Kategori: filmrecensioner

Publicerat

Office Space

Alla som någon gång haft ett riktigt jobb vet hur det känns att hata det.

Om man sen hatar/hatade det för att man hellre vill ha sovmorgon, för att chefen är kass, för att arbets-uppgifterna suger och kollegorna är ruttna och att göra ingenting lockar mer än att få en månatlig lön – DET är ju upp till var och en.

Peter Gibbons (Ron Livingston) avskyr sitt jobb. Han arbetar i ett grått kontorslandskap och verkar inte ha speciellt stimulerande arbetsuppgifter utan sitter mest av arbetstiden, flyttar papper och spelar Tetris. Hans kollegor Samir (Ajay Naidu) och Michael Bolton (David Herman) – nej, han har inget släktskap med sångaren, det är bara en slump – är däremot engagerade programmerare och kämpar på för att klättra på karriärsstegen även om dom inte har så mycket till övers för arbetsgivaren som sådan.

Peter går till en hypnotisör för att få hjälp med sina jobbaversioner men mitt i seansen dör hypnotisören och Peter fastnar i nån ”happy mode” och börjar hux flux ta livet lite mindre på allvar. Han bjuder ut den söta servitrisen (Jennifer Aniston), han skiter i att gå til jobbet på helgen fast chefen beordrat in honom och ja, han går till jobbet när det passar honom, han gör det han känner för och tar ingen skit.

Detta berättar han för dom två konsulter som företaget anlitat för att avskeda rätt personer och resultatet blir inte riktigt det han tror.

När mannen bakom Beavis&Butt-head, Mike Judge, tar sig an kontorshumor så var åtminstone mina förväntningar ganska högt ställda. Jag kan väl säga lite försiktigt sådär att filmen inte lever upp till dessa men klarar sig rätt bra ändå.

Jag stänger inte av, jag gäspar inte, jag garvar visserligen knappt heller, men va fan, det kanske jag inte kan kräva? Det var i alla fall roligare att se Office Space än att skala potatis i 90 minuter.

Publicerat

SVART KATT, VIT KATT

Det är magra män med dåliga tänder, det är kreativt ihopsnickrade fordon, det är gäss i mängd, det är en ständig jakt på pengar, på en fru och på att bli nån.

Det gäller att ljuga för rätt person, att muta rätt person, att truga rätt person och att göra det med ett charmigt (men oborstat) leende och aldrig någonsin glömma en kindpuss.

Svart katt, vit katt utspelar sig någonstans på Balkan. Skumma män dealar med bensin som kommer i tågvagnar från Bulgarien, någon vill gifta bort sin syster som är liten som en smurf och kallas för Nyckelpigan, någon försöker sälja en trasig tvättmaskin från en båt och mitt i alltihop så ligger farfar på sjukan och får besök av en hel orkester med susafon och allt.

1988 gjorde Emir Kusturica mästerverket Zigenarnas tid. Det kan inte vara helt lätt att toppa den grejen, eller att göra NÅT som inte jämförs eller nåt som TÅL att jämföras med den fullpoängaren. Svart katt, vit katt kom tio år senare och är ett bra försök men inte mer än så. Filmmusiken gör mig glad som en speleman på crack men jag blir lika glad när jag blundar och bara lyssnar på filmen som jag blir när jag tittar och det är ju lite synd.

Det märks att halva Europa har stoppat in pengar i den här produktionen och att dom sponsrande länderna vill ha en bit av kakan för spretigare film har jag nog sällan sett. Inte spretig i direkt handling, inte alls, men i känsla. Det är alltså en serbisk film men som har solklara franska och tyska drag och en liten släng av Gudfadern på topp likt ett geléhallon på en mjukglass. Inte alls pjåkigt, men han kan bättre den gode Emir.

 

 

Publicerat

NOTTING HILL

Hugh Grant spelar William Thacker, den charmige ägaren av en resebokhandel i Notting Hill.
Det kan också vara så att Hugh Grant spelar just Hugh Grant och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Julia Roberts spelar Anna Scott, en av världens största och bäst betalda kvinnliga filmstjärnor.
Det kan också vara så att Julia Roberts spelar just Julia Roberts och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Jag tycker Notting Hill är creme-de-la-creme av romantiska komedier. Det är en så jävla myspysig film, så puttrig, så söt, så kul, så fnissig och så utomordentligt romantiskt härligt utan att för den skull vara sockervaddssliskigt det allra minsta att den håller tittning efter tittning efter tittning.

