Kategori: filmrecensioner

Publicerat

BUMBLEBEE

1982 entrade en liten utomjording vid namn E.T alla världsmedborgares medvetanden och jag själv satt och grät ögonen ur mig i biosalongen. 2018 görs en remake på denna film, en remake så välinslagen i Transformers-papper att det känns som filmbolaget vill dölja eventuella likheter. Men hur gömmer man ett bergatroll – eller en Autobot –  i en skokartong, det går ju inte, det säger sig ju själv.

Alla vi som var med på åttiotalet ser karbonpappret fladdra förbi och detta utan först ha sett Steven Spielbergs namn i eftertexterna (fast han ÄR med även här, han är exekutiv producent). Michael Bay, som regisserat alla övriga Transformers-filmerna i serien, är även han inblandad – dock bara som producent den här gången.

När den gule Autoboten B-127, aka Bumblebee, ska få en egen film kliver dom stora namnen ner från piedestalerna och ger regissörsansvaret till Travis Knight, mannen som regisserat Kubo och de två strängarna 2016 och ingenting mer än så. Sett till detta är det ett imponerande jobb han gjort med denna film då det även ingår viss personregi även om skådespelarna mest ska agera mot prickar och hittipågrejer. Att John Cena spelar över som om han gick på speed och hade huvudrollen i en nyårsrevy i Knökhult är EN sak, det kan jag bortse ifrån, men att han lyckas regissera begåvade Hailee Steinfeld så fint i rollen som unga Charlie Watson, det imponerar i alla fall på mig. Hon lyckas pricka alla känslorna på rätt ställe. Hon är trulig, ledsen, tonåring, hon är glad och upprymd, hon är modig, glåmig, irriterad, småkär och hon fixar actionscener OCH att klappa Bumblee på kinden med samma härliga trovärdighet. En annan (sämre) skådespelare i hennes roll hade kunnat sänka filmen rejält.

Men när Bumblebee kommer till jorden gör han det i bästa E-T-style. I formen av en gul Wolkswagen Bubbla ”gömmer” han sig i Charlies familjs garage och när han blir ”påkommen” sitter han och trycker i ett hörn, livrädd och ensam precis som E.T var en gång i tiden. Sakta men säkert växer förtroendet dom emellan och det blir till en fin vänskap.

Personligen hade jag mycket glädje av den här filmen, jag satt till exempel med underkäken i knät flera gånger när jag inte förstod effekterna. Hur göööööör dom? Hur kan man ”klippa in” en CGI-figur i vardagliga miljöer på detta sätt? Actionscenerna uppe på Cybertron-planeten är en sak, där fattar jag ju att det BARA är hittipå, men Bumblebee och Charlie på en strand till exempel. Med sand och vatten. Alltså, hur faaaaan är det möjligt ens?

Att se Bumblebee på en stor salong som Rigoletto 1 var faktiskt rätt underbart. Ljudet var högt, det mullrade så stolen rast och filmen är snygg så man smäller av. Att den utspelar sig 1987 gör inte saken direkt sämre då det kryllar av 80-talsreferenser i form av frisyrer, walkmans och musik såklart. Tears for fears, Simple Minds, Rick Astley, The Smiths och A-ha är en handfull av artister vars låtar man får höra och för mig är detta såklart mums filibabba. Att berättelsen som sådan redan är gjord är kanske ett litet minus för mig, jag blir liksom inte berörd a-la-E.T (om man säger så) men jag kan tänka mig att yngre biobesökare kanske tar till sig det fina och sentimentala lite mer än jag gjorde. Å andra sidan kommer 80-talskänslan och musiken inte säga dom ett jota så det blir lite plus och minus åt båda håll.

Betygsmässigt hamnar Bumblebee på en mycket stark trea och den befäster min grundkänsla att Transformers är en av världshistoriens mest underhållande filmserier. Underbart är det med all denna metall och tjånkiga små ljud. Underbart, helt enkelt underbart!

Publicerat

Fiffis filmtajm önskar Dig en GOD JUL!

Idag tar jag en liten bloggpaus för årets mest traditionsenliga mysdag. Det blir julmusik för hela slanten här, god mat, en liten promenad och firande med både stora och små. Framåt kvällen hoppas jag att det finns ro i kroppen hos mina närmaste så vi kan landa framför TV:n och se Love Actually (eller Die Hard), vi får se vad som väntar.

