Kategori: filmrecensioner

Publicerat

THE BUCKET LIST

Jag såg den ”mysiga” och ”sentimentala” filmen The bucket list.

Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar cancersjuka gubbs med bara nån månad kvar att leva. Dom skriver en gemensam lista med sånt dom vill hinna med innan dom dör, vilket dom kan eftersom Nicholson spelar miljardär och kan bjussa fattiga bilmeckar-Freeman på allt.
Dom gör det dom ska, sen *spoilervarning* dör dom. Såklart. Ett regelrätt hollywoodending.

– Åååå, den här var bra, sa min snubbe när eftertexterna rullade.
– Äh!
– Jooo. Det var en mysig film.

Han som jag tycker om satt och gjorde känsloljud genom hela filmen så att för mig var det liksom ingen direkt förstasidesnyhet att han gillade den.
”Näääääh” (när man ser Nicholsons operationsärr och han ligger i sängen och skakar),”IIIIIIIIh” (när dom hoppar fallskärm) och ”Hahahahahaha” (flera gånger, varför vet jag inte).

– Klart du gillar den här filmen, sa jag. Det är ju bara snubbar.
– Gubbar!
– Ja, gubbar då.
– Jag gillar gubbar!!!
– Jag vet……
– När jag blir gammal ska jag bli gubben med snuggan som säger ”hocken” om allt hela tiden.
– En rätt ensam gubbe kan jag lova.
– Vadådå?
– Jag ska sätta gung på gungstolen allt vad jag har och sen springer jag, eller kanske hoppar fram jättefort med mitt deltastöd som en geriatrisk Lille Skutt. Då kan du sitta där i din ensamhet med din pipa och titta på The bucket list på kabel-TV.
– Jaaa,det kan jag väl! Vad mysigt!

Publicerat

Nowhere boy

För lite drygt en vecka sedan skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Den 8 december är det 30 år sedan han blev mördad. Han blev alltså bara 40 år.

Nowhere boy handlar om John Lennons första 17 år, hur han växte upp med sin moster och morbror i Liverpool och sakta men säkert lärde känna sin riktiga mamma, kärleken till musiken – och sig själv.

Nowhere boy är lite som en vinylsingel som börjar bra men där större delen av skivan är en stor rispa som gör att musiken hackar å hackar å hackar, den kommer liksom inte framåt, den står och sparkar sig trött mot en tegelvägg och sen vid sista sticket tjoffar man till skivspelaren och låten trallar vidare igen med ett behagligt gung.

Aaron Johnson som John Lennon har kommit att bli en stor personlig skådespelarfavorit som bara kommer bli större och större ju fler filmer jag ser honom i. Han var alldeles fantastisk som Dave Lizewski i Kick-ass och som John Lennon briljerar han. Han ensam ÄR och bär filmen ända tills Thomas Sangster kliver in som en väldigt ung Paul McCartney och jag blir alldeles tossig för poletten trillar inte ner – var fasiken har jag sett grabben förut? Jo! Han spelade Liam Neesons son i Love actually, den lilla söta trummande pojken.

Kristin Scott Thomas spelar Johns moster och hon gör mig aldrig glad, inte i nåt, aldrig någonsin. Däremot gör Anne-Marie Duff ett bra jobb som Johns riktiga mamma, den psykiskt instabila och karl-och-pojk-tokiga Julia.

Tanken med filmen är god, jag förstår välviljan och att det säkerligen finns ett intresse i att lära känna den riktiga John Lennon, sån han var innan han blev känd, innan han blev ikon, men är man inte ett genuint Beatlesfan (vilket jag inte är) så är filmen rätt menlös i sin enkelhet. Absolut sevärd, men rätt menlös.

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.

Publicerat

FIRST BLOOD

En ensam krigare, en loner utan familj, utan mening och mål hamnar i en liten stad. Han är där för söka upp en gammal vän men vännen visar sig vara död och den ensamme mannen blir än mer ensam.

Den ensamme mannen ser inte ut som alla andra, han är en udda filur och både du och jag vet hur udda filurer blir bemötta i små inskränkta städer. Det pratas skit, det sprids rykten, det gaddas ihop sig och blir det inte sverigedemokrater av urinvånarna så blir det i alla fall omänskliga utfrysare och mobbare som gör minsta viskning till en sanning.

