jack, komma innanför hans skinn för att på så sätt få goda vitsord och komma ut till sin vackra fru Lucetta (Milla Jovovich) igen, även om det innefattar att blanda in frugan i den smutsiga leken.

Stone är ett välspelat drama som gått mig ganska obemärkt förbi, jag tror inte ens den gick upp på bio utan hamnade direkt på DVD. Milla Jovovich och Edward Norton gör båda precis vad som förväntas av dom och jag imponeras svårt av Robert De Niro och hans strålande rolltolkning av den osympatiske gubben Jack. Storyn haltar en smula, känslan i filmen blir väldigt ojämn, men det hindrar mig inte från att tycka att det är en helt okej film som inte behöver skämmas ett dugg för sin existens. Det är ett vardagsdrama om ett vardagsdrama helt enkelt.

Publicerat

Adrift

En film som heter Adrift känns liksom helt okej att se.

När det sen går upp för mig att samma film även heter både Deadly sea och Open water 2 får jag en lite sämre smak i munnen då den första Open water inte var den mest välgjorda filmen världen skådat.

Det är lite samma sak som att resa sig upp från bordet under en fin middag och använda sig av det latinska ordet cacare för att det låter finare än att helt enkelt säga som det är: jag ska gå och skita.

Adrift/Open water 2 handlar om ett gäng yngre medelålders män och kvinnor, sex stycken för att vara exakt, plus ett litet spädbarn. Dom ska fira en av killarnas 30-års dag på en stor lyxyacht utanför Mexicos kust. Mitt ute på havet bestämmer dom sig för att bada. Ingen dum idé kan tyckas när solen skiner och allt är paradis-mysigt, men intelligensen och framförhållningen lämnade dom tydligen i land vilket dom får känna på den hårda vägen. Alla sex födelsedagsfirare är i vattnet, ingen har fällt ner badstegen så det går inte att klättra upp i båten igen – där det lilla barnet ligger ensamt kvar.

Det blir kaos och panik såklart och baserat på en verklig händelse sägs det att det är och länge tänker jag att hur fan kan en tre-månaders bebis återberätta det här men ja, det finns faktiskt ett slut på filmen som jag kan köpa.

Oavsett om filmen heter Adrift eller Open water 2 så är den inte särskilt bra. Jag somnade till några gånger men spolade faktiskt tillbaka för att se vad dom hänt och det hade jag inte gjort om det var ett toksvidande magplask. Det finns dock miljoners miljarder med filmer som jag hellre skulle se och se om än denna så nåt höjdarbetyg kan det inte bli tal om.

Filmen finns här.

Publicerat

IRREVERSIBLE

Att se filmer som leker med tid är alltid intressant tycker jag. Filmer som vänder upp och ner och fram och tillbaka på hela konceptet som kallas tidsaxel.

Det finns ett gäng bra filmer som filmats ”baklänges”, alltså med slutet först och där jag som åskådare blir serverad lite av sanningen, lite av förklaringen, som småkakor på ett 70-års kalas. En i taget, jag förstår lite mer och lite mer för att sedan när filmen är slut inte vilja något annat än att se den igen, fast nu åt ”rätt” håll.

Irreversible. Oåterkalleligt. Time destroys everything. Alla aktioner får en reaktion. Alla handlingar en konsekvens. Det är många sanningar som får sig en känga här.

Det här är en film som inte liknar någon annan. Den är suggestiv, den är köttig, det är mycket hud, mycket kön (både manliga och kvinnliga) och det är en fruktansvärd våldtäktsscen som pågår under tolv minuter mitt i filmen.

Irreversible är mycket men framförallt är det en viktig film. Smart. Tänkvärd. Hemsk. Fin. Intelligent. Annorlunda. Egentligen allt på en och samma gång. Jag har svårt att vara tydligare än så. Jag tycker bara väldigt mycket om filmen. Jag känner manshatet komma flödande men trots det känner jag i samma andetag en tro på kärleken – och på att det finns manliga snällisar. Irreversible sätter igång många tankar och känslor och en sådan film kan aldrig vara dålig.

Dåliga filmer glömmer jag runt eftertexterna, bra filmer försöker jag analysera när jag skalar potatis.

