Kategori: filmrecensioner

Publicerat

THE TRUMAN SHOW

Truman Burbank (Jim Carrey) har huvudrollen inte bara i sitt eget liv utan i ett dygnetruntsänt TV-program vid namn The Truman show.

Som det oönskade barn han var blev han bortadopterad men inte till vilken in-i-minsta-detalj-granskad familj som helst utan till en TV-producent, en man med framtidsvisioner – Christof (Ed Harris).

Christof har en idé. Han vill göra ett TV-program som följer Truman från hans födelse och resten av livet, utan avbrott, inte ens för reklam. Så Christof bygger en hittipåstad som han kallar Seahaven dit man bara kan komma med båt eller över långa broar. Han ser till att Trumans pappa omkommer i en båtolycka (orsakad av Truman själv) vilket gör att han blir livrädd för vatten och alltså frivilligt håller sig på sin tilldelade plats i livet utan att ifrågasätta alltför mycket.

Men Truman är inte dum. Han uppmärksammar saker, han ser, han hänger med och det finns sprickor i fasaden. Hans fru Meryl (Laura Linney) till exempel. Hon är en levande reklamtavla med prickig klänning och ett oklanderligt ständigt stomatolleende fejs. Fy fan säger jag bara, jag förstår att Truman misstänker att allt inte står rätt till när hon mitt i ett bråk ställer sig och visar upp ett paket kakao för det vi vet är tittarna men Truman tror bara är nåt diffust galet, men vet inte vad.

The Truman show var en annorlunda film när den kom. Den visade på en verklighet som kändes väldigt science fiction 1998 men idag efter Big Brother-vändor och offentliga kameror i stort sett överallt så känns den inte riktigt lika on the edge.

Jag tycker Jim Carrey är en jättebra skådis när han inte behöver göra konstiga miner och spela över i 90 minuter, han funkar även när han är inget mer än en soft tyst snubbe i kostym.

Regissören Peter Weir var en av dom största på 90-talet men har faktiskt bara gjort två filmer efter denna: Master and commander med Russel Crowe 2003 och The way back med Colin Farrell och Gustaf Skarsgård 2010.

När jag såg den 1998:

 

 

När jag såg den 2010:

Publicerat

TRICK´N´TREAT

Första fem minutrarna är som en salig blandning av Halloween (originalet) och Spider-man (fast i molnig solnedgång). En maskerad kille som andas tungt, en läskig stämning och mörka seriestripsförtexter som gör mig alldeles glad.

Nästa halvtimme bådar gott. Det är en helt galen Dylan Baker, en extremkräkande tjock pojke, lysande läskiga pumpor överallt, Anna Paquin utklädd till Rödluvan, det är varulvar, zombies, blod och så mycket kleggiga ljud att jag absolut avråder från att göra som jag: se filmen och samtidigt lyssna på ljudet i hörlurarna.

I andra halvan av filmen vänder det. Brian Cox dyker upp och det är inte hans fel att filmen urartar, men urartar är just vad den gör. Filmen blir nån slags Twilight zone-parodi, en ”Twilight Klegg” och jag sitter mest och häpnar över hur mycket skräckerier det går att klämma in på 82 minuter utan att det känns läskigt alls. Inte förrän filmen når det absoluta slutet förstår jag att det faktiskt finns en röd tråd genom historierna även om den är tunn som fiskelina.

Det ingen kan ta ifrån filmen är att den är snygg. Jävligt snygg till och med. Ska jag jämföra den med något så blir det med en stor påse plockgodis men där nån snott dom riktigt goda bitarna och kvar är bara sötlakrits och såna där billiga geléhallon som enbart smakar strösocker. Däremot är postern så snygg att jag lugnt hade kunnat ha den på väggen.

Publicerat

HAROLD AND MAUDE

Jag satt och klickade mig runt bland romantiska komedier på LOVEFILM i jakt på ”den där underliga men mysiga 70-talsrullen med han den där unga killen och hon den där gamla tanten” men jag kunde för mitt liv inte komma ihåg filmens namn.

Så ser jag att Filmitch lagt upp ett nytt inlägg och döm om min förvåning när just den filmen jag letar efter recenseras där.
Harold and Maude! Så var det! Så hette filmen!

Längtar man efter en Runaway bride-Harry-mötte-Sally-type-of-romcom så är det här helt fel rulle för det här kan vara den mest underliga romantiska komedin någonsin.

