Kategori: för barn

Publicerat

En glad påsk: POJKEN MED PRUTTBYXORNA

Patrick Smash (Bruce Cook) föddes med ett klafs, en flygtur på ett par meter och en fis som hette duga.

Som liten bebis höll han sina föräldrar vakna med sina öronbedövande tarmljud och väl uppe i skolåldern var han den mobbade ”pruttpojken” med hela klassen.
Hans bäste – och ende – vän är Alan A Allen (Rupert Grint, Ron i Harry Potter), den lillgamla geniförklarade pojken som lätt får Jönssonligan-Sickan att kännas som ett flepphuvud.

Alan är finurlig och vill gärna hjälpa Patrick att hitta en lösning på pruttproblemet. Han låser in sig en natt och uppfinner Thunderpants, ett par kreativa shorts som samlar upp gaserna i en liten väska som sedan kan användas till bränsle till en flygande farkost han också bygger på.

Pojken med pruttbyxorna börjar hysteriskt kul. Första tio minuterna skrattar jag hejdlöst åt lillkillens vansinniga mökar men filmen håller inte måttet så mycket längre än så. Komedin förvandlas till en fars för dom minsta och där tappar jag intresset även om jag faktiskt tittar klart. Filmen kantas av välspelade biroller signerade Paul Giamatti, Stephen Fry och Ned Beatty och till och med Kiera Knightley är med på ett hörn (men hosta eller gäspa inte för då missar du henne).

Om du ska se den här och har firat fler egna födelsedagar än fem så är det en förutsättning att du har barnasinnet i behåll. Att ha en brutalt utvecklad kiss-bajs-och-fis-humor underlättar om du ska stå ut mer än ett par minuter.

Som sagt, jag stod ut en kvart. Med skrattårar rinnandes nedför kinderna.

Här kan du hitta filmen.

Publicerat

Trassel

Ibland är stigen på vilken jag går när jag ska välja vilken film jag ska se outsägligt krokig och omständig.

Egentligen ville jag se den där jättebraiga filmen som hette nåt med ”mor” med Maria Lundqvist eftersom jag var och såg musikalen Romeo och Julia i lördags och hennes son Anton var med och han var by far bäst på plan. Plan å plan, scen heter det, jag vet, men en mer fysisk skådespelare än Anton Lundqvist får man leta efter. Ja, det ska vara samma killes mamma då.

Nu hittade jag inte Den bästa av mödrar som jag till slut kom på att den hette utan tankarna for iväg mot Leonardo DiCaprio när han spelade Romeo i Baz Luhrman´s Romeo + Juliet men, njäääää, inte idag. Loa Falkman var med i musikalen och jag hade hemsk gärna sett Pensionat Oskar igen, det hade jag, men som en blixt från klar himmel dök Måns upp! Måns Zelmerlöw spelade ju Romeo och Måns är rösten till killen i Trassel och Molly Sandén är Rapunzel OCH ihop med Eric Saade vars melodifestivalvinnarlåt jag inte kan sluta lyssna på.

Så här är jag nu, alldeles Trassel-tittad och ja, det var ett bra val.

Publicerat

GNOMEO OCH JULIA

Om jag gick på förskolan och var aningens före i utveckligen, om jag lärt mig läsa som treåring och nu tragglat mig igenom alla historier om Bert, om jag tycker Twilightserien är för tramsig, Tolkien-böckerna för fulla av adjektiv och jag snott morfars Doktor Glas och Fröken Julie från bokhyllan men inte ens klassiker som dessa fick mitt barnhjärta att klappa fortare ja, inte ens DÅ skulle det vara intressant att se Shakespeares berättelse om Romeo och Julia bli förvandlad på trädgårdstomtars vis i Gnomeo och Julia.

Det här är att nedvärdera barns intellekt å det grövsta. Dom ansvariga borde dubbelkolla FN´s barnkonvention innan dom säger ja till att släppa igenom filmer som denna.

Fy fan.