Men fram tills dess hoppas jag att vi alla får en fröjdefull jul och att dagen innehåller precis det du helst vill – oavsett om det innebär att köra all-in-julfirande eller om du helst vill försvinna från allt och längtar efter vardag igen.

God Jul! Imorgon blir det filmtips som vanligt här på bloggen.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE CLOVEHITCH KILLER (2018)

Det får bli en ”snäll” skräckfilm idag, det är trots allt dagen före julafton och nåt måtta på eländet får det fan bli. Eller, jag vete tusan faktiskt, det är kanske elände nog att familjens tonårsson Tyler (Charlie Plummer) misstänker att hans högmoraliske och fyrkantige pappa Don (Dylan McDermott) kan vara seriemördaren som går under epitetet The Clovehitch Killer.

Det här är ett drama där skräcken är sådan att den mest sitter under huden på mig som tittar, det är inte så mycket ren skräck i själva filmen. Utsattheten som jag upplever att Tyler känner när han bor under samma tak som kärnfamiljen med mamma, pappa och lillasyster och han är den enda som vet vad han hittat i pappans förråd/mancave, den är inte nådig, i alla fall inte i filmens första hälft.

Vad ska han göra liksom? Han vågar inte fejsa pappan, han kan inte flytta, han blir mobbad i skolan för en komprometterande bild pappan (uppenbarligen) tappat i familjens bil och som tjejen Tyler är intresserad av hittade sekunden innan det var hångeltajm. Nej, det blev inget hångel, tjejen trodde bilen var Tylers och således även bilden och hon berättade för några kompisar som sedan inte kunde vara tysta. Tyler blev skolans absoluta creep, nästan lika knepig som den rödhåriga flickan som alltid sitter och läser en bok utanför skolans område. Kasse heter hon (Madisen Beaty) och hon visar sig ha en hel del information om The Clovehitch Killer.

Jag tycker första halvan av filmen är riktigt bra, alltså riktigt RIKTIGT bra. Det är en sugande, suggestiv stämning, en missanpassad känsla i familjen som nästan går att ta på och till mångt och mycket är det Dylan McDermotts förtjänst. Han är lysande äcklig som familjens patriark. Andra halvan sackar en smula och slutet är rent undermåligt men jag kan inte låta bli att känna att helheten ändå är helt okej.

Nu är det bara EN söndag kvar i detta tema och det är nästa vecka. Här kan du se filmerna jag skrivit om i temat, det som alltså snart går i mål. 

Publicerat

THE CHRISTMAS CHRONICLES

Undrar om inte den här filmen har potential att bli en modern julklassiker?

Två kids som är syskon har huvudrollerna varav lillasystern Claire (Kimberly Williams-Paisley) är asskön! Deras pappa har dött och mamman jobbar alla skift hon kan för att…hon måste. På hemmaplan rebellar sonen rätt rejält, hamnar i fel gäng och lillasyrran idkar utpressning mot honom då hon filmat lite av skiten han pysslar med.

Hon har dock filmat fler mystiska saker. En arm, en hand, av nåt som kanske skulle kunna vara TOMTEN, som lämnar något under deras gran?!? Så….en julkväll, en föräldrafri sådan, ger sig syskonen den på att hitta den där tomten en gång för alla och tomten hittas såklart!

Kurt Russell är en jättebra tomte. Skitmysig i jätteskägg och luddig tomterock. Effekterna är coola och tempot alldeles lagom. Tomtens fru passar också som handen i handsken. Ja, det mesta är smart genomfört i denna Netflix-film som redan i början på december hade 20 miljoner visningar. Alltså första veckan! Undrar hur många den är uppe i nu?

Publicerat

SNACKA OM FILM #171 – ”Bränn, bränn, bränn!!”


Såhär några dagar före jul släpper vi avsnitt 171. Vi sitter tillsammans på ett hotellrum i Stockholm med felinställd mikrofon och mätta magar och tjabbar oss igenom en lista av tomtar vi minns, vi presenterar vinnarna i The Meg-tävlingen och bjussar på deras bästa tips i väntan på julen, vi pratar om Netflix-julfilmen The Christmas Chronicle samt bioaktuella Aquaman.

