Det är 1981. En mamma och en pappa åker till Afrika för att göra skillnad och jobba med viktiga saker och lämnar sin dotter, flickan, hemma med sin faster som mest längtar efter stock och sprit.
Det är sommar, det är Sverige, det är träskor och korta shorts. Det är en flicka (Blanca Engström) som blir lämnad helt ensam när fastern (Tova Magnusson-Norling) hittar en snubbe och även hon hellre pysslar med saker som (hon tycker) är viktigare än att ta hand sin brorsdotter.
Flickan får en hel sommar på sig att växa upp, att försöka överleva, att lära sig livet den hårda vägen.
Ja, det kanske låter intressant på ytan men filmen är ungefär lika engagerande som korpmatch i innebandy. Det är fint filmat, det är flickans ansikte i EXTREM närbild en gång i minuten, det är flugsurr och 80-tals estetik med ABBA-mimande och hela tjofaderittan. Flickan är mycket men den är också så tråkig så klockorna stannar. Jag gnager hellre av insidan på underläppen, det är roligare.
Men visst, helt rätt igenom uruselt är den inte heller. Flickan är bara en oengagerande film och jag är helt likgiltig inför flickans öde. Det tror jag inte var filmmakarnas syfte.
