Kategori: filmrecensioner

Publicerat

Unstoppable

Denzel Washington är utan jämförelse USA´s mest bredröviga skådespelare.

Nej, jag har inte stavat fel, jag menar inte bedrövlig, jag menar precis det jag skriver: bred-rövig. Det finns ingen man (mig veterligen) som varit med i så många actionfilmer som Denzel Washington utan att ha setts springa.
Han går. Han går alltid. Han tar långa lite omständiga kliv, det går inte undan när han tar sig framåt och hans breda bakdel maskeras ofta med halvlånga jackor och/eller halvkroppsbilder, gärna i sittande ställning.

I Tony Scott har Denzel funnit en filmande kamrat som inte räds hans saktfärdiga tempo utan som istället för femte gången castar honom i en actionfilmshuvudroll. Rött hav, Déja vu, Man on fire, The taking of Pelham 1 2 3 var dom första fyra och nu är det dags för tågaction igen i Unstoppable.

Om man som filmtittare inte lider av färgblindhet känner man igen en Tony Scott-rulle på tio sekunder. Ingen regissör är lika kär som han i blå-grön-turkosa toner i kombination med gult. I Unstoppable, liksom i Man on fire, finns dessa två kulörer med i varenda scen. Varenda. Men trots att jag är färgfascistoid så hjälper det inte. För mig som en tänkande människa, som kvinna, som en person som inte lekt med tågbanor som liten och som någon som lätt kan komma på bättre grejer att göra än att gå på en banvall och sparka i gruset, för mig är Unstoppable ingenting annat än en lång jävla gäspning.

För mannen bredvid mig i soffan är däremot filmen en dreggelreagens. Jag tror knappt han blinkade på 98 minuter. Hornhinnan var som ett fucking grovkornigt sandpapper och jag såg minsann att han torkade av handflatorna mot soffkanten ett antal gånger.

Så, baserat på mina iakttagelser från ett vanligt hem strax söder om Stockholm så är Unstoppable ingenting annat än en snubbefilm. Personligen orkar jag inte ens dra handlingen i korthet för den är helt ointressant. Gillar du tåg, se filmen. Älskar du tåg, se filmen. Är du tågofil, se filmen. Tycker du däremot att tåg inte är särskilt kul eller att Denzel Washington inte är the sexiest man alive, kolla på nåt annat, sticka en halsduk eller gå och lägg dig och läs en bok. Bara ett tips i all välmening.

Publicerat

SEMESTERSABOTÖREN

Jacques Tati var skådespelare, regissör och komiker. Det är nästan tjugo år sedan han dog och jag lyckades inte se inte en enda av hans filmer under tiden han var i livet.

På julafton förra året fick jag Tati-boxen av min sambo och efter att ha plöjt igenom den med muntert fnissande miner slog det mig att han var så mycket mer än sina yrkesroller, något mycket viktigare: han var en snällisvisionär.

Det finns ingenting ont i hans filmer eller i hans framtoning, det är bara mänsklighet som lyser igenom. Även när saker och ting går åt pipsvängen så är det aldrig med berått mod eller illaluktande baktankar. Jag vet att jag kanske inte borde skriva ordet aldrig i den föregående meningen för jag har inte sett alla hans filmer men det är en slutsats jag dragit av dom filmer jag sett (så trampar jag ingen på tårna eller i klaveret).

Jag tycker Semestersabotören är hans bästa film (med Fest i byn som god tvåa). Den är mysig som en gammal välkramad teddybjörn, den är fullsmockad med komiska scener och trots att den i mångt och mycket liknar en stumfilm (det pratas knappt alls) så känns den inte föråldrad på något vis och den har filmmusiken att tacka för mycket av den känslan.

Tati spelar en herre som åker på semester till en liten fin badort. Det är folk i randiga badkläder och kvinnor i dyra klänningar och män i vita tennisshorts och det doftar baguette och musettdragspel och det mesta går på tok, lite på samma sätt som det brukar göra för Mr Bean fast Tati gjorde det med stil, klass och finess.

Om du är en gammal-tyst-komedi-skeptiker som vill prova EN film i genren för att se om det är din grej, titta på Semestersabotören. Gillar du den inte kan du lägga ner tanken på någonsin förstå dig på denna del av filmhistorien men märker du att det börjar dra i smilbanden och att du omedvetet gungar med huvudet i takt med musiken, ja, då finns det en hel Tati-skatt kvar att upptäcka och det är bara att ta fram hink och spade och börja gräva.

 

Publicerat

Fiffis filmtajm önskar en riktigt god jul

Under denna helg, den mysigaste av dom alla
är det lätt att glömma alla som inte kan tralla,
alla som inte äter tills dom spricker,
alla som inte finsprit dricker,
alla som inte har råd att köpa klappar
eller planlöst runt på TV:n zappar

Karl-Bertil för mig är potatismos för själen
Han värmer upp den decemberfrusna tjälen
Han får mig att minnas det som är viktigt i livet
det som så många av oss tar för givet

En God Jul med kärlek, empati och andra passioner
önskar Fiffis filmtajm med sina filmrecensioner

(Här kan du se Karl-Bertil Jonssons jul: del 1, del 2 och del 3.)

Publicerat

Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen

”If one could treat relatives like one treats insects all my problems would be solved. I could simply put them in a jar or pin them to the wall.”

Mmmm, det är inte lätt att vara tonåring, på väg att bli vuxen. Eustace har inte bara ett dygnet-runt-morgon-humör och inskränkta griniga funderingar att bry sig om, han har även sina två kusiner boendes under samma tak, kusiner som han enligt citatet ovan avskyr som pesten.