Det blev ett samtal så gott som något och avsnittet vi trodde skulle bli en dryg halvtimme blev en smula längre. Så kan det bli, ja, så blir det allt som oftast har vi märkt. Men nu önskar vi God Jul och på återhörande i mellandagarna. På torsdag närmare bestämt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

AQUAMAN

Mina förväntningar på den här filmen var kanske inte superhöga, det är trots allt en DC-film och DC ligger tusentals mil bakom Marvel när det kommer till underhållningskvalitet i sina superhjältefilmer. Wonder Woman ligger i solklar topp bland deras filmer och jag har svårt att se att någon annan film ska kunna matcha den.

I Aquaman får vi genom regissören James Wans ögon och fantasifulla visioner se hur den lille pojken Arthur Curry blir till och växer upp till att bli Aquaman. I vuxen form gestaltas han av Jason Momoa och det där charmiga muskelberget är givetvis som klippt och skuren för rollen. Hans helt vanliga pappa Tom spelas av Temuera Morrison och hans aningens mer ovanliga mamma Atlanna, kvinnan från havet, spelas av Nicole Kidman, Patrick Wilson är den bittra halvbrodern Orm, Amber Heard är super-röd-totten Mera och Dolph Lundgren är Kud Nereus, ovanligt missklädsam som ginger i skägg.

Jag tycker att skådespelarensemblen är ett stort plus för filmen, att det är en samling ansikten som man inte ofta ser tillsammans på film och heller inte i denna TYP av film. Aquaman är, som du antagligen förstår, en CGI-fest utan dess like, den är så plastig, så lökig och så over-the-top-extra-allt när det kommer till datorgjorda undervattensdjur, monster, extrema hopp, beridna vithajar, båtar och vatten-virvlande-peruker.

Ögonen blir trötta, i korta perioder zonar jag ut, ibland skrattar jag till för jag skäms, humorn försöker ibland för mycket och landar fel men så händer det, så kommer en scen som får mig att ruskas om, jag känner WOW, det här var nåt nytt! Ibland är det nämligen precis just så, James Wan lyckas överraska mig och det gör mig så glad. Jag tänker speciellt på en period i filmen som utspelar sig på Sicilien och där hade jag gärna stannat kvar länge till. Det är mycket underhållande och snyggt och jag märker att det är dessa scener jag tänker på när jag tänker på filmen såhär i efterhand.

Direkt när filmen var slut kände jag att det inte var en superbra film det här men sen växte den – konstigt nog. Jag var underhållen mer eller mindre hela filmen igenom och trots att den är ojämn och trots att den är skrämmande lökig så måste jag ge cred till James Wan som känns oresonlig i sitt sätt att berätta historien om Arthur Curry. Så det blir ett godkänt betyg och jag tycker det här är den näst bästa filmen i det filmiska DC-universumet. Kliniskt ren från andra superhjältar, vilket också känns som ett plus.

Jag såg filmen med Steffo och det här är hans syn på saken. (klickbar länk när texten är publicerad).

Publicerat

X&Y

Anna Odell är kvinnan som sällan gör något utan att det blir rubriker. Jag vet inte om rubrikerna i sig är något hon eftersträvar eller om det är något som kommer per automatik om man beter sig annorlunda i det här landet och gör sånt som inte kan placeras i ett speciellt fack? Kanske kan det vara en kombo? Kanske har hon rubrikerna och spaltmeterna att tacka för allt för vad vore Anna Odell utan dessa? Bara ännu en ”knepig” person i periferin som gör udda konst ingen egentligen efterfrågar?

2013 skakade hon om biosverige med Återträffen, filmen där hon spelar sig själv och går på sin klassåterträff där hon konfronterar sin barndoms plågoandar öga mot öga. Gränsen mellan fiktion och verklighet suddades ut och vi var många som satt och knorvlade oss i biofåtöljerna av obehag. Jag tyckte det var kittlande oskönt samtidigt som jag hade svårt att se filmen som ”riktig”. Den befann sig liksom nån annanstans. Som en amöba på rymmen från ett oljigt akvarium. Men med facit i hand, Återträffen är ingenting jämfört med X&Y. X&Y är faktiskt obekväm på riktigt.