Byhålans polis är inget undantag. Han gör allt som står i hans makt – och lite till – för att jaga ut den ensamme mannen ur staden. Men den ensamme mannen är inte vilken man som helst, han är vietnamveteran, han är John Rambo och när han får nog då ÄR det nog.

First blood är filmen som stoppade in Sylvester Stallone i mitt hjärta och tejpade igen det med hårdhomogaffa. First blood är en actionfilm som befinner sig i den absoluta toppen av listan bestående av världens bästa filmer – alla kategorier.

Jag saknar ord. Jag är bara kär. Det finns inget negativt att skriva och SATAN vad skönt det är ibland.

Publicerat

GREENBERG

Ben Stiller är en typ av skådespelare som genom egna val och ohejdad vana försatt sig själv i ett fack som gör att jag som åskådare förväntar mig kasta-skruvmejslar-i-ansiktet-humor (a la Dodgeball) eller hjärndött bluescreen-äventyr (a la Natt på museet).

Jag förväntar mig inte att se honom i rollen som dramatisk skådespelare. Men det är fine. Tanken är god. Antagligen ville Ben Stiller prova nåt nytt, visa oss en annorlunda sida av honom och bredda sin repertoar. Om det tilltyget kan jag bara säga: Ben, gör inte om det.

Greenberg är en sorglig historia. Nja, inte kanske historien i sig, eller jo, den med faktiskt, men Ben Stiller själv är riktigt sorglig. Med håret utväxt ett par centimeter så det liksom blir en liten hundlock i nacken får han samma frisyr som många statligt anställda kvinnor mellan 55 och 62 har. Dessutom ger det hans redan stora huvud yttligare en dimension och begreppet vattenskalle ligger rätt långt fram på min tunga och skvalpar.

Nu är det inte Ben Stillers utseende jag ska recensera men tyvärr är det svårt att låta bli när det är han som står mitt emellan storyn och min åsikt. Jag kan liksom inte se förbi honom. Han har huvudrollen, han tar plats och den platsen han tar är han inte man nog att fylla. För att göra en jämförelse, Jim Carrey i den enormt överskattade The eternal sunshine of the spotless mind. Nu blåser jag i stora bröltutan ett tag – BRÖÖÖÖÖÖHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL – nejnejnej vad det inte funkade. Carrey har visserligen gjort bra ifrån sig i andra seriösa roller men där, nonono, icke!

Filmens höjdpunkter, de som gör att jag klarar av att se den utan att använda spypåsen, är samtliga scener med Rhys Ifans. Där är en snubbe jag gärna skulle snacka skit och dricka lakritsshots med en kväll, eller två.

Vill du läsa en mer nyanserad text om Greenberg, klicka här och läs AddePladdes recension.

 

Publicerat

Henry – en massmördare

Det var sommaren 1992, det var fredag, jag var glad som en spillevink i hela magen för arbets-dagen var över och min semester började. Hur kunde jag fira det på bästa sätt? Jo, genom att gå på filmpremiär såklart.

Så jag hastar iväg till Victoria på Götgatan, biografen i Stockholm där det ofta visas lite ”smalare” film och köper en biljett till filmen jag sett fram emot ett tag, den om massmördaren Henry.

Man kan väl utan att överdriva säga att detta var ett av mina sämre filmval här i livet.

Efter att ha sett filmen om Henry var det inte direkt Pina Colada-smak i munnen och en doft av Hawaiian tropic i näsan utan mer synerna av kroppsdelar och den otäcka känslan av att redigt psyksjuka människor faktiskt kan finnas överallt och dom kan ha mörka sidor. Jäääävligt mörka sidor.

Historien om Henry (Michael Rooker) börjar med att hans mamma tvingade honom att som tonåring klä sig i kvinnokläder och se på när hon hade sex med rätt osköna snubbar.

20 år senare delar Henry lägenhet med sin före detta fängelsekamrat Otis (Tom Towles) och det är inte många som överlever när dom sätter igång sina störda hjärnor. Dom våldtar, mördar, styckar och videofilmar med samma frenesi och som åskådare får man hänga med hela tiden som en överfull handväska på någons axel där remmen vägrar ge vika.

Jag hade med mig en apelsinfanta på bion 1992. Jag vet det för att när jag nu ser om filmen så känner jag doften av den där läsken och jag minns hur jag försökte tänka på baddräkter, sovmornar och tre veckors frihet, men det gick liksom inte.

