Kategori: för halvstora barn

Publicerat

Neverwas

”Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur.”
Så sa Pippi Långstrump innan hon käkade sina krumelurpiller för att försäkra sig om att aldrig bli vuxen.

Jag skulle kunna sätta en månadslön på att hon bjussade sin killpolare på ett par stycken också – MEN – jag tror att kompisen inte alls hette Tommy utan Aaron och att han numera försörjer sig som aktör någonstans på den amerikanska västkusten.

Aaron Eckhart är född 1968. När han spelade in Neverwas var han 37 år. Kolla på bilden här ovanför – är det ett normalt fejs för en 37-åring (det är Eckhart till vänster, INTE till höger)?

I filmen Neverwas spelar Aaron psykologen Zach Riley som tjatar till sig ett jobb på nåt slags psyk/mentalsjukhus där hans pappa vårdades innan han dog. Pappan var författare och skrev barnboken Neverwas, boken som kanske även var anledningen till att han blev institutionaliserad eftersom han led av vanföreställningar. Eller gjorde han det? Var fantastierna som ledde fram till boken fantasier eller skrev han om verkliga äventyr?

Jag blev jätteglad när jag hittade den här filmen! Min nya favvo-Aaron i ett såndärnt härligt färgglatt fartfyllt barn-och-ungdomsäventyr, wohooo, fram med maraccas och xylofon liksom! Första halvtimmen är precis sådär bra som jag trodde, ja, kanske lite mer än så till och med. Sen dalar filmen sakta sakta hela tiden för att sluta i ett ganska likgiltigt ”jaha”.

Brittany Murphy, frid över hennes minne, har en fin liten roll och mysfarbrorn Ian McKellen gör en större och mer blindgalen arbetsinsats som den schizofrene Gabriel Finch. Han har såna fina lite ledsna och gamla ögon och det slår mig att såhär, precis såhär, kommer Haley Joel Osment se ut när han blir gammal.

Nick Nolte, Jessica Lange, Vera Farmiga, Alan Cumming och William Hurt är även dom med i den imponerande rollistan, det känns bara lite synd att det inte blev den tredubbla saltomortalen jag hoppats på utan mer ett litet magplask, fast utan det obligatoriska svidet.

Här hittar du filmen.

Publicerat

TRON

Att Disney stod bakom en film som Tron var om möjligt ännu mer udda 1982 än det verkade vara med Tron Legacy 2010.

Å andra sidan känns hela 80-talet som en riktig downperiod i Disneys historia då det faktiskt bara gjordes fem tecknade filmer varav egentligen bara en blev en hit: Den lilla sjöjungfrun 1989 (dom andra var Micke och Molle 1981, Taran och den magiska kitteln 1985, Mästerdetektiven Basil Mus 1986 och Oliver & gänget 1988).

Att se Tron efter att ha sett Tron Legacy är egentligen inget tokigt alls. Mycket av dom supercoola effekterna från nya filmen fanns med redan i den gamla, motorcykelrejset för att ta ett exempel. Det blir nästan som att titta på en rörlig snabbskiss av scenografin från Legacy för det känns som att alla idéer fanns redan då men tekniken att göra dom rättvisa saknades. Filmen har ett helt unikt bildspråk, färgerna är helt galna och jag kan inte göra annat än att leende njuta av hela upplevelsen.

En ung Bruce Boxleitner och en väldigt ung Jeff Bridges spelar samma roller då som nu och Boxleitner är blingad med filmhistoriens kanske fulaste glasögon. Regissören Steven Lisberger skrev manus till både denna film och uppföljaren men är annars mest känd för att ha regisserat ”storfilmen” Trassel i tropikerna med John Cusack från 1987 (ja, jag har sett den och nej, jag tänker inte recensera den och jag kan hitta på mängder av anledningar till det beslutet).

Tron som film betraktad är charmig som få. Jag kan riktigt se framför mig hur folket bakom filmen gick loss i stans galnaste brainstormingsmöte och spånade och kastade ur sig idéer som vilken normal människa som helst hade besvarat med ”Men hur tänker du nu? Det där gåååår ju inte”.