Den är perfekt att se om man är nykär, den är mysig att se när man varit ihop ett tag och behöver fylla på romanceburken, den är klockren att se när man är singel för då fattar man hur onödigt det är att slösa energi på idioter för om kärlek inte kan vara lika sprakande som mellan William och Anna, vad ska man då bry sig för? Är man däremot olyckligt kär, ja då är det kanske bättre att titta på belgisk grismisär, för jämfört med det känns det mest patetiska liv både rosendoftande och helt normalt.

Fram med filtar, blockljus, varm choklad med vispgrädde och tryck sen i Notting Hill i DVD-spelaren. Först DÅ fattar man på riktigt vitsen med en iskall vintrig söndag.

Publicerat

DET VITA BANDEN

Det vita bandet utspelar sig någonstans runt 1910.
I den tyska byn bor en liten mängd människor fördelat i alla samhällsklasser och den röda tråden – eller vita bandet om man så vill (häpp!) – är att oavsett klass så är det ett patriarkaliskt styre i varenda familj och det är ena riktiga gubbluder till fäder allihop.
Elaka, misshandlande tyranner med traditioner, konventioner och vriden sexualitet i ryggmärgen – och alldeles för nära till både tillhyggen och sina hela och rena barn.

Det är något väldigt fel i den där tyska lilla byn. Det är något unket, nåt gammalt som ligger och osar, lite som överbliven sushi i en soppåse som man glömt slänga. Det luktar död och moderkaka på en och samma gång och även om man kastar påsen så sitter lukten kvar i näsan och liksom fräter sönder flimmerhår i veckor.

Barn hittas misshandlade i skogen och invånarna blir mer och mer oroliga. Vem är förövaren – och varför?

Michael Haneke har gjort en film som kanske handlar om en förlorad generation. Den kan också handla om baksidan av barnaga eller ta upp frågan om barn föds onda eller om kvinnor borde ha rätt att kapa snorren av sina män om dom beter sig som vidriga svin.

Vad filmen egentligen handlar om vet jag inte. Dom ”hanekenska frågetecknen” står som spön i backen när dom tysta eftertexterna rullar och det där WOW:et, den där vändningen, den där LÖSNINGEN på själva handlingen som jag väntade på kom inte. Det var två timmar och nitton minuter av märkvärdig svartvit tysk misär, inte alls tråkigt uppvisat, men jag saknar nåt. Jag saknar det:et, klicket och känslan efteråt – den som var så stark efter Funny games och den jag saknade även med Pianisten.

 

 

 

Publicerat

Devil

Jag gick och vann en tävling på en filmblogg nära mig och använde mina vinstbiljetter till filmen Devil på bästa sätt: jag gick och såg Devil på självaste premiärdagen.

Det var en i det närmaste fullsatt salong med ungdomar i Canada goose-jackor och frillor som kräva enorma mängder hårklegg för att stå upprätt i alla väder, men alltså, high-five till hela gänget för det var inte ett pip under hela filmen. Inte ett ljud, inte ett prassel, ingenting. Ingenting mer än koncentrerade åskådare som rätt nöjda med fredagkvällen frivilligt följde med M. Night Shyamalan och hans manusfantasier in i en hiss tillsammans med Djävulen.

The Night chronicles är samlingsnamnet på en trilogi läskiga filmer som ska göras under tre år varav den första är Devil.
M. Night Shyamalan är duktig på att få fram det otäcka i vardagliga situationer och trots att han inte regisserat själv den här gången (efter The last airbender kanske det är lika bra det) så känns filmen väldigt mycket honom.

Musiken i filmen tar plats. Den är suggestiv, högljudd, lite bråkig och en pulshöjare i sig. Skådespelarna är rätt igenom okända ansikten (för mig åtminstone) och det gillar jag. Då blir det inte riktigt lika uppenbart vem som är ond, vem som är god, vem som överlever på slutet och vem som blir hackkorv med blodmos.