Kusinerna är inga mindre Lucy och Edmund, två av syskonen Pevensie som tillsammans med sina syskon Susan och Peter hamnade i Narnia i den första rätt sevärda filmen och i den andra filmen som knappt hade styrfart att hålla en rejvare vaken. Men i Kung Caspian och skeppet Gryningen får Lucy och Edmund klara sig själva, vilket dom gör med den äran.

Jag tycker det är intressant att den brittiske regissören Michael Apted (född 1941) tagit över det jobbet från Andrew Adamson (född 1966) som regisserade dom två första Narnia-filmerna (och även första och andra Shrek).

Apted kan vara en av Hollywoods mest spretiga regissörer, eller så har han som få fått möjligheten att göra filmer i nästan precis varenda genre som finns: det lite underliga dramat Nell med Jodie Foster, De dimhöljda bergets gorillor med Sigourney Weaver som forskaren Dian Fossey, thrillern Bakom stängda dörrar med Hugh Grant och Gene Hackman, Pierce Brosnan som James Bond i The world is not enough, flera avsnitt av TV-serien Rome och nu alltså ett gäng snorungar och en hel massa cgi-effekter i Kung Caspian och skeppet Gryningen.

Det finns två negativa saker med den här filmen. Ett: det saknas en vuxen person, någon stor brittisk skådis i en roll, det hade gett hela filmen en tyngd och trovärdighet som den saknar. Två: Will Poulters röst. Som Eustace drar han iväg en hel del komiska oneliners som skulle kunna kännas ännu roligare om han inte hade samma röstläge som en sexuellt frustrerad, uppretad och extremt noggrann kvinnlig socialsekreterare som är mitt i hormonbehandling inför det stundande könsbytet.

Borsett från mina två aber så är, tro´t eller ej, Kung Caspian och skeppet Gryningen den mest sevärda av juldagens biopremiärer. Det hade varit en brutal högoddsare om jag satt en tia på det innan jag såg filmerna men likväl så är det sant.

Änglagård och Megamind har båda sina brister och kvalitéer men den här filmen är som en gammal jullovsmatinée. Att förpassas till känslan av att ett jullov är ett jullov och ingenting finns att tvätta, städa, laga, betala eller steka är nästan lika häftigt som att gå in i en garderob eller titta in i en tavla och hamna i en annan värld.
Tack för den julklappen!

Publicerat

MEGAMIND

Megamind blev bortförd som liten. Hans utomjordiska föräldrar satte honom i en liten kapsel tillsammans med en konstig fisk med brutalt underbett som på svenska heter Hejduk (reserverar mig för stavningen).

Samtidigt, i en annan kapsel, sitter en annan liten bebis, en trind pojke med vacker lock i pannan och dom båda pojkarna landar på Jorden men ödet ville dom olika och den trinde pojken hamnar under granen hos en rik familj och Megamind krashlandar på ett fängelse.

Den trinde pojken växer upp och blir godheten själv, Metroman. En man som hjälper dom svaga, som kan flyga, som bara vill gott medans Megamind kommer på att det enda han kan bra är att vara ond och varför då inte bli BÄST på det?

Jag vet inte, men storyn står mig upp i halsen redan där. Det där snacket om att ödet bestämmer varför vi blir som vi blir och att det ödet vill är bara att hacka i sig, det finns ingenting vi kan göra själva åt saken, alltså, jag köper det inte.

Detta trams i kombination med att den snälle Metroman framställs som en totalt ocharmig mansgris och att Megamind själv inte är sådär genomond utan egentligen ganska klantig och mesig och att den manhaftiga TV-hallåan Roxanne (Hallå! Hon har KORT HÅR, det ultimata beviset för att hon inte är bimbo) är beundrad av alla fast hon egentligen är trist så klockorna stannar OCH att kameramannen Hal (som sedemera blir förvandlad till muskelhjälten Titan) inte är något annat än ett egocentriskt mobboffer med en pipeline i platina till mammas navel gör att jag inte får bra vajbs från någon. Jo. Lille fisken Hejduk är en sköning och med David Batras röst är han klockren.

Annars måste jag säga att jag sällan sett sämre dubbat läppsynk. Det är som att det varit lite skitisamma, prata på ni i studion. Magnus Rongedal är Megamind (Will Ferrell i original), Fredrik Dolk är Metroman (Brad Pitt i original) och Caroline Söderström är Roxanne (Tina Fey i original). Jag tycker inte någon av dessa är toppen direkt.

Summa summarum så är Megamind ett knappt ljummet tidsfördriv som inte räddas av ett soundtrack innehållande både AC/DC och Ozzy. Ta med kidsen och se Tron Legacy istället.

Publicerat

ÄNGLAGÅRD – TREDJE GÅNGEN GILLT

Det är 16 år sedan sist.
16 år sedan min mamma satt och snarkade på bion åt filmen hon längtat så länge efter (och jag önskade att jag hade kunnat göra henne sällskap men nej, John Blund ville INTE vara i närheten av biosalongen och jag förstår honom).

Det är 18 år sedan första gången. 18 år sedan vi fick träffa Fanny Zander, Zac, Axel och Rut Flodfält, Mårten, Gottfrid, Ivar, prästen Henning och alla dom andra i Änglagård, en film som vad man än tycker har blivit en svensk klassiker och i mina ögon en välförtjänt sådan.