Publicerat

THE GREEN HORNET

JA:

– Christoph Waltz.
– Cameron Diaz.
– Soundtracket.
– James Franco sprängs i luften och det snabbt.
– Okej, jag har köpt en ny kaffemaskin som är självlysande i mörker men här snackar vi en VÄRDSKLASSKAFFEMASKIN som måste kosta som en årslön. För en aktiemäklare.

NEJ:

– Jay Chou som Kato. Han är säkert en jättefin kille men det går inte att höra vad han säger.
– Tom Wilkinsons överspel.
– Att se denna i 3D. Big big no-no. Finns inte en orsak i världen att göra det om man inte har en fetisch för 3D-glasögon.
– Soundtracket ÄR bra (se ovan) men det är för hög volym på bakgrundsmusiken. Den hamnar liksom inte i bakgrunden, det känns mer som att titta på en lång musikvideo.
– Storyn. Skulle kunna ha fungerat rätt bra men vissa störande moment förstörde upplevelsen (se nedan).

NEJNEJNEEEEEEEEJ:

– Seth Rogen.

Publicerat

Mary and Max

 

 

 

 

 

 

 

Efter att två av tre skribenter på Filmmedia.se listat Mary and Max som en av dom bästa (kanske DEN bästa) filmen under 2010 så blev jag självklart jättesugen på att se den. Den har liksom slunkit ner mellan stolarna hos mig och vad passar då bättre än att den sista julhelgseftermiddagen samla hela familjen i soffan och med en Aladdinask på vandring mellan ivriga händer se en leranimerad film?

Mary Daisy Dinkle är åtta år, bor i Australien, älskar choklad, sötad kondenserad mjölk och har ett födelsemärke i pannan som ser ut som bajs. Max Jerry Horovitz är 44, bor i New York, har använt mat som ångestdämpande medel i hela sitt liv och väger således väldigt mycket för mycket.

Mary blir retad i skolan, hennes mamma dricker för mycket och pappan är en asocial varelse som hellre umgås med uppstoppade djur i källaren än med sin familj och Max saknar även han en riktig vän så när Mary skriver ihop ett brev alldeles på måfå till ett namn och adress hon hittat i telefonkatalogen så kunde hon inte ana att det var början på en hjärtskärande och innerlig vänskap som överskrider både åldersskillnader, kön och kontinenter.

Mary and Max är en varm film, en såndär som jag tror alla mår bra av att se och den är finurlig på ett sätt som gör mig alldeles lycklig. Toni Collette är rösten till Mary och Philip Seymour Hoffman är Max och trots att jag vet om det så hör jag det inte, jag tänker inte på det, för sällan har två lerfigurer varit mer levande och mänskliga än just Mary och Max.

Det här är en underbar film såhär i juletid och om någon av reklamkanalerna vore smarta skulle dom hugga Mary and Max som en barracuda suktar efter en liktorn och kanske till och med lägga den simultant med Karl-Bertil i TV-tablån – eller varför inte kl 15 på julafton? Traditioner är till för att brytas, nyskapas eller förbättras, är det inte så?

O b s ! Här kan du se trailern.

Publicerat

MEGAMIND

Megamind blev bortförd som liten. Hans utomjordiska föräldrar satte honom i en liten kapsel tillsammans med en konstig fisk med brutalt underbett som på svenska heter Hejduk (reserverar mig för stavningen).

Samtidigt, i en annan kapsel, sitter en annan liten bebis, en trind pojke med vacker lock i pannan och dom båda pojkarna landar på Jorden men ödet ville dom olika och den trinde pojken hamnar under granen hos en rik familj och Megamind krashlandar på ett fängelse.

Den trinde pojken växer upp och blir godheten själv, Metroman. En man som hjälper dom svaga, som kan flyga, som bara vill gott medans Megamind kommer på att det enda han kan bra är att vara ond och varför då inte bli BÄST på det?

Jag vet inte, men storyn står mig upp i halsen redan där. Det där snacket om att ödet bestämmer varför vi blir som vi blir och att det ödet vill är bara att hacka i sig, det finns ingenting vi kan göra själva åt saken, alltså, jag köper det inte.