Ibland blir man smått uppäten av filmer man ser och det här var en sådan gång. Jag tyckte inte filmen var riktigt lika läskig nu som då men då var kontrasten så milsvid mellan en singeltjejs första riktiga semester i ett solstrålande vackert Stockholm och mördande människors mörkaste avgrund.

Jag är aningens mer luttrad nu.

Publicerat

PAPPA PÅ BURK

På riktigt nu, vem kom på den svenska titeln på denna film?
Vem? VEM? VEEEM? VEEEEEEM???

Nåt så urbota dumt skulle absolut kunna komma ur huvudet på manusförfattarna till Full fräs med Stefan och Krister, men detta är en amerikansk romcom, ingen underbältetbuskis från Falkenberg och det gör mig till ett levande frågetecken. Varför översätta den fullkomligt dugliga titeln The switch överhuvudtaget?

Bortsett från titelfadäsen och att få lär nappa på filmen på grund av det (”Nämen, Pappa på burk, DET låter som en bra film, DEN ska vi se!”) så är det en ganska angenäm filmupplevelse, dock en anings korkad.

Men va fan, korkade filmer har jag sett förr, korkade amerikanska filmer dräller det av och korkade amerikanska filmer med undermåliga skådespelarprestationer går det elva av på ett dussin men det här är ingen sådan.

Jennifer Aniston spelar Kassie, en medelålders kvinna som drömmer om barn men har insett att hon är för gammal för att hinna vänta på Den Rätte Mannen/Pappan och beslutar sig för att bli gravid genom spermadonation.

Jason Bateman är Wally, Kassies bäste vän och han har uppenbara känslor för Kassie men är en mes med dålig klädsmak som inte vågar säga vad han känner.

Juliette Lewis är Debbie, Kassies extroverta väninna och hjärnan bakom årets fundamentalt superdummaste nu-ska-jag-bli-gravid-fest.

Hon ordnar alltså en fest till Kassies ära där alla hennes vänner ska gratta och hurra för att hon just denna kväll ska insimineras och alltså bli gravid (hallåååå, det är en amerikansk film och ett extremt förenklat manus, alla tänkande människor VET att man inte kan bestämma med hundraprocentig säkerhet vilken dag man ska bli med barn). Med på festen är även spermadonatorn himself, vikingen Roland (Patrick Wilson) med stora bländvita tänder och fru.

Wally kommer till festen, knaprar piller, dricker sprit och tappar kontrollen fullständigt. Han tappar ut Rolands sperma i slasken och bestämmer sig för att rädda situationen på det enda sätt han kan: med ett tidningsomslag föreställande Diane Sawyer, högerhanden och lite pricksäkerhet.

Jennifer Aniston har inte tagit till sig ett endaste ord av all kritik jag kräktes ur mig i min förra Aniston-filmrecension. Det här är ännu en film där hon har samma jävla uppklippta Vänner-frilla och det är nästan så det känns befriande att hon botoxat överläppen (alltså inte själva läpp-läppen utan hela LÄPPEN, från överläppen till näsan liksom) och därmed inte ser yngre ut utan äldre. Hon ser helt enkelt lite normalt smårackig ut.

Jason Bateman tycker jag om. Jag har tyckt om honom sen jag såg honom i Lilla huset på prärien 1981.
Ja, nu skojar jag lite, då hade jag naturligtvis ingen aning om att han hette Jason Bateman och skulle växa upp och bli en charmig manboy med små ögon, då var han bara James, lillebrorsan i familjen Ingalls.

Hur som helst så gillar jag honom skarpt i allt han gör och i Pappa på burk har han fått en roll som passar honom som handen i handsken.

Till sist skulle jag vilja skicka ett litet kärleksbrev till Jeff Goldblum. Han spelar Wallys chef i filmen. Jag känner att det är för lite Jeff Goldblum i världen och trots att han är med rätt lite här så är det tillräckligt för att jag ska få Flugan-abstinens och vilja ha ett JG-maraton en regnig ledig dag.

Med Jason Bateman bredvid mig i soffan.

Och Jennifer Anistons hår som en avklippt tofs i handen.

Publicerat

Sorority row

Bruce Willis äldsta dotter Rumer Willis har en av rollerna i Sorority row, filmen som gör att jag skäms som en rodnande krabba över att vara tjej och är glad som en 4-åring på julafton att jag inte är tonåring längre.