Nu är det tredje gången gillt. Änglagård har brunnit upp, Fanny bor på Mallorca tillsammans med sin dotter Alice (Molly Nutley) där hon äger en restaurang. Måns Flodfält, son till Mårten (Jakob Eklund) har addat Alice som kompis på Facebook och där har han berättat en hel del om turerna kring släktskapet mellan Fanny och hans egen farfar Axel (Sven Wollter). Alice konfronterar sin mamma, hon vill att dom åker tillbaka till Änglagård och tar reda på en gång för alla vem som är hennes morfar för (säger hon gråtande): ”jag vill veta vem JAG är”.

Jag tror inte det här kommer bli den sista Änglagårdfilmen. För precis lika engagerad som Alice är i att hitta sin riktiga morfar precis lika ointresserad är hon av att veta vem som är hennes riktiga PAPPA. Det där är en tråd så lös att den aldrig ens tänkt tanken att slå knut och det är en av ganska många manusmässiga paniklösningar. Änglagård är lite som ett extranummer på en bra konsert. Många vill se mer men det finns liksom ingenting mer att säga, energin är slut.

I det läget är inte helt förvånande att dom skådespelare som sticker ut mest är nykomlingarna men det känns ändå en smula skevt att dom mest livgivande är dom döda.

Det är nostalgiskt så det knyter sig i magen att se Ruts begravning, att se bilden av Viveka Seldahl på kistan och följa Sven Wollters sörjande ansikte när han säger hejdå till sin fru som även var hans livskamrat i verkligheten. Och Ernst Günter. När han knatar iväg längs grusgången som Sveriges mysiga-men-ändå-lite-småläskiga svar på Shrek så undrar jag lite var dom där 18 åren tog vägen.

Dom självklara höjdpunkterna i filmen är annars Molly Nutley och Lindy Larsson. Molly agerar och finns till med en självklarhet som jag önskade se hos varenda 15-årig tjej och Lindy Larsson som den homosexuelle pastorsadjunkten Kristoffer äger varenda scen han är med i. Herregud, killen kan steppa, sjunga, spela dragspel, baka, flirta med Zac och be till Gud samtidigt – OCH han är dessutom tatuerad! Jag menar, hur mer politiskt inkorrekt korrekt kan en kille bli?

Jag måste ändå säga att Änglagård – Tredje gången gillt inte är särskilt intressant som film betraktad. Som Bregottreklam fungerar den alldeles utmärkt med alla sina vyer över öppna landskap och betande kor, som en påminnelse om att byhålebor är inskränkta och missunsamma, javisst den funkar som det med och även som ett bevis på att alla drömmar kan uppnås och alla människor köpas med kombinationen av gråtmilda komplimanger och arvslotter.

Det jag väljer att ta med mig från visningen är ändå den varma känslan i magen jag får av Tord Petterssons Ivar. Har han inget barnbarn och vill ha ett så är jag villig att adopteras. Farfar eller morfar spelar ingen roll, jag har inte någon av dom kvar i livet och säger Ivar ja så gör jag det också. Det går inte att vara knusslig i det läget.

Publicerat

Nine dead

Jag känner att det är dags att bryta av den här inför-jul-myspyskavalkaden en smula och tjoffar in en film som tydligen skulle vara en thriller-rysar-skräckis.

Tillåt mig småle.

Nio personer som på ytan inte har det minsta med varandra att göra blir kidnappade av en man i ful mask och inlåsta i en karg form av lokal, alla nio fastlåsta med handfängsel i en golv-och-tak-fast stång. Mannen med masken kommer in i rummet och förkunnar att han kommer att döda en person var tionde minut, det enda som kan få dom att klara sig från det som känns som en rätt solklar död är om dom kommer på varför dom alla är här. Vad är den gemensamma nämnaren av dessa nio?

Fåret Dolly hade kunnat gissa att Saw-filmerna har en alldeles egensnickrad hylla hemma hos manusförfattaren Patrick Wehe Mahoney, kanske en punktbelyst sådan, kanske med glasdörrar och kodlås till och med. Men om han nu prompt ska sno en idé, kan han då inte göra det ordentligt?

Nine dead är så mycket Saw utan att vara Saw så det blir larvigt. Det är inga fränt uttänkta mordvapen, det är enklast möjliga pang men precis som den maskerade mannen säger så är det ett pang var tionde minut och ja, det är realtid, jag har klockat.

Slutet däremot det är mer Haneke-skumt än jaaaaaa-jag-fattar-att-det-kommer-en-uppföljare-Saw och för mig är det det som räddar filmen från ett säkert kalkonbetyg.

Skådespelarna är ingenting, absolut INGENTING att hänga i julgranen. Inte ens Melissa Joan Hart (Sabrina – tonårshäxan) får godkänt trots att hon är den skådis som lyser starkast i sammanhanget.

Imorgon blir det puttrig snällisfilm igen. Mitt försök till att komma ifrån julstämningen gick ändå inge bra.

Publicerat

Den vita filmen

Den polske hårfrisören Karol Karol (Zbigniew Zamachowski) är kallad till rättegång. Hans franska fru (Julie Delpy) vill skilja sig då hon anser att deras äktenskap inte blivit fullbordat eftersom Karol varit impotent sedan deras bröllop.

– Det är enbart tillfälligt, säger Karol.
– Jag älskar inte dig längre, säger frugan och tar precis allt det som förut var gemensamt. Allt. Pengar, tillhörigheter, hemmet, ALLT.

Karol flyttar hem till Polen igen och livet vill honom inte direkt väl. Han bestämmer sig för att hämnas på allt och alla – och speciellt på ex-frun – men inte ens det går enligt planerna.

Den vita filmen handlar om jämlikhet. Den handlar om tron vi invaggats i att vi alla är lika inför lagen. Men precis som friheten i Den blå filmen visar sig vara en illusion så är jämlikheten i Den vita filmen inget annat än ett luftslott.

