Kategori: filmrecensioner

Publicerat

HELAN & HALVAN

Jag har absolut noll relation till Helan & Halvan. Jag har aldrig sett en hel film med denna klassiska komikerduo. Idag har filmen Stan & Ollie biopremiär, filmen som alltså tituleras med dessa båda herrars verkliga förnamn. På svenska fick den dock inte heta Stan & Ollie utan just Helan & Halvan och även om filmen självklart handlar om Helan & Halvan så är det inte dom fiktiva personerna som är i centrum, det är Stan Laurel och Oliver Hardy. Skulle inte filmen ha hetat Laurel & Hardy annars?

Nog om detta och nu till det väsentliga. Kan en film som Helan & Halvan locka någon som inte är insatt i deras filmer och gärningar? Jag kan säga att för egen del lockade filmen inte det minsta på förhand. Ännu en gubbig film och gubbar som gör saker tillsammans, tänkte jag. Luktar det inte lite malmedel? Lite unket? Lite trist?

Nu såhär med facit i hand måste jag säga att den där gubbauran kanske inte alltid är av ondo. Förväntningarna hålls på en grymt låg nivå och vad är det man säger om låga förväntningar? DET ÄR DEN BÄSTA HUVUDKUDDEN. Jag satt nämligen med ett glatt flin i ansiktet under precis hela filmen. Jag tyckte om den. Jag tyckte jättemycket om både Steve Coogan och John C. Reilly som agerar Stan och Ollie, jag fastnade för stämningen, gillade musiken, tonen, färgerna. Den här 50-60-tals-feelingen är himla hemtrevlig och jag har svårt att tro att det här är en film som kan reta upp någon.

Stan & Ollie är en film som lägger sig som en omslutande filt kring mig. En varm film som handlar om manlig vänskap mer än någonting annat, en vänskap som tog dom genom både glädje och sorg, ända in i döden.

Publicerat

SNACKA OM FILM #184 – ”Gubbversionen av the girl next door”

Avsnitt 184 var nära på att inte bli av då Steffo legat däckad utan typ hals och röst ett tag men vi är inga mesar, vi kör ändå. Så trots att avsnittet blev lite kortare än vi tänkt så är det ändå här nu med allt från en lista på filmer vi trodde skulle vara dåliga men som var riktigt bra, jag har sett bioaktuella Helan & Halvan och tillsammans har vi sett både Netflix-nyheten Triple Frontier och blu-ray-aktuella Overlord. Den sistnämnda filmen lottar vi dessutom ut TRE ex av! In och lyssna för att höra hur en av filmerna kan bli din.

Dessutom – var du med och tävlade om Bohemian Rhapsody och/eller Halloween, vi namedroppar alla vinnarna!

Mer mums finns på Patreon om du blir en av våra stöttare! Länk finns här nedanför.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

MADAME

Dom amerikanska rikisarna Anne och Bob (Toni Collette och Harvey Keitel) bor i ett stort mansion utanför Paris. Pengar och yta är allt, äktenskaplig lycka är ingenting dom kan stava till.

Det vankas fin sittande middag i huset och hushållerskorna har dukat för rätt antal gäster. Tretton. ”TRETTON VID BORDET – ALDRIG!” skriker Anne och den spanska husan Maria (Rossy De Palma) får duka för en gäst till. Men det finns ju ingen gäst! Vad göra? Anne säger åt Maria att ta den platsen och motvilligt ser hon sig bli tillfixad och inföst som den fjortonde gästen, som bordsdam till den brittiske konsthandlaren David Morgan (Michael Smiley). Maria gör succé och David blir mycket förtjust i henne. Dom inleder en romans men det är något som inte ses med blida ögon av den snarstuckna Anne.

Det här är en film som visserligen slår upp redan öppna dörrar men det känns som dörrar som inte kan slås upp ofta nog. Det här med människovärde, klass, att skrapa på varandras yttre för att hitta det som verkligen betyder något, allt det är viktiga grejer. När det dessutom berättas så pass välgjort som här så blir jag glad.