Det här är urtypen av en potatisskalarfilm.

 

Publicerat

MIDNIGHT EXPRESS

Filmen tar sin början i Istabul 1970. Billy Hayes (Brad Davis) ska flyga hem till USA igen tillsammans med sin flickvän men även med ett otal folieinpackade haschkakor fasttejpade kring midjan.

Första kvarten är spännande så hjärtat fan stannar. Hela min kropp fullkomligt skriker ”du kommer ju aldrig kunna ta dig genom tullen dumjävel” och hela min knopp tänker ”det är klart han inte kan, det skulle inte bli mycket till långfilm då”.

Självklart åker han fast, självklart får han ett långt fängelsestraff och självklart är det turkiska fängelset ingen promenad i parken.

Midnight express är baserad på en sann historia men det är ingenting jag direkt tänker på när jag tittar på filmen. Jag tänker inte ens på att det ÄR en film. Jag är där. Jag känner lukten av fuktiga betongväggar, av tunna lortiga madrasser, av blodiga, variga och sönderslagna fotsulor, av hopplöshet, av ensamhet.
Mitt problem med filmen är att större delen handlar om en aktion
(= han försökte medvetet smuggla knark) som leder till en reaktion (= han fick en fängelsedom som i antal år känns rätt logisk) och jag har svårt att uppröras över det. Däremot vänder det under sista tredjedelen när min akilleshäl både i film och verkliga livet – orättvis behandling – kommer in i bilden, då hettar det till och blir jobbigt på riktigt.

Alan Parker har lyckats göra en film i färg som känns som en svartvit rulle. Jag har förstått att den här filmen var en stor snackis när det begav sig (1978) och visst är den bra, men inte världsomvälvande. Hade jag däremot haft minsta tanke på att byta yrkesinriktning och bli nån form av knarksmugglardrottning så fungerade första kvarten verkligen som propaganda att tänka om. Knark är bajs, svårare än så är det inte.

 

Publicerat

Easy A

Ibland när jag ser vissa filmer får jag som en reflexmässig reaktion att jag vill stoppa ner fingrarna djupt i halsen. Jag vill krafsa lite på gomseglet och sen se resterna av dagens lunch liksom glida ner längs sanitetsporslinets insida och ut till reningsverket. Dom gånger detta händer är när jag ser idiotfilmer och samtidigt har den intelligenta, tänkande delen av hjärnan satt på ON.

Sen händer det, visserligen mycket sällan men ja det händer, att kräkreflexerna liksom sätts igång men att jag verkligen inte kan spy för det är otroligt svårt att kräkas och skratta samtidigt. Kanske något du känner för att prova? Jag lovar dig, det ÄR svårt.

Att se Easy A är att mentalt utmana allt jag tror på. Easy A spelar på alla klyschor jag egentligen avskyr, den radar upp (amerikanska) kristna höga-häst-ryttare som moralpredikar, den pendlar mellan att ha en syn på sexualitet som ansågs pryd på 1700-talet för att i nästa sekund prångla ut den lukrativa idén med prostitution i high school-miljö och den spelar bra länge på den unga kvinnan som offer.

Men. Easy A är en asrolig film! Där skiter sig alla mina argument. Jag kan sitta här och vara vuxen och klok och tycka si och tycka så men fan, jag garvade läppen av mig! Emma Stone är ett komiskt geni och även om jag inte för en sekund tror på att hon är 17 när hon använder ett språk och har ett röstläge som påminner om en whiskyhinkande storrökande 40-plussare med 680 högskolepoäng och eget direktnummet till CSN så krattar jag gången, jag skottar uppfarten, jag putsar skorna, ja, jag lägger mig platt ner och erkänner att jag är typ KÄR i hela hennes uppenbarelse.

Easy A är helt enkelt en skitjobbig feel-good-film. Hur det är praktiskt möjligt att förena detta vet jag egentligen inte men det är sannorlikt där filmens storhet ligger. Stanley Tucci, Patricia Clarkson, Thomas Hayden Church, Amanda Bynes, Dan Byrd, Lisa Kudrow, hela ligan hjälper till att göra Easy A till mer än en vanlig collegefilm.