Jag hoppade till rejält några gånger men spännande blev det aldrig. Filmen kändes mer som ett Twilight-avsnitt än som en långfilms-rysare (den var bara 80 minuter) men eftersmaken är god och jag hade en mysig stund.

Publicerat

THE HOST

Att titta på The host är som att åka världens ballaste berg-och-dalbana med Lars Norén bredvid sig. Nu tänker jag mig en sån där berg-och-dalbana gjord i trä, en sån som vobblar av både friktion och blåst och som det känns att spikar, skruvar och muttrar lossnar på hela tiden.

I vagnen framför sitter Steven Spielberg och skrattar sig hes och i vagnen bakom samsas partihöjdarna i Fi som inte vet om dom ska fnissa sig kissnödiga eller gråta blod.

The host är ingen enkel film att recensera. På ytan är det en simpel mosterfilm, i mellanskiktet en lättsam action och på djupet råsvart humor och genusvridet familjedrama och alltihop är packeterat i ett skitsnyggt fodral fullt av berättarglädje.

Om jag hade varit korean hade jag säkert förstått lite mer exakt HUR kul den här filmen är, nu förstår jag inte riktigt allt men skrattar ändå. Om jag hade varit korean hade jag antagligen kunnat förutse vissa delar av handlingen som jag som västerlänning inte köper, men jag tittar och blir både förbannad och förvånad. Om jag hade varit korean hade jag varit jättestolt över regissören Joon-ho Bong som då hade varit min landsman. Tjohoo, liksom! Jag vill åka IGEN!

 

Publicerat

ANGEL

Angelica Holst (Helena Bergström), ”Angel”, har varit sångerska och stjärna i hela sitt liv. Karriären har gått bra men dom senaste åren är det ingen som bryr sig längre. Skivorna säljer inte, hon är helt enkelt inte intressant.

Hennes man Rick (Rolf Lassgård) kommer på den formidabla idén att Angel ska försvinna och liksom låtsas dö och därmed skapa rubriker och en media-hype kring hennes person som gör att skrivförsäljningen går i taket och hon blir stor igen för att sedan ”återuppstå igen ifrån det döda” och bli ÄNNU större.

Angel hakar på, hon lyssnar på allt Rick säger och genomför ett fejkat självmord genom att ”gå ner sig i sjön” men reser istället till Thailand ett par månader.

Grundhistorien i Angel är djup som ett fågelbad. Det är nästan skrattretande faktiskt. Filmen känns till en början som en dålig ursäkt för att produktionsbolaget ska kunna ta emot en muta av Thai airlines så att familjen Nutley-Bergström kan få en välbehövlig asiensemester betald.

Men sen händer det nåt. Jag kan inte för mitt liv säga att filmen blir intressant men det som slår mig är att SKÅDESPELARNA är det. Helena Bergström, Rolf Lassgård, Rikard Wolff, Elisabet Carlsson och Johan Rabaeus, alla växer och blir nåt jag aldrig förut sett dom vara. Visst, Helena Bergström både gråter och visar bröst och brevlåda men hon gör det på ett annorlunda sätt, ett lite ”fulare” sätt, lite mer på riktigt. Rolf Lassgård klär inte alls i mascarasvart ansiktsbehåring men han är trovärdig som föredetting, han är skavig, rynkig, köttig, ja, på riktigt och i en scen sitter Rikard Wolff och pratar med Lassgårds Rick vid ett bord och den blicken Wolff får fram där, den sorgsna gamla blicken, den känns så innerlig att jag var tvungen att spola tillbaka och titta på den igen för att bevisa för mig själv att jag inte sett fel.

Slutet känns väldigt abrupt, lite som att någon skrek ”Mr Nutley, du har en minut på dig att få till ett slut nu, en minut Mr Nutley!” och sen var det pang-poff-tjoff-slut bara. Det är inte så att jag känner mig lurad på konfekten, det fanns liksom inga godsaker att bli lurad på, men jag blev ändå glad att dessa skådisar som jag sett i så mycket fortfarande kan överraska.

 

Publicerat

PIANISTEN

Efter att ha sett och fascinerats av Michael Hanekes psykologiska psykopatdrama Funny games kunde jag inte riktigt hålla mig från Pianisten längre.