Toni Collette är alltid en fröjd att beskåda och scenerna hon har mot Rossy De Palma är knivskarpa. Collette är verkligen duktig på att spela en riktig iskall bitch.

Jag tycker Madame är en sevärd film i all sin enkelhet. Snyggt jobbat av alla inblandade!

Publicerat

INNAN VINTERN KOMMER

Det är olycksbådande vyer över mörka vatten i filmens början. Det är mycket natur. En prunkande trädgård i sommartid, ett falurött hus, pelargoner i fönstret. Det yttre är så ”typiskt svensk” som det bara kan bli, i alla fall några mil utanför våra största storstäder.

I huset bor en pappa (Henrik Norlén), en mamma (Eva Röse) och deras son (Wilhelm Abraham) och som en blöt, stickig och orolig filt över hela deras varande ligger en statskupp. Sverige har inrikes stridigheter och det är fara och färde med vår trygghet. Jaktflygplanen flyger lågt, det är gränskontroller och matvarubutikernas hyllor har inte mycket att erbjuda. Det är nån form av krig och jag som tittar får inte veta vad detta krig rör eller hur länge det pågått. Det är å andra sidan inte viktigt för historien.

Grundpremisserna för denna film är helt klart intressanta, lite på samma sätt som i Den blomstertid nu kommer. Det är ”en annat Sverige” som presenteras och jag får en känsla i magen att jag borde vara mer tacksam över det vi har nu och kanske inte ta för givet att det kommer hålla i sig för evigt. Det som däremot gör att denna film inte fungerar fullt ut för mig är att den känns halv. Den är alldeles för kort, alldeles för…ofärdig.

Det är Stefan Jarl som skrivit manus och regisserat filmen och enligt honom är filmen den avslutande delen i trilogin som började med Goda människor (1990) och fortsatte med Jag är din krigare (1997). Jag är helt med på det resonemanget. Det jag inte riktigt är med på är dock varför speltiden stannade vid 75 minuter, speciellt eftersom det finns mer att berätta. Av dessa 75 minuter är dessutom en stor andel naturbilder. Jag begriper det inte. Tog pengarna slut? Idéerna? Vad?

Vad jag än tycker om det jag ser så kan jag inte ge filmen ett godkänt betyg. Som ”exprimentell TV-film” på en timme är den helt okej men som långfilm? Nej.

Finns att se på Cmore för den nyfikne.

Publicerat

BAD TIMES AT THE EL ROYALE

Tjolahopp tjolahej, det här är frejdigt och lekfullt och skitsnyggt och kräjsy och det är svårt att inte tjusas av denna film.

Jeff Bridges, Dakota Johnson, Jon Hamm, Cynthia Erivo, Lewis Pullman (ja, hans pappa heter Bill) och Chris Hemsworth som givetvis har uppknäppt skjorta håller i huvudrollerna och Drew Goddard står bakom manus och regi.

Samme Goddard gjorde The cabin in the woods härom året och i mångt och mycket berättar han denna historia på samma sätt även om filmerna skiljer sig en hel del åt när det kommer till genre. Det är annorlunda och kul. Och återigen, det är SNYGGT som fan!

Jag hade rätt höga förhoppningar på filmen, trailern var en höjdare och det fanns liksom ingenting med filmen som inte andades ”världsklass” på förhand. Ändå, eller kanske trots det, blev jag liiiiite besviken. Hade förväntat mig mer även om det jag fick inte var illa på något vis. Filmen är skönt underhållande men med sina 140 minuter känns den på tok för lång. En ansning och killande av darlings hade varit ett plus för filmen men å andra sidan, vem är jag att klaga på dom ändå rätt goda ärtorna?

Publicerat

THE HOUSE THAT JACK BUILT

 

Lars von Trier är tillbaka och detta med en film som fick över 100 personer att lämna biosalongen när den visades i Cannes dock utom tävlan. Trots detta fick han – och filmen – stående ovationer av publiken som stannat kvar.

