Kategori: filmrecensioner

Publicerat

EIGHTH GRADE

Jag tittar på Eighth Grade och undrar, har inte vi alla varit 13-åriga Kayla (Elsie Fisher)? Kan det finnas nån som ser den här filmen som inte känner igen sig åtminstone liiiite i hur det var att vara tonåring och hela tiden vara lite för finnig, lite för tjock, lite för udda, lite för….fel?

Filmen utspelar sig under fem dagar och vi får följa Kayla under ”lite av varje”. När hon försöker impa på klassens snyggaste kille genom nakenbilder-som-inte-finns och en pojkvän-som-inte-existerar till att få frågan ”Do you do blowjobs?” och hon googlar och försöker öva på nåt penisliknande vilket blir en banan och pappan kommer hem. ”Men du gillar ju inte bananer Kayla!?!”. ”Det gör jag visst. Nu gör jag det.” Och hon försöker äta men kräks av bananköttet som klibbar ihop sig i gommen.

Kayla försöker passa in. Kayla försöker vara som ”alla andra”. Kayla blir bjuden på kalas. Poolkalas. Lättelätt att vara 13 år och känna sig avslappnad och naturlig i badkläder. Not. Va.

Min favoritkomiker Bo Burnham har skrivit och regisserat den här filmen och vilken debut han fått till! Jag är imponerad!
Eftersom jag jämför alla coming-of-age-filmer med Fucking Åmål har Eighth Grade inte mycket att komma med när det kommer till att jobba sig in i kroppen på mig men det betyder inte att den inte är sevärd, välgjord eller riktigt bra. Eighth Grade ÄR en bra film och Elsie Fisher ÄR Kayla. Hade hon fått en oscarsnominering hade jag inte blivit förvånad, nu blev det ”bara” en Golden Globe-dito.

Publicerat

SERENITY

På förhand och på pappet såg Serenity ut att kunna bli en av dom allra bästa filmerna från 2018. Nu blev det verkligen VERKLIGEN inte så.  Jag tänker dock att OM jag får en massa tid över någon gång och ser om filmen så TROR jag den kommer landa bättre än den gjorde vid första titten. Jag kan nämligen inte låta bli att känna mig lurad.

Den här filmen är skriven och regisserad av Steven Knight, mannen bakom Locke, Dirty Pretty Things, Hummingbird, Allied, såna filmer. Såna i grunden BRA filmer. Så kommer Serenity och tjongar på med Anne Hathaway och Matthew McConaughey i huvudrollerna, med Diane Lane, Jason Clarke, Djimon Hounsou och Jeremy Strong i lite mindre roller så det är väl SJÄLVKLART att förväntningarna går upp? Va? Man är väl inte gjord av cement heller.

Jag tänker inte skriva mer om handlingen är att det gäller att titta på filmen med en klar blick och ett öppet sinne. Betygsmässigt hamnar filmen på nånstans mellan en etta och en tvåa men det är trots allt rätt fint att se Matthew McConaughey gå all in i en film – och kanske till och med överspela en del? – så jag friar hellre än fäller. Men det är fanimej nära det allra lägsta betyget så sänk förväntningarna, för din egen skull.

Publicerat

SNACKA OM FILM #192 – ”Ulf Banner!”

Sofpoddsduon är ute på roligheter tillsammans i huvudstaden och passar såklart på att spela in veckans avsnitt öga mot öga vid köksbordet. Vi avhandlar veckans lista som handlar om musikfilmer och pratar om blu-ray-aktuella filmerna Serenity och Eighth Grade. Dessutom kör vi igång en Bumblebee-tävling och landar i en riktig nostalgibubbla när Veckans VHS väljs. Från 1982. En film som definitivt borde ses om. Och sen dricker vi kaffe. Och äter bullar. Och dricker mer kaffe. Så kan det gå när man poddar mitt i natten.

Som grädde på moset berättar vi facit till TV-serie-quizet OCH presenterar dom förhoppningsvis lyckliga vinnarna. Det blev en twist på den grejen, kan man säga. Så kan det också gå.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

HOTEL ARTEMIS

Postern må ha sina likheter med ett annat filmiskt hotell men vad gäller handling och annat finns det inga beröringspunkter mellan Hotel Artemis och El Royale. I den här filmen är vi nämligen i framtiden, i ett safe house som en åldrad sjuksköterska (Jodie Foster) sköter med järnhand.