Men det gick och det går och jag hoppas att så många som möjligt från detta möte var i livet när Tron Legacy hade premiär. Tänk att sitta i biosalongen och tänka ”det var jag som kom på det där….och det där….och DET DÄÄÄÄR!”

Publicerat

Tarzan

Året var 1999. Min dotter var två och hade precis blivit storasyster. Hon kändes så stor, hon pratade och kunde göra sig förstådd och var antagligen precis så supermysig som varenda 2-åring i världen är men för mig var hon som bomull i hjärtat, knappt en meter ren kärlek.

Vi skulle ha tjejmys bara hon och jag och Tarzan hade precis haft premiär på bio. Vi hade varit på bio många gånger förut, på Alfons, på Nalle Puh och på andra tecknade kortfilmer och jag visste att hon fått min bio-gen med bröstmjölken. Hon tyckte det var mysigt med mörker, hon kunde sitta tyst en halvtimme eller så, men Tarzan var en långfilm! 90 minuter och kanske lite läskigare än Bananer i pyjamas, Teletubbies, Bamse och det andra hon var van vid att se.

Äsch, tänkte jag. Jag provar. Går det inte så går det inte. Så jag köpte biljetter och vi gick på riktig bio. Tillsammans. Jag minns känslan i magen fortfarande, hur det kändes att se på sitt barn i fåtöljen bredvid inte bara som ett barn utan som ett sällskap. MITT sällskap!

Tarzan visade sig vara en alldeles utomordentlig filmupplevelse för min 2-åring. Hon satt stilla och tittade som en intresserad ängel, frågade nåt ibland och när Phil Collins musik spelades gungade hon i takt med hela sin lilla kropp.

Jag var lite skeptisk till att se Tarzan på svenska med Frank Ådahl som Phil Collins, men det visade sig vara en helt obefogad oro. Han har en fantastisk röst och de musikaliska numren är jättebra. Dom känns varken krystade eller påklistrade, bra svängiga och välkomponerade.

Visst kan min helhetssyn på denna film vara färgad av hur sjukt mysig vi hade den där dagen för elva år sedan, men det bjuder jag på. En kalasfilm förtjänar kalasbetyg och kan den få en två-åring att sitta still i 90 minuter då ÄR det en kalasfilm.

Publicerat

TOY STORY 3

Jag gillar leksaker. Jag hade inte så många när jag var liten men dom jag hade lekte jag väldigt mycket med. Antagligen är det så att jag både äger fler leksaker och har fler framme nu än när jag var barn men vad det beror på vet jag inte. Det kanske är nåt för en psykolog att gräva i (om det nu var så att jag tyckte det var ett problem).

I Toy Story 3 har Andy blivit 18 år och hans leksaker ligger mest och skräpar i en gammal kista. När han ska börja på universitetet ska rummet städas ur och Andy måste välja vad han ska göra med sina saker: slänga, spara på vinden eller ge bort. Det gäller även Woody, Buzz och alla dom andra leksakerna. För Andy är stor nu, vuxen, och vad ska han då med gamla leksaker till?

Som vanligt när det gäller Toy Story så känns allting väldigt mycket på riktigt. Det är leksaker vi känner igen, det är nostalgi, det är glädje, sorg och spänning och allt är oklanderligt gjort såklart – det är ju Pixar! Ändå sitter jag i soffan och saknar nåt.

Den första Toy Story-filmen var så banbrytande, den andra hade jag längtat efter så länge och denna har jag läst så många fina recensioner om att jag antar att mina förväntningar var aningens för högt uppskruvade. Dessutom har jag både läst och hört (bland annat från mina barn) att denna film skulle vara så väldigt sorglig – och en scen specifikt – och där satt jag och väntade och väntade och undrade när jag skulle få en klump i halsen och rinnande ögon men….nä…..jag vet inte ens vilken scen dom menade.