Kontroversiell man det där. Tröttsamt kan man tycka men är det inte också ganska…intressant? Vad är det med hans filmer som tar sig innanför huden på detta sätt? Varför retar han upp så många, hur kommer det sig att hans filmer BERÖR som dom gör – på gott och ont?

Våldet i dagens film är enligt alla texter jag läst extraordinärt grafiskt. Rent vidrigt tydligen. Antagligen är det därför jag tittar på filmen som med en mental sköld framför mig men det visade sig vara en sköld som inte riktigt behövdes. Med det sagt, detta ÄR en riktigt magstark film, säkerligen på gränsen till vad många pallar med, jag själv däremot hade inga direkta problem med att titta på våldet. Det säger kanske mer om mig än om filmen egentligen.

Matt Dillon spelar Jack, seriemördaren som verkar ha specialiserat sig på att döda kvinnor på allehanda grova och sjuka sätt. Ett 60-tal skryter han om. Fem av dessa ”incidenter” får vi följa i filmen. Långa scener, för långa om du frågar mig men antagligen egentligen för korta för von Trier själv. Hela filmen klockar in på två timmar och trettiotvå minuter och det är ju Marvel-DC-längd det där. Det är snyftigt oscarsdrama-längd. Ingenting med filmen påvisar att den behövt vara SÅ lång mer än att ”von Trier gör för von Trier kan”.

Filmen är inspelad i svenska småorter som Skåpafors, Tösse, Åsensbruk, Dals Rostock och Åmål men utspelar sig på 70-talet i nordvästra USA nånstans. ”Fame” med David Bowie är den musikaliska röda tråden filmen igenom och det är ett knepigt val av låt i mina öron. Jag har inget emot låten i sig men jag tycker inte den passar i filmen.

För att vara en provocerande film känner jag mig märkligt oberörd. Alla skriverier om det onödigt grafiska, det fruktansvärda gottandet i våld mot kvinnor är visserligen sant men att Lars von Trier INTE skulle göra en sånhär film mitt i en filmvärld som mer än någonsin är medvetna om kvinnans utsatta ställning (både i verkligheten och på film) är konstigare än att han gjort den. Han är underlig den mannen, liksom denna film.

Publicerat

Röd lördag: RED SONJA – BARBARERNAS HÄMND

Jag undrar hur många gånger jag sagt fel om den här filmen, att jag sagt ”barberarnas hämnd” istället för ”barbarernas”. Nu när jag ser om den trettiofyra år efter dess premiär känner jag att barberarna mycket väl borde kunna fixa en sammansvärjning och hämnas på filmen. Det är så. mycket. hår här. Så mycket peruker, så många DÅLIGA peruker att det känns som Tre Solar faktiskt ligger i lä.

Jag har aldrig gillat den här typen av film, aldrig fallit för riddare med svärd och häst, aldrig fått ökad puls av rustningar och halvnakna människor med medaljonger som enda skydd över könsdelarna. Ändå gillar jag Game of Thrones och det ÄR lika besynnerligt som glädjande, i alla fall för mig. Skillnaden mellan Red Sonja och Cersei Lannister är dock milsvid, eller Kalidor och The Hound.

Att se om Red Sonja och se den med vuxna ögon gör ont. Det är fysisk smärta att befinna sig mitt bland alla dessa otroligt kassa effekter, frigolitstenar och skådespelarprestationer som ingen annan än deras egna föräldrar skulle kunna hylla. Det är som att titta på ett långt och dåligt avsnitt av Hem till Midgård. Varför ger jag då inte filmen mitt absolut lägsta betyg? Nej, jag kan inte det. Den ÄR trots allt rätt charmig i all sin lökighet. Arnold överspelar med stirrande ögon, Brigitte Nielsen har extremt långa ben och förtexterna är ren kärlek, både i typsnitt och färg. Dessutom gillar jag Ennio Morricones musik som passar perfekt in i filmen. Så en etta blir det inte tal om men väl en svaaaaaag svaaaaaag tvåa. Jag skulle inte tipsa någon på jorden om den här filmen men jag dog inte heller av tittningen. Och Brigitte Nielsen var bra jävla cool då när det begav sig!