Harold är en ung man, eller pojke, det är svårt att åldersbestämma honom då han ibland ser ut som 15 men kör bil och är giftasmogen. Han bor hemma i det stora fina huset och har som hobby att iscensätta självmord. Det är en hobby han lyckas göra både noggrannt och verklighetstroget och en blind kan se att han gör det för att få uppmärksamhet från sin överklassiga och distanserade mamma. Det han även gör när han har en ledig stund över är att gå på begravningar, något som även den gamla damen Maude tycker är kul.

Maude är en kortväxt snart-80-årig livsnjutare med små gula gnagarliknande tänder och långa flätor som hon sätter fast över huvudet på ett såntdär tyskt husmorsvis. Hon och Harold börjar prata och en mycket speciell vänskap växer fram, en vänskap som sedan övergår i kärlek.

Jag måste säga att jag är synnerligen begeistrad över denna film. Jag tittade klart på filmen, blev inte klok på vad jag nyss sett, kunde inte sluta tänka på den och såg den igen. När sonen gick förbi TV:n tittade han en sekund eller två och sa ”Vad är det med den där killen? Han är så vit.” och sen satte han sig bredvid mig och ville inte sluta titta.

För det är nåt med filmen som är så väldigt speciellt. Det kan vara färgerna, det kan vara tonen, det kan vara Cat Stevens mysiga musik, det kan vara 70-talsflummigheten som lyser igenom, det kan vara Bud Cort som gör Harold så mänsklig att det är omöjligt att inte tycka om honom fast han ser ganska läskig ut och beter sig sjukt konstigt och det kan vara Ruth Gordon som spelar Maude med den äran, men det troligaste är att det är en väldigt lyckad kombination av allt detta.

Jag tror att Harold and Maude är en film som antingen sitter kvar i magtrakten resten av livet eller en film som man vill slå sönder med en hammare och spola ner i avloppssystemet.

Vad jag tycker är nog tämligen självklart.

Publicerat

TOY STORY 3

Jag gillar leksaker. Jag hade inte så många när jag var liten men dom jag hade lekte jag väldigt mycket med. Antagligen är det så att jag både äger fler leksaker och har fler framme nu än när jag var barn men vad det beror på vet jag inte. Det kanske är nåt för en psykolog att gräva i (om det nu var så att jag tyckte det var ett problem).

I Toy Story 3 har Andy blivit 18 år och hans leksaker ligger mest och skräpar i en gammal kista. När han ska börja på universitetet ska rummet städas ur och Andy måste välja vad han ska göra med sina saker: slänga, spara på vinden eller ge bort. Det gäller även Woody, Buzz och alla dom andra leksakerna. För Andy är stor nu, vuxen, och vad ska han då med gamla leksaker till?

Som vanligt när det gäller Toy Story så känns allting väldigt mycket på riktigt. Det är leksaker vi känner igen, det är nostalgi, det är glädje, sorg och spänning och allt är oklanderligt gjort såklart – det är ju Pixar! Ändå sitter jag i soffan och saknar nåt.

Den första Toy Story-filmen var så banbrytande, den andra hade jag längtat efter så länge och denna har jag läst så många fina recensioner om att jag antar att mina förväntningar var aningens för högt uppskruvade. Dessutom har jag både läst och hört (bland annat från mina barn) att denna film skulle vara så väldigt sorglig – och en scen specifikt – och där satt jag och väntade och väntade och undrade när jag skulle få en klump i halsen och rinnande ögon men….nä…..jag vet inte ens vilken scen dom menade.

Jag menar inte alls att Toy Story 3 är en dålig film, den är inte dålig nånstans, men jag tycker inte den når upp till föregångarnas höjder. Att jag såg den med svenska röster kanske gjorde sitt till för jag saknade verkligen Björn Skifs som Woody, han hade blivit utbytt mot Jan Mybrand.

Jag tror ändå att mitt största aber med filmen är att jag inte förstår problematiken. Varför kan man inte ha leksaker för att man är vuxen? Alltså, jag fattar verkligen inte.

 

Publicerat

En galen natt

Det finns få män på denna jord som skulle behöva tjata så lite på en date night med mig som Steve Carell. Å andra sidan är det få kvinnor som skulle behöva tjata så lite som Tina Fey också, hon är rent bedrövligt rolig och jag tror att en american-pancake-dinner med henne skulle vara ett minne för livet.