En på ytan tajt student-tjej-grupp råkar av misstag och dumhet få en av sina tjejmedlemmar dödad. Ja, det är så jävla dumt att jag baxnar!

Tjejerna har med gemensam tankekraft kommit på att dom ska lura en otrogen pojkvän att tjejen som han precis drogat med rohypnol och nu ska spänna på fast hon ligger där i sängen som en död fisk – Men hey! Hon har silikonrattar och är därför både skithet och knullvänlig ändå för en riktig kille behöver tydligen inte ens ett motjuck för att bli tillredställd – ska snedtända och låtsas dö. Men killen får panik, det hela urartar och han dödar henne på riktigt.

Istället för att gå till polisen bestämmer sig gänget för att kasta ner det halvnakna liket, en av deras bästa vänner, i ett hål i skogen. Hmmmm. Moget och ansvarstagande beteende, hahaha, nej, inte direkt. Jävla idioter!

Skrapar man bara det allra allra fjäderlättaste på det där glättiga plattångade och perfekt klädda patrasket så vilar ett gäng välsminkade psykopater. Tjejerna är så plastiga att man lika gärna skulle kunna byta ut dom mot oklädda skyltdockor och sen filma dom som tjeckerna gjorde i sina dockfilmer på 70-talet.

Ställ upp dockan. Klick. Flytta dockan en millimeter. Klick. Flytta lite till. Klick. En långfilm i detta hackiga förmat skulle i mina ögon vara långt mer intressant än det här avskrädet.

Den enda tjejen i filmen som faktiskt klarar sig med hedern i behåll är just Rumer Willis. Hon har ett lite udda utseende, hon är mer lik sin pappa än sin mamma (Demi Moore), i alla fall tror jag det, jag vet ju inte hur Demi Moore skulle se ut utan alla skönhets-operationer. Rumer Willis utseende gör att hon i alla fall känns personlig jämfört med dom där troslösa barbiedockorna som kutar runt i 90 minuter alldeles glosögda och hjärndöda och jag vill inget hellre än att trycka ner ett fälgkors i halsen på hela högen samtidigt.

Nej, fy faaaaaan för det här. Sorority row kan vara en av dom mest infantila tonårsskräckisar som någonsin gjorts och jag känner mig smutsig som faktiskt såg hela utan att förstå mitt eget bästa och stänga av.

Nu ska jag tvaga min kropp hårt och länge med sandpeeling och svinto och jag ska banne mig njuta av det.

Publicerat

Blogg award!

Den här lördagen visade sig bli en riktig fullpoängare då jag fick ett bloggpris av mina tokroliga filmbloggskollegor Vrångmannen&Surskägget.

Nu har jag även fått samma bloggpris av Filmitch , Rörliga bilder och tryckta ord, Flmr, Andreas filmblogg och AddePladde och jag skickar glada och tacksamma hoppetihoppkramar även till er.

Nu är det lite sköna regler jag måste följa för att göra det här korrekt.

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den. Done!
2. Tacka och länka till den som nominerade dig. Done!
3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem. Här tänker jag jävlas lite och gå min egen väg. Då favve-Adde-Pladde och Vrångmannen&Surskägget redan blivit nominerade väljer jag att nominera fem bloggar till.

Rörliga bilder och tryckta ord – Tack Sofia för att du idogt peppade och kommentrade på min blogg även i början då jag tror du att du vissa dagar var min enda läsare.

Filmmedia.se är en ständigt aktuell och kul blogg eftersom man aldrig riktigt vet vad man ska få läsa.

Filmitch´s blogg är en underdog i det här sammanhanget och han har en liten charmig blogg som jag tycker borde växa, både i antalet recensioner och läsare.

Deny everything – Joel är en kommentarsperiodare men en tacksam sådan då han ofta har intressanta synpunkter och visar ett genuint intresse både för film och för andra bloggare.

Voldos filmblogg är ambitiös och välskriven, enkel och snygg i sin uppbyggnad. Heja Voldo!

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv. Jag personligen är föga intressant och vill inte alls stå i centrum i den här bloggen men jag kan berätta sju filmrelaterade saker om mig själv:

– Jag har alla Sylvester Stallones filmer på VHS.

– Jag har under en promenad i Beverly Hills vinkat till Bruce Willis då han stannade med sin stora jeep för att släppa över mig på ett övergångsställe. Han vinkade tillbaka.