Jag tar upp fingrarna ur halsen, torkar skrattårarna och dristar mig till att applådera en smula. Collegefilmer är inte någon av mina favoritgenres men det här är en collegefilm med eftersmak och det funkar på mig.

Publicerat

Micmacs

Bazil (Dany Boon) blir av en väldigt olycklig slump skjuten i pannan. Läkarna vågar inte avlägsna kulan med fara för hans liv och Bazil får lära sig leva med vetskapen om att han när som helst kan trilla av pinn.

Det han också får lära sig leva med är att han efter olyckan blev både arbetslös och bostadslös. På hans nattliga vandringar genom staden hittar han ett gäng sorglösa individer som bor i och driver en underjordisk återvinningsstation och dom blir hans nya vänner.

Bazil träffar på två vapenhandlare. Den ena var en skapare av landminor (en sådan som dödade Bazils far när han var liten) och den andra tillverkade pistolen som Bazil sköts med och tanken på hämnd börjar gro i Bazils perforerade huvud.

Jag skulle kunna skriva en plågsamt lång kärleksförklaring till Jean Pierre Jeunets kreativitet och skönt udda galenskap som regissör men jag sparar den grejen till en annan gång. Jag tror bara jag är lite smygförälskad i hans hjärna och jag skulle betala mycket för att få vara en arbetslös cell därinne som kunde beskåda dom andra i arbete.

Den här killen har alltså gjort Delikatessen, Amelie, En långvarig förlovning, De förlorade barnens stad, Alien 4 och nu denna färgsprakande metallgräddtårta och trots att jag inte tycker att alla dessa filmer håller hela vägen manusmässigt så tycker jag rent visuellt att det inte finns mycket som klår dom.

Första halvan av Micmacs är en ren fröjd, en närapå fullpoängare i min värld. Andra halvan byter liksom inriktning och jag märker att jag börjar tänka på annat. Dock är summan av kardemumman absolut och utan tvekan en sevärd filmupplevelse.


Filmen finns att hyra här.

Publicerat

Veronika bestämmer sig för att dö

Veronika bestämmer sig för att dö handlar om den där gamla välanvända storyn: en vacker, framgångsrik, omtyckt ung kvinna mår trots det dåligt, ser ingen mening med nåt och försöker ta sitt liv.

”Jag återgår till jobbet med antidepressiva piller, äter middag med mina föräldrar och övertygar dom om att jag är normal igen. Och så en dag kommer någon att fria till mig. Han är lagom trevlig och mina föräldrar blir mycket glada. Det första året älskar vi med varandra jämt. Det andra och tredje året allt mindre. Just när vi håller på att tröttna på varandra blir jag gravid.

Att ta hand om barn, jobb och huslån håller oss igång ett tag. Sen, när det gått tio år är han otrogen för att jag är upptagen och trött. Jag får reda på det. Jag hotar att döda honom, älskarinnan och mig själv. Vi kommer över det. Några år senare är han otrogen igen men jag lådsas som ingenting för det är inte värt besväret. Jag fortsätter leva och önskar ibland att mina barn får det liv jag aldrig fick.”

Det där är själva introduktionen i filmen. Veronika (Sarah Michelle Gellar) berättar om sin svartsyn inför livet och jag avskyr det där förbannade offertänket och stämplar tummen ner på fodralet redan efter fem minuter. Jag kommer att hata den här filmen and I know it.

Filmen fortsätter i ett tempo som får en sengångare att kännas som Ben Johnson när han var som mest fullskiten med anabola. Det känns som om filmen vill vara svår, lite intellektuell sådär, ge svar på komplicerade frågor, få mig att tänka efter, känna efter, inse att det krävs att vara sådär långt nere på botten för att vilja leva igen. Men det är ju BULLSHIT. Formidabelt BULLSHIT.

Hela filmen är ingenting annat än osmakligt trams och den absolut konstigaste scenen är när Veronika badar i sjukhusets simhall och Lisa Ekdahls Vem vet spelas i bakgrunden. Jag bara undrar: varför då?

Publicerat

Cemetery Junction

Redan till förtexterna sitter jag där med ett såntdärnt* skönt avslappnat smajl i ansiktet.