Den vita filmen är den andra filmen i Krzysztof Kieslowski trilogi Trikoloren och kanske den som jag har lättast att ta till mig. Zbigniew Zamachowski spelar den vanliga tjommen Karol på ett ytterst mänskligt vis och han är så närvarande i varenda scen att det bara inte går att koncentrera sig på annat.

Filmen handlar också om en av dom mest ångestladdade känslor som finns: att veta att man hamnat i skiten på alla sätt som går men utan egen förskyllan. Hur tar man sig upp från botten om det knappt finns hård mark under fötterna och hur mycket livslust och överlevnadsinstinkt ryms i tanken på den ultimata hämnden?

Publicerat

Tomten är far till alla barnen-tankar

”Det är väl klart att det är den där kåte fan. Han skulle tända på en daggmask om den hade bröst.”

Detta citat är mitt enkla bidrag till dagens mastodontinlägg. Det är Janne (Peter Haber) som uttalar dom bevingade orden till Åkes fru (Jessica Zandén) och det är alltså Åke himself (Leif Andrée) som är ”den kåte fan”.

Tomten är far till alla barnen är en film som dom allra flesta har en åsikt om, ja, alla utom jag just idag då. Här nedan följer en samling intressanta, tänkvärda och underhållande texter om den svenskaste och juligaste julfilmen av dom alla.

.

.

Först ut är Andreas från Addepladdes j-vla filmblogg.

När man samlar massvis av kända och välmeriterade skådespelare i en och samma tillställning finns det två möjliga resultat. Antingen blir det toppenbra eller så blir det pannkaka. På grund av förväntningar och krav är det sällan man hamnar mitt emellan. Dessutom är det inte allt för ovanligt att stjärnor i mindre roller brukar kräva lite väl mycket uppmärksamhet, vilket stjälper helhetsbilden. Eller så är det oinspirerade stjärnor som bara samlar lönecheckar. Mycket kan gå fel, men det går åt andra hållet också. Det kan ju bli hur bra som helst!

I Tomten är far till alla barnen samlas den svenska skådespelarelitens gräddhylla. Tillsammans ger de sig på det käraste vi har här i Sverige (efter midsommar) – självaste julafton. Det är en knepig handling och det är imponerande att se hur den långsamt byggs upp och exploderar i ett fantastisk klimax. Regissören Kjell Sundvall dirigerar och håller samman sina skådisar väl, men han har det fantastiskt välarbetade manuset att tacka för allt. Äntligen får vi se naturlig och trovärdig dialog i en svensk film.

Med bra manus och regi kommer man väldigt långt, men i slutändan hänger det ändå mycket på skådisarna. Haber är felfri som Janne. Han levererar bitska kommentarer, ett underbart minspel och gör den bästa roll jag sett honom i. Höjdpunkten nås när han utbrister: ”Dö för i helvete, tomtejävel!”. Ewerlöf är lika bra hon i det kontrollerade kaoset. Bland föredettingarna finns bland annat bröderna Anders och Dan Ekborg, där den senares drickande resulterar i många roliga situationer. ”Vem fan orkar vara nykter i det här sällskapet?”. Leif Andrée är nog min favorit i rollen som den sliskige och dominanta Åke.

Jag kan inte komma på något dåligt med Tomten. Det vore väl att handlingsförloppet är lite väl otroligt, men det är samtidigt en stor del i att det blir så roligt. Överlag är det en lättnad att se en svensk komedi som faktiskt är genuint rolig, samtidigt som man känner för karaktärerna. Trots humorn bygger allt på rätt tragiska missuppfattningar och händelser, vilket skapar empati. Jag vet många som blir stötta av det faktumet att en familjs julafton kan gå så åt helsike, men livet är inte vackert alla gånger. Då är det lika bra att skratta åt det istället för att grämas.

Tomten är det tredje benet i den ultimata julfilmstrion (tillsammans med Love Actually och Ett päron till farsa firar jul) och visar den svenska julens både för- och nackdelar. Få filmer lyckas lika bra med att spegla det. Ett måste varje jul.

Betyg: 4/5

.

.

Vrångmannen & Surskägget

Här följer ett samtal mellan Vrångmannen (V) och Surskägget (S) om Tomten är far till alla barnen.

V: Kjell Sundvalls dråpliga julkomedi skulle ha kunnat bli en svenskklassiker. Nu är den bara helt ok med några skojigt hysteriska scener. Vadär det här, vad ääääär DET HÄÄÄÄÄÄÄÄR?!
S: Håller inte riktigt med om att det inte skulle vara en svenskklassiker. Tror de flesta har tagit till sig den här som en av filmerna mantraditionellt ser kring jul. Bara häromdagen hörde jag två medelålders mänpå pendeln sitta och diskutera filmen och hur rolig den är.
V: Det som stör mig lite med filmen är att regissören Sundvall(slappjannen!) liksom har fått upplägget gratis. Släng in ett gängtokstollar med förflutet till varandra under samma tak på en högtid såhänder det grejer.
S: På den punkten håller jag med dig att filmen är skön men ojämn och attdet finns en hel del slevar Sundvall skulle kunnat slänga ut som hanbehåller i grytan.
V: Han håller tillbaka och inte vågar ta ut svängarna som han t ex gjordei den utomordentliga tv-filmen Vi hade i allafall tur med vädret från 1979.
S: Scenen när Haber spöar skiten ur en tomte är förstås svensk farshumornär den är som bäst och överlag finns en hel del sköna stunder varavbastuscenen med en odräglig Ekborg är en.
V: Skön men ojämn underhållning och ytterligare en påminnelse om att julenger ris och ros i både slott och koja. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
S: Absolut. En bra film med potential för mer.