Detta trams i kombination med att den snälle Metroman framställs som en totalt ocharmig mansgris och att Megamind själv inte är sådär genomond utan egentligen ganska klantig och mesig och att den manhaftiga TV-hallåan Roxanne (Hallå! Hon har KORT HÅR, det ultimata beviset för att hon inte är bimbo) är beundrad av alla fast hon egentligen är trist så klockorna stannar OCH att kameramannen Hal (som sedemera blir förvandlad till muskelhjälten Titan) inte är något annat än ett egocentriskt mobboffer med en pipeline i platina till mammas navel gör att jag inte får bra vajbs från någon. Jo. Lille fisken Hejduk är en sköning och med David Batras röst är han klockren.

Annars måste jag säga att jag sällan sett sämre dubbat läppsynk. Det är som att det varit lite skitisamma, prata på ni i studion. Magnus Rongedal är Megamind (Will Ferrell i original), Fredrik Dolk är Metroman (Brad Pitt i original) och Caroline Söderström är Roxanne (Tina Fey i original). Jag tycker inte någon av dessa är toppen direkt.

Summa summarum så är Megamind ett knappt ljummet tidsfördriv som inte räddas av ett soundtrack innehållande både AC/DC och Ozzy. Ta med kidsen och se Tron Legacy istället.

Publicerat

Tarzan

Året var 1999. Min dotter var två och hade precis blivit storasyster. Hon kändes så stor, hon pratade och kunde göra sig förstådd och var antagligen precis så supermysig som varenda 2-åring i världen är men för mig var hon som bomull i hjärtat, knappt en meter ren kärlek.

Vi skulle ha tjejmys bara hon och jag och Tarzan hade precis haft premiär på bio. Vi hade varit på bio många gånger förut, på Alfons, på Nalle Puh och på andra tecknade kortfilmer och jag visste att hon fått min bio-gen med bröstmjölken. Hon tyckte det var mysigt med mörker, hon kunde sitta tyst en halvtimme eller så, men Tarzan var en långfilm! 90 minuter och kanske lite läskigare än Bananer i pyjamas, Teletubbies, Bamse och det andra hon var van vid att se.

Äsch, tänkte jag. Jag provar. Går det inte så går det inte. Så jag köpte biljetter och vi gick på riktig bio. Tillsammans. Jag minns känslan i magen fortfarande, hur det kändes att se på sitt barn i fåtöljen bredvid inte bara som ett barn utan som ett sällskap. MITT sällskap!

Tarzan visade sig vara en alldeles utomordentlig filmupplevelse för min 2-åring. Hon satt stilla och tittade som en intresserad ängel, frågade nåt ibland och när Phil Collins musik spelades gungade hon i takt med hela sin lilla kropp.

Jag var lite skeptisk till att se Tarzan på svenska med Frank Ådahl som Phil Collins, men det visade sig vara en helt obefogad oro. Han har en fantastisk röst och de musikaliska numren är jättebra. Dom känns varken krystade eller påklistrade, bra svängiga och välkomponerade.

Visst kan min helhetssyn på denna film vara färgad av hur sjukt mysig vi hade den där dagen för elva år sedan, men det bjuder jag på. En kalasfilm förtjänar kalasbetyg och kan den få en två-åring att sitta still i 90 minuter då ÄR det en kalasfilm.

Publicerat

TOY STORY 3

Jag gillar leksaker. Jag hade inte så många när jag var liten men dom jag hade lekte jag väldigt mycket med. Antagligen är det så att jag både äger fler leksaker och har fler framme nu än när jag var barn men vad det beror på vet jag inte. Det kanske är nåt för en psykolog att gräva i (om det nu var så att jag tyckte det var ett problem).

I Toy Story 3 har Andy blivit 18 år och hans leksaker ligger mest och skräpar i en gammal kista. När han ska börja på universitetet ska rummet städas ur och Andy måste välja vad han ska göra med sina saker: slänga, spara på vinden eller ge bort. Det gäller även Woody, Buzz och alla dom andra leksakerna. För Andy är stor nu, vuxen, och vad ska han då med gamla leksaker till?