 

 

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

ALLA VET

Småstäders stora förbannelse är – väl? – att alla vet allt om alla? Eller att alla TROR SIG veta allt om alla? Eller att ALLA ibland faktiskt vet sanningar som den ende berörde inte har någon aning om? Den där förbannelsen, den där sjuuuuukt irriterande vardagsskvallermentaliteten, det är den som gör storstäder översvämmade och att inflyttat folk knappt vågar hälsa på sina grannar.

Mannen som dominerat Bästa utländska film på Oscarsgalan dom senaste åren – Asghar Farhadi – har skrivit och regisserat denna film och att han vet vad han pysslar med är solklart. Han är duktig på att berätta ”riktiga” berättelser och denna känns som om den skulle kunna vara tagen ut verkligheten även om jag hade lite bryderier kring kidnappningsdelen av historien.

Penelope Cruz och Javier Bardem är alltid en ynnest att se på film och det här är inget undantag. Det som förvånade mig lite – och det som gjorde sitt till när betyget skulle sättas – är att filmen försvann ur mitt medvetande lagom när eftertexterna rullat klart. Att det gick så fort är det som förvånade mig men jag hade inte tråkigt under filmens gång, inte alls.

Publicerat

CAPTAIN MARVEL

Captain Marvel dyker upp som Marvels räddande ängel när som – eventuellt lika förvånade som oss filmtittare – märkte vilken hit det blev med DC´s Wonder Woman. För visst är Captain Marvel/Carol/Vers i Brie Larsons tappning en wonderwoman så god som någon, hon är så väldigt bra i den här rollen att jag klappar händerna inombords som en solcellsdriven duracellkanin i Gobiöknen. Ändå satt jag och tänkte på annat under delar av filmen. Hur kommer det sig?

Captain Marvel är en drygt två timmar lång CGI-fest och tack gode gud att vi slipper den där evighetslånga slutfajten som vi blivit så ofrivilligt bortskämda med i varenda superhjältefilm som existerar. Ändå, trots detta, så är det en hel del slåss-scener som gör mig jättetrött. Dom ger mig ingenting. Sån tur att andra delar av filmen ger mig desto mer. Som kemin mellan Nick Fury (Samuel L. Jackson) och Carol (Larson), som det faktum att filmen utspelar sig 1995 med allt vad det innebär av musik och videobutiker, som det där att historien faktiskt betyder något, att det finns stakes, att Carol är supervanlig samtidigt som hon är supercool hjälte. Det finns mycket att tycka om.

När eftertexterna rullar och jag väntar på dom två extrascenerna känner jag att det är en tre-plus-film jag precis sett. En rätt stark trea men ändå en trea. Precis som Wonder Woman, den filmen stannade också på en stabil trea även om Gal Gadot är en diamant. Det kan inte nog skrivas hur BRA Brie Larson är och vilken närvaro hon har på vita duken, det är häftigt. Hon gör mig glad. Filmen också, även om eftersmaken ändå blir litegranna mellanmjölk.

Här finns min lista med korta recensioner och betyg på alla filmerna i Marvel Cinematic Universe. Är det bara en kvar nu? Kan det vara så?

Publicerat

SNACKA OM FILM #183 – ”I don´t give a fuck…döda dom!!”

183:an är här med ett avsnitt som innehåller allt från lite snack om Michael Jackson-dokumentären Leaving Neverland till dom bästa filmerna från 1999 till Asghar Farhadis bioaktuella film Alla vet till Marrowbone, Bad Times at the El Royale och Captain Marvel. Dessutom tävlar vi ut två ex var av både Bohemian Rhapsody och Halloween!

Så, what´s there not to like? 😀

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

PADDLETON

Obegripligt segt drama om en mustaschman med cancer och hans granne som pratar som om han har gröt i halsen.

