Kategori: för barn

Publicerat

TILL VILDINGARNAS LAND

Den här filmen är gjord efter en barnbok som tydligen är jättejättekänd. Maurice Sendak skrev den redan 1967 och av alla dom tvåhundrafemtiotusen böcker jag läste som barn letade den sig inte fram till vare sig mig eller bibblan i byhålan där jag växte upp.

Det stör mig lite.
Det stör mig att jag inte vet vem han är och inte känner till ett enda av hans alster, men han kanske inte är så ”stor” som filmbolaget blåser upp det till? Vad vet jag.

Till vildingarnas land är hur som helst en barnbok bestående av bilder och färre än tio meningar. Hur gör man en film av detta?

Max är en ungefärligen 11-årig kille som till synes lider av en hel hög bokstavskombinationer. Han lever i sin egen värld, han är hyperaktiv, han är aggressiv och har helt klart en empatistörning. Han bor med sin syster och mamma och en kväll börjar han bråka med sin mamma – och rymmer.
Till slut hamnar han på en ö där invånarna är stora, håriga, annorlunda vildingar.

Om man har läst boken kanske filmen i jämförelse inte är bra alls, men om man som jag inte gjort det så måste jag säga att filmen är…..MAGISK.

Jag transformeras utan problem till den nya världen, jag sväljer vildingarna med hull och hår. Det är fruktansvärt bra gjort, det är ett klockrent soundtrack och filmen är perfekt för en regissör som vågar tänka lite utanför dom gängse ramarna vilket Spike Jonze gör. Det visade han med all önskvärd tydlighet i I huvudet på John Malkovich.

Jag skulle mer än gärna besöka vildingarnas land igen.

 

Publicerat

GREMLINS

Året var 1984. Det var då vi lärde oss vad en mogwai var, vilken tid på dygnet den får äta och vad som händer när man inte sköter den som man ska.

Billy (Zach Galligan) vet också. Han fick en mogwai i present, en Gizmo, och Gizmo var söt som värsta Teddybjörnen Fredriksson. Mjuk och hårig, gullig och välsjungande – en behaglig liten husdjurskompis helt enkelt. Så gör Billy en miss, hans klocka stannar och han råkar mata Gizmo efter midnatt.

Joe Dante regisserade, Steven Spielberg och Frank Marshall (Imse vime spindel) producerade och Chris Columbus (regissören till dom två första Harry Potter-filmerna och Ensam hemma) skrev manus.

Och ja, precis som männen bakom filmen har Gremlins åldrats med värdighet. Det är ett uppfriskande komplement till alla helt igenom datoranimerade filmer som görs för målgruppen halvstora kids. Riktiga dockor kan aldrig bli omodernt.

Publicerat

SKÖNHETEN OCH ODJURET

Det finns bara två filmer som jag sett tre gånger på bio. Den första är Forrest Gump och den andra är Skönheten och odjuret.

När denna kom 1991 var det inte riktigt kosher för en vuxen människa att gå på barnfilm utan barn. Det syntes i ögonvrån på småbarnföräldrar att man var lite eljest där man satt mitt i horden av halvfigurer som inte fattar vare sig handling eller att man ska va tyst. Dock skrämde det inte mig.

Jag hade klippkort till mitten på rad 4 och där satt jag som förtrollad i Disneys magiska värld. För Disneys värld VAR magisk då. Dom var rätt ensamma om välgjord animerad film, dom gjorde EN storfilm om året och haussen runt den var både välregisserad, påkostad och välförtjänt. Skönheten och odjuret var den första tecknade film som blev oscarsnominerad för Bästa film och jag förstår det – både att det var den första och att den sågs som en ”riktig” film.

Den vackra flickan Belle bor med sin uppfinnar-Jocke till pappa i en liten fransk by. Hon gillar böcker mer än killar och uppfattas (precis som jag just då i biosalongen) som en anings udda. Den konformade atleten Gaston uppvaktar henne bryskt och till ingen direkt nytta.

Samtidigt ber en ful fattig kvinna om skydd för natten i ett närbeläget slott och det enda hon har att erbjuda som betalning är en enkel ros. Prinsen tycker hon är frånstötande och säger nej. Kvinnan försöker få honom att förstå att skönhet inte sitter på utsidan utan på insidan, men Prinsen svarar med hån och vägrar hjälpa henne. Då berättar kvinnan att hon kan trolla och eftersom Prinsen beter sig så fult och dumt förvandlar hon honom till ett Odjur, för att hans vämjeliga insida ska avspegla sig på utsidan. Hon ger honom rosen och säger att förtrollningen endast kan brytas om han hittar någon som älskar honom precis som han är och ser ut just nu, innan det sista kronbladet har fallit till marken.