Elton John sjunger Saturday night´s alright (for fighting), tre engelska killar är på puben och hamnar i bråk. Jag förstår att det hör till vanligheterna och jag tycker verkligen inte att tjafs är särskilt kul men just nu, just med dessa charmiga killar i centrum så blir det sjukt underhållande, ja till och med lite mysigt.

Att växa upp i Cemetery Junction är ingen lek. All form av sunt tänkande säger ”lägg benen på ryggen, spring, spring så långt du kan utan att hjärtat lägger av om du vill bli NÅGOT här i världen, om du vill bli NÅGON, om du vill hitta dig själv” och det är just precis det som filmen handlar om. Att hitta sig själv, kanske oavsett var i världen man befinner sig, att våga vara den man är och förstå varför.

Jag vet hur det är att växa upp i en liten byhåla full med rädda inskränkta människor och kanske är det därför historien om Bruce, Freddie och Snork träffar mig extra hårt i magen men det kan också vara så himla enkelt att det är en otroligt skönt berättad historia om tre unga killar som är väldans lätt att tycka om.

Ricky Gervais och Stephen Merchant har skrivit och regisserat filmen och då Gervais är född i Reading (en stad till vilken Cemetery Juntion är en förort) så inbillar jag mig att han skrivit ner ett visst mått av självupplevda scener i manus. Trots att Gervais till och med har en liten roll i filmen (som Freddies pappa) och att Ralph Fiennes och Emily Watson finns med i rollistan så är det här grabbarnas film. Tom Hughes som Bruce Pearson, Christian Cooke som Freddie Taylor och Jack Doolan som Snork, det är dom som ska ha den stora äran även om samtliga skådespelare i filmen är helt och hållet FENOMENALA.

Har du inte redan sett den här filmen – gör det, snälla, bara gört – och när du gör det, lägg lite extra uppmärksamhet på skådespelarnas ögon. Det finns LIV där, äkta glödande liv och det är så häftigt att se.

Min enda yttepyttelilla brasklapp, det som gör att jag inte smäller till med en fullpoängare, är slutet. Dom sista fem minutrarna var lite för simpla för att jag ska smälta som smör. Men jag bubblar, bryns och bränns och det fortfarande med ett skönt smajl inte bara vid munnen utan i hela kroppen.

(* = vanligt ord och korrekt svenska i byhålan där jag är född och uppväxt.)

Filmen kan du hyra direkt här om du vill.

Publicerat

Date movie

Precis som Scary movie hånar och häcklar, vänder och vrider på skräckfilmsgenren gör Date movie detsamma fast med romantiska komedier.

Om man är över 15 år gammal och gör ett aktivt val att se denna typ av film måste man antingen:
1. vara på ett bubbelgumsfnissigt humör
2. vara salongsberusad och/eller övertrött
3. ha ett glatt kompisgäng hemma där alla känner för att se något pubertalt hjärndött
4. aldrig lyckas komma över kiss-och-bajs-humor-stadiet

När jag såg Date movie lyckades jag pricka in både punkt 1 och punkt 4 och det räckte mer än väl för att få en ganska trevlig stund framför TV:n.

Det är ju dumt så det förslår, det är ytligt, enahanda, larvigt, blåst och bitvis så lågt och under bältet att jag blir lite rädd för mig själv när jag faktiskt skrattar åt eländet men vissa bitar, vissa scener är så roliga att jag inte ens skäms. Jag tänker på scenerna med den något annorlunda katten och speciellt den när nämnde katt sitter på muggen.

Alyson Hannigan (som jag mest känner igen från American Pie-filmerna) som Julia, Adam Campbell som Grant Funkyerdoder och Tony Cox som relationsrådgivaren Hitch gör det absolut bästa dom kan av sina manuskript.

Jag kan inte för mitt liv tycka att detta är en BRA film, men precis som McDonalds ibland duger för att mätta en kurrande mage så har denna typ av film ett absolut existensberättigande.

Publicerat

WINTER´S BONE

Det var ett bra tag sedan det kom en film som enade all världens recensenter i en hyllningskör så som denna film gjort. Riktigt länge sedan var det.