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm har tillfälligt lämnat över stafettpinnen till dottern som 13 år gammal har betydligt intressantare åsikter om filmen än sin mamma.

Det första jag lade märke till när jag för första gången såg Tomten är far till alla barnen var nog dem vuxnas beetende. All otrohet och alla lögner som lika fort som baciller sprider sig överallt. Är det så här? Ska det behöva vara så här? Ser verkligen ”vuxenvärlden” ut så här?

Men det bästa med filmen är nog enligt mig berättelsen. Hur allting svänger hit och dit liksom. Allt som man får reda på och som på något sätt måste redas ut, men när man väl tror att man vet hur det ska redas ut så händer det någonting nytt som gör att din egna lösning inte funkar alls.

Ett sånt exempel är bland annat när Sara berättar att hon är gravid med Jannes och hennes kärleksbarn. Hemligheten som bara några få personer vet om blir plötsligt ett rykte som alla förutom Sara vet om och min fråga blir så klart, är lögner en del av vardagen? Och ryktena. Betyder ett ”lovar att inte säga någotning” ingenting alls i ”vuxenvärlden” eller?

Men i alla fall. Sara var i London en månad innan självaste julafton, då hon berättar för Janne och alla andra att hon är gravid och efter ett tag då man får reda på att det även är någonting lurt med det så krånglar allt till sig igen.
Allt blir som en ända stor röra. Men några har också blivit misstänksamma och kopplar ihop allting så att pusslet ska stämma. Men stämmer pusslet? Är det rätt lagt?

Samtidigt som alla försöker att koppla samman allt som sker så sprider sig ryktena till max och frågan som alla ställer sig är vem som är far till Saras barn. Ja, vem är det? Dem mystiska telefonsamtalen som Erik skiter i att svara på, har dem någonting med saken att göra? Eller Åkes ”tittande” på Marika, har dem någonting med saken att göra. Eller London resan?

Slutet är bra och det knyter ihop säcken på ett helt perfekt sätt. Och ja, även om ”vuxenvärlden” ser ut så här så vill jag nog bli vuxen. Men jag skulle helst slippa otroheten, ryktena och lögnerna, om jag fick välja själv.

.

.

Stefan på Flmr – En sorts filmblogg

Att se på Tomten är far till alla barnen är som att få väldigt ont i magen, och ändå inte kunna låta bli att utsätta sig för obehaget. Med en igenkänningsfaktor som är ganska hög vad gäller det här med att fira jul enligt den svenska modellen tillhandahålls ett julpyntat hus, snö, en tillställning med inbjudna gäster, barn och ett stressat värdpar. Ungefär som det kan gå till i verkligheten ute i stugorna med andra ord. Där upphör dock (får man hoppas) likheterna, för hädanefter i storyn serveras den ena efter andra obehagligheten och jag liksom sitter med skämskudden och turas om att lida och hånskratta åt de stackars karaktärerna.

Filmen är en sorts svidande uppvisning i hur en julstämning fastnar på det kvävande sättet som bara svarta komedier av det här slaget kan. Dock galet roligt i bland samtidigt som filmen lite tar fasta på det där som vi alla kanske drömmer om, en gammeldags jul med nära och kära intill, gärna i stora sällskap, så blir det också ett tittskåp där vi möjligen gillar att titta på andras olycka. Enligt den svenska modellen kan vi sedan luta oss tillbaka och säga” tack och lov att det inte ser ut så hos mig.”. Nu är väl filmens motor, den hurtiga Sara, kanske lite speciellt over-the-top-utformad i manuset, men ingen ska ju kunna säga att hon inte har sitt hjärta på det rätta stället.

”Tomten…” är en effektiv hybrid mellan en Norén-mardröm och en komedi om att gapa efter alldeles för mycket godhet och förståelse i jultider. Det är en lysande samling skådespelare som förtjänstfullt tar fram det värsta i oss alla. Samtidigt, märkligt nog, lyser en sorts godhet igenom ju längre filmen rullar på. I slutscenerna, när ett helt år passerat, kan vi också studera detaljerna runt det ånyo fullsatta matsalsbordet och se att det skett vissa förändringar hos alla.

Regissören Kjell Sundvall målar ett på ytan snyggt vykort om julen och fångar också träffsäkert in alla de olika typer av människor som kanske både du och jag stöter på i vardagen, och just det faktum att historien till viss del och i vissa bitar möjligen går att identifiera sig med, höjer ju naturligtvis underhållningsvärdet. Det obehagliga inträffar i samma stund den första lilla sprickan växer sig större och asken på något sätt öppnas lite för mycket..

För visst är det ändå lite skadeglatt kul att se hur den svenska skämmigheten och avundssjukan till och med på självaste julafton firar stora triumfer hos ett sällskap där distansen med ens känns obehagligt långt borta.

Tomten är far till alla barnen bjuder upp till en lustiger dans, där man dock ganska snart finner sig sittandes med skrattet i halsen. Obehagligt roligt och känslan av en sorts Norén-värld på speed. Som betraktelse av storfamiljsfenomenet träffsäker och vass. Trots sitt tragikomiska ämne en liten modern julklassiker som naturligtvis hör hemma i dvd-spelaren lagom till jul. Om så bara för att få pusta ut i verkligheten efteråt…

mvh

40+:aren
Stefan

.

.

Om jullidandets estetik
eller
Hur jag lärde mig uppskatta Clark Griswald

av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord

“Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”.

Jag håller det inte för helt osannolikt att Pär Lagerkvist skrev dessa berömda rader på juldagen. För det är vad svenskarna uppenbarligen gör allra bäst under julen: lider. Bort med myspys och gröt, in med braskande rubriker om JULSTRESSEN och rejält med ångest under julklappspappret.