Det är 22 år sedan hon var utomhus och i ärlighetens namn, framtidens Los Angeles är ingen stad som känns direkt mysig att vistas i. Sjuksköterskan lider av svår panikångest bara vid tanken på att lämna byggnaden men när en skadad kvinnlig polis behöver hjälp tar hon hjälp av all energi hon kan frambringa och hjälper henne komma in.

Huset är annars tänkt för kriminella, för att laga scumbags, sy ihop dom, få dom fit for fight igen och när Stadens Store Man behöver hjälp har sjuksköterskan inte så mycket val annat än att släppa in honom.

Jag tycker filmen började segt, dessutom fastnade jag i vinkelvolten när det gällde Jodie Fosters ålderssminkning. Vem tusan är hon lik? Är det Linda Hunt i någon roll? Efter en rejäl hjärngympa kom jag fram och rätt. Maz Kanata! ”She’s run this watering hole for a thousand years” sa Han Solo om henne  så det är inte bara utseendemässigt dom är lika, Maz och Jodie.

När jag kunde släppa den grejen var det lättare att hänga med i filmen. Den är snygg, det känns som det är nerplöjt en del dollars i produktionen och är det något som är världsklass så är det musiken och LJUDET. Det filmen fallerar på – i mina ögon – är att det känns som att ALLA skådespelarna spelar över. Jodie Foster är verkligen inte så gammal som hon ser ut, hon blir inte trovärdig även om hon är jättesöt. En riktig gammal dam i den rollen hade kunnat göra underverk. Tänk Glenn Close till exempel, hon är ändå femton år äldre än Jodie till att börja med.

Jeff Goldblum är alltid skön men är inte med så mycket. Dave Bautista kör sin ”Dave Bautista-pryl”och Sofia Boutella fortsätter prata med sin brutna engelska och ha en icke-blinkande-ögonkontakt med sina medspelare.

Visst, det var underhållning för stunden men frustrerande då den saknade mycket av ”det” som krävs för att bli en film man minns längre än eftertexterna.

Publicerat

THE SILENCE

I kölvattnet av en del andra ”du-måste-sluta-använda-ett-av-sinnena-för-annars-dör-du-filmer” (A quiet place och Bird Box till exempel) finns nu The Silence på Netflix. Ett dumt och mycket ologiskt manus har bakats ihop till en thriller som i sina bästa stunder är tittbar och i sina sämsta så dum att jag baxnar.

Att anlita Stanley Tucci för huvudrollen är smart, det lurar säkert många att tro att filmen är intelligentare än den egentligen är, i alla fall ett bra tag – och inklusive undertecknad.

Här är det blinda flygande monster-alien-fåglar som riskerar att döda (den amerikanska) mänskligheten och dom är långt ifrån konsekventa, alienfåglarna. Nä, det här är korkat så det förslår ändå är filmen säkert underhållande nog för många. Jag själv hade svårt att se den utan att längta efter spolknappen och betygsmässigt är den otroligt nära en etta. Kanske är jag för snäll, kanske gillar jag Stanley Tucci FÖR mycket, kanske kommer jag ångra mig och korrigera betyget vad det lider? Just nu landar den i alla fall på bloggens kanske svagaste tvåa någonsin.

Publicerat

SNACKA OM FILM #191 – ”Den gamle skäggapan”

Avsnitt 191, det möjligtvis ”ofrivilligt alternativa”. Vi är båda på nåt hej-hopp-no-more-fucks-to-give-humör men utan att ha hört slutprodukten på förhand tror jag det blev ett rätt bra avsnitt trots allt. Vi listar ord som skulle aktivera våra superhjälteskills (typ ”Shazam!” för just Shazam-killen), jag har sett blu-ray-versionen av Spider-Man: Inte the Spider-Verse, Steffo har varit på bio och sett Mads M i snö-överlevnads-dramat Arctic och tillsammans har vi sett både Mary Poppins kommer tillbaka och Netflix-snackisen Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile med Zac Efron i rollen som seriemördaren Ted Bundy. Förutom dessa godsaker kommer Veckans VHS tillbaka och denna gång med en film som kanske borde få sig en uppföljare?

