Kategori: för barn

Publicerat

PRINSESSAN OCH GRODAN

Den tjocka lilla vita rika flickan leker med den smala söta svarta flickan, dotter till en sömmerska.

Den vita tjocka flickan får allt hon pekar på, allt från hundvalpar och leksaker till prinsessklänningar i mängder, specialuppsydda av den svarta sömmerske-mamman. Pappa ”Big daddy” LaBouff öppnar plånboken och ger henne allt hon önskar, men den största önskningen av dom alla kan han inte köpa: att kyssa en groda som sen blir en prins för att själv bli prinsessa.

Tiana, den svarta lilla flickan, drömmer inte om en prins. Hon drömmer att en dag äga en alldeles egen restaurang, en dröm hon delar med sin pappa.

Tjejerna växer upp och den tjocka rika vita flickan blir en större variant av sig själv, fortfarande pappas flicka och fortfarande klädd i rosa prinsessklänningar och Tiana blir en målmedveten ung kvinna som jobbar i stort sett dygnet runt för att få ihop pengar till sin restaurang.

När den alldeles äkta prinsen Naveen gästar staden händer det grejer. Naveen förvandlas till en groda och vem ska kyssa honom?

Hmmm. Man behöver inte vara medlem i Mensa för att fatta det.

Prinsessan och grodan är urtypen för en Disneyfilm. När Dreamworks och Pixar hela tiden strävar efter att föra animerad film framåt mot nya dimensioner så gör Disney precis tvärtom. Dom agerar inget annat än bakåtsträvare och traditionalister.
Disney fortsätter teckna sina tjejer enligt samma mall – Tiana är en svart tjej som fått samma ansiktsdrag som Ariel, Belle, Pocahontas eller Lady för den delen – och dom fortsätter specialkomponera sina små musikalnummer som prompt ska inflikas i filmen oavsett om dom passar in eller inte.

Men på nåt sätt så klarar sig både Disney och filmen på rätt sida kräkreflexen. Det är en rätt charmig film och låtarna svänger, ja, inte alla, DET vore att ta i, men det lilla musikaliska numret med eldflugorna får till och med mina torra fotsulor att klappra mot vardagsrumsgolvet och Louis, krokodilen, är rätt ball med sin lilla jazztrumpet.

Att det blir en liten, men ändock, vändning i storyn när en groda blir två hjälper också till. Den är inte likafullt förutsägbar som jag trodde första kvarten. Eller jo, men va fan, jag köper det när det är så gulligt.

Publicerat

GÖTA KANAL 3 – KANALKUNGENS HEMLIGHET

Jag vet att en recension baserad på svordomar och könsord inte är särskilt lustfylld att läsa.
Jag vet också att en endimensionell brutal sågning egentligen inte säger särskilt mycket om en film, men hur faaaaan ger man konstruktiv kritik till en hög med barnbeck?

Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet fick 9 miljoner i stöd från Svensk filmindustri men hur mycket jag än googlar kan jag inte hitta ansvarige filmkonsulentens namn. Jag känner litegrann för att hänga ut honom/henne på samma sätt som undermåliga fotbollsdomare hängs ut på Sverigescenen, med mobilnummer, personnummer, hela köret.

Om jag hade varit lika aningslös och kvalitetsomedveten i mitt yrke som konsulenten i fråga gällande denna film så hade jag fått sparken i ett huj och jag hade fått leta nytt jobb bland betongblock och gamla skelett i botten av Nybroviken.

Bara för att vara tydlig: Göta kanal 3 har faktiskt INGENTING med den svenska charmiga filmklassikern Göta kanal från 1981 att göra. Ingenting. Och när jag såg Göta kanal 2 så trodde jag att det inte skulle gå att göra något ännu sämre men jodå, det gick. Allting går när det gäller svensk lågintelligent film för den stora breda biomassan. Allting går att sälja. I det här sammanhanget är biografbesökare verkligen höns.