Premisserna för filmen är ganska enkla även om slutresultatet skulle kunna analyseras till sista kackerlackan stryper sig själv och lämnar jordelivet. Anna Odell vill göra en film där hon leker med identiteter och får både oss som tittar och skådespelarna att vara osäkra på vad som är verklighet och vad som är fiktion. Hon spelar sig själv och som motspelare har hon valt Mikael Persbrandt, som också spelar sig själv. Tillsammans ska dom gräva i sina personligheter och tar då hjälp av tre skådespelare var som spelar deras olika sidor. Mikael Persbrandt tre personligheter spelas av Thure Lindhardt, Shanti Roney och Trine Dyrholm (Queen Trine! <3)  och Anna Odell spelas av Vera Vitali, Jens Albinus och Sofie Gråbøl – ja, förutom av dom själva då.

Två personer som spelas av åtta skådespelare. Krångligt? Ja, till en början. Svårt att hänga med? Nej. Fiffigt? Ja, som FAN! Jag gillade verkligen upplägget, jag tyckte det var väldigt spännande och helt ärligt, filmen gav mig mer ur rent personlighetsutvecklingsperspektiv än hundra timmar hos en psykolog. Fasiken alltså, det här var coolt! Att liksom ”hacka upp” en person i olika personlighetstyper och sätta ansikten/kropp på dessa, det är inte helt dumt tänkt alls och det är något vi alla skulle kunna använda oss av när vi försöker förstå oss på oss själva.

Det tog ett tag för mig att komma in i filmen, under första halvtimmen kände jag mest att det här var Anna Odells våta dröm som utspelades på vita duken. Hennes sexuella fantasier kring Mikael Persbrandt och hennes chans att bli ordentligt jävla påsatt av honom en gång för alla. GET A ROOM, liksom! Så kände jag. Hon pratade om honom som ”alfahannen” så många gånger att det inte gick att missförstå hur hon såg på honom.

Persbrandt var den knullbara (och knullvänliga) Mannen i hennes ögon och inte så mycket mer än så. Anna Odell var den knepiga, lite störda men ändå attraktiva kvinnan i Persbrandts ögon. Den sexuella energin dom emellan gick inte att missförstå. Men sen så. Vem är Mikael Persbrandt om man skrapar lite på honom? Vem vill han vara, vad av honom själv vill han visa? Kanske inte det vi alla ser. Detsamma gäller Anna Odell. Hennes blick säger en sak, hennes inre en annan. Hon är osäker, rädd, vill inte bli sedd som äcklig och är förförisk. Persbrandt är en osäker pojke längst därinne men vem tror på det, han är ju förste-älskaren, casanovan, alfahannen.

Det finns så mycket att skriva om filmen, så mycket att prata om, så mycket att fundera på ett par varv till. Som det här att Anna Odell vill ha en konstbebis, hon vill ha ett barn med Mikael Persbrandt som pappa. Visserligen vill hon ha den inom det konstprojekt som filmen är men det är ju ändå verkligt, ett barn är ett barn. Och ja, nu har hon ett barn. Vem som är pappa vill hon inte säga. Smart drag, det får såna som mig att fortsätta undra. Vad är verklighet, vad är film och spelar något av det någon roll?

 

 

.

Det här var december månads filmspanarfilm och jag såg den tillsammans med mina kvinnliga filmbloggarkompisar Sofia och Cecilia. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Publicerat

SMALLFOOT

Jag tänker att vi alla har hört talas om Bigfoot, eller hur? Bigfoot, Storfot, är enligt Wikipedia även kallad Sasquatch och är en kryptozoologisk varelse som sedan 1800-talet rapporteras ha setts i stora skogar i USA och Kanada. Eventuellt kan den vara en släkting till snömannen, yeti.

Så….tänk OM Bigfoot finns? Tänk om det även finns ett helt gäng Bigfötter? Bigfeet? Massor med Bigfoots som bor i ett samhälle och lever där i lugn och ro och sköter sitt samtidigt som dom berättar sagor för sina Bigfootbarn om Smallfoot, dom små varelserna med ännu mindre fötter? För visst måste vi människor vara lika otäcka för ludna snömän som dom är för oss?

Det här är en tecknad film som verkligen gör sig bra för hela familjen. Nu pratar vi från den yngsta av alla unga till den äldsta av alla gamla. Smallfoot är en film som inte kan reta upp någon men som ändå har sina små stunder av trevlig underhållning för alla smaker. Jag själv hade en väldigt mycket trevligare biostund än jag hoppats och trott. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att filmen är rejält mysig. Och vintrigt härlig såhär innan jul. Och tänkvärd. Lite av varje alltså. Som en smågodispåse i tecknad-film-format.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: AMERICAN MARY (2012)

Vi skulle behöva prata om Mary Mason. Vi skulle verkligen behöva göra det. Vi skulle även behöva prata om enäggstvillingarna Jen och Sylvia Soska. En sån himla tur då att det är en filmblogg det här, då kan jag ju diskutera vad jag vill med mig själv så det tänker jag göra nu.