Lyssna på 191:an och upplev en typ av dikeskörning du nog inte hört förut i poddens historia. Oj så skoj!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

BREAKABLE YOU

En hitan-och-ditan-film om ett gäng människor som korsar varandras vägar. Kärlek, otrohet, psykisk ohälsa, föräldraskap. Ja, det gamla vanliga.

Holly Hunter, Tony Shalhoub, Alfred Molina och Cristin Milioti har alla bra dagar på jobbet och Andrew Wagner sköter regiklappan på ett bra sätt. En oklanderlig film, lika lättsedd som lättglömd men ibland är det precis vad man behöver.

Finns att se på Viaplay.

Publicerat

Sista röd lördag: RED JOAN

Det här är historien om Joan Stanley (Judi Dench) som i sin tur är en romanfigur skriven av Jennie Rooney som i sin tur är inspirerad av den verkliga personen Melita Norwood.

Att se en film som Red Joan I TRON att den är baserad på verkliga händelser och en verklig Joan och sen få reda på att så inte är fallet, det är som att ramla på näsan och bryta densamma på sista trappsteget när man klättrat upp i Frihetsgudinnan. Det är surt som jävulen faktiskt och jag inser att jag överreagerar nu men likväl, känslor ska man inte bara vifta bort. Jag blir ju besviken. Lite ledsen kanske till och med. Jag vill ju att Joan Stanley ska ha funnits men närå, Melita Norwood hette hon alltså. Varför kunde inte boken – och filmen – ha hetat Red Melita? VARFÖR?

Brittiska Melita Norwood levde 1912-2005 och jobbade undercover åt KGB under i stort sett hela sitt vuxna liv. Hemligheten gällande hennes spioneri blev i alla fall höljt i dunkel ända till 1999 och detta kom som en chock för ALLA, inte minst hennes dotter Anita. Källor har gjort gällande att hon var ”the most important female agent ever recruited by the USSR” och att hon var viktigare än The Cambridge Five under Andra världskriget.

Melita hade alltså en dotter men i den här berättelsen blev det en son. Fan alltså, det STÖR mig. Varför inte göra historien så sanningsenlig som det går, JAG FATTAR INTE VITSEN.

Nåja. Joan Stanley spelas som gammal av underbara Judi Dench och som ung av Sophie Cookson och filmen haltar en hel del på grund av hoppen i tid och mellan skådespelarna. Vi har en skådespelare som utstrålar mer värme och äkthet än en öppen spis i en timrad fjällstuga och en skådespelare som jag inte skulle känna igen på stan om så mitt liv hängde på det. Vem som är vem kan du nog ana (I love you Judi! <3). Således njuter jag av scenerna med den gamla Joan och bryr mig föga om resten. Det är synd men det är likväl ett faktum.

Red Joan hade biopremiär igår och jag undrar i mitt stilla sinne var målgruppen för denna film ligger. Judi Dench Fan Club, kanske?

 

 

.

Tusen tack till Scanbox som gav mig en tittlänk så jag kunde se filmen i förtid för att få med den i temat! Och tusen tack till dig som följt med mig under dessa röda lördagar. Dom är slut nu, det här var den sista. Här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om i temat och det finns såklart många röda filmer som inte är med. Det är ett populärt ord i filmtitlar, helt klart. Om några veckor är det dags att köra igång årets sommartema och jag kan avslöja att även det temat handlar om ett specifikt ord i filmtitlar. Det här var liksom för kul för att släppa. 

Publicerat

AVENGERS – ENDGAME

Att se en tre timmar lång superhjältefilm, att vara framme vid slutet i en 23-filmer-lång filmsaga och att samtidigt befinna mig i ett land som har en biograf som anses vara ”världens lyxigaste bioupplevelse”, det är klart att jag köper biljetter till mig och min dotter och det är klart att det här är en filmvisning jag sent ska glömma. Helt ärligt, JAG KOMMER ALDRIG GLÖMMA DESSA TIMMAR. Inte så länge jag lever.

Jag får hurven och blir blank i ögonen bara jag skriver dessa rader. Det är SÅHÄR film på bio ska kännas och det är SÅHÄR jag brukar känna även hemma i Sverige och även i vanliga biosalonger. Men det var då, det var innan Det Ouppfostrade Beteendet blev kutym. Nu sitter jag mest och längtar efter Thanos och hans ”snap” när jag är på bio, men inte där i Dubai, dock.