I filmen Date night spelar Carell och Fey paret Foster, sönderarbetade småbarnsföräldrar med minimal tid för romantik och vuxenmys men som ändå försöker göra det bästa av situationen och skaffar barnvakt ibland för att umgås på tu man hand över en god middag.

En kväll vill dom vara lite mer crazy än vanligt så dom åker in till stora staden (New York) från sin trygga förort för att försöka få bord på innestället nummer 1: restaurangen Claw. Det går sådär, folk har bokat bord månader i förväg men dom vill liksom inte ge upp tanken när dom ändå är där så dom ställer sig i baren och hoppas på tur. När servitrisen ropar upp ett bord för två till ”Tripplehorns” och dessa Tripplehorns inte dyker upp tar dom chansen, sträcker upp handen och ropar ”That´s us!”. Bordet blir deras men Tripplehorns visar sig vara ett par som var eftersökta både av polisen och den lokala skumraskmaffian och Fosters romantiska date blir istället ett actionfyllt äventyr.

Det positiva med filmen är scenerna från vardagen. Igenkänningsfaktorn är skyhög för alla som sett baksidan av småbarnsåren på nära håll och jag får en skönt verklig känsla för relationen. Carell och Fey är ett jättebra filmpar. Dom skulle kunna vara gifta i verkliga livet, eller syskon, för dom har ett brutalt äktenskapstycke.

Det negativa med filmen är actiondelarna. Jag satt visserligen och fnissade några gånger och scenen när dom båda ska poledansa på en strippkul är hysteriskt kul men jag kan inte komma ifrån att jag tycker filmen skulle ha funkat bättre som en avskalad familje-drama-romcom utan pangpang och överdrivna biljakter.

Publicerat

DEN SJUNDE KONTINENTEN

Nu är det både tysktajm och filmtajm här igen.

Jag har grävt mig ända ner till Michael Hanekes debutfilm från 1989 – Der siebente Kontinent.

Nu har jag tittat på en film som visar en familj som tvättar bilen, som kokar kaffe, som går till jobbet, som städar, som väcker sitt barn och som häller mjölk i flingorna och som till råga på allt filmas från nacken och nedåt (åtminstone första delen av filmen). Karaktärerna är alltså huvudlösa och därmed för mig som åskådare totalt likgiltiga som människor. Perkele. Jag kan tänka ut tusenmiljarders saker jag hellre kunnat göra och se än detta men det är så dags att komma på det nu.

Utan överdrift, även om jag lever tills jag blir 200 år så är mitt liv alldeles för kort för att slösas bort på pretentiös dynga som detta.

Å andra sidan, ska man jämföra regissörer så var det ju rätt smart av Haneke att börja sin karriär med världens jävla magplask istället för att som M. Night Shyamalan börja med en värstingmiddag i toppstugan och sen halta sig nedför puckelpisten med trasiga skidor, för att dra en rätt dålig metafor. Men jag kan inte klura ut nån bättre, jag är så jävla irriterad nu.

 

Publicerat

Bröderna Karlsson

Nicklas är singel, affärsjurist och bor i en dyr innerstadslägenhet med kaffelatteväggar och värsta jävla takterrassen. Hasse bor några mil utanför nån liten håla. Han är en gift bonnig kvinnotjusare som har en bitter arg fru, två snoriga ungar och traktor.

Nicklas och Hasse är tvillingar men har ingen aning om varandras existens förrän deras biologiska mamma dör.

Nicklas åker till byhålan där Hasse bor för att skriva på lite papper och redan efter ett ögonblick står det klart att hur lika dom än är utseendemässigt så är dom varandras totala motsatser på insidan.

En dag ringer Hasse på hemma hos Nicklas med en moraklocka under armen och baktanken att stanna några dagar. Det visar sig bli både ganska många dagar och en hel del förvecklingar som vänder upp och ner på båda deras liv.

Jag trodde i min fördomsfulla enfald att Bröderna Karlsson skulle vara som vilken svensk överårspubertal springa-i-dörrar-fars som helst. Det var lite dumt. Nu får jag krypa till korset och stå och skämmas i ett hörn med polkagrisrandig dumstrut på huvudet för det här är en film som gått från att vara Göta Kanal-varning i mitt huvud till någonting heeelt annat.