Jag vill spotta. Spotta hårt, långt och snorigt för FY FAN vad det här är lågt. Det här är att undervärdera filmtittare, det här är att som skådespelare och manusförfattare, som regissör och klippare hora för småpengar (även om jag fattar att dom fått rejält med pröjs för att tacka ja, vilket dom i och för sig SKA ha eftersom den här filmen blir en del av deras arv till kommande cineastgenerationer – och jag undrar hur DET känns när det går upp för dom…)
Att sälja stjärt på centralstationen har mer värdighet än att vara inblandad i den här smörjan.

Jag är 37 år gammal. Sedan 1986 har jag sett sjukt mycket film.
Jämfört med dom tusentals filmer jag sett under dessa år är Göta kanal 3 – kanalkungens hemlighet den i särklass sämsta film jag sett.

Så, jag är ledsen, jag kan inte ens betygsätta den. Det är under även min värdighet.

Publicerat

NATT PÅ MUSEET 2

Det finns uppföljare och så finns det uppföljare.

Det finns Gudfadern 2 som i många stycken är bättre än ettan. Det finns Jurassic Park 2 som är snäppet sämre än första filmen men ändå helt okej.
Det finns Hajen 2 som jag ser bara för att vattendjuret är läbbigt, men som story vete tusan om det är nåt att ha. Det finns Charlies änglar 2 – utan hämningar som är ett överkvalificerat dravel av guds nåde. Och så finns det Natt på museet 2.

Natt på museet, den första filmen, var halvbra tycker jag. Lite nytt, lite gammalt, lite charmigt sådär. Natt på museet 2 är en film gjord för folk som sover på egenspikade masonitskivor.

Natt på museet 2 är en film för barn och ungdomar som aldrig sett en film förut, som blivit nekade allt från Teletubbies, Bamse, Pippi, Emil och Saltkråkan till Narnia, Harry Potter, Spider-man och Polarexpressen.

Jag är inte målgruppen.
Ingen jävel är målgruppen.
Jo, det ska vara nån banjospelande hillbilly i amerikanska södern vars mamma och pappa är enäggstvillingar, men annars kan jag inte komma på NÅN som skulle finna minsta glädje i att se den här filmen.

Publicerat

Tre om en: SHREK – Nu och för alltid

Jag minns att jag hörde Hans Wiklund på radio, det var nångång under 2001 när han hade varit i Cannes och sett nån nyskapande datoranimerad film om ett grönt träsktroll som rapade och fes och som dessutom var nominerad för nåt pris – i pretto-Cannes!

Sånt händer ju inte, jag fattade ingenting, men filmen verkade skum på ett bra sätt och rätt kul. Sen kom filmen till Sverige, jag såg den på bio och föll totalt pladask för detta gröna snällismonster vid namn Shrek.

Nu har det gått nio år och det är dags för fjärde Shrek-filmen att gå upp på bio. Shrek fick sin prinsessa, han har varit med om äventyr med gamla polare (Åsnan) och nya polare (Mästerkatten), han har bråkat med fru Fiona, blivit pappa till tre små gröningar – och sen då…? Vad blev det med livet, Shrek? Blev det som du ville?

Shrek Nu och för alltid handlar om just det: om småbarnsföräldrars ständiga gluttande över staketet, om tankarna på att allt var bättre förr, om längtan efter någonting annat och om okunskapen att vara glad åt det man har. Det är faktiskt en rätt tankfull film, om än en smula långtråkigare än de övriga filmerna i serien.

Att se Shrek-filmerna dubbat till svenska är lika oskönt som att sova i en pissmyrestack utan sovsäck. Den som kom på att Samuel Fröler skulle vara en toppenröst till Shrek måste vara döv, alternativt genom alla år sett Skärgårdsdoktorn på TV utan ljud. Originalrösterna däremot är klockrena, det är sällan det finns nåt att gnälla på gällande amerikansk animerad film och röstpåläggning.

Nåt som därmeot är toppen med denna film är 3D-effekterna. Jag har inte sett nåt liknande sen Alien vs Monsters, inte ens Avatar-smörjan klår det här. Sen tycker jag fortfarande att 3D över lag är rätt överskattat då jag alltid förväntar mig mycket mycket mer än jag får, men det kanske inte är filmmakarnas fel, det kanske är min önskan om karusell-pirr i magen som är för stark?