Jen och Sylvia Soska är kanadensiska 35-åriga enäggstvillingar som har en förkärlek för det här med våldsamma, blodiga och ”edgy” skräckfilmer, så pass stor förkärlek att när dom startade sitt produktionsbolag 2008 döpte dom det till Twisted Twins Productions. 2009 gjorde dom sin första långfilm Dead hooker in a trunk och på den vägen är det. The Soska Sisters var aktiva i filmbranschen innan dom började ”köra eget”, men då mest i kortfilmer och som stuntkvinnor. I dagens film är dom dock med även som ”vanliga” skådespelare då dom spelar tyska tvillingsystrar som vill att Mary Mason, läkarstudenten som tjänar extra (mycket extra) på att operera personer som vill göra extrema kroppsmodifikationer.

Mary Mason alltså, den komplexa kvinnan i filmen som spelas av Katharine Isabelle. Katharine Isabelle var med i bland annat Ginger Snaps (från 2000, det var hon som spelade Ginger), TV-serien Hannibal och nu senast i Bad Times at the El Royale och i dagens film spelar hon en film som med lugn och precision ”jobbar svart” som plastikkirurg trots att hon inte ens är utbildad läkare. Hon pluggar till det, det gör hon, men hon är i ett sådant behov av pengar att hon är villig att göra nästan vad som helst på sin fritid för cash. Det började med jobb på en strippklubb och slutade med extrem kroppsmodifiering på operationsbordet med allehanda kunder/patienter där den ena har knepigare önskemål än den andra.

Som skräckfilm betraktad tycker jag den här filmen är rätt otäck även om man faktiskt inte får se operationerna i jättegrafiska närbilder. Det blir nästan läbbigare när man inte får se än när man får det, tycker jag. Mary Mason känns dessutom som en kvinna med många strängar på sin lyra vad gäller personligheter, jag får inte riktigt kläm på henne, vem hon är och vad som driver henne men samtidigt tycker jag är så pass intressant att filmens historia aldrig svackar. Sen, självklart, jag ÄR sjuk i huvudet och ser fram emot varje operationsscen med stort engagemang.

Jag älskar filmer där jag aldrig riktigt vet vad jag ska få se och den här filmen är på nåt sätt julafton för den känslan även om jag med facit i hand kanske hade förväntat mig mer ”klafs” än vad som bjöds. Jag är dock inte besviken på slutresultatet, jag tycker filmen är okej. Lite annorlunda och annorlunda är i princip alltid bra.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

Publicerat

OFFICE CHRISTMAS PARTY

Ja jösses, vilken film. Vilken jävla OREDA dom skapar på det där gigantiska kontoret där årets julfest håller hus. Jag känner att jag blir stressad och nästan nervös där i soffan, jag börjar tänka på helvetet det måste vara att städa upp skiten, att BYGGA UPP allt igen. Pengarna det kostar att återställa allt. Jag kan inte bortse från det och det är både onödigt och jobbigt faktiskt plus att det tar bort fokus från filmen.

Med namn som Jason Bateman, Olivia Munn och Jennifer Aniston i rollistan måste jag ändå säga att det här är Kate McKinnons film. JAG. ÄLSKAR. KATE MCKINNON. En kvinna som får chansen att FISA på film – och SOM hon gör det – hallelujah va härlig hon är!

Som helhet tycker jag dock filmen är svajig. Den har en hel del roliga scener men samtidigt är storyn så krystad att det är svårt att känna nån riktig fascination för filmen. Så himla mycket julkänsla blir det inte heller. Tänk såhär, tänk julafton med barn motsvarande tre dagisavdelningar och mängden paket dessa får, högen av papper, snören och allmänt elände denna paketöppning ger upphov till, tänk att det är ditt jobb att rensa upp efteråt. Det är svårt att känna riktig julglädje då va? Ja, eller hur! Precis så känns det att titta på den här filmen.