Mark Duplass och hans elaka ögon har jag vant mig vid och jag skulle faktiskt vilja säga att jag tycker om honom som skådespelare nuförtiden men Ray Romano tål jag bara inte. Paddleton har då ett stort problem ur min synvinkel eftersom dessa två män är i bild oavbrutet och dom pratar minst lika ofta och mycket.

Filmen är givetvis inte helt utan små plus, den kan säkert ses som mysigt indie-gubb-härlig men för mig är det kantboll på lägsta betyget. Segt som sirap men ändå inte sött.

Publicerat

ISN´T IT ROMANTIC

Rebel Wilson är Nathalie, en kvinna som som ung växte upp med en kärlek till romcoms och en dröm att Richard Gere ska komma och rädda henne, precis sådär som han gjorde med Julia Roberts i Pretty Woman när det begav sig. Nu är hon vuxen och betydligt mer cynisk. Klart som faen att hon vet att livet inte är som i en romcom! Det är väl bara att jobba och ha sig, kämpa på och fortsätta vara osynlig för killarna.

Nathalie jobbar som arkitekt, har en assistent på kontoret, bor i en vanlig lägenhet ihop med sin uppfostrade hund. En dag blir hon påkörd och hamnar på sjukhuset och när hon vaknar till liv märker hon att allt runtomkring henne är förändrat. Det är liksom renare, snyggare, härligare på alla sätt. Fåglarna flyger i hjärtformationer, det är kliniskt rent på New Yorks gator, det är blombuketter överallt, det är lyckliga par i vartenda gathörn, romantisk musik spelas, snyggingar kollar in henne, hennes lägenhet är numera en fashionabel våning och hennes gräsrökande sure granne Danny är numera sådär underbart sprittande….gay!

Vad fan har hänt? Är Nathalie mitt i en….ROMCOM???!!!!?????

Jadu, vem kunde ana att en film som denna skulle knocka mig så ända in i benmärgen. Jag älskar den! Älskar den I tell you! Den är klockren från början till slut i allt från fiffigt manus till otippade musikalnummer till en humor som är både subtil OCH lagom under bältet (för att vara en PG 13 film). Rebel Wilson är sjukt bra och det gör mig superglad att se att hon har fått den här komiska rollen utan att för den skullen behöva dras med trötta tjockisskämt var och varannan minut (som i Pitch Perfect-filmerna till exempel).

Det här är nittio minuter må-bra-film, nedkokad i en film som stannar kvar och som funkar även för en omtitt. Tro mig. Jag har redan sett om den TVÅ gånger och fler kommer det bli!

Publicerat

DESTROYER

Jag hörde någon beskriva Destroyer som en ”kvinnlig Prisoners”. Det gjorde mig ännu mer pepp på filmen än jag var innan. Nu när jag har sett den kan jag visserligen förstå vad personen ifråga menade men jag håller inte med. Bara för att en film är mörk och har ett inte alltför högt tempo är den inte Prisoners. Prisoners är en toppenfilm och Destroyer når inte riktigt upp i den kalibern MEN det hindrar mig inte från att känna att Nicole Kidmans Erin Bell skulle ha passat in på samma polisstation som Jake Gyllenhaals detective Loki.

Erin Bell har jobbat undercover i ”sitt tidigare liv” och detta liv kommer ikapp henne nu och hon tvingas mer eller mindre in i det samtidigt som hon ska försöka få ordning på den 16-åriga dottern som inte alls vill veta av någon ordning.

Det är helt enkelt lite too much för Erin och det har varit så ett tag. Hon är sliten. Riktigt dålig faktiskt.

Det är den duktiga regissören Karyn Kusama som står bakom filmen och även om det inte är hon som skrivit manus tror jag att det är hennes fingertoppskänsla vad gäller personregi som gjort att filmen blivit så pass stark som den ändå är. Det filmen saknar för att den ska nå upp till högre betyg hos mig är dock någon form av driv. Den är otroligt långsam och i mina ögon för lång. Den blir seg.