Jag har stått och hållt i det här hyrfilmsfodralet många gånger men liksom med Funny games har jag känt nån underlig aversion, som om fodralet vore insmetat med frätande syra eller nåt men nu tog nyfikenheten över magkänslan och filmen är sedd.

Pianisten handlar om lärarinnan Erika (Isabelle Huppert) som oerhört pedantiskt, fyrkantigt och bokstavstroende lär ut konsten att spela piano. Hon beter sig korrekt, hon kläd sig vardagligt i foträta skor, tantiga kläder, bär inget smink och har stram knut i nacken. Hon bor hemma hos sin åldersstigna och militant kontrollerande mamma, ja, dom delar till och med säng och ingen kan ana vad som rör sig bakom den oklanderliga fasaden. Erika använder sin fritid till att besöka porrbiografer och där sitter hon i ett bås, tittar på porrfilm och luktar på männens använda runkpapper.

Walter (Benoît Magimel) är en av hennes elever och han blir förtjust i sin lärarinna men kan inte ana vilket monster han släpper lös bara genom att skrapa lite på ytan. Både monstret inuti Erika och inuti honom själv.

Jag läste en recension av denna film (men minns nu inte var) i vilken skribenten ifrågasatte om Michael Haneke verkligen tyckte om människor. Jag skulle vilja vrida på den frågan en aning. Jag tror Haneke är INTRESSERAD av människor men det som slår mig efter att nu ha sett två av hans filmer är att JAG tamejfan inte tycker om folk efter det här. Haneke lyckas få sina åskådare att tycka genuin illa om människor som fenomen.

Jag blir hatisk och jag blir äcklad av Erika samtidigt som jag faktiskt inte bryr mig om henne. Hon är osympatisk på ett sätt som gör att jag tänker ”okej, tanten har en skruv lös, eller två, eller ett helt jävla byggvaruhus men…so what!?” Att bli påprånglad människans absolut vidrigaste och sjukaste sidor på detta vis är allt annat än mysigt och hur intressant det än kan vara så lämnar den här filmen en eftersmak som inte direkt smakar mumma.

Visst är det mänskligt att vilja bli älskad och visst är det förståeligt att både män och kvinnor kan bli sexuellt skadade av alla möjliga – och omöjliga – orsaker, men precis som i Funny games så lämnar Haneke många frågetecken till oss åskådare att räta ut själva. Jag gillar att inte alltid få allt serverat på silverfat men då gäller det att vara på precis rätt humör när man ser filmen och just idag orkade jag inte vara det, inte ända fram.

 

 

 

Publicerat

Red

Red är en film jag har sett fram emot ända sen jag såg trailern första gången. Den kändes pillemarisk på ett fräscht sätt, filmat med nya grepp och snabba klipp, lite som en MTV-variant på James Bond eller kanske en långvårdsvariant på Kick-ass – eller Scott Pilgrim om man vill ta i från tårna.

Men en trailer är en trailer och det är inte alltid det blir samma känsla i själva filmen när det kommer till kritan. Glädjande för mig måste jag ändå erkänna att Red är precis som jag trodde, både på gott och ont.

Handlingen är enkel men effektiv. Frank Moses (Bruce Willis) är en pensionerad CIA-agent som lever ett avskalat och ensamt liv. Den enda kontakt han har med omvärlden är telefonledes med sin handläggare Sarah (en jättebra Mary-Louise Parker!) som skickar ut hans pensionsutbetalning en gång i månaden.

Det visar sig att Frank är stämplad som RED – Retired and Extremely Dangerous – av CIA och dom skickar ut ett gäng nästan larvigt beväpnade agenter för att döda honom, vilket skälvklart inte hjälper. Hallå! Vi snackar Brucean här, han dör inte i första taget!

I filmen för vi även lära känna Franks gamla kollegor Joe (en mys-pysig Morgan Freeman), borderlinepersonligheten Marvin (det känns som om John Malkovich spelar sig själv) och Victoria (Helen Mirren, bra som alltid) och jag tittar på filmen och glömmer världen runt omkring mig för en stund men när eftertexterna rullar minns jag nästan ingenting.