Publicerat

STEP UP

Varje andra chans börjar med ett första steg. Hur klyschig filmens tagline än är så visst tusan är den sann?

Här är det den unge mannen Tyler Gage (Channing Tatum) som hamnat lite på glid i livet. Han bor i en fosterfamilj med en alkoholiserad pappafigur och en mamma som inte verkar bry sig nämnvärt om varken maken, Tyler eller dom andra barnen som bor i huset. Men det är säkert välkommet med checken dom får varje månad för besväret.

Tyler hänger mest med sina homies, bröderna Mac och Skinny Carter (Damaine Radcliff och De´Shawn Washington) och dom gör lite hyss och bus om kvällarna. Det är ett sådant som urartar när dom tar sig in på en konst-och-dansskola och av nån oförklarlig och svindum anledning beslutar sig för att trasha en hel scen med uppbyggd rekvisita. En vakt kommer på dom och Tyler tar en för laget, han ser till att dom mörkhyade kompisarna kan sticka och tar hela ansvaret själv. 200 timmars samhällstjänst på nämnda skola blev straffet och Tyler gör som han blir tillsagd även om han inte gör det med glädje och engagemang direkt.

Det enda som på riktigt verkar engagera Tyler är dans, när han dansar ser man att han lever upp, att han njuter och när han går omkring i skolan och leker allmän vaktmästare får han se en dansklass och en tjej i den som han kollar in lite extra.  Nora heter hon (Jenna Dewan) och hon är jätteduktig. Och söt. Och upptagen. Hon har en pojkvän som också går på skolan som sysslar med musik och självklart är jättesöt även han.

Nora tränar för en uppvisning som är viktig för hela hennes dansande framtid och typiskt nog råkar hennes danspartner ut för en olycka och går på kryckor. Vem ska hon då öva med? Han den där städaren med blå overallen som hon såg dansa på parkeringen kanske?

Det är klart att det här är en bagatell, det är det, men det är också en liten vitamininjektion. Det är en snäll film, en film som vill väl. En film som inte vill sätta dit någon eller måla någons liv svartare än det behöver vara. Jag gillar det. Jag gillar filmen, jag gillar Channing Tatum, jag gillar Jenna Dewan och dom två gillade varandra så pass mycket att dom gifte sig och fick en liten dotter – Everly. Att dom nu är skilda är en annan historia.

Som dansfilm kommer denna aldrig upp i samma liga som dom allra bästa (typ Dirty Dancing) men den är okej och det räcker långt. Se den som en snäll knuff på axeln åt rätt håll, som en vardagssaga som faktiskt kan bli sann.

Publicerat

SNACKA OM FILM #170 – ”Tetrafobi!”

 

Luciamorgonen startar med ett nytt avsnitt av Snacka om film. Denna vecka tjongar vi på med en lista över världshistoriens kanske sämsta filmer (sett till att de inte BORDE vara just det), vi har sett den nya Netflix-filmen Mowgli och grottar in oss i den stökiga julfilmen Office Christmas Party. Dessutom går vi igenom facit till julquizet och berättar vilka tre som vunnit toppenvinsterna såhär lagom till jul, vi drar igång en liten The Meg-tävling, vi fånar som spånar och hamnar på en film som ger mig myspyskänslor i magen, vi pratar om uteliggare, ett kickstarterprojekt som inte går av för hackor och SE, det snöar!

(Nästa vecka kommer podden ut på fredag, alltså 21/12. Lika bra att förvarna redan nu :))

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

ALL I SEE IS YOU

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att All I see is you är regisserad av en filmskolestudent som suttit och onanerat framför Terrence Malicks filmer sen slutet på nittiotalet. Det var lite segt där mellan 1998 och 2005 när det bara fanns EN film (förutom ett par svårhittade 70-talsrullar) men hej och hå, vem kunde ana vad kul man kan ha till Den tunna röda linjen?

Skämt åsido, verkligheten är inte så som i min fantasi för dagens film är faktiskt regisserad av en riktig räv i sammanhanget – Marc Forster. Han har gjort filmer som Monster´s Ball, Finding Neverland, Flyga drake, Quantum of Solace och World War Z. Och All I see is you aka det fula barnet som borde ha runnit ut med badvattnet?