Om detta nu är det sista kapitlet i Shrek-sagan så vill jag lyfta på hatten och säga TACK. Sällan har jag sett så många figurer på film – samtidigt – som alla klivit in och pickat fast sig vid min hjärterot som små små vänner som är med mig i alla tider. Nu och för alltid.

 

Vad tyckte jag om dom ”gamla” Shrek-filmerna då? Jo, såhär:

Shrek 1

 

Shrek 2

 

Shrek 3

Publicerat

ALICE I UNDERLANDET

Lewis Carrolls gamla LSD-tripp-roman har dammats av och gjorts till film av Tim Burton.

Vem annars?

Det är han eller möjligtvis Terry Gilliam som hade kunnat fixa det här, men jag antar att Burtons förmåga att samla ihop nödvändiga stålar är större. Och så har han ju Johnny Depp-esset i rockärmen och vilket filmbolag vill inte ha del av DEN guldkalven?

Hur som helst så är Alice i Underlandet den minst burtonska filmen han gjort på senare år, tycker jag. Det är färgglatt och knepigt, visst är det det, men det är ungefär lika intressant som att se oljefärg torka i spöregn. Det är knappt så barnen tyckte det var nåt att ha och dom är ju ändå målgruppen antar jag.

Tim Burton och hans posse är världsbäst på grafiska figurer och filmaffischer och så även denna gång. Mia Wasikowska är alldeles underbart söt och jättebra som Alice och hon gör sig strålande på bild.

Johnny Depp är Hattmakaren i multikolorerade linser och läspar när han pratar och han är fanimej trovärdig till och med som den här idioten. Burtons fru Helena Bonham Carter är givetvis med på ett hörn och denna gång som den Röda Drottningen med ett svårt fall av vattenskalle.
Hon gör sig också på bild och hon kan skrika högt och hon gör således precis vad hon förväntas göra med sin roll och Burton får en nöjd fru med egna pengar på banken (ja jag är trött på henne…)

Nej, jag säger helt sonika nej till det här. Det är alldeles för mycket snack och liten verkstad för mig.

Det är en berättelse som varken är speciellt kul eller spännande, den är bara annorlunda för det annorlundas skull och för mig är det inte tillräckligt varken för att en saga eller film ska bli intressant. Jag ser hellre om Kalle och chokladfabriken.

 

Publicerat

FANTASTIC MR FOX

Mr Fox är inte bara en charmig liten räv, han är även en slug en. Han vill inte leva sitt liv enkom i sitt gryt med sin familj, han känner att han är gjord för mer och han vill inte dö bitter. Så, han bestämmer sig för att överlista byns rätt otrevliga, för att inte säga vämjeliga, bönder Boggis, Bunce och Bean (på svenska översatt till Bönne, Buns och Bena). Till sin hjälp mobiliserar han skogens alla djur och det krävs sin räv till att lyckas med en sån sak.

Regissören Wes Anderson (som tidigare gjort The Royal Tenenbaums och denna) har skrämt liv i Roald Dahls saga om den fantastiske räven och han har gjort det på ett enastående egensinnigt sätt.

George Clooney är klockren som röst till Mr Fox, Meryl Streep är hans fru och Bill Murray är figuren Badger.

Självklart sevärt, nyskapande och roligt, men ingen film som fastnar i mitt medvetande. Kul underhållning för stunden. Typ.

 

Publicerat

ACE VENTURA – DEN GALOPPERANDE DETEKTIVEN

Vad enastående härligt det var att se om denna med barnen och höra deras glada skratt filmen igenom.

Jag mindes direkt hur (bitvis) rolig jag tyckte den var när den var ny på bio och samtidigt mindes jag hur enerverande det var med detta överspel från Jim Carreys sida. Då var han så ny, jag hade knappt sett honom i någon film innan och jag tyckte han var svinjobbig med detta minspel. Samtidigt är scenen när han och Courtney Cox är på fest hos den rike mannen och ska leta efter delfinen en komisk gräddtårta.

