Precis som i verkliga livet kryllar det av all sorts pappor på film.
Trots att, eller kanske på grund av, jag inte har nån pappa sådär vidare värst närvarande i mitt liv tänker jag idag hylla ett gäng av MINA favoritpappor på film. Såna som gör mig glad, såna som gör mig varm i magen och såna som får mig att tro att det finns män i allmänhet och pappor i synnerhet som ser på sitt föräldraskap enbart med kärlek och ingenting annat.
Först ut blir den nyskilde Robin Williams i Mrs Doubtfire som går så långt som att klä ut sig till en engelsk gammal dam och ta jobb som hembiträde hos sin ex-fru för att få vara nära sina barn dagligen.
Sen är det Andy Garcia – jag blir fan kär i karln! – som i When a man loves a woman tvingas hantera fruns grava alkoholism samtidigt som han tar hand om deras två små döttrar.
Den mest färgglada pappan måste ändå vara Marvin, han som är ensamstående pappa till Nemo och kanske en aningens överbeskyddande, men vad ska han göra? Han vill ju inte att hans enda son ska dö på samma sätt som hans fru gjorde. För att vara fisk tycker jag Marvin gör en hel del rätt som pappa och det dröjer inte länge innan jag inte ens tänker på att han ÄR fisk, jag vill bara att han ska hitta sin orange son. Ju.
Adam Sandler i Big daddy visar att det går att skjuta in en hel del både humor och knasig personlighet i sitt föräldraskap och att det faktiskt inte behöver vara så himla petnoga, fisförnämt och enligt konstens alla janteregler att uppfostra ett barn (vilket är nåt jag tycker många mammor borde ta till sig av).
Sist men inte minst vill jag hylla Forrest Gump. Fina fina Forrest Gump som blev så hjärtskärande glad när han fick reda på att lille Forrest var hans son och att han dessutom var ”normal”.