Avengers: Endgame är en mästerlig film i mina ögon. Det är som att den vill ta oss alla som sedan Iron Man (2008) investerat så himla många timmar och ännu mer skattepengar i hand, som att den vill tacka ordentligt och även med emfas säga hejdå. Den ger oss återblickar, den binder ihop händelser på ett sätt som berättartekniskt är häftigt att beskåda, den får åtminstone mig att åka känslomässig berg-och-dal-bana genom humoristiska oneliners, spänning, kärlek, misär och det fullkomligt episka i att få se ”alla” igen, om så bara för ett kort ögonblick.

Att filmen betygsmässigt inte når upp till en fullfjädrad femma för mig tror jag beror på omständigheterna, på att jag är ovan att äta lyxig mat serverad av en butler under filmens gång. Jag hävdar (även med denna upplevelse i erfarenhetsbanken) att bra film förtjänar hundraprocentig koncentration och det går inte att uppbringa om man samtidigt ska äta middag. Jag är inte kvinna nog att fixa det i alla fall. En latte som sällskap räcker bra för mig MEN detta säger jag utan att ångra denna visning det minsta. Dessa tre timmar finns på min topp-tre-bioupplevelser någonsin även om filmen i sig får klä skott för detta med att inte få den sista lilla fjonken upp till maxbetyg.

TACK Marvel Cinematic Universe, tack för alla upplevelser, alla effekter, alla mänskliga omänskliga hjältar, tack för all underhållning! Jag bär min Marvel-tatuering med stolthet och funderar starkt på en ny. En Hulken med glasögon. HULKEN MED GLASÖGON! Bara en sån sak!  ♥ ♥ ♥

 

Publicerat

SNACKA OM FILM #190 – ”Årstidernas fredag?”

Nytt avsnitt, jäääääj! Vi listar filmer med rediga ”aj-som-fan-scener”, jag har sett bioaktuella Red Joan, Steffo har sett blu-ray-aktuella Mortal Engines och vi båda har sett och pratar GIVETVIS om slutet på Marvel-sagan (as we know it) – Avengers: Endgame! Vi pratar om filmen inklusive spoilers men om du tittar på avsnittsinformationen som står vid din podspelare så kan du se mellan vilka tider vi pratar om just denna film – OM du vill spola över det pratet och se filmen först.

Dessutom introducerar vi en helt ny punkt i podden: Veckans VHS! En retrospektiv återblick på en hyrfilm vi minns från förr!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

BANG BANG ORANGUTANG

Å herregud säger jag bara. Vilken jävla START på en film!

Redan första minuten är jag beredd på att såga filmen jäms med fotknölarna. Det ä hackigt och fult och stressat filmat, det ser ut som en mix av Dag och natt och Den elake polisen. Persbrandt när han är som bäst och Svullo alltså. En mix av det. Man storknar ju. Det krockar i skallen, det känns liksom inget bra. Alls. Men så HOPPLA! Det händer nåt. Det händer NÅT precis där i början som får mig att hoppa till. Som får hjärnan att hamna i en bubbla och vilja vara kvar där. Oj! Wow! Snyggt jobbat Peter Asmussen och Simon Staho som skrivit manus. Snyggt jobbat Simon Staho som regisserat också. Nu har han visserligen hela Sveriges skådespelartrojka i ensemblen men ingenting inbillar mig att det gör saker och ting lätt även om han har mycket erfarenhet och kunskap i människorna framför kameran. Finns ju en del riktiga egon där också. Men ärligt talat, det är ingenting som märks i filmen.

Det är något med filmen som känns så väldigt mänsklig. Ledsam. Sorgsen. Mikael Persbrandts Dramatensvenska må glida igenom i vissa scener och hans fitteslickarmustasch är verkligen inte klädsam men jag kan ändå känna med och för hans Åke, pappa till Oscar och Emma, make till Nina (Lena Olin) och bror till Mats (Jonas Karlsson). Åke vill ställa saker och ting till rätta men vissa saker kan man inte förändra, vissa saker är helt enkelt för sent hur mycket man än vill tänka motsatsen.

Samtidigt, den där känslan av att det är Den elake polisen jag tittar på går inte över. Filmen är liksom filmad så. Smal rektangulär bild, klara färger, ganska jobbigt ljussatt och Reine Brynolfsson med en heliumballong. Jag kan verkligen  förstå personer som sågar filmen. Det är som att filmen har ett yttre lager som inte stämmer med det inre och antingen fastnar man på det yttre lagret och orkar inte/bryr sig inte/kan inte knacka sig igenom det för att nå det inre eller så lyckas man se igenom ytan och förstår det som finns bakom.