– Jag har gått en tvåmånaders utbildning i filmmanusskrivande och har ett halvskrivet manus liggande som är en blandning av Änglagård och From dusk til dawn.

– En hel vägg i min hall är tapetserad med en fototapet föreställande framsidan av en tidning som jag köpte i USA 1994 med Stallones fejs i närbild.

– När jag fyllde 30 hade jag filmmaskerad och klädde ut mig själv till Edward Scissorhands. Det var inge vidare genomtänkt då jag med saxhänder tillverkade i folie var den enda på festen som vare sig kunde äta eller dricka.

– Jag var på premiären av Judge Dredd i Tokyo och partajade bland japaner som dukat upp festmåltid inuti biografen och gjort egenhändigt textade Stalloneskyltar och som filmen igenom skanderade ”DREDO! DREDO!” så högt att man inte hörde vad som hände på filmen.
Men för dom 150 kronorna som en biobiljett kostade i Japan 1995 så fick man se filmen hur många gånger man ville, det var bara att stanna kvar i salongen. Så jag stannade.

– Jag åkte till San Juan i Puerto Rico enkom för att leta upp en av inspelningsplatserna i filmen Dödligt möte (med Stallone och Antonio Banderas), det där torget där banken var och det där huset tvärsöver där sniper-Banderas ligger och häckar. SÅ jag satt där på torget och fikade och kände mig som Julianne Moore, för första och enda gången i världshistorien.

Publicerat

The eye

Jag har fobier för konstiga ögon.

Jag har väldiga issues när det gäller ögonoperationer och ögonrelaterade problem överhuvudtaget och ja, jag vet att det kan härledas till egna erfarenheter men bortsett från det så har jag alltid tyckt att just ögon är en kroppsdel man inte ska bråka med.

Kanske är det därför jag tycker The eye är en riktig ryggradsrysare? Kanske är det för att det ÄR en välgjord, suggestiv och läskig skräckfilm? Kanske ska jag ge fan i att analysera så in i nordens, jag kanske bara ska gilla läget?

Mun (Angelica Lee) förlorade synen som barn. Hon trodde väl aldrig att hon skulle kunna se igen när hon fick möjligheten att få ett par seende ögon intransplanterade.

Operationen gick bra och sakta sakta anpassar sig kroppen och hjärnan till ett nytt liv som seende. Hon är väldigt närsynt till en början och ser det mesta som genom en suddig bomullslins. Dessutom har hon ingen direkt koll på exakt VAD hon ser och hur saker och ting ser ut eftersom hon blev blind så tidigt i livet.

Men det Mun ser är inte verkligheten. Det Mun ser är vad den döde donatorn har upplevt, vilket är en hel del och det är inga snällisprylar direkt.

Många framgångsrika asiatiska skräckfilmer skeppas över till USA för att göras om till mer eller mindre lyckade remakes, så även denna. 2008 kom The eye med Jessica Alba i huvudrollen.
Om den är bra? Ingen aning. Jag vågar inte se om den.

[Trailern finns här. Den är också läskig.]

Publicerat

EXISTENZ

Redan elva år före Inception skrev David Cronenberg manus till denna lilla sci-fi pärla.

Allegra Geller (Jennifer Jason Leigh) är världens bästa och mest kända speldesigner. Nu har hon kommit på ett helt nytt spel och en helt ny form av spelande som kallas eXistenZ.

För att kunna spela måste man plugga in en pryl, en sorts spelenhet, längst ner i ryggraden – en bio-port.

Spelet ska lanseras och under värsta hysch-hyschet är ett gäng testspelare inbjudna för att provspela eXistenZ ihop med Allegra herself. Tolv utvalda blir inpluggade och precis när dom ”hamnat inne i” spelet blir Allegra skjuten av en av åskådarna som lyckats smuggla in en pistol genom metalldetektorn eftersom han tillverkat den av organiskt material, dvs kött och ben.

Ted Pikul (Jude Law), en skrivbordssnubbe som egentligen är där som hjälpreda åt spelföretaget, hamnar i skottelden och blir efter attentatet en självpåtvingad livvakt åt Allegra. Dom två hamnar i nån slags spel-limbo där eXistenZ lever sitt eget liv och vad som är verklighet och fiktion till slut blir svårt att avgöra, både för dom själva och oss som åskådare.