Red är ingenting mer och ingenting mindre än en habil underhållning-för-stunden-rulle. Välgjord och välspelad och det finns ingenting som är direkt dåligt men heller ingenting som är riktigt bra.

Jag vet inte om det går att ge en film en mer solid trea än just den här. Vore jag en stenhuggare hade jag hackat in betyget i en stor granitbumling, bara för att.

Publicerat

SUSPIRIA


Suzy flyttar från USA till Tyskland för att gå på en balettskola. Hon landar i Freiburg i vita kläder och ett regnoväder som är värdigt vilken skräckfilm som helst, men som ackompanjerad av suggestiv pulshöjande otäck musik i bakgrunden (som även har en biklang av både speldosa och afrikansk trumslagarpojke) ger mig kalla kårar redan till förtexterna.

Det är lite suspekt till en början att filmen utspelar sig i Tyskland, alla pratar italienska och den amerikanska tjejen kan inte ens uttala sitt eget namn med rätt brytning, men den känslan går över rätt snart. Jag får liksom lite…annat…att tänka på. Balettskolan visar sig nämligen vara något helt annat än det Suzy trott och som åskådare känner man sig kanske inte som en av eleverna men väl en arbetsgivartrogen lokalvårdare som följer händelserna nära, på plats.

Det skulle kunna gå att skriva om och analysera varenda liten scenografisk detalj, varenda kameravinkel, ljussättning, ljud, allt, för det här är minituöst genomtänkt, perfektion in i minsta detalj. Det är vackert och det är både storslaget och minimalistiskt i en ganska svårförklarig kombination.

Min enda brasklapp gäller som vanligt beteendet hos fagra kvinnor i denna typ av roller. Detta jävla skrikande i tid och otid! Det skriks högt, gällt, ofta och länge och jag har så sjukt svårt för det. Män i läskiga, pressande situationer och dödsscener fortsätter vara tunga, tysta och effektiva medans kvinnor (åtminstone i regisserande herrars ögon) helst ska vara panikslagna våp från vaggan till graven.

Skulle jag se den här filmen för första gången alldeles ensam hemma, mitt i natten utan nerdragna persienner så skulle jag sannolikt grädda i byxan. Nu gör jag inte det men jag imponeras. Dario Argento är en mästerlig regissör inom det snäva område han gjort till sitt och jag lyfter om inte på kjolen så väl på hatten åt hans egensinnighet.

Publicerat

OM GUD VILL

Det är sommar i Stockholm, det är 1975 och det är varmt som satan.

Juan (Amir Chamdin) har flyttat till Sverige, han jobbar tvåskift för att få ihop till en normal lön och väntar ivrigt på att hans fru ska komma efter och bo med honom. Det är sju dagar kvar tills dess. Han prickar av dagarna i en almanacka i omklädnings-rummet. Sju dagar av längtan och väntan och han räknar ner.

Så möter Juan Juli (Nina Persson), en ganska skum finsk sångerska som är om möjligt ännu mer ensam än Juan och plötsligt spritter det av liv i hans ögon. Det blir roligt både att leva och att jobba, men på allt det roliga läggs det gifta locket. Juans fru ska ju komma.

Efter att ha sett Amir Chamdins Cornelis blev jag väldigt nyfiken på att se hans långfilmsdebut och nu har jag alltså gjort det. Om Gud vill är en bra film och hade jag sett denna innan jag såg Cornelis hade jag fortfarande tyckt att Cornelis var en toppenfilm men jag hade kanske inte varit lika förvånat positiv.

Om Gud vill är filmad helt i svartvitt, den är tidstypisk in i minsta detalj (precis som Cornelisfilmen) och till och med förtexterna ackompanjeras av Somliga går med trasiga skor. Det är inte så konstigt att Om Gud vill på många sätt känns som en kompishistoria till Cornelisfilmen, som en lite mindre och lite sämre tvåäggstvilling, som en helt annan del av Sverige fast under samma tid, men ändå inte. Asch, det låter flummigt som fan nu, jag inser det, men, ja, det får vara så.