Ja. Det är det filmen handlar om. Miami Dolphins livs levande maskot, delfinen Snowflake, blir kidnappad precis innan Super Bowl och djurdetektiven Ace Ventura (Jim Carrey) blir anlitad att hitta honom.

Intrigen är djup som en uppblåsbar barnpool, men skit samma. Det här är rätt kul faktiskt.

Publicerat

LEMONY SNICKETS BERÄTTELSE OM SYSKONEN BAUDELAIRES OLYCKSALIGA LIV

Syskonen Violet, Klaus och lilla vasstandade Sunny Baudelaire blir föräldralösa när båda föräldrarna trgiskt dör i en brand. Syskonen får bo hos en släkting, Greve Olaf (Jim Carrey) som inte direkt tar sig an barnen av kärlek och omtanke utan för att komma åt förmögenheten dom just ärvt. Och hur gör man enklast det? Jo, genom att döda ungarna.

Han försöker på alla möjliga och omöjliga sätt men trots att syskonen Baudelaire lever ett rätt olycksaligt liv så är dom både kluriga och modiga och lyckas både att hålla sig vid liv OCH få nya fosterhem. Men Greve Olaf följer efter, i nya skepnader, med nya illasinnande planer.

Jim Carrey är strålande som Greve Olaf (Vad annars? Han är som klippt och skuren för det här) och Meryl Streep vrider även hon ur det mesta hon kan av sin lilla roll. Jude Law är rösten till Lemony Snickets och han skulle kunna läsa in telefonkatalogen på kassettband och jag skulle lyssna – med glädje.

Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv är en äventyrsorgie, helt perfekt en ledig sportlovseftermiddag. Det är en sådan film som underhåller föräldrar nästan mer än ungdomarna som jag antar är den egentliga målgruppen, för den är alldeles för läskig för de riktigt små barnen.

Publicerat

BOLT

Bolt är en vit hund som tror han har superkrafter. Hans matte Penny är hans allt och han får användning för sina extraordinära krafter när hon hamnar i knipa, vilket hon gör ofta och överallt.

Penny har nämligen huvudrollen i en TV-serie om superhunden Bolt, men Bolt själv vet inte att hans fiktiva liv är fiktivt, han tror att allt händer på riktigt.

En dag rymmer Bolt från inspelningsplatsen i Hollywood och hamnar av en slump och en flyttlåda i New York. Verkligheten blir påtaglig och frågorna hopar sig för den lille hunden: Vem är jag? Var är jag? Var är Penny och hur ska jag ta mig tillbaka till Los Angeles?

Bolt träffar ett gäng sköna grabbar och en kattjej på vägen, varav marsvinet Rhino är på topp-5 av mina tecknade bifigurs-favoriter genom alla tider.

Jag laddade på alla mina fördomar när Bolt kom. Jag trodde det var ännu en i raden av snyftiga hundrullar a la Lassie och jag backade bara jag såg filmaffischen. Men jag erkänner, jag hade så fel man kan ha.

Bolt är high-tech-datoranimerad-action från första stund. Det är bitvis en komisk pärla, ibland både sorgligt och tänkvärt och orginalrösterna med Miley Cyrus som Penny och John Travolta som Bolt är helt perfekta.

Kan du se den på engelska utan text – gör det och njut.
Kan du bara se den med svensk dubbning (av diverse orsaker) – se den ändå. Det är den värd.

Publicerat

UPP

Carl Fredriksson är en sur gammal gubbe. Han bor ensam i sitt hus efter hustruns död, han gör inget speciellt på dagarna, träffar ingen, han grumpar mest.

Ända sedan han var liten har han velat bli upptäcksresande. Det var en dröm han delade med sin barndomsvän Ellie, tjejen som sedemera blev hans fru. Men när Ellie dör 70 år senare har de ännu inte kunnat och hunnit uppfylla sin dröm och det svider långt inne i Carls hjärta.

När sedan deras älskade lilla hus ska rivas av en byggfirma som har storartade planer och ritningar för området får han nog: han ska uppfylla sin dröm. Han ska ge honom och Ellie den sista jävlar-anamma-resan. Han fäster tusentals heliumballonger i taket och beger sig iväg, mot äventyret.