Som vanligt när det gäller Toy Story så känns allting väldigt mycket på riktigt. Det är leksaker vi känner igen, det är nostalgi, det är glädje, sorg och spänning och allt är oklanderligt gjort såklart – det är ju Pixar! Ändå sitter jag i soffan och saknar nåt.

Den första Toy Story-filmen var så banbrytande, den andra hade jag längtat efter så länge och denna har jag läst så många fina recensioner om att jag antar att mina förväntningar var aningens för högt uppskruvade. Dessutom har jag både läst och hört (bland annat från mina barn) att denna film skulle vara så väldigt sorglig – och en scen specifikt – och där satt jag och väntade och väntade och undrade när jag skulle få en klump i halsen och rinnande ögon men….nä…..jag vet inte ens vilken scen dom menade.

Jag menar inte alls att Toy Story 3 är en dålig film, den är inte dålig nånstans, men jag tycker inte den når upp till föregångarnas höjder. Att jag såg den med svenska röster kanske gjorde sitt till för jag saknade verkligen Björn Skifs som Woody, han hade blivit utbytt mot Jan Mybrand.

Jag tror ändå att mitt största aber med filmen är att jag inte förstår problematiken. Varför kan man inte ha leksaker för att man är vuxen? Alltså, jag fattar verkligen inte.

 

Publicerat

HORTON

Jag tror, utan att ha det minsta belägg för mina tankar, att Theodor Seuss Geisel var en annorlunda kille som barn. Jag tror att han hade ganska få kompisar, ganska mycket fritid och (av någon anledning) fri tillgång till föräldrarnas marijuanaodling.

När han växte upp och blev Dr Seuss inbillar jag mig att han levde ett ganska ensamt liv utan alltför många kvinnor och att han fortfarande hade alldeles för mycket fritid PLUS att han utnyttjade sina receptblock till att skriva ut hallucinogena droger i ansenlig mängd – till sig själv.

Dr Seuss är mannen bakom barnböckerna The cat in the hat, How the Grinch stole christmas och Horton hears a who – och ett fyrtiotal böcker till – men det är efter att ha sett filmen Horton som jag på allvar har tagit mig en funderare på doktorns mentala status.

Horton (Jim Carrey) är alltså en elefant, men han är inte BARA en elefant. Han är en tänkare, lite av en filosof och fungerar som nåt slags pedagog för allsköns underliga smådjur i djungeln, där den knallgula lilla Katie är bland det knäppaste och sötaste jag sett på film. Horton upptäcker ett dammkorn på en klöverblomma och tycker sig höra nån som pratar inne i blomman, vilket stämmer. Det finns en hel miniatyrstad inne i blomman och invånarna i miniatyrstaden har lika lite vetskap om världen utanför som Horton och hans vänner har om miniatyrstaden.

Borgmästaren i ministaden (Steve Carell) får nån slags kosmisk kontakt med Horton via en koppartratt och äventyret kan börja.

För nu snackar vi ÄVENTYR i versaler. Ett galet jävla skithäftigt äventyr som är bland det roligaste animerade jag sett (som inte är Pixar). Det är flummigt och helt skadat och vansinnigt och ett helt nytt sätt att se på världen. Det är som att vara en passiv rökande dammråtta som hittat dom bortglömda färgglada pillren i vardagsrumshörnet i en välanvänd och grymt ostädad knarkarkvart.

Spänn fast säkerhetsbältet och stäng av det logiska tänkandet för nu jäklar är det paaarty!

Publicerat

SCOTT PILGRIM VS THE WORLD

Ja, alltså, om man blev trött av att titta på MTV redan på 90-talet på grund av alla snabba klipp, ja då kanske man ska välja nåt annat på biorepertoaren än Scott Pilgrim för här går det undan.

Det här är TV-spelsaction doppad i Red Bull och rullad i såna där tuggummin som liksom smäller i munnen när man tuggar.

När jag ser den pixliga Universalloggan innan förtexterna och hör den blipp-bloppiga Nintendo-musiken blir jag glad, sen dippar glädjen en smula när jag sitter och funderar på den skitlarviga moralpredikan som pumpas ut under den första kvarten av filmen. Okej, herregud, Scott Pilgrim är 22 år och ihop med en 17-åring!! Stoppa pressarna, ring klagomuren och Bris, eller nåt.