Tomten är far till alla barnen faller väl in i ledet — julafton handlar om fylla, knakande relationer och sjaskiga hemligheter. Det intressanta med denna film är att den i många avseenden sätter upp en svensk ångestspegel mot den betydligt lättsammare amerikanska Christmas Vacation.

Till att börja med är båda filmerna fast rotade i förhållandevis burgen medelklass och vi får träffa familjer där kvinnan i sedvanlig ordning (åtminstone inledningsvis) är alldeles för snygg och smart för att vara gift med Jan/Clark. Julen är förvisso för både svenskar och amerikaner en tid av mer eller mindre uppslitande familjedramer men där Griswaldhushållet hemsöks av en ganska traditionell samling far- och morföräldrar är den svenska versionen betydligt mer uppdaterad med vad som i praktiken kan beskrivas som en samling buksvågrar och -svägerskor (genus-o-metern vill också gärna veta varför det bara är männen som får jämför sina upplevelser med den liderliga Sara, medan kvinnorna som delat man inte tycks ha något att diskutera i denna fråga).

I bägge kvarteren finns det också grannar. Paret Chester är pretentiösa och snobbiga, det är lätt att skratta åt dem när de ska ha finstämt och modernt sex i sitt minutiöst planerade 80-talssovrum men istället får snava omkring i spillt vin och glasskärvor på grund av Clarks belysningsorgie. Humor: hyfsad. Ångest: not so much. Mats och Helena är helt vanliga människor, vilka lika plötsligt som obegripligt faller ur ramen med hon som en hämndlysten obeveklig furie och han som dyngrak (på det där sättet som folk bara tycks bli på film) tomte. Humor: noll. Ångest: Lars Norén-nivå.

Att det i medelklassen grasserar hemlighetsmakeri är ingen större hemlighet. Clark har gjort av med pengar han inte har på något han vill ge sin familj. Onödigt och dumt kanske (och också rätt patriarkaliskt på ett klassiskt amerikanskt bread winner-plan) men han menar väl. Jan törs inte tala om för Sara att han inte vill ha barn och säger därför att han gärna vill ha det samtidigt som han egentligen är steriliserad. En i huvudsak självisk lögn som dels är extremt taskig mot den partner som vill ha barnet och dels bäddar för en jäkla massa krystad komik där man sitter till slut sitter och skriker: ”Men så kläck ur dig det som ändå kommer fram förr eller senare, förihelvete!!”

Om skadeglädjen vore den enda sanna glädjen skulle svenskar ha roligt mest hela tiden, framförallt på julen. Men trots att jag innan Tomten är far till alla barnen verkligen inte såg Clark Griswalds påhitt som någon komisk höjdpunkt, har jag nu kommit till slutsatsen att det definitivt finns annan glädje. Glädjen av att se en film som bjuder på slapstick och sentimentalitet istället för ångest och graviditetsbedraganden exempelvis. Och för första gången är jag genuint tacksam för amerikansk familjefilmsprydhet, jag hade helt klart kunnat överleva alldeles utmärkt utan bilderna av Peter Habers rumpa och Jessica Zandéns bröst för evigt fastetsade på näthinnan. Det fick bli min alldeles egna lilla julångestklapp.

Publicerat

DIE HARD

Det lackar mot jul. New York-polisen John McClane (Bruce Willis) ska fira den i Los Angeles tillsammans med sin ex-fru Holly (Bonnie Bedelia).

En grupp tyska terrorister med Hans Gruber (Alan Rickman) i spetsen har intagit Nakatomi Plaza, tagit gisslan och förklarat krig. Men en man på plats har givetvis lyckats att inte bli upptäckt. För John McClane kommer det här bli en jul han sent ska glömma och dom tyska samvetslösa mördarmaskinerna kommer förbanna den dagen då dom sprang på en ensam trött polis på semester som dessutom är utan skor.

Die hard är en film som skulle kunna användas som transpirationsmätare vid framställning av nya svettstoppande deodoranter. Alltså, jag var helt färdig när jag såg den på bio. Helt slut! Visserligen var det 1988 och det går att skylla på att actiongenren då inte var som den är nuförtiden men jo, det VAR den faktiskt. På många sätt var actionfilmerna mer action då än nu för man satt inte i biosalongen och kände sig lurad av alla datorgjorda effekter hela tiden.

Die hard är en köttig action, det är människor det handlar om, onda människor med tysk brytning mot den gode amerikanen i linne och det är full fart från första sekunden till den allra sista.

I min värld är detta både en av filmhistoriens mesta och bästa actionfilmer OCH en riktig julfilm.

Publicerat

DOLT HOT

Det äkta paret Georges och Anne (Daniel Auteuil och Juliette Binoche) bor med sin son i ett övre medelklassområde någonstans i Frankrike.

När filmen börjar har någon lämnat en videokassett utanför ytterdörren med en inspelning som föreställer deras hus under ett antal timmar.

Dom blir såklart konfunderade och när videoband nummer två dyker upp är det inte roligt längre. Dom kontaktar polisen som inte kan göra något så länge det inte handlar om uttalade hot.

Videobanden kompletteras med barnsligt tecknade vykort med tillhörande rödkritat blod och nu börjar paret bli rädda på riktigt och när nästa band dyker upp föreställande Georges barndomshem börjar tankarna hos både Georges och Anne dyka upp: kan det vara något i Georges förflutna som är anledningen till detta?

Jag har en hel del att säga om Dolt hot.

Det första är att Juliette Binoche aldrig varit bättre än här.