David Cronenberg har en otrolig förmåga att vara före sin tid. Flera av hans filmer uppfattas som sjuka, udda och svårbegripliga när dom kommer, men med några år på nacken brukar dom växa till sig och bli till små kultrullar för fler än mig. Jag är oftast inne i hans värld – med glädje – redan från början.

Sen är det med viss reservation jag jämför denna med Inception. Javisst, själva idén med parallella världar som rörs ihop är densamma, men för övrigt liknar filmerna inte alls varandra. eXistenZ är lite äckligare, lite mer old-school-latex-och-klegg-effekter och är bra mycket långsammare medans Inception är en nyskapande actionfilm anno 2010 med allt vad det innebär.

Publicerat

THE ROCKER

Trummisen Robert ”Fish” Fishman (Rainn Wilson) spelar i ett up-coming-hårdrocksband vid namn Vesuvius. Han är hjärnan och hjärtat i bandet.

När managern ger bandet möjlighet till ett fett kontrakt med det lilla förbehållet att trummisen måste dumpas till förmån för en släkting till skivbolagsdirektören så kickas Fish ut med ändan före och gänget han trodde var hans bästa vänner visar sig vara hjärtlösa girigbukar.

Tjugo år senare har Fish fortfarande inte kommit över sveket. Han jobbar och lever ett svenssonliv medan Vesuvius klättrar på listorna och reklam för nya plattan syns överallt.
Till slut får han spunk och drämmer till en arbetskollega som lyssnar på plattan på arbetstid, han får sparken, flickvännen gör slut och han hamnar som inneboende hos sin syster och hennes familj.

Sonen i huset lirar i ett band som ska spela på skolbalen, men dom saknar en trummis och gissa vem som blir den motvillige ängeln med trumstockar? Jo, Fish.

Handlingen låter banal och är det kanske, men för att vara en film som passerade dom flesta rätt obemärkt förbi så är den faktiskt okej. Jag fnissar flera gånger, skrattar ibland och finner den precis lika underhållande som mina barn, vilket man inte kan säga om speciellt många (ungdoms)filmer.

Så regnar det en eftermiddag på semestern och det inte finns någon annan film att se än denna – häng inte läpp. Det kunde vara så mycket värre.

Publicerat

DEAR JOHN

Efter den formidabla hundfloppen Hachiko: A Dog’s Story känns det som att Lasse Hallström behöver åtminstone en liiiiten flipp för att behålla sin plats som Hollywoods mesta mysgubbe.

Är Dear John den filmen?

Savannah (Amanda Seyfried) tappar sin handväska från en pir och hennes mesige kunde-ha-blivit-en-pojkvän tvekade några sekunder för länge innan han joggade mot vattnet. John (Channing Tatum), en soldat på permission, stod nämligen och tittade och kastade sig snabbt som en gazell ner från den sex meter höga piren och hämtade upp väskan från sjöbotten och gav den till Savannah.

Spännande början på en film?
Ja. Som FAN.

Jag tror aldrig under hela min livstid att jag känt samma ”klick” mellan två människor på film som jag gör mellan Savannah och John. Jag hamnar in nån sorts trans, minns känslan själv, den där känslan av att ha hittat den rätte bara genom ett ögonkast och det är så sjukt sällan den nerven infinner sig mellan skådespelare som har ett helt kamerateam runt omkring sig.

Det är smart av Hallström att ge rollen som John till Channing Tatum som i min värld är en okänd skådis (fast han hade en liten roll i Public enemies och ja, även i G.I. Joe: The Rise of Cobra, men den sistnämnda är INTE en film som ligger på min måste-se-lista). Han är klockren som soldat, klockren som vanlig kille, han beter sig precis som som vilken romantisk lagd nykär tjej vill att ens kille ska bete sig och han är skitsnygg men på ett ordinärt vis. Amanda Seyfried är även hon helt klart rätt i rollen som Samantha.

Dear John är på pappret inget mer än en vanlig kärlekssaga men en kärlekssaga är egentligen aldrig vanlig, det är aldrig ”bara” en historia. En kärlekssaga är aldrig en petitess, aldrig förgäves, aldrig utan minnen, mål och mening även om den tar slut.

Ja. Jag gillar Dear John. Den känns äkta och på riktigt precis som kärlek gör för dig och mig och alla som någon gång upplevt den.
Lasse Hallström är definitivt tillbaka och han sitter rätt säkert där han sitter, på sin stol stoppad med mysiga och välgjorda filmstunder som Gilbert Grape, Once around, Chocolat, Mitt liv som hund – och Dear John.