Tuva Novotny är precis så bra som hon brukar vara, både som glad, kär, allvarlig, bitter och asförbannad. Kjell Sundvall har i mitt tycke inte gjort något riktigt intressant sen Tomten är far till alla barnen, men tiden går och det var elva år sedan nu. Med filmen Bröderna Karlsson lyckas han med konststycket att regissera Björn Bengtsson gånger två så att denne Björn bräcker allt jag tidigare sett honom i. Han spelar så bra att jag flera gånger undrar om det verkligen ÄR samma person i båda rollerna.

Men jag tror att det är hjärnan bakom filmen, manusförfattaren Ulf Kvensler, som ska tackas för att filmen funkar så bra som den gör. Han skriver dialoger så som folk pratar, precis som han gjort så framgångsrikt i Solsidan och DET hör inte till vanligheterna i svensk film.

Nähäpp. Bort med fördomarna och ge den här filmen en ärlig chans.

Här kan du hyra filmen.

Publicerat

HORTON

Jag tror, utan att ha det minsta belägg för mina tankar, att Theodor Seuss Geisel var en annorlunda kille som barn. Jag tror att han hade ganska få kompisar, ganska mycket fritid och (av någon anledning) fri tillgång till föräldrarnas marijuanaodling.

När han växte upp och blev Dr Seuss inbillar jag mig att han levde ett ganska ensamt liv utan alltför många kvinnor och att han fortfarande hade alldeles för mycket fritid PLUS att han utnyttjade sina receptblock till att skriva ut hallucinogena droger i ansenlig mängd – till sig själv.

Dr Seuss är mannen bakom barnböckerna The cat in the hat, How the Grinch stole christmas och Horton hears a who – och ett fyrtiotal böcker till – men det är efter att ha sett filmen Horton som jag på allvar har tagit mig en funderare på doktorns mentala status.

Horton (Jim Carrey) är alltså en elefant, men han är inte BARA en elefant. Han är en tänkare, lite av en filosof och fungerar som nåt slags pedagog för allsköns underliga smådjur i djungeln, där den knallgula lilla Katie är bland det knäppaste och sötaste jag sett på film. Horton upptäcker ett dammkorn på en klöverblomma och tycker sig höra nån som pratar inne i blomman, vilket stämmer. Det finns en hel miniatyrstad inne i blomman och invånarna i miniatyrstaden har lika lite vetskap om världen utanför som Horton och hans vänner har om miniatyrstaden.

Borgmästaren i ministaden (Steve Carell) får nån slags kosmisk kontakt med Horton via en koppartratt och äventyret kan börja.

För nu snackar vi ÄVENTYR i versaler. Ett galet jävla skithäftigt äventyr som är bland det roligaste animerade jag sett (som inte är Pixar). Det är flummigt och helt skadat och vansinnigt och ett helt nytt sätt att se på världen. Det är som att vara en passiv rökande dammråtta som hittat dom bortglömda färgglada pillren i vardagsrumshörnet i en välanvänd och grymt ostädad knarkarkvart.

Spänn fast säkerhetsbältet och stäng av det logiska tänkandet för nu jäklar är det paaarty!

Publicerat

Bagdad café

Jasmin Münchgstettner (Marianne Sägebrecht) sitter i bilen med sin man på väg genom Mojave-öknen.

Dom grälar, vilket jag kan förstå, för han känns som en väldigt osympatisk tysk man och hon, ja, jag vet inte om hon känns trevligare direkt men hon ska ha absolut cred för att hon får nog och inte bara gnäller utan försöker lösa sin situation.

Hur gör man det mitt i öknen kanske du undrar? Jo, man öppnar bildörren, tar sin väska och går.

Jasmin går och går och till slut kommer hon fram till ett gudsförgätet motell mitt i obygden som drivs av den bittra och rätt själsdöda Brenda, spelad av CCH Pounder, mest känd för mig som den stencoola Claudette Wyms i TV-serien The Shield.

Jasmin bestämmer sig för att stanna, vilket inte ses med blida ögon eftersom hon är en tovig katt bland hermelinerna där i ökenlandskapet med sin tyrolerhatt, tyska färgglada scarves, sina svettiga kinder och stora barm.