Det andra är att Daniel Auteuil kanske aldrig varit sämre. Det kan i och för sig bero på att han är så fruktansvärt osympatisk i sin roll som Georges, men jag har taggarna utåt mot honom genom hela filmen fast jag egentligen inte vill.

Det tredje är att jag just nu är redigt trött på regissören Michael Haneke. Jag behöver en paus från honom. Det här är återigen en film där han valt att inte redovisa någon form av slut och här är det verkligen INGET slut alls. Eftertexterna börjar hux flux bara rulla till synes mitt i filmen och jag ställer mig upp på vardagsrumsgolvet och skriker: VAFAAAN?? SKÄMTAR DU MED MIG???

Visst, Hanekes sätt att berätta en historia främjar den egna fantasin, inlevelseförmågan, fria tolkningar och allt det där men man kan inte säga A utan att ens andas B, det funkar liksom inte, inte för mig i alla fall. Jag blir frustrerad och halvgalen i huvudet, jag vill ha svar, ja så fyrkantig är jag. Varje bra historia har en början, en mitten och ett slut men om denna sanning är jag och Herr Haneke tydligen rätt oense.

Min syn på filmen sekunder efter eftertexterna:

 

 

Min syn på filmen ett dygn efteråt:

 

 

 

Publicerat

TRON LEGACY 3D

Sam Flynn (Garett Hedlund) är son till Kevin Flynn (Jeff Bridges), världens mest framgångsrika spelutvecklare som på ett oförklarligt sätt försvann när Sam var liten. Nu har Sam hunnit bli 27, lever lite av ett rebelliskt liv och är i hemlighet ägare till aktiemajoriteten i pappans företag.

Alan (Bruce Boxleitner), Kevins vän och kollega, fick ett sms från Kevin från ett tjugo år gammalt nummer och Sam beger sig till spelhallen där hans pappa brukade hänga för att försöka klura ut var meddelandet kom ifrån. När han hittar den hemliga dörren i väggen bakom arkadspelet Tron och går nedför trappan till tonerna av Eurythmics Sweet dreams, ja, vore jag inte redan såld blev jag det då.

För dig som minns Tron från 1982 så ja, det är samma skådespelare i rollerna som Kevin och Alan. En åldrad Jeff Bridges och en mycket gråhårig Bruce Boxleitner (som jag aldrig hade känt igen om jag inte vetat att han skulle vara med). Det nya ansiktet Garrett Hedlund kommer med denna film att bli 90-talisternas och 00-talets kids svar på Harrison Ford och Tron Legacy kommer att bli deras Bladrunner. Gällande detta är jag HELT säker.

Alltså, jag skiter egentligen i handlingen, jag ids inte förklara mer om den. Jag vet bara att när jag sitter där på rad fyra med dom där fåniga 3D-glasögonen utanpå mina vanliga och det tar inte ens trettio sekunder av filmen innan jag bränner av mitt första leende och jag känner hur fötterna liksom lyfter från golvet och jag vill bara göra raketen sådär som jag gjorde i förskolan och jag är glad att ingen filmar mig för jag är fullt medveten om att jag ser ut som en påtänd lergök när jag inte kan sluta dumflina och aldrig förr, ALDRIG FÖRR, har hjärnans underhållningssynapser knasprat, blippat och varit på samma nivå hos en 38-årig kvinna som dom är på en 12-årig pojke men nu, NU JÄVLAR KLICKAR DET!

Jag älskar det här! Jag älskar känslan av att liksom transformeras in i en annan värld och när effekterna är så fenomenalt gjorda som här så är det ståpäls, armsvett, gåshud, giftstruma och hela konkarrongen samtidigt. Att jag dessutom är i det närmaste barnsligt förtjust i elektronisk blippblopp-musik gör det inte sämre. Det Vangelis gjorde för Bladerunner gör nämligen Daft Punk för Tron Legacy – och med den äran!

Att biografmaskinisten på Rigoletto 1 hade den goda smaken att höja volymen ordentligt så att väggar, golv och framförallt stolen skakade när det hände värstinggrejer på filmen, det är sånt jag uppskattar som tusan. Det var bara att hålla i sig i armstöden och hänga med på åkturen.

Har du inte biorum hemma med jätteduk, värstingljud, ljudisolerat tak och äggkartonger på väggarna så finns det ingenting bättre att investera 125 spänn i under julhelgen än att se Tron Legacy i 3D på bio. För mig är det här utan motstycke årets absoluta upplevelse-överraskning.

 

 

Trailern på Tron från 1982 kan du se här, Tron Legacys trailer kan du se här och hela det MAKALÖSA soundtracket kan du lyssna på här.

Publicerat

Fur – Ett fiktivt porträtt av Diane Arbus

Diane Arbus (Nicole Kidman) känner sig inte som alla andra. Hon gillar att blotta sig för främlingar, hon fascineras av kropps-behåring, av dvärgar, av prostituerade.

Diane jobbar som assistent åt sin man, den berömda fotografen Allan Arbus (Ty Burrell) och dom har tillsammans två döttrar som Diane är fullkomligt övertygad om ser på sin mor som en väldigt udda person.

Det flyttar in en underlig man med mask på våningen ovanför. Diane kan inte släppa tanken på honom. När hon en kväll står på balkongen och insuper nattluften ser hon honom genom ett fönster och vips har hon knäppt upp sin stramt skräddade beiga klänning, en sån som inte kan bäras med värdighet av någon född efter 1910, bortsett från Kidman själv förstås.