Jag tror jag förstår. Åtminstone kan jag känna det jag tror jag förstår. Fy fan att vara Åke. Fy fan. Fy fan att vara hans fru också eller hans föräldrar. Fy fan att vara lilla Emma. Fy fan vilket jävla liv. Samtidigt, det är sånt här som händer, hela tiden, varje dag. Familjer går sönder och det finns massor med anledningar till det men människorna måste försöka överleva ändå. Överleva på alla sätt som går.

Filmens plus är skådespelarna och manuset, filmens minus det rent visuella. En krock i både kropp och själ.

Publicerat

MARROWBONE

Det märks att Marrowbone har samma manusförfattare som Barnhemmet (El Orfanato). Det är samma känsla även om den sistnämnda är en betydligt mer skrämmande film. Mannen som skrivit manusen, Sergio G. Sánchez, har denna gång fått sköta även regin och jag tycker han gör det bra.

Vi får följa fyra syskon som bor i ett hus tillsammans med sin mamma. Mamman är sjuk och dör och det är givetvis kaos och panik för barnen då ingen av dom fyllt 21 och därmed kan bli förmyndare för dom andra. Dom bestämmer sig för att mörka mammans död för att kunna fortsätta bo tillsammans som en familj.

Samtidigt förstår vi som ser filmen att familjen flytt från något och att detta något kanske återfinns även i detta hus. Det är nåt med speglarna, dom är övertäckta överallt. Det är så mycket lakan och grejer att huset ibland påminner om det i The Others.

George MacKay (storebrodern i Captain Fantastic), Charlie Heaton (från Stranger Things), Mia Goth och Matthew Stagg spelar syskonen och Anya Taylor-Joy (från Split och The VVitch) är granne och äldste sonens kärleksintresse och jag tycker alla dessa skådespelare gör sina roller med den äran. Jag bryr mig om dom och jag vill dom väl.

Genremässigt skulle jag klassa filmen som ett drama med ruggiga inslag, det är absolut ingen skräckfilm. MEN det hindrar inte mig från att faktiskt rycka till både en och två gånger när det blir läbbigt på riktigt.

Publicerat

SUSPIRIA

Att en film regisserad av Luca Guadagnino INTE skulle vara en fest för ögat, det kan väl ingen någonsin tro?

Att börja en recension med dubbla negationer är ingen hit, jag vet, men hur jag än formulerade meningen så är den sann. Luca Guadagnino är ytornas mästare, det har jag skrivit förut, hans filmer får mig att känna tegel i handflatorna, persikoyta mot läpparna, poolvatten mot fotsulorna. Han är otroligt bra på att visualisera skuggor, på att använda sig av olika typer av ytor för att förstärka känslor. Som garn i dagens film till exempel. Garn som blir som blod som i sin tur blir vackert så man smäller av.

Det är knappt tio år sedan jag såg och skrev om Dario Argentos skräckklassiker Suspiria och den har verkligen satt sig i mig. Jag älskar den filmen. Den försatte mig i nånslags trans, jag hamnade i den färgglada bubblan Argento presenterade och köpte det som hände inom dess givna ramar.

På många sätt är Guadagninos version av Suspiria en väldigt mycket bättre film ändå tar den mig inte dit. Jag är inte i Berlin, jag befinner mig inte på balettskolan, Tilda Swintons sminkning imponerar inte på mig. Det tokiga, det suggestiva, det kolsvarta-men-ändå-blodröda i Suspiria anno 1977 finns inte i 2018-års variant däremot finns det väldigt mycket annat som är bra med den här filmen.

Effekterna är synnerligen välgjorda och då tänker jag specifikt på en scen med en stackars ung kvinna som får sätta livet till på det mest makabra vis. Tänk vad vad man kan göra med armar och ben, fy fan vad otäckt när dom vrids och bänds och bryts. Hemskt.

Dakota Johnson i huvudrollen gör det bra, Tilda Swinton också såklart, hon spelar ju inte mindre än TRE roller. Filmens stora huvudrollsinnehavare är dock människorna bakom kameran. Scenografen, fotografen och herr Luca himself. Jag gillar verkligen verkligen VERKLIGEN honom som regissör!