Chamdin lyckas drämma till med maximerad nostalgikänsla i båda dessa filmer. Han har här letat upp klipp med Kojak, med Palme, med Hedvig i Från A till Ö och hela scenografin med allt från reklamaffischer till kläder och hår till musik är väldigt väl genomtänkta. Janne Loffe Carlsson har förvandlats till en invandrarboss på ett fruktlager i Årsta och detta med så enkla medel att det är genialiskt och Chamdin själv är visuellt väldigt lik en av karaktärerna i min barndoms höjdarprogram Tårtan.

Att ingen har tänkt på att ge Nina Persson en filmroll förut är både konstigt och helt självklart (och guuuuud vad det känns som att jag sitter här och röker braj nu och bara väntar på att Suzanne Reuter ska komma och säga att det kommer en kanelbulle flygande) men det ÄR konstigt för att Nina Perssons utseende gör sig extremt väl på film och speciellt i svartvitt – alltså hon är ju jättevacker – och det ÄR helt självklart att filmrollerna INTE samlas i klungor runt henne för hon är inte någon stor aktris, för att uttrycka det diplomatiskt.

Men som helhet är Som Gud vill en sevärd film. Charmig i sin litenhet och ännu ett bevis för mig på att Amir Chamdin är en framtidsregissör värd att hålla ögonen på.

Publicerat

Harry Potter och dödsrelikerna Del 1

Nu är det början till slutet på riktigt och utan återvändo och det är inte utan att jag lider av panikångest.

Harry Potter, Ron och Hermione är på väg ut på det sista äventyret och med det når Potter-eran alltså fram till sin ände när del två kommer nästa sommar.

Jag är lite ledsen i magen nu. Jag tycker så väldigt mycket om Harry Potter-filmerna, så väldigt mycket och även om jag tycker filmserien har sina bottnar så är topparna så evinnerligt fler och så mycket högre.

I Harry Potter och dödsrelikerna tar sagan steget ut i vuxenvärlden med stora värdiga kliv. Det är mörkare, sorgligare, mer tänkvärt, mer riktiga känslor på nåt vis, åt alla håll och kanter. Jag saknar visserligen skolmiljön från Hogwarts men jag köper att ingenting är för evigt och jag fattar att Harry är stor nu, han måste vidare och lösa problemet som börjar på V och slutar med oldemort en gång för alla.

Ingen annan Harry Potter-film har svischat förbi lika fort som denna. Jag var helt säker på att det var en timme kvar när eftertexterna plötsligt började rulla och detta trots att en tjej bakom mig tuggade sig igenom en Party Size ostbågar med ÖPPEN MUN i 2 timmar och 26 minuter.

När jag sett sista delen och kan addera dom båda till en jättelång helhet så är det fullt möjligt att betyget blir högre än det jag sätter nu, men jag är 1. otålig och 2. har en aversion mot filmer som inte har en början och ett slut så jag snålar lite den här kvällen.
Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.

 

 

Vill du goffa ner dig ordentligt i Harry Potter, Ron, Hagrid och Hermione och se filmserien från början? På Headweb kan du se alla. Enjoy!

Harry Potter och de vises sten (2001). Klicka här.

 

 

Harry Potter och hemligheternas kammare (2002). Klicka här.

 

 

Harry Potter och fången från Azkaban (2004). Klicka här.

 

 

Harry Potter och den flammande bägaren (2005) Klicka här.

 

 

Harry Potter och Fenixordern (2007). Klicka här.

 

 

Harry Potter och halvblodsprinsen (2009). Klicka här.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: HALLOWEEN då och nu.

Den allra första Halloweenfilmen kom 1978 och på svenska hette den Alla helgons blodiga natt.

Redan när jag var tonåring och såg den här för första gången sågs den som en skräckfilmsklassiker.

Det store John Carpenter regisserade, Jamie Lee Curtis var den lilla tjejen och hennes bror, den läskiga killen med vita masken, hette Mike Myers och vem som spelade honom struntade dom flesta en hel hög i. Jag tror faktiskt att många inte ens såg honom utan höll för ögonen mest hela tiden, i alla fall många i min bekantskapskrets och ska jag vara uppriktig, så även jag.

2007 satte Rob Zombie klorna i Halloween och gjorde filmen till sin. Grundstoryn är exakt densamma som i originalet men han har breddat historien, försökt hitta förklaringar och vill ge mer bakgrundsinformation än vad Carpenter gjorde.