Skönheten och odjuret är en såndär film som försätter tittaren i en blandning av trans och barndomsmys. Visst, det är en musikal med allt vad det innebär, men musiken är jättefin och för handlingen framåt. Det blir varmt i magen och blött i ögat. Både det vänstra och högra.

 

Publicerat

SAGAN OM DESPEREAUX

Den söta lilla musen Despereaux Tilling är mer än bara en liten mus. Hans inre stämmer inte riktigt med hans yttre. Istället för att bara leva för en liten bit ost drömmer han om ett spännande liv med faror och äventyr och när han får frågan ”Är du man eller mus?” svarar han:
– Jag är en gentleman.

På kringelikrokvägar träffar han råttan Roscuro som på ett synnerliget nesligt och beklagligt vis tagit död på Drottningen av Kungadömet Dor. Nu beger sig dom två tillsammans av för att rädda den moderslösa Prinsessan från en liv i ledsamhet, utan sol, regn – och världens godaste soppa.

Min dröm vore att denna lilla, på ytan anspråkslösa, animerade film skulle få sändas i SVT på julaftonsmorgon. Tänk: soffa, familjemys, risgrynsgröt, förväntan i luften, lugn och ro – och världens sötaste Despereaux.

Det går helt enkelt inte att värja sig mot det här.

(väldigt väldigt nära en fiffilura till)

Publicerat

G-FORCE

Redan för flera år sedan började jag gnälla över programmen på MTV, att det klipps sjutton gånger i sekunden och jag blir typ trött bara av att titta. Ögonen hänger liksom inte med.

MTV-klippning är gubbkalsong i jämförelse med G-Force.
HÄR går det undan.

Jag fattar att tanken med filmen är stor duk, 3D-brillor, jättepopcorn och big-gulp-läsk och att titta på den på liten dator med kasst ljud inte är att göra filmen rättvisa. Men det skiter jag i.

Filmen är nämligen inte alltigenom dålig. Den är inte bra, men det är ingen kalkon och jag vet att jag definitivt inte är målgruppen för marsvinsanimerad action så jag sågar den bara lite.
Med sticksåg.

Trailern hittar du här

Publicerat

DET LEVANDE SLOTTET

Det var dagen D. Dagen då jag och barnen skulle se Det levande slottet på bio.

Som jag har längtat efter den filmen! Jag har läst reportage ur filmtidningar på kvällarna för barnen istället för gonattsagor, vi har tittat på Spirited away några gånger för att komma i rätt stämning, vi har haft fonetiska övningar på ”Hauru no ugoku shiro” . Jag har i stort sett agerat aktiv lobbyist i mitt eget hem för att sälja in den här filmen å det grövsta och ja, jag tror det gick bra.

Så sitter vi i biografen och reklamen är slut. (Ska inte lamporna släckas nu??)Filmen börjar, jag ryser i hela kroppen. (Men släck lamporna nu då!!!).
Det frustande och pustande och rykande levande slottet kommer i bild (MEN FÖR HELVETE SLÄCK LAMPORNA!!!!!) och jag tänker ”Åååååh äntligen! Slottet!!!” och i samma sekund släcks lamporna.

Jag lutar huvudet bakåt. Sköna stolar. Och vilka nackstöd sen. Burrar ner mig i stolen…. jättesköna nackstöd….verkligen…..ska bara stänga ögonen….ett par sekunder. Blunda bara…. lite, lite….litegrannnnn….

Vaknar efter 95 minuter av att min dotter viskar: ”Mamma, jag förstår ingenting av den här filmen.”

Jag tittar upp, är alldeles grusig i ögonen.
”Näe du, det gör inte jag heller. Men visst är slottet BALLT? Precis som jag sa innan ju!!”

(tror jag)

Publicerat

CORALINE

När förtexten börjar reser sig håret på armarna. Jävlar! säger jag högt, satan va bra!

Familjen svarar ”Mmmmmmm”, sen försvinner vi in i det fenomenala animerade coralinelandet och blir inte kontaktbara förrän 90 minuter senare.

Ja, T somnar en stund (herregud, han gick ändå upp 05.45 för att gå till tvättstugan, han är förlåten), vi andra sugs in i berättelsen, jag vetefan om jag ens blinkar faktiskt.
Jag älskar filmer med tuffa småtjejer i huvudrollen. Jag älskar Tim Burton-aktig animation. Dakota Fanning och Teri Hatcher har perfekta röster för huvudkaraktärerna i filmen och det är en riktigt spännande historia. Jag är typ kär i Coraline.