Hon smyger upp till grannen med sin kamera i handen, ringer på och talar om sin önskning: att få ta ett porträtt av honom. Men grannen Lionel (Robert Downey Jr) vägrar visa sitt ansikte och ber henne komma tillbaka kvällen därpå, vilket hon gör och många kvällar efter det.

Diane Arbus var en av 1900-talets mest kända kvinnliga fotografer och filmen Fur är en påhittad saga om hennes liv. Vad som är sant och falsk är egentligen inte intressant, det filmmakarna vill ha fram är mer känslan av henne, vem hon var och varför hon tog samhällets särlingar, freaksen om man så vill, under sina vingar. Hon fotograferade dom i sina egna miljöer, således var dom bekväma under plåtningen medans den ”normale” betraktaren var den som skruvade på sig åt bilderna.

Här finns ett gäng av Diane Arbus bilder och visst är det lätt att förstå att dom rönte uppmärksamhet i mitten på 1900-talet.

Filmen är annars ett lågmält välspelat drama som inte blir tråkig en enda sekund. Kidman gör det Kidman gör bäst, agerar sval, distanserad, känslig och nästintill transparent. Den som förväntar sig få se Robert Downey JR som muskulös casanova kanske ska lägga dom tankarna på hyllan. Här är han mer Chewbacca.

Fur är en film jag letat efter i åratal. Den har inte funnits att varken köpa eller hyra, det är som att den varit försvunnen från jordens yta tills den gick på SVT en kväll och jag missade den. Men var kan jag hitta en film jag inte trodde fanns om inte på LOVEFILM. Respekt!

Publicerat

Tarzan

Året var 1999. Min dotter var två och hade precis blivit storasyster. Hon kändes så stor, hon pratade och kunde göra sig förstådd och var antagligen precis så supermysig som varenda 2-åring i världen är men för mig var hon som bomull i hjärtat, knappt en meter ren kärlek.

Vi skulle ha tjejmys bara hon och jag och Tarzan hade precis haft premiär på bio. Vi hade varit på bio många gånger förut, på Alfons, på Nalle Puh och på andra tecknade kortfilmer och jag visste att hon fått min bio-gen med bröstmjölken. Hon tyckte det var mysigt med mörker, hon kunde sitta tyst en halvtimme eller så, men Tarzan var en långfilm! 90 minuter och kanske lite läskigare än Bananer i pyjamas, Teletubbies, Bamse och det andra hon var van vid att se.

Äsch, tänkte jag. Jag provar. Går det inte så går det inte. Så jag köpte biljetter och vi gick på riktig bio. Tillsammans. Jag minns känslan i magen fortfarande, hur det kändes att se på sitt barn i fåtöljen bredvid inte bara som ett barn utan som ett sällskap. MITT sällskap!

Tarzan visade sig vara en alldeles utomordentlig filmupplevelse för min 2-åring. Hon satt stilla och tittade som en intresserad ängel, frågade nåt ibland och när Phil Collins musik spelades gungade hon i takt med hela sin lilla kropp.

Jag var lite skeptisk till att se Tarzan på svenska med Frank Ådahl som Phil Collins, men det visade sig vara en helt obefogad oro. Han har en fantastisk röst och de musikaliska numren är jättebra. Dom känns varken krystade eller påklistrade, bra svängiga och välkomponerade.

Visst kan min helhetssyn på denna film vara färgad av hur sjukt mysig vi hade den där dagen för elva år sedan, men det bjuder jag på. En kalasfilm förtjänar kalasbetyg och kan den få en två-åring att sitta still i 90 minuter då ÄR det en kalasfilm.

Publicerat

Den blå filmen

När jag var i tjugo-års-åldern var Krzysztof Kieslowski den kanske mest spännande regissören som fanns (näst efter David Cronenberg och Luc Besson som liksom alltid funnits där).

Det kryllade inte av filmpretton i min närhet och jag var rätt ensam om att ha koll på en polsk regissör med ett namn ingen ens kunde stava till så när han slog på stora trumman och gjorde sin färggranna trilogi Trikoloren med den blå, den vita och den röda filmen så var det ingen som direkt gjorde vågen när jag ringde runt och frågade kompisarna om biosällskap.

Vet man inte bättre så är det lätt att tro att en film signerad Kieslowski bara är nittio minuters svårmodigt helvete gjord för bibliotikarier och quinnor i pälsmössa. Vet man lite mer så är hans filmer mer som nedslag i vardagen, som livssymboler, för livet är sällan som i tjommiga Goldie Hawn-komedier eller som i Sex and the city. Allt kan hända och allt händer och där är Kieslowski med sin kamera och försöker visa det för omvärlden på det sätt han gör bäst.

Den blå filmen börjar med en bilolycka. Den framgångsrika kompositören och den 5-åriga dottern dör och ensam kvar blir Julie (Juliette Binoche), hustrun, som är den enda överlevande i kraschen. Hon ska reda upp allt efteråt, sälja det stora huset, ordna med ekonomin, rensa upp bland hemligheter, försöka stå på egna ben och få ett LIV. Kan det vara så hemskt att mitt i denna sorg, mitt i detta mörker så finns en liten liten känsla av frihet i att bli av med allt?

Vet du med dig att du avskyr allt som inte stavas Steven Seagal och hatar alla skådisar som inte pratar som en hederlig gammal redneck och att du gärna sitter i soffan och muttrar om ”franskt dynga” när du ser en svart page på film – se något annat. Slösa inte tiden på detta. Men vill du genom en films förtjänst kanske tänka en helt NY tanke så ge Kieslowski en chans. Den blå filmen sätter igång många funderingar om man tillåter sig öppna sina sinnen.

Det här är inte den bästa filmen Kieslowski gjort men bra, det är den.