Percy Adlon filmade stora delar av första halvan av filmen på samma sätt som jag fotar med kamera: snett, för att få plats med så mycket som möjligt på varje bild. Jag kommer aldrig mer att fota så. Det är svinjobbigt att titta på och dessutom helt onödigt. Som tur är lägger han av med det otyget efter en timme och jag kan se filmen för precis vad den är: en magisk liten historia om vänskap, om att vad som helst kan hända om man ger av sin energidepå och fokuserar på bra saker och allt detta ackompanjeras av den fantastiska David Lynch-iga melodin Calling You med Jevetta Steele.

Jag såg Bagdad café när den kom 1987 och har inte sett om den förrän nu. Kanske var det meningen att jag skulle vänta så pass länge för jag tog till mig den på ett hela annat sätt nu än förra gången. Framförallt kan jag se storheten hos Jack Palance. Sicken skön gubbe han var!

Ingenting att klaga på, inga undringar whatsoever. Allt funkar hittills utan minsta missöden.

Publicerat

ALIVE

Efter att ha sett Fredrik Skavlans program förra veckan och hans otroligt fascinerande intervju med Nando Parrado, mannen som var en av dom få som överlevde den omskrivna flygkraschen över Anderna 1972, kände jag ett enormt sug efter att se om filmen Alive som är baserad på dessa händelser.

När filmen kom 1993 slogs det på stora trumman att filmen var en ”kannibalrulle” och ja, visst, dom överlevande hade inget annat val än att äta köttet från sina kompisar men att göra denna film och denna händelse till enbart en fråga om kannibalism är att förminska en mirakulös historia till ingenting.

När filmen kom och jag såg den tyckte jag inte den var så värst bra. Ett njaaaaa, på sin höjd. Jag hade förväntat mig mer. Nu när jag ser om filmen har jag Nandos egna ord i färskt minne, men hjälper det? Får filmens historia en annan dimension den här gången?

Svaret är konstigt nog nej.

Ethan Hawke spelar Nando. Det är fel nummer ett.

En sånhär film kan i mina ögon aldrig bli hundraprocentigt trovärdig med ett skådespelarfejs i huvudrollen. 1993 sågs Ethan Hawke som en hottie, en kille som surfade på vågen. Han var 23 år då, det här var fyra år efter att han slog igenom i Döda poeters sällskap och även om han inte var superkänd så var han FÖR känd för den rollen, tycker jag.

Resten av skådespelarna är fel nummer två.

Det finns ingen känsla nånstans. Allt är konstigt och plastigt och trots att det händer dom mest vidriga sakerna så blir jag sällsamt oengagerad.

Första tio minutrarna är fel nummer tre.

Det finns en anledning att alla katastoffimer värda namnet har en jävligt trög start. Karaktärerna presenteras in absurdum, vi får följa med på arbetsplatser, i skolan, runt middagsbordet, i affären, allt för att vi ska få en mänsklig känsla för personerna. Vi ska kunna sätta oss in i hur DOM känner och hur katastrofen förstör deras liv. Får man ingen introduktion blir personerna bara platta.

Alive börjar med flygkraschen, pang på bara och har man inte läst boken (eller sett Nando hos Skavlan) så vet man inte att dom resande i planet enbart är ett rugbylag med medbjudna närmsta släktingar och att dessa killar i princip har känt varandra hela livet. Det underliga är att vid denna tittning, fast jag VET allt detta, så bryr jag mig inte i alla fall och allt detta på grund av det jag skrev ovan. Alla människor behöver en dåtid för att man ska förstå nutiden och bry sig om framtiden, film eller verklighet, det är ingen skillnad.

Alive som helhet är en helt okej film men det är också en film som hade potential att bli en riktig höjdare. Det är inte utan att det retar mig.

Programmet Skavlan med Nando Parrado kan du se här fram till den 26:e december. Även Lasse Åberg och Jon Skolmen är med som gäster (och min favvo Robbie Williams, även om han inte har så mycket med film att göra.)

Publicerat

A christmas carol

Jag: Hörrni barn, ska vi titta på en riktig julfilm?

Son & dotter: Kan vi väl!
Jag: A christmas carol med Jim Carrey, det funkar va?
Son: Vad betyder carol?
Dotter: Saga typ.
Son: Men det är ju ett namn.
Dotter: Jaaaa, men det är en saga också!

Filmen börjar.