Publicerat

FROZEN RIVER

Jag tror alla som är föräldrar kan frammana känslan i magen att för barnens skull finns det ingenting man inte skulle göra. Ingenting. Absolut ingenting.

I Frozen river får vi följa white-trash-mamman Ray som precis blivit lämnad och rånad (!) av sin spelmissbrukande man bara några veckor före jul och hur hon med näbbar, klor och lagligt tveksamma metoder försöker hålla både sin och sina två söners näsor ovanför vattenbrynet.

Det nya beställda modulhuset får vända när hon inte har kontanter att lösa ut det och livet i råtthålshuset måste fortsätta. Det finns ingen mat i kylen, det är knappt pojkarna kan få pengar till lunch och Ray ger sig ut för att leta efter maken. Men var börjar man leta? Hon hittar hans bil till slut, vilken visar sig vara stulen av en tjej som drar in Ray i en annorlunda kriminell bana för att få välbehövliga kontanter: människohandel.

Ungefär varannan minut tänker jag ”Nu går det åt helvete” eller ”NU går det år helvete” eller ”Nu GÅR det åt helvete!” och ja, det går åt helvete, det finns liksom inget annat. Det är självklart från filmens första minut att det här är en film för hårda psyken. Det här är ingen film man skakar av sig eller äter Ben&Jerry-glass till. Nu snackar vi bitring och/eller hundben.

Frozen river spelar på den desperata mammans alla strängar – och det samtidigt, som en jätteharpa. Frozen river är ett lågmält, mänskligt, vackert och isande kallt drama om människans allra mest grundläggande behov: behovet att överleva.

Publicerat

I TAKET LYSER STJÄRNORNA

Jenna (Josefine Mattsson) går typ i sjuan. Hennes mamma (Annika Hallin) har cancer. Tillsammans drömmer dom om en semesterresa till Thailand när mamman blivit bättre men hon blir inte bättre, cancern sprider sig och dom tvingas flytta hem till Jennas mormor (Anki Lidén).

Klassens snyggaste och mest festglada tjej Ullis (Mika Berndtsdotter Ahlén) dras till lugna Jenna och dom blir vänner mot alla odds. Jenna är kär i Sakke (Samuel Haus) och lägger strumpor i bh:n när brösten vägrar växa och mormor tjatar och det är kul att röka och dricka och glömma skiten hemma, det som verkligen tynger henne mer än någonting annat: vetskapen om att mamma ska dö.

Fy fan vad vi är bra på att göra ungdomsfilm här i landet. Det är en ynnest att se alla dessa unga oförstörda skådelspelare spela skiten ur vuxna teaterförstörda diton. Jag är bara så fascinerad över var castingmänniskorna hittar alla och att regissörerna får dom att bli så lysande.

För lysande är precis vad den här filmen är. Inte en enda gång tänker jag att det är en film jag tittar på, det är så äkta, så på riktigt och tårarna bara rinner nedför kinderna. Min största rädsla här i världen är att sakta men säkert försvinna i sjukdom och tvingas säga hejdå till mina barn och att se detta på film gör ont. Det gör ont nåt så gudinihelvete. Men det är nyttigt och vettigt och viktigt både för barn och vuxna att påminnas om det som verkligen är viktigt här i livet: att leva till fullo medans man har chansen.

Publicerat

1408

Ända sedan jag såg The Shining tycker jag illa om hotellkorridorer. Speciellt om dom är tomma, välstädade och tysta. Stephen King skrivande ligger bakom både The Shining och 1408 och det känns. Det känns ända in i benmärgen.

John Cusack spelar en tjomme som besöker ställen där det spökar och skriver böcker om sina upplevelser. Det är bara det att han egentligen inte tror på spöken.

En dag får han ett vykort i brevhögen med en bild på ett hotell och en skriven mening på baksidan: Bo inte i rum 1408.
Klart som fan killen vill bo i det rummet. Han är snubbe och envis, han SKA bo där.

Och sen händer det grejer.

Och jag får hurven.

Att 1408 är regisserad Ondskan-regissören Mikael Håfström är inte intressant information. Jag irriterar mig inte ens på John Cusack fast jag brukar tycka han är usel. Det däremot, det är något som bör antecknas.