Dom första tio minutrarna av filmen är så maximalt använda att hela biosalongen har hunnit skratta, säga ååååå, lägga huvudet på sned, få en klump i halsen, fnissa, känna tårarna rinna nedför kinden och fundera på hur i hela helsike resten av filmen kommer att bli om början är såhär fullkomligt lysande.

Upp handlar om livet. Om att livet inte alltid blir som man vill. Om att ta tag i saker, om att aldrig ge upp. Om kärlek, om vänskap, om åldrande, om död, om ensamhet och om att man kan göra precis allt bara man ger sig fan på det.

För att vara en animerad ”barnfilm” är det många tunga frågeställningar som dyker upp. Det är mycket man som förälder måste svara på och berätta efteråt och det kanske inte är helt lätt för yngre barn att varken förstå eller acceptera att en tecknad film inte är Nalle Puh-glad eller Disney-söt.

Pixar är jätteduktiga på att ge sina animerade filmer ett mervärde, en annan dimension är bara lättsam underhållning för kidsen. Hitta Nemo och Wall:E var båda såna ”snackisar” som liksom inte släppte taget om barnen. Upp är definitivt en sån och den är såpass känslosam att dom minsta barnen kanske inte ens borde se den. För jag är inte säker på att dom förstår, eller ens ska behöva förstå, hur sorgsamt livet egentligen är.

 

Publicerat

ALIENS IN THE ATTIC

Mamma, pappa, storasyster, mellanbror och lillasyster åker på semester till ett stort hyrt hus tillsammans med sina tre kusiner, farbror och farmor.

Huset invaderas av fyra små aliens och det blir barnens mission in life att bekämpa utomjordningarna innan dom zombiefierar de vuxna med en pil i nacken för att sedan kunna styra deras kropp, tal och tankar med en fjärrkontroll. Men barn kan dom inte göra så med, barn är nämligen ”av en annan sort”.

Dom som har gjort den här filmen är också av en annan sort – den humorbefriade sorten. Nu kan jag inte skylla enbart på att jag är vuxen när jag känner att sågningen är nära, mina barn tyckte inte heller den var någon höjdare.
”Sådär”, sa sonen.
”Äääh”, sa dottern.
”Gäsp”, sa sambon och själv tyckte jag det var mest bortkastad tid, även om det såklart alltid är mysigt med en filmkväll och jag gick på reklamen att Aliens in the attic skulle vara ”underhållning för hela familjen” – vilket det inte var.

Publicerat

MONSTERS INC

Som ett led i miljödebatten och som ett förslag till alternativa energikällor har företaget Monsters Inc i Monstropolis gått i täten.

Monsters Inc´s anställa är uteslutande monster. Elaka, läskiga, hemska monster som smyger in till sovande barn och skrämmer skiten ur dom om nätterna. Målet är att få barnen att skrika så högt och länge som det bara är möjligt, för monstret suger in och sparar skriket i sina ”skrikcylindrar” som sedan omvandlas till energi som kommer hela Monstropolis till nytta.

Hela tiden pågår en tävling mellan monstren om vem som är den bästa skrämmaren. James P Sullivan är mästarnas mästare och hans sidekick och kompis är den gröna enögde filuren Mike Wazowski. Tillsammans är dom oslagbara.

En dag när Sullivan skräms som mest lyckas det rädda barnet av misstag följa med tillbaka ut genom portalen och in i Monsters Inc-fabriken. Barnet är en liten söt flicka som heter Boo (Bu på svenska) och när monstren väl får syn på henne blir dom livrädda. Barn är nämligen smittsamma, skitläskiga, vidriga och giftiga och får absolut inte finnas vare sig inom företagets mark eller i Monstropolis.

Men Boo är inte alls rädd för Sullivan. Hon gillar det där stora neonblå monstret och efter många om och med blir kärleken ömsesidig. Men, hon måste tillbaka till sin värld, till sin mamma och pappa och det måste göras utan att någon ser, vilket inte är nån promenad i parken för superskrämmaren Sullivan vars motståndare gör allt för att sätta dit Sullivan och själva hamna längst upp på skrämseltoppen.