Jag: Kolla vad lik han är!
Son: Ser ju precis ut som Jim Carrey.
Dotter: Ja det gör han.
Jag: Och kolla, Gary Oldman! WOW liksom!
Dotter: Vem är det?
Jag: Gary Oldman? Vet ni inte det?
Son: Nej.
Jag: Hahaha, kolla, han är ju Colin Firth ju!
Dotter: Vem är det?
Son: Jag vet inte vem han är heller.
Jag: Alltså, det är ju himla kul gjort det här, snyggt liksom. Väldigt mörkt för att vara tänkt som en barnfilm men det kanske inte ÄR en barnfilm, oiii, nu blev det läskigt, blev ni rädda nu?
Son: Zzzzzzzz.
Dotter: Zzzzzzzz.
Jag: Va fan…

Tjugofem minuter in i filmen.

Jag: Zzzzzzzzzz.

När det är en halvtimme kvar av filmen vaknar jag. Tio minuter senare vaknar barnen.

Jag: Ni bryr er lika mycket om den här filmen som om Polarexpressen. Jag menar, ni sket ju att att Tom Hanks var konduktör där liksom, eller hur?
Son: Jooo. Men Tom Hanks vet jag ju vem han är.
Dotter: Vad är det här för historia egentligen?
Jag: Charles Dickens jätteberömda saga, du vet, Jim Carrey är ju Ebeneezer Scrooge.
Dotter: Men hallå! Vem är den där Charles Dickens då?

(Ja, jag har sett om den och denna gång var jag vaken hela tiden. Den är inte så pjåkig, jag var nog mest halvdöd vid första tittningen.)

Publicerat

The next three days

Hur långt är en man beredd att gå för att rädda den han älskar?

Där har vi filmens tagline. Klämmigt kan tyckas. Spännande kanske en del anser. För egen del ger det mig en förhoppning om en passionerad thriller med nerv, hjärta och hjärna men efter att ha sett filmen känner jag mig mest som ett stort frågetecken.

Storyn kretsar kring John Brennan (Russell Crowe), hans fru Lara (Elizabeth Banks) och deras lille son Ty (Ty Simpkins som är en riktig Meg Ryan-look-alike) och hur deras liv förändras när Lara anklagas och döms för mordet på sin kvinnliga chef.
Alla misstankar tyder på att hon är skyldig men John vägrar ge upp. Han tror på sin fru, han kämpar för att hitta nya bevis som kan göra att fallet tas upp på nytt men när alla lagliga vägar stängs för gott tänker han om, han tänker nytt och hela hans liv kretsar kring den strålande idén att få ut henne ur fängelset och rymma för gott.

I min värld fungerar en sån här film bara om den för det första saknar logiska glapp i Grand Canyon-size och för det andra har en twist. Jag tänker inte vara nån Miss Spoiler nu men jag kan väl säga som så att för mig nådde storyn iiiiiinte riktigt ända fram för att uttrycka sig diplomatiskt.

Däremot måste jag säga att så bra som Russell Crowe är här har jag inte sett honom sen….jag vet inte när. Gladiator? A beautiful mind? Beats me. Bra är han i vilket fall och han har otroligt manliga underarmar. Elizabeth Banks som hans fru är också jättebra även om jag oftast blandar ihop henne med Maria Bello av nån underlig anledning. Nåja. Båda är duktiga skådespelerskor och när jag har polerat upp mitt halvblinda öga kanske jag lär mig vem som är vem.

Höjdpunkterna med filmen var ändå att få se Brian Dennehy i en ömsint fader&farfarsroll och att jag somnade till på förhandsvisningen och vaknade av mina egna snarkningar. Jag som aldrig snarkar!

Det var en powernap på fem minuter som jag trodde var femtio men så kändes också The next three days som världens längsta film. Den tog typ ALDRIG slut. Den är 45 minuter längre än det franska orginalet (som jag inte sett) men jag har svårt att tänka mig att denna historia inte skulle gå att berätta på kortare tid.

Ben Hur är en kortfilm i jämförelse, i alla fall mätt i träsmak.

(Bra skådespelarprestationer väger upp att filmen som sådan är väldigt nära en überkalkon.)

Publicerat

PIRANHA

Imorgon har denna film då ÄNTLIGEN premiär på bio.