När sen mina vänner börjar knacka mig på axeln och säga ”Har du sett Winter´s bone än? Den är såååå bra” så blir jag ju självklart nyfiken på filmen som handlar om den 17-åriga tjejen Ree (Jennifer Lawrence) som tar hand om sina två småsyskon och sin sjuka mamma när pappan stuckit och pantsatt hela deras hem. Nu riskerar familjen att bli hemlös, det enda hon kan göra är att bege sig iväg och försöka hitta pappan. Död eller levande.

Nu är alltså filmen sedd, jag kan svara ”ja” på frågan mina kompisar ställer och min nyfikenhet är stillad.

Så, sällar jag mig till förståsigpåarna i tidningar och på TV? Tycker jag som mina filmälskande vänner? Nej, jag gör inte det.

Winter´s bone är total misär. Det är misär på precis alla fronter, bakom varje dörr, i varje byxben. Det är kargt och kallt och huttrigt, det är trasigt och kantstött. Känslan i filmen är ungefär lika glad och hejsanhoppsan som att bo i Norrland på vintern och det är total solförmörkelse och så kommer orkanen Katrina och gummistövlarna läcker, jag får tandlossning och barnen uppvisar klara tecken på hiv. Trots detta så blir jag inte engagerad och det är en skitskum känsla.

Jag kan inte låta bli att jämföra Winter´s bone med Frozen river, en film med om inte snarlikt tema så väl med samma känsla. Den filmen gjorde mig ledsen. Jag fick en klump i magen som inte ville släppa och jag tänker fortfarande på den ibland. När jag skriver detta är det bara ett par timmar sedan jag läste eftertexterna till Winter´s bone och jag har redan glömt filmen. Efter att jag skrivit detta kommer jag sannorlikt inte ägna filmen en enda mikrometer tankeverksamhet, inte förrän den får en massa priser på galor världen över och jag känner mig skitdum för att jag inte fattar grejen.

Tjugoåriga Jennifer Lawrence är en tjej vi kommer att få se mer av, om inte annat för att hon ser ut som en ung Cate Blanchett även i trasiga jeans. För mig var filmens behållning att få se att Laura Palmer inte var död eftersom Sheryl Lee hade en liten liten roll och henne har jag inte sett på länge.

Skådespelarna gjorde annars precis vad dom skulle, det är bara jag som inte tycker att det räcker ända fram.

Publicerat

REVOLVER

Jake Green (Jason Statham) är en första klassens buse med ständiga bad-hair-days. Han har suttit massor med år på kåken, har buntvis med pengar i ett bankfack och en rätt bra intuition som han inte lyssnar på.

Jake Green satt alla dom där åren i fängelset oskyldigt dömd för ett brott gangsterbossen Dorothy Macha (Ray Liotta) stod bakom. Åren i fängelset spenderade han i en cell mitt emellan en storstötarnas mästare och ett schackgeni och Green lyckades såklart snappa upp en hel del av deras kunskaper. Så mycket att när han väl är en fri man ger han sig ut efter Macha och lyckas spela av honom en gigantisk summa pengar, vilket såklart resulterar i att Macha, den ocharmige solariebrände tandblekte fan, sätter alla sina män på att döda Green.

Sen får Green små lappar tilldelade sig, som mystiska skrivmaskinsskrivna intuitionsbevisen – plus en ovanlig blodsjukdom och diagnosen tre dagar kvar att leva.

Jag slutar där. Jag vill inte berätta mer. Jag tycker nämligen du ska se filmen.

Om Lock, stock and two smoking barrells var Guy Ritchies partykostym så är Revolver den där galna pudelrockarperuken från Buttericks.

Om Snatch var Guy Ritchies Dry Martini så är Revolver den där TUNNAN med kalamataoliver, direktimporterade från nån liten ekoodlare i Grekland (men nånting säger mig att kalamataoliver är svarta och att man har gröna oliver i Dry Martini, men vad vet jag, jag dricker inte sånt bjäfs).

Hur som helst så är Revolver en sjukt underhållande film som med fördel lyssnas på med hörlurar, för filmmusiken är en stor del av upplevelsen, liksom Jason Stathams stencoola berättarröst.