När fotografer försöker sig på att vara pretentiösa utan att ha fog för detta i berättelsen – i detta fall exempelvis genom att filma genom ett akvarium med fokus på en liten fisk istället för på människan på andra sidan glaset, eller på en mot ett fönsterbleck fimpad cigarett i extrem närbild – då slår tröttman till på undertecknad. Prettoströmbrytaren klickar på OFF och jag får klåda över hela kroppen. Det zoomas in genom jalusier, jag får se en lillfingernagel, en ensam tår, ihopmorfade bilar på en motorväg. Att gestalta en kvinnas eventuella synnedsättning genom konstnärliga kameravinklar har aldrig gjort nån människa glad, än mindre ökat förståelsen för den utsatta karaktären.

Trevliga skådespelarna Blake Lively och Jason Clarke kan inte rädda detta sjunkande skepp hur mycket som än tuggar på underläpparna och snurrar på vigselringarna. Stackars satar, undrar om dom anade hur slutresultatet skulle bli?

Finns att hyra på Itunes för 49 kr. Inte värt pengarna, inte för fem öre.

Publicerat

DARK CRIMES

Dark Crimes – med den alternativa titeln True Crimes – utspelar sig i Polen där polisen Tadek (Jim Carrey) får för sig att han kan lösa ett mordfall via en roman han läst. Det finns flera beröringspunkter mellan bokens handling och mordets genomförande och han lyckas få författaren – och sadisten – Kozlov (Marton Csokas) häktad. Nu har han 48 timmar på sig att hitta mer bevis, ge fan i att knulla Kozlovs prostituerade flickvän Kasia (Charlotte Gainsburg), hålla sig från fallet så pass att hustrun inte lämnar honom och samtidigt försöka behålla lugnet. Inget av det går särskilt bra.

Det mesta med den här filmen går i ärlighetens namn inte bra. Den är nåt så otroligt medioker i själva historien, obegripligt att filmen ens blev gjord. Men det är klart, kunde den locka namn som Jim Carrey och Charlotte Gainsburg är den ju ”hemma” i viss mån.

Att se Jim Carrey agera i en ”riktig” roll, dvs icke-komisk, är alltid sevärt tycker jag. Han är väldigt duktig på att spela mörk och den där blicken han får till i flera av filmens scener är rent magiska. Gainsburg repriserar sin roll i Nymphomaniac (fast mer light här) och hennes uttrycksfulla muskulösa rygg gör sig verkligen på bild.

Filmens manus är baserad på en tidningsartikel kallad ”True Crimes – A Postmodern Murder Mystery” från 2008 skriven av David Grann och publicerad i The New Yorker (här kan du läsa den). För övrigt utspelar sig filmen i Polen och är inspelad i Krakow med omnejd. Det kanske är filmens allra största förtjänst. Den känns genuin i varje bildruta. Jag tror dock jag hade gillat filmen bättre om skådespelarna pratat polska.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: WISH UPON (2017)

 

Ibland ska man vara försiktig med vad man önskar sig, i alla fall om man har en kinesisk förtrollad ask i sin ägo, en ask som inte verkar vilja göra gott.

Wish upon påminner om en yngre-tonårsvariant av Death Note och/eller Final Destination med en ung tjej i huvudrollen, Clare (Joey King). Hennes mamma tog sitt liv när Clare var väldigt liten, eller det är i alla fall vad Clare tror. Nu har hon bara sin pappa kvar men pappa Jonathan (Ryan Phillippe) är ingen man Clare är superstolt över. Han rotar i containrar och lever lite av ett rövarliv men verkar snäll och han bryr sig om sin dotter. Han bryr sig så pass mycket att när han hittar en liten låda med kinesiska tecken ingraverade så tar han med sig den hem och ger till Clare.

Lådan ger henne sju önskningar men med varje önskning kräver lådan ”blod”. Någonting hemsk kommer hända samtidigt som någonting gott.

I mångt och mycket känns det här som en skräckfilm anpassad som handen i handsken för (väldigt) unga tjejer och när jag tittar mig i spegeln ser jag att jag inte är en sådan. Jag tycker dock att filmen har vissa förtjänster, jag hade inga problem med att se den men jag fokuserar antagligen på helt andra saker än filmmakarna önskade att jag gjorde. Som Ryan Philippes hy till exempel. Bra sminkjobb där.

Här kan du de resten av filmerna i mitt läbbiga söndagstema och blir du nyfiken på Wish Upon kan du se den på Cmore.