Det larviga är att Michael Cera som spelar Scott inte ser ut som 22 (fast han är så gammal i verkligheten). Han har samma oförstörda babyskin i ansiktet som min 11-årige son och jag har väldigt svårt att se det ”fula” och konstiga i att han skulle dejta en tjej som är 17.

Men nu tänker jag inte dissa Michael Cera, det finns ingen anledning till det. Han är född till den här rollen, den sitter som gjuten, som latexhandsken på en grisinsiminerare. Jag blir glad att det verkar vara en nörd-boom i Hollywood, det gör verkligheten en smula enklare för alla killar som inte kan jämföra sig med den långa-mörka-vältränade-babemagnet-snyggingen som oftast pumpas ut som nåt slags snubbeideal.

Scott Pilgrim vs The world är en film som tilltalar min hjärna mer än mitt hjärta. Den lyckas inte slå sig in och göra bestående avtryck men den var underhållande för stunden och vore jag tjugo år yngre skulle jag antagligen ha en Michael Cera-plansch på väggen.

Nu undrar jag bara hur lång tid det tar innan vi får se honom och Jesse Eisenberg som brödrapar i nån film. Det kan inte dröja länge.

Publicerat

THE LAST AIRBENDER

Om förra fredagens biopremiär hade världens fånigaste titel så har denna världens ballaste.

The last airbender är en titel som förpliktigar. En film som heter så ger intrycket att vara en tuff film, alltså ingenting för mesar, veklingar och folk som lätt blir förkylda.

Filmen är baserad på en tecknad TV-serie som tydligen går på Nickelodeon som heter Avatar: The Last Airbender eller Avatar: Legenden Om Aang (ibland är det bra att ha en halvstor son för det här har gått mig helt obemärkt förbi).

Världen serien och filmen utspelar sig i består av fyra olika nationer där invånarna kan bända det element dom tillhör hur dom vill. De fyra folkslagen består av Eldnationen, Vattenfolket, Jordriket och Luftnomaderna.

Den 12-årige luftbändaren Aang (Noah Ringer) är en pånyttfödd Avatar och den ende som kan bemästra alla fyra elementen. Att hålla elementen i balans är viktigt för att bibehålla fred på jorden.

I första filmen får vi lära känna två syskon, Sokka (Jackson Rathbone) och hans syster Katara (Nicola Peltz) som är vattenbändare och det är dom som hittar Aang nedfrusen i en stor isklump och…..nej, jag orkar inte skriva mer om handlingen nu. Den är mig fullkomligt likgiltig. Jag känner aggressionerna bölja upp inom mig och jag försöker verkligen se objektivt på filmen för jag fattar att den inte är gjord för 38-åriga kvinnor men va faaaaan, lite kan man väl få kräva ändå? Typ någorlunda vettigt skådespeleri?

Jackson Rathbone är den jag retar mig mest på. Jag får fan klåda i underlivet av att se honom agera. Han ser sjukt dum ut med sina uppspärrade ögon och inte en enda gång lyckas han använda dom korrekt och titta mot rätt punkt på blue screenen så att effekterna runt omkring honom blir trovärdiga. Alltså, jag snackar om en kille som inte skulle platsa i Glada Hudikteatern men som av någon skum jävla anledning fått en roll både i denna och i Twilight. Den självklara frågan jag ställer mig är: vem har han sugit av för att få dessa?

Den enda skådespelaren som får godkänt är Dev Patel, killen från Slumdog millionaire som här spelar Prince Zuko. Det är en kille som kommer gå hur långt som helst.

Regissören M. Night Shyamalan är innan detta mest känd för sina annorlunda och personliga filmer Sjätte Sinnet, Signs, Unbreakable och The village. Jag gillar det han gjort förut och låter det vara så i min värld. Jag ska försöka förtränga den här, gå vidare och låtsas som det regnar när affischerna för uppföljarna dyker upp på stan. Jag ska helt enkelt behandla filmen som luft.