Publicerat

JURTJYRKOGÅRDEN

Okej, nu var det alltså dags för Jurtjyrkogården anno 1989 att få sig en remake. Välbehövlig eller totalt onödig, åsikterna om detta går isär. För egen del var nog grundinställningen att det inte behövdes men med facit i hand hade jag nog fel. Jurtjyrkogården anno 2019 har nämligen en lite omgjord story och detta är ett stort plus eftersom jag gillar att bli överraskad. Och då detta är en av Stephen King-böckerna jag läst flest gånger så mindes jag rätt tydligt vad som hände och skulle hända. Trodde jag, ja. Så fel det kan bli.

Det här är en skräckfilm som är väldigt lik dom flesta publikfriande skräckfilmer från 2010-talet på EN punkt: den är jump-scare-driven. Här är det så många jump scares att det är nästintill larvigt, ändå sitter jag där i biosalongen och hoppar som om jag satt på en gigantisk nysande studsboll. Det är fan fånigt men jag vore elak om jag sa att det inte funkade. Det gör ju det. Jag HOPPAR JU. Kroppen blir uppenbarligen RÄDD. Rädd för överraskningsmomenten, ja, men inte rädd för filmen i sig. Som skräckfilm betraktad är den egentligen ganska….snäll. Det som är det tuffa med filmen är egentligen själva andemeningen med historien.

Allt detta prat om döden. Det tär. Det är jobbigt, det är ledsamt och jag som tänker rätt mycket på den frågan till vardags fastnar liksom i vinkelvolten i filmen. Pappan (Jason Clarke) med sitt logiska agnostiska tänkande, mamman (Amy Seimetz) som brottas med trauman från barndomen gällande sin sjuka och sedemera döda syster och dottern Ellie (Jeté Laurence) som är precis i den åldern då döden och det som väntar efter den gör sig påmind som en av livets stora frågor. Lillebror Gage varken säger eller tänker så mycket än. Han är mest bara…lillebror.

Det finns en hel del plus med filmen och det finns några små minus. Jeté Laurence, Jason Clarke och John Lithgow i stickad kofta är plus, Amy Seimetz är ett jätteminus. En skådespelare vars förnamn börjar på J hade sannolikt varit bättre alldeles oavsett vilken. Ett plus är också att en del av stämningen från originalfilmen finns kvar, att man sitter och väntar på hälsenescenen och får den (- typ) och att slutet är toppen. Summa summarum är jag riktigt nöjd med den här remaken. Jag tycker den var rätt härlig. Och rälig!

Publicerat

Röd lördag: RED HOOK SUMMER

Är du sugen på ännu en Spike Lee joint efter Blackkklansman? Här kommer en, för mig, tämligen okänd sådan men den är Lees sjätte film i vad han kallar ”Chronicles of Brooklyn”. 

I den här filmen får vi följa den unga medelklasskillen från Atlanta, FlikRoyale (Jules Brown),  som blir lämnad över sommaren hos sin excentriske pastor-farfar i Red Hook, Brooklyn. Det blir en kulturkrock av Guds nåde när Flik ständigt fotar och filmar med sin Ipad 2 och farfar är förbannad och mest har Gud i skallen.

Det här är en färgglad liten film. Verkligen färgglad. Det är knallgult, knallblått och knallrött i princip i varenda scen och faktiskt rätt vackert att se super-gul-ostig mac´n´cheese på rött och blått porslin. I den sommarheta kyrkan blandas färgen knallila in i kombination med furu-gult och guldkrucifix.

Jag tittar på filmen och i ärlighetens namn, ingenting fastnar mer än färgerna. Det är en skrikig film, alla är högljudda och detta i kombination med att bakgrundsmusiken i långa stunder är jättehög gör att jag märker att jag sänker ljudet i omgångar så pass mycket att jag sista tjugo minuterna knappt hör vad som sägs. Jag är liksom trött i öronen och om det inte vore som så att jag älskar färg skulle säkerligen ögonen gett upp också.

Jag tycker inte det här är någon av Spike Lees bästa filmer, det finns kanske en anledning till att den inte är så värst känd? Okej för stunden, intressant om man gillar Spike Lee som filmskapare och/eller har en fetisch för Brooklyn, annars kan man utan dåligt samvete skippa den.

 

 

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.