Regissören Alexandre Aja verkar ha en förkärlek för kroppar som delas/går av/dras isär på olika sätt och jag kan tänka mig att det funkar alldeles utmärkt i 3D, liksom många sylvassa tänder på äckliga fiskar i närbild.

I Piranha har han hittat den ultimata storyn för att goffa sig i blod, inälvor och kroppsdelar men det saknades inte våldsamma och slaffsiga scener i vare sig The hills have eyes eller Switchblade romance, vilket också är filmer han ligger bakom.

Filmen börjar med att Richard Dreyfuss sitter i en båt och fiskar och jag blir alldeles lycklig. En liten Hajen-cameo kan man ana, men han är inte ensam som ”stort namn” i rollistan. Elisabeth Shue spelar ortens polis (och hon har fanimej inte åldrats en dag sen Farväl Las Vegas) och Ving Rhames är hennes kollega.

Sen kommer jag till resten av böset, horden av ungdomar som enbart var anlitade som statister och pirayamat. Herregud, EAT THEM ALL ville jag bara skrika för jag blir rädd för hela mänskligheten när jag ser alla dessa likformade unga killar med långa badbyxor och pumpade hårlösa överkroppar och tjejer som inte väger ett hekto för mycket och som utan att skämmas gärna dansar i minimal bikini till ost-musik med en kameraman hängandes mellan dom tillfixade bröna.

KOM IGEN PIRAYAJÄVLAR, HUGG DOM, BUSS PÅ DÅÅÅÅÅÅ, KOOOM IGEEEEEEEN!

Jag ropar och tjatar och försöker mentalt muta dom små vasstandiga firrarna att sätta lite fart på beachpartyt och ja, till slut så. HA, DOM HÖR BÖN! tjoade jag och bevittnade en halvtimmes blodbad av sällan skådat slag.

Läskiga-djur-under-vatten-filmer är en favoritgenre hos mig och även riktigt skräp kan jag finna någorlunda underhållande. Piranha anno 2010 är inte en dålig film men det är alldeles för mycket datoranimerat bjäfs mellan alla läskiga scener. Det känns ibland som att det är tänkt som små lugna pauser men jag vill inte ha pauser, jag vill ha fullt ös medvetslös och som sagt, den sista halvtimmen är precis vad jag önskade.

Resten av filmen är halvseg och ett stort minus är att trots att det finns många karaktärer i filmen som Aja försöker få oss att ”lära känna” så bryr jag mig inte ett dugg om vem av dom som blir uppäten och dödad. Inte en enda, inte ens barnen och DET är något jag tycker är konstigt. Piranha 2010 är annars en vrickad men ändå rätt skapligt underhållande film.

Publicerat

Killers

Det finns bra anledningar till varför jag väljer att se en film – och så finns det andra anledningar.

Varför jag valde att lägga 39 kronor på att se Killers har jag ingen aning om men för att lindra dom sura uppstötningarna jag försöker svälja ner samtidigt som eftertexterna rullar så kan jag väl säga att jag såg filmen för att geniet Rolfe Kent komponerat filmmusiken och för att mitt frikort, mitt ENDA frikort här i världen, Tom Selleck har en roll. Bortsett från det så finns det ingenting av bestående värde med den här filmen.

Jag inbillar mig att jag gillar Katherine Heigl men det är inte sant. Jag känner samma tomma plastiga känsla efter varje film hon är med i, precis som jag gör när Ashton Kutcher tror att han agerar när han i själva verket bara visar sin jävla överkropp.

Så när Fröken Plast och Herr Vaxad Muskelbringa ska försöka klämma lite liv och passion ur denna ”romantiska actionkomedi” då känner jag mest för ett hånskratt. Alternativt kräkas lite i en fryspåse och sen släppa den från balkongen och rätt ner på en hund som promenerar i godan ro.

Klicka här för att hyra filmen direkt på Headweb. Kom igen! Vågar jag så vågar du.

Publicerat

Tre om en: Svenska böcker som blivit film

Sandor /Slash/ Ida av Sara Kadefors

Sandor (Andrej Lunusjkin) är mobbad och dansar balett. Ida (Aliette Opheim) är populäraste tjejen i klassen, ett lättfångat byte för killarna och har en mamma (Lia Boysen) med grava psykiska problem.

Sandor bor i Göteborg, Ida i Stockholm. Båda känner sig misslyckade och ensamma och tycker livet mest suger hästballe.