The last airbender är alltså inte avataren Aang, det är jag!

Publicerat

DUMMA MEJ

Gru har ingen lust att vara snällis. Gru gillar att vara ond. Gru vill vara den elakaste av dom alla, han vill komma på det perfekta, det största och det mest häpnadsväckande brottet, vilket i hans värld är att stjäla månen.

Den kulmagade sen-åttiotalisten Vector leder ligan för elakingar sedan han lyckades byta ut pyramiderna i Giza mot en uppblåsbar variant. Det retar Gru såklart. Han vill ju vara värst. Så han adopterar tre små flickor som han har tänkt använda som spioner för att komma in i Vectors ointagliga fort och norpa hans uppfinning, en förminskningsmaskin. Hur ska han annars kunna sno månen?

Jag har sett fram emot Dumma mej sen jag såg första trailern för ett år sedan. Jag har haft pirr i magen idag i samma size som innan jag skulle se Jedins återkomst, Terminator 2 och Jurassic Park. Det var en stor dag för mig, så stor att jag frågade personalen i biografkassan om jag kunde få köpa en tom popcornkartong med Despicable me-figurerna på – och hon sa ja! Jag fick en! Tyvärr hade hon ingen namnskylt på sig så jag kan inte tacka henne vid namn men TACK tjejen, om du läser det här, du gjorde min dag!

Det jag tycker är synd är att det enbart går att se denna film i 3D om man som jag vill se den med engelskt tal. Att se den med svenska röster fanns inte på världskartan. Herregud, vem byter frivilligt ut Steve Carell och Russell Brand mot Henrik Dorsin och Rederiet-Raspen GÖRAN GILLINGER?

Att se Dumma mej i 3D är egentligen meningslöst. Förutom en femtonsekunders berg-och-dalbanefärd så fanns det ingenting speciellt som gjorde just 3D-tittande till en wow-grej, förutom originalrösterna då men dom har inte så mycket med 3D-effekter att göra.

Jag lämnade biosalongen med en riktig varm klump animerad kärlek i magen, en önskan om att dom gula minionerna med dom blå byxorna fanns på riktigt (och gärna hemma hos mig) och en tro på att det går att lära gamla elaka hundar sitta, det gäller bara att lovebomba tillräckligt.

 

 

 

.

Jag hade lovat mig själv att aldrig mer gå på bio på Heron City i Skärholmen men idag hamnade jag där ändå. Det var inte bra. När två SF-personal släpper in ett gäng krockmongon en kvart in i filmen och uppenbart anar oråd då dom stannar kvar en minut eller två för att kolla läget – och sen går! – då undrar jag hur fan dom tänker.

Jag undrar också hur SF´s tanke med att jag som åskådare ska gå ut och tillkalla personal när störande personer håller låda rimmar med att det inte finns någon personal i närheten. Ska jag gå runt och LETA i hela lokalen och missa ÄNNU MER av filmen än jag redan gjort eller hur menar ni?

Idag satt idioterna tre rader bakom mig, alltså lite för långt bort för att det ska funka att säga till på skarpen, men jag hade en själsfrände, en partner in crime som satt två rader bakom som ska ha stor eloge och jättecred att hon filmen igenom bad dom hålla käften och sedan fortsatte ta diskussionen när filmen var slut. Det hjälpte dock inte, dessa tre idioter förstörde filmen för jävligt många, men hon höll inte tyst och´knöt handen i fickan. Jag däremot hade kramp i knytnävarna redan efter tjugo minuter.

Om jag någon mer gång i livet får för mig att betala 120 spänn för att se en film på Heron City, snälla, tjonga en spikklubba hårt i huvudet på mig och dra min kropp och min perforerade skalp till psykakuten och lås in mig där för fattar jag inte att DET RÄCKER NU då är jag helt klart en fara för min egen hälsa och ska inte vistas bland folk.

Publicerat

Det regnar köttbullar (HEADWEB)

Huvudpersonen i filmen, killen med det sjukt coola namnet Flint, är vad som i folkmun kallas en tvättäkta nörd.