I originalet får man tänka själv, i remaken behöver man inte ha en enda hjärncell till övers. Kan du hålla ögonen öppna så förstår du filmen.

Scout Taylor-Compton spelar Jamie Lee Curtis gamla roll som Laurie. I originalfilmen får jag känslan att det enda Curtis behövde visa på provfilmningen var hur hårt i botten nålen på decibellmätaren slog när hon skrek och detsamma gäller för Taylor-Compton. Jävlarihelvete vad hon skriker! Det är sviiiinjobbigt att lyssna på och det lägger en mycket irriterande sordin på hela filmen.

På vissa snyftiga biofilmer har det delats ut näsdukar i foajén och det här är en film där biografpersonalen borde dela ut öronproppar till åskådarna. Det ringer i mina öron fast det var flera timmar sedan filmen tog slut och trots att jag drog ner volymen innan grannen började knacka i väggen.

Halloween 1978

Speltid 91 min = alldeles precis lagom för en skräckfilm.
Story = Intressant, enkel och spännande.
Skådespelarinsatser = Okej. Jamie Lee Curtis var 20 år när filmen spelades in men hon klär sig, beter sig, pratar och ser ut som 40.
Läskighet = när jag såg den första gången var den skitläskig, nu var den sådär. Till mitt försvar var jag typ 13 första gången.
Charm = 70-talsskräckisar är 70-talsskräckisar. Det funkar ändå rätt bra på mig och jag kan inte riktigt förklara varför.
Mardrömmar efteråt = Nu, inga. Då, ett par.

 

 

 

Halloween 2007

Speltid 109 min = alldeles åt helvete för långt för en skräckfilm ÄVEN om filmen skulle vara bra.
Story = lite mustigare än originalet men kanske lite FÖR curlat, tillrättalagt och uppenbart.
Skådespelarinsatser = Hahahaha.
Läskighet = Nollkommanoll procent. Den är inte ens pulshöjande.
Charm = Snyggt jobb av Zombie att återanvända och tänka utanför boxen gällande Mike Myers masker men annars, nä.
Mardrömmar efteråt = Inga. Inte en chans.

Publicerat

MOONRAKER

När DVD:n gick sönder i sommarstugan och popcornen redan var poppade fanns det ingen annan lösning för filmkvällen än att bege sig mot VHS-hyllan. Jag och min 11-årige son dyker in bland fodralen.

Jag: Ska vi se James Bond?
Son: Vilken?
Jag: Moonraker. Jag tror det är den enda vi har. Har du sett nån Bond-film?
Son: Ja, jag såg Quantum of solace hos en kompis, mendetfickjaginteva?
Jag: Haha, jodå. Tyckte du den var läskig?
Son: Neheeeeej.
Jag: Ja, men då så. Ska vi se Moonraker?
Son: Är DEN läskig?
Jag: Inte ett dugg.
Son: Men kolla här! Den är ju från FEMTON år!!
Jag: Jaaa…
SOn: Jag får inte se den.
Jag: Säger?
Son: Jag VILL INTE se femtonårsfilmer. Dom är läskiga.
Jag: Men du, jag kan lova dig att en femtonårsfilm 1979 inte direkt är samma sak som en femtonårsfilm 2010.
Son: Okej då. Men lova att stänga av om jag blir rädd.
Jag: Jag lovar.

Vi sätter på filmen och har tittat i två minuter ungefär.

Son: Hahahahaha!
Jag: Är det kul?
Son: Ja!! Hahahaha.

Efter femton minuter.

Son: Hahahaha!
Jag: Fortfarande kul?
Son: Ja!! Är det en komedi? Varför sa du inte det?

Efter femtio minuter.

Son: Hahahaha. Jag döööööör!
Jag: Att du ORKAR skratta…
Son: Det är skitroligt ju. Dom slår ju flera meter från varandra när det är slagsmål och han den där långa killen med järn i munnen, han ser ju alldeles knäpp ut. Det är som en såndär Kommissarie Späck-film.
Jag: Att dom driver med andra filmer?
Son: Ja. Precis.

Efter en timme.

Son: Zzzzzzzzz.
Jag: Äntligen.

(enligt både mig och sonen)