Ibland när man ser (om) filmer från ”förr” kan man lätt fråga sig hur i helskotta det gick till, hur kunde filmen ens produceras? Inte sällan ställer man sig även den berättigade frågan ”hur i hela friden kunde jag tycka att detta skräp var BRA?” Sen nångång ibland sådär när jag ser om en film jag vet att jag sett men inte minns ett jota av så dyker en annan känsla upp: ”det här är galet dåligt men samtidigt….samtidigt….samtidigt….kanske så underbart”.
Ladyhawke är urtypen av en sån film. Lökig som ett helvete, ren larv egentligen, en redigt banal 80-tals-klyscha i allt från färger till musik till Michelle Pfeiffer i instagrampudrade filter långt innan Instagram ens fanns, Rutger Hauer som flawless ridande stonefacehjälte och Matthew Broderick i narrliknande kläder. Det är verkligen inte bra det här, ändå sitter jag och ler. Ja, jag gör det, jag ler. Det är som ett ihopkok av en filmisk tidsera som – turligt nog – aldrig kommer komma tillbaka och jag kan inte göra annat än att underhållas.
Turligt nog har jag dock en hjärna och hjärnan skriker nooooooooo medans det rycker i kinderna. Jag provar att stänga av ljudet under några minuter och DÅ sjunker filmen som en gråsten. Musiken visade sig vara allt. Musiken är det som gör att jag hamnar i 80-tals-bubblan, den mysiga, den hemtama, den pastelliga.
Som helhet är filmen givetvis inte toppen men den är bra mycket bättre än jag kunde tro. Den är dock två timmar lång och efter första timmen känner jag att det räcker. 60 minuter hade varit perfekt. Då kanske betyget hade blivit ett annat.
Det här är en film i sommartemat En ladylike sommar. Här kan du se övriga filmer jag skrivit om. Med denna film kommer både jag och bloggen att gå på semester ett par veckor men lördagarna tickar på som vanligt med ladyfilmer.
Gisslandramat på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm 23-28 augusti 1973 har blivit film. Ja, precis, Norrmalmstorgsdramat. Då var det Janne Olsson, på permission från fängelset, som beväpnad med kpist och dynamit tog tre kvinnor som gisslan för att kräva detta: att den då fängslade Clark Olofsson skulle släppas och infinna sig på plats, tre miljoner svenska kronor, skottsäkra västar, hjälmar, två pistoler och en flyktbil. Janne och en av banktjänstekvinnorna fattade tycke för varandra och i och med detta myntades uttrycket ”
Hur många gånger kan man berätta historien om Macbeth egentligen? Jag gäspar så snart jag börjar räkna. Den här filmen har dock ingenting med Shakespeares Macbeth att göra – som tur är – utan är baserad på kortromanen Katarina Ismajlova från 1865 skriven av den ryska författaren Nikolaj Ljeskov och blev publicerad för första gången i Fjodor Dostojevskijs ”undergroundtidning” Epoch. Romanen har även blivit opera under namnet Lady Macbeth of Mtsensk med musik av Dmitrij Sjostakovitj. I Sverige sattes denna opera upp redan 1935 men den senaste gången var i Göteborg 2012.