Redan som liten var Alexander Graham Bell, Nikola Tesla, Edison och Einstein hans stora idoler och det enda han ville – och gjorde – på sin fritid var att uppfinna knasigt bra, men kanske inte fullt funktionella, prylar.

Höjden av lycka var när han fick en flera storlekar för stor vit labrock av sin mamma i present, då tårades hans stora pojkögon och mammans ord satte sig som hårdvax i öronen: ”Världen behöver din originalitet Flint. Du behöver bara växa in i den”.

Handlingen hoppar fram några år och Flint är en ung vuxen. Mamman har dött och han bor hemma hos pappan, den valrossmustaschprydde mannen som lever för sin fiskaffär. Flint har ett fascinerande laboratorium, en hyperaktiv hjärna och en aldrig sinande källa av idéer.

När ön han bor på var tvungen att lägga ner sin enda industrinäring – sardiner – och istället för att exportera fisken blev invånarna tvungna att äta upp den själva kommer han på den stålande idén att uppfinna en makapär som tillverkar mat efter folks önskemål. Sagt och gjort, han får till en sån maskin och det är inte bara köttbullar som regnar ner. Det är pizzor, majs, gummibjörnar, Jello, hamburgare och räkor. Ja, det mesta folk vill ha som är jävligt trötta på att käka sardiner.

Självklart ballar uppfinningen ur, självklart kommer det en nörd-tjej till ön, självklart är det lite oförlöst pappakärlek men hur självklar handlingen än känns så kan ingenting i animeringen räknas ut på förhand för det här är udda så det förslår.

Det regnar köttbullar får Alice i underlandet att kännas lika vardagsrealistisk som Utvandrarna. Det kan inte ha varit vanliga frimärken som Judi och Ron Barrett slickade på när dom skrev boken som är förlaga till filmen.

Filmen svischar iväg i ett svindlande tempo och jag skrattar högt många gånger. Flint är jättesöt och jag hoppas det går bra för honom i livet annars adopterar jag honom gärna, eller blir ihop med honom om han gillar äldre kvinnor. Nördar är helt klart sååå underskattade.

Textning av filmen: En lagom drös språk.
Språk: Enbart engelska. Mig gör det inget och inte mina barn heller men har man barn yngre än mina är det tämligen värdelöst att hyra en animerad film som ungarna inte förstår. Så kul är det inte att live-dubba sig igenom en hel film.
Extramaterial: Inget.
Buffring: Ingen alls.
Ljud & bild för övrigt: Toppen.
Krångel: 0%.

Här kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

Tre om en: ROBIN HOOD

Robin Hood – Prince of thieves 1991

För femton år sedan satt jag på Rigoletto 1 på Kungsgatan och njöt. Jag njöt så till den milda grad att jag hade ståfräs på armarna.

Det var sååå häftigt, det var sååååå stort. Kevin Costner var snygg, Morgan Freeman tuff, Mary Elizabeth Mastrantonio var en jättsöt Marion med sitt mörka lockiga hår, Alan Rickman var klädsamt osympatisk som sheriffen av Nottingham och Christian Slater var ännu intressant som skådis.

Sen gjorde Sean Connery entre som Rickard Lejonhjärta fast han inte stod med i förtexterna, då steg jublet, folk stod upp och applåderade och då slog det mig att närmare en Errol Flynn-matiné än såhär kan man inte komma om man som jag är född i början av 70-talet.

Robin Hood – Prince of thieves är en färgglad full-fart-framåt-film som egentligen har allt man behöver för att tömma hjärnan på vardagsmåsten en söndagkväll. Visst känns den en smula mossig när jag ser den såhär många år efteråt, men jag minns känslan från första gången och jag håller fast vid den.

 

.

.

Robin Hood 1973

Disneys version av Robin Hood känner vi mest igen från Kalle Ankas julafton.

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan” – den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

Men precis som med alla andra dom där tecknade snuttarna vi matats med i väntan på julklapparna så finns det en långfilm där bakom som förtjänar cred.
Robin Hood är nämligen en alldeles ypperligt tecknad film, lika underhållande för både stora och små.