Vad är det med mig och den nyvunna fascinationen för brittiska män i öronen?

Publicerat

Tre om en: Charlize Theron

Dagens tre-om-en fokuserar jag på en kvinna som är bland det ballaste jag vet.

Charlize Theron är vacker som en dag, kaxig, frispråkig, stencool, har självdistans och är en helt makalöst bra skådespelerska. Hon kan alldeles ensam göra vilken skitfilm som helst sevärd.

Jag har tidigare recenserat ett par filmer med henne i huvudrollen, Hancock och Monster, men här kommer tre till.

Æon Flux 2005

Charlize Theron är sjukt cool och nästan osmakligt snygg som actionhjältinna.

Jag kan inte förmå mig att brista ut i ett ”Carrie-Anne Moss, gå och dra nåt gammalt över dig!” när jag jämför henne med Matrix-Trinity men jag kan utan minsta tvekan ställa mig på barrikaden och skrika ”Milla Jovovich, gå och dööö!” när jag tänker på Resident evil-Alice i samma mening som Æon Flux.

Som film betrakad (ur ett objektivt perspektiv) så är Æon Flux inte mycket mer än ett effektfullt spektakel. Det är inte mycket verklighet här inte, jag skulle gissningsvis tro att 99,62% av filmen är gjord framför en dator eller två. Men jag köper det, inte helt utan problem, men ja, jag köper det.

Det är tuff musik, tuff brud i lyxförpackning och en kanske inte helt glasklar story men jag hoppas få se Charlize i fler liknande roller framöver för den här genren behärskar hon till fullo.

 

 

 

Djävulens advokat 1997

Al Pacino är Djävulen, charmig och lömsk. Keanu Reeves hans stela advokat. Charlize Theron är Mary Ann Lomax, advokathustru med bumsiga kinder och naiv permanent.

I den stela överklassmiljö som filmen utspelar sig i fungerar Mary Ann som det mänskliga ankaret, det kvinnligt varma, det vettiga. I alla fall ett tag. Hon vill ju bara ha ett vanligt svenneliv (Vad heter det i USA? Johnnylife?) med sin kostymnisse, jag tror inte hon hade räknat med att han skulle sälja sin själ till hin håle, utan att spoila för mycket.

Djävulens advokat är en ganska otippad favorit hos mig. Den började sin bana som en stor besvikelse, ja rent av en tokgäspning så stor att det klickade till längst bak vid käkbenen och nånting hoppade ur led. Av någon konstig anledning gav jag inte upp filmen. Jag tittade igen och igen och igen och döm om min förvåning när jag insåg att jag tycker bättre och bättre om den ju fler gånger jag ser den och det beror mycket på skådisarna. Inte bara Charlize.

 

Charlize ger hempermanenten ett ansikte.

 

 


(nästan nästan nästan en femma)

 

 

 

Ljuva november 2001

Här teamar hon återigen upp med Keanu Reeves och då Ljuva november är en mycket mindre känd film än den jag skrev om här ovan så måste jag erkänna att utan Charlize fejs på framsidan av fodralet så hade jag aldrig hyrt den. Nu är den här filmen inte bara mer okänd än Djävulens advokat den är hästlängder sämre också, MEN på nåt underligt vänster blir den ändå fullt tittbar – thanks to Miss Theron.

Nelson Moss (Keanu Reeves) ska ta körkort. Det ska Sara Deever (Theron) också göra. Dom känner inte varandra, dom har ingenting mer gemensamt än att dom varit på en trafikskola en timme. Typ.

Liksom små blommor kan gro genom asfalt så kan kärlek dyka upp där man minst anar det och mellan människor så olika att man kan tro att dom är från olika planeter. Sara är en überbohem, Nelson en apstressad arbetsnarkoman och ja, opposites attract.

Filmen är sådär lagom romantiskt, inte så jag satt och åååååå-ade mig i soffan utan mer tänkte lite lojt jaha, såhär har dom det. Jag brydde mig inte så mycket, deras förhållande flöt liksom förbi som en bortkastad grillad korv vid en insjöstrand. Men Charlize var bra. Såklart.