Monsters Inc är en film som utan minsta tvekan ska ses på originalspråk. Sullivan och Mike är gjorda efter John Goodman och Billy Crystal och även om Allan Svensson och Robert Gustafsson funkar i den svenska versionen så blir dom riktiga rösterna i den amerikanska versionen ett mervärde utan dess like.

Jag kan inte tänka mig bättre underhållning än det här.
Monsters Inc är en fullfjädrad toppenbetygare. Filmen är fantastiskt gjort, det är sköna karaktärer, det är roligt, spännande, mysigt och det är en annorlunda story. Varje gång jag ser filmen vill jag gifta mig med en klotrund grön snubbe med ett öga, så kär blir jag i Mike Wazowski. SÅ kär ÄR jag i Mike Wazowski.

Titta, njut, känn meningen med livet ända ut i hjärtklaffarna och glöm för all del inte eftertexterna.

Publicerat

BÄST I SVERIGE

Marcellos pappa vill att Marcello ska spela fotboll. Han vill att Marcello ska bli fotbollsproffs.
Marcello själv hatar fotboll. Han vet vad han vill – han vill ha en riktig kompis och han vill kunna flyga.

Att få en kompis kan verka enkelt men för Marcello är det lika mycket en hägring som en CocaCola-automat i öknen. Han blir mobbad i skolan och det enda hans självförtroende säger honom när han ser sig själv i spegeln är att han är sämst i hela världen på precis allt. Och att kunna flyga, hur ska han kunna göra det när han är världens mest höjdrödda pojke?

När den libanesiska flickan Fatima börjar i Marcellos klass faller en av bitarna på plats: han får en kompis. Fatima är dessutom inte vilken tjejkompis som helst, hon är tuff, hon älskar att spela fotboll och hon får Marcello att känna sig annorlunda inombords. Hon får honom att känna sig bäst i Sverige och vad kan stoppa den bästa lille killen i hela Sverige från att uppfylla sin största dröm – att flyga?

Peter Birro har skrivit manus, Ulf Malmros har regisserat, Mikael Nyqvist spelar pappan och jag mest bara ler. Som barnfilm känns den här som en bortglömd liten rulle och det är synd för den är bra. Den funkade även på mina föräldrar när vi såg den på bio på midsommarafton 2002 och jag har sett den många gånger sen dess.

Det är uppfriskande att se mobbarrullar ibland för det sätter igång sovande aggressioner och empati, såna känslor som aldrig får glömmas bort.

Publicerat

IMAGINE THAT

Hade Evan (Eddie Murphy) bott på Östermalm i STockholm hade han kallats stekare. Nu är han bara en vanlig amerikansk snubbe med ett lite för välbetalt jobb för sitt eget bästa. Han är nyskild och har rätt svårt med förhållandet till sin 7-åriga dotter Olivia.

Olivia har rätt svårt att hantera livet i stort och har hängt upp sig på en blå handduk under vilken hon gömmer sig för att hamna i sin egen ”bubbla” och prata med sina låtsaskompisar. Den där handduken gör Evan galen ändå till en dag när han får en idé och vill använda sig av handduken för jobbets räkning.

Thomas Haden Church spelar Evans arbetsantagonist och han gör det bra. Men Eddie Murphy….oooooo….Eddie Murphy. Jag minns i min ungdom när Eddie Murphy VAR kung, när han var Snuten i Hollywood, när han spelade huvudrollen i En prins i New York, The golden child, 48 timmar, Boomerang, Ombytta roller – och RAW! Eddie Murphy var cool, han var kul, han var snabb i käften och sa rätt saker med exakt rätt timing.
Nu är han inte riktigt sån.

Kanske kan skvallret om att Snuten i Hollywood IV är i antågande få ändring på den saken, kanske är det den sista spiken i Murphykistan. Men så länge Shrek fortsätter kläcka efterföljare så har han en plats på jorden och inkomstkälla i alla fall, som den klockrena rösten åt Åsnan.

Om du promt vill se en bra film om frånvarande fäder, se inte den där. Se Liar Liar med Jim Carrey istället.