Sandor och Ida börjar chatta på nätet och en vänskap växer fram som förflyttar sig från datorns opersonliga värld till verkligheten. Det är synd bara att 25% av filmen handlar om chattande. Okej, det kan vara hur kul som helst att chatta men när berättelsen förs framåt av att jag får se en ung kille i bild framför en dator och killens berättarröst säger vad han skriver – klipp till tjejen framför en dator och hennes berättarröst säger vad hon skriver. Kul? Nix. Snarare gäsp.

Sandor slash Ida är baserad på Sara Kadefors Augustprisvinnande bok med samma namn. Jag är fullkomligt övertygad om att det är en jättebra bok. Jag är så övertygad att jag har två pocketutgåvor av boken i bokhyllan men har fortfarande inte läst någon av dom.

Hur som helst, jag tror att historien såsom den är utformad gör sig bäst i bokstavsform. I filmformat blir det styltigt och föga engagerande, inte ens för mina små härhemma som ändå är 11 och 13 och borde vara mer i målgruppen än deras mamma.

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Jerusalem av Selma Lagerlöf

1996 satte Bille August tänderna i Selma Lagerlöfs klassiker som handlar om vad som hände sommaren 1896 då en samling män, kvinnor och barn lämnade Nås i Dalarna för att flytta till Palestina.

Den stora väckelsevågen delade socknen i två läger, dom som lämnade allt för att få vara med om Jesus återkomst i det främmande landet och dom som blev kvar på gårdarna och levde sitt liv så som brukligt var sedan generationer tillbaka.

Filmen Jerusalems styrka är också dess svaghet som jag ser det: alla dom rätta skådespelarna. Som i alla svenska storfilmer som gjorts, i alla fall under min livstid, så har det kryllat av dom största namnen, dom som gör sig bäst på filmaffischer, dom som drar kreti och pleti till biograferna och jag förstår det. Jag förstår att det läggs ner massor med pengar i produktioner, pengar som måste komma tillbaka in nånstans ifrån men hur duktiga skådisarna än är så blir det tråkigt så man dör. Jerusalem är inget undantag. Bortsett från Ulf Friberg som spelar Ingmar så skulle bäckfisken Paul (som tippade årets fotbolls-VM så framgångsrikt) ha satt full pott även med den här rollistan.

Boken är en fullpoängare men filmen når tyvärr inte ända fram. Dessutom har den inte direkt åldrats med värdighet. Effekterna med vildvittrorna i Ronja Rövardotter känns mer genomarbetade och påkostade än åskovädret över Dalarna som är skrattretande dåligt gjort.

Bortsett från det så är Jerusalem ändå en fin film om kärlek, om försoning, om trons otäcka makt över små människor och om en arbetsmoral som knappt existerar nuför tiden.

 

 

 

Arn av Jan Guillou

Jag stoppar i Arn i DVD-spelaren. Sambon T har velat se den här jättelänge och jag kan inte förhala det mer, det börjar liksom bli larvigt. Han har ögon stora som tefat, en puls på 160, sitter på den yttersta kanten av soffan och klappar i princip händerna av förväntan. Jag å andra sidan är aningens mer….loj.

Jag: Alltså….jag vill inte se det här.
T: Jodå.
Jag: Jag vill verkligen inte. Verkligen verkligen inte. Det förstör hela lördagkvällen…
T: Nejdå.

Arn-menyn poppar upp.

Jag: Det går inte…
T: Jodå (utan att släppa blicken från TV:n).
Jag: Alltså, jag fixar inte det här. Den kommer vara såååååå dålig.
T: Nejdå.
Jag: Joooo….
T: Men du har LOVAT att titta på den här med mig och då vill jag att du är tyst och tittar.
Jag: Jag lovar.
T: Lova!
Jag: Meeeeeh! Jag lovar! Men kan du lova mig att om jag är tyst och inte gnäller eller gör miner eller säger det minsta negativa om vad jag tycker om filmen så ska du titta på ”Timmarna” med mig inom två veckor.
T: Hahaha. Jag lovar!

Arn börjar. Det går en halv minut. Berättarrösten hörs.

Jag: Men va faaaaaan!!!!!
T: …..
Jag: Det låter ju för fan som han som är Bamse!!! Eller han som är berättarrösten på Cosmonova.
T: Det gick undan. Nu slipper jag ”Timmarna”.