Dom svenska rösterna är så djupt djupt inpräntade i min hjärnbark efter åratal då jag som liten knatte lyssnade på sagan på band och bläddrade i den inkluderade sagoboken var gång jag hörde det speciella blädderljudet. Det är hemtrevnad och barndomsnostalgi i stämbandsformat. Tänk, det är Beppe Wolgers som Lille John, Ingvar Kjellson som Prins John, John Harryson är Sheriffen av Nottingham, Sven Lindberg är Sir Väs, Björn Gustafson (den äldre) är Broder Tuck, Birgitta Andersson är Lady Kluck och Rolf Bengtsson är tuppen Allan-i-dalen. Det är bara Robin Hood själv, Jonas Bergström, som jag inte har nån direkt relation till. På det sättet är jag ganska lik prinsessan Madeleine men det är också det enda sättet.

 

.

.

Robin Hood 2010

När Ridley Scott knäpper med fingrarna då kommer Russel Crowe knatande. Jag har ingen annan förklaring till att han tackade ja till rollen som Robin Hood än att han är i nån slags tacksamhetsskuld efter Gladiator eller att dom två är värsta bundisarna privat och att Crowe gör det här som en ”kul grej” för att kunna få hänga med Ridley.

Räcker det inte nu? Det går liksom inte att mjölka en ko hur mycket som helst, till slut sinar den och fortsätter maskinen pumpa kommer det bara blod och köttslamsor.
Jag kan historien och jag är trött intill leda på män i trikåer med en pilbåge som närmsta vän.

Cate Blanchett som Marion är…Cate Blanchett. Hon är aldrig dålig men hon verkar inte ha så värst kul på jobbet den här gången. Russel Crowe pendlar mellan geniala skådespelarprestationer (A beautiful mind) till fysiska roller det är svårt att såga (Gladiator) till ren avföring som detta.

Ridley Scott var länge en av mina favoritregissörer, herregud, snubben har gjort Alien, Bladerunner och Thelma&Louise. Men detta var på 80-och-90-talet. Nu är han inte lika cool och nyskapande och det ultimata beviset för detta är att välja att göra en remake på gamla matrester när han kan göra i princip vilken lyxmiddag han vill. Han har helt enkelt jääävligt dålig smak.

Publicerat

Planet 51

Ååååååh, liksom.
En film som utspelar sig på 50-talet, som är animerad och handlar om gröna ufon. Kan det bli mer på pricken en höjdarfilm för mig?

Både ja…och faktiskt lite nej.

För att börja med det positiva: Planet 51 är rätt mångbottnad för att vara en animerad barnfilm. Dels kryllar det av passningar och referenser till andra filmer, vilket gör den lite extra tjommig för oss vuxna. Dels kretsar hela handlingen kring tänka-tvärtom-tanken, det vill säga, det är en MÄNNISKA som kommer som inkräktare till utomjordingarnas planet, inte tvärtom.

Mycket av 50-talets fascination för konspirationsteorier och allt som är udda lyser igenom och det gör också filmen lite mer annorlunda än mycket annat på marknaden.

Men, för det finns ett men, det som i början känns fräscht och nyskapande blir efter bara en liten stund ganska enahanda och….småtråkigt och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Utomjordningarna är väldigt bra gjorda och är riktiga personligheter men jag hittar också klara efterapningar som kan härledas till andra filmer, till exempel robothunden = Wall:E.

Dom svenska rösterna, Robert Gustafsson som astronauten Chuck (som bara vill tillbaks hem till jorden) och Måns Zelmerlöws ufo Lem, klarar sig rätt bra. Som alltid är det skönare att se denna typ av film på originalspråk men har man inget val så kunde det vara långt mycket mer missanpassade röster än dessa.

Däremot känns Robert Gustafsson röst lite FÖR välanvänd i lite FÖR många animerade filmer. Kanske finns det ingen bättre, kanske är det av gammal vana, jag vet inte, men kanske är just denna känsla en av anledningarna till att filmen känns lite beige trots allt det gröna.

[Trailern finns här.]