Hur jag än vrider och vänder på denna film så är det The Nicole Kidman Show jag beskådar och inte mig emot. Satan i gatan vad bra hon är! Finns det NÅGON nu levande kvinnlig skådespelare som klår henne? Inte som jag kan se. Hon är queen of fucking every genre hon ger sig in i! Så gillar du Nicole är filmen absolut sevärd men du kan med fördel vänta med att se den tills den finns på streaming/blu-ray.

Publicerat

Röd lördag: CODE RED

Det här temat kan verkligen ta en in i alla möjliga genres, det är det som är det roliga med teman. Att leta upp filmer man kanske inte hade sett annars, eller ens visste fanns. Code Red är definitivt en sån film.

Den här historien börjar under Andra världskriget där Stalin uppfunnit en nervgas – givetvis superhemlig sådan – som försvann vid slaget om Stalingrad. Sjuttio år senare befinner vi oss i Bulgarien där nånting jävligt spooky händer med lokalbefolkningen. Dom förvandlas till…mutanter. Till….zombies. Kan det vara den där nervgasen som är roten till det onda? Stalins version av kemisk krigsföring?

Kaptenen i US Special Forces John McGahey (Paul Logan) och den NATO-anställda läkaren Ana Bennett (Manal El-Feitury) befinner sig i området och nu måste dom ta sig därifrån samtidigt som dom ser till att det som orsakar skiten inte sprider sig. Kan tyckas vara ett omöjligt uppdrag men det är klart att det inte hade blivit en film om dom dött till förtexterna.

Den bulgariske manusförfattaren och regissören Valeri Milev har med relativt liten budget lyckas göra en riktigt bra film tycker jag. Lite dum, lite lökig, kanske inte med den bästa av personregi men ändå, den har en bra känsla och snygga effekter. Blodigt som tusan på sina ställen, köttigt, mörkt och eländigt precis som denna typ av film ”ska” vara. Lite lagom udda också. Filmen är inspelad på plats i Bulgarien och det är ett smart drag, det gör filmen lite annorlunda redan vid första anblicken.

Jag tycker Code Red är betydligt bättre än jag på förhand trodde och även om min trea inte är superstark får den ändå godkänt. Med vilja, vaselin och vansinniga idéer kan man komma långt.

 

 

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

EN KVINNA BLAND MÄN

För en gångs skull får en amerikansk film en svensk titel som är både sann och relevant. On the basis of sex fick på svenska heta En kvinna bland män och mycket kan man säga om Ruth Bader Ginsburg men hon VAR en kvinna bland män. Allt som oftast en ensam kvinna bland många män.

Ruth Bader (Felicity Jones) föddes 1933 och var en av dom allra första kvinnorna som tilläts studera juridik vid Harvard. Hennes man Martin Ginsburg (Armie Hammer) studerade redan där och när Ruth börjar sina akademiska studier har dom båda en liten dotter tillsammans. Hela hennes liv – och arbetsliv – har gått i jämställdhetens tecken, att få lagar att gälla både män och kvinnor på samma sätt, oavsett kön och hennes man har genom hela denna resa varit hennes starkaste och mest lojala stöd. 1993 nominerades hon till en plats i Högsta Domstolen av Bill Clinton och har sedan dess verkat där.

Det finns väldigt mycket att läsa om RBG och en av dom mest intressanta artiklarna fann jag här. Det gjordes även en dokumentär om henne förra året som heter just RBG, en film jag inte fick in i schemat på Malmö Filmdagar men som jag är väldigt sugen på att se nu. Hon är en fascinerande kvinna och äktenskapet mellan henne och Marty känns som goals i sammanhanget. Dom var jämställda på riktigt och detta innan ordet jämställdhet blev modernt.

Att den här filmen har svensk biopremiär på internationella kvinnodagen är ingen slump. Se den, alla ni som krigar i det lilla och tysta och se den, alla ni som inte krigar alls. Ni som tar rättigheter för givna. Ingenting kan nämligen tas för givet. Som sagt, det är inte SÅ länge sedan kvinnor inte ens fick studera det dom ville.