Jag menar inte alls att Toy Story 3 är en dålig film, den är inte dålig nånstans, men jag tycker inte den når upp till föregångarnas höjder. Att jag såg den med svenska röster kanske gjorde sitt till för jag saknade verkligen Björn Skifs som Woody, han hade blivit utbytt mot Jan Mybrand.

Jag tror ändå att mitt största aber med filmen är att jag inte förstår problematiken. Varför kan man inte ha leksaker för att man är vuxen? Alltså, jag fattar verkligen inte.

 

Publicerat

HORTON

Jag tror, utan att ha det minsta belägg för mina tankar, att Theodor Seuss Geisel var en annorlunda kille som barn. Jag tror att han hade ganska få kompisar, ganska mycket fritid och (av någon anledning) fri tillgång till föräldrarnas marijuanaodling.

När han växte upp och blev Dr Seuss inbillar jag mig att han levde ett ganska ensamt liv utan alltför många kvinnor och att han fortfarande hade alldeles för mycket fritid PLUS att han utnyttjade sina receptblock till att skriva ut hallucinogena droger i ansenlig mängd – till sig själv.

Dr Seuss är mannen bakom barnböckerna The cat in the hat, How the Grinch stole christmas och Horton hears a who – och ett fyrtiotal böcker till – men det är efter att ha sett filmen Horton som jag på allvar har tagit mig en funderare på doktorns mentala status.

Horton (Jim Carrey) är alltså en elefant, men han är inte BARA en elefant. Han är en tänkare, lite av en filosof och fungerar som nåt slags pedagog för allsköns underliga smådjur i djungeln, där den knallgula lilla Katie är bland det knäppaste och sötaste jag sett på film. Horton upptäcker ett dammkorn på en klöverblomma och tycker sig höra nån som pratar inne i blomman, vilket stämmer. Det finns en hel miniatyrstad inne i blomman och invånarna i miniatyrstaden har lika lite vetskap om världen utanför som Horton och hans vänner har om miniatyrstaden.

Borgmästaren i ministaden (Steve Carell) får nån slags kosmisk kontakt med Horton via en koppartratt och äventyret kan börja.

För nu snackar vi ÄVENTYR i versaler. Ett galet jävla skithäftigt äventyr som är bland det roligaste animerade jag sett (som inte är Pixar). Det är flummigt och helt skadat och vansinnigt och ett helt nytt sätt att se på världen. Det är som att vara en passiv rökande dammråtta som hittat dom bortglömda färgglada pillren i vardagsrumshörnet i en välanvänd och grymt ostädad knarkarkvart.

Spänn fast säkerhetsbältet och stäng av det logiska tänkandet för nu jäklar är det paaarty!

Publicerat

A christmas carol

Jag: Hörrni barn, ska vi titta på en riktig julfilm?

Son & dotter: Kan vi väl!
Jag: A christmas carol med Jim Carrey, det funkar va?
Son: Vad betyder carol?
Dotter: Saga typ.
Son: Men det är ju ett namn.
Dotter: Jaaaa, men det är en saga också!

Filmen börjar.

Jag: Kolla vad lik han är!
Son: Ser ju precis ut som Jim Carrey.
Dotter: Ja det gör han.
Jag: Och kolla, Gary Oldman! WOW liksom!
Dotter: Vem är det?
Jag: Gary Oldman? Vet ni inte det?
Son: Nej.
Jag: Hahaha, kolla, han är ju Colin Firth ju!
Dotter: Vem är det?
Son: Jag vet inte vem han är heller.
Jag: Alltså, det är ju himla kul gjort det här, snyggt liksom. Väldigt mörkt för att vara tänkt som en barnfilm men det kanske inte ÄR en barnfilm, oiii, nu blev det läskigt, blev ni rädda nu?
Son: Zzzzzzzz.
Dotter: Zzzzzzzz.
Jag: Va fan…

Tjugofem minuter in i filmen.

Jag: Zzzzzzzzzz.

När det är en halvtimme kvar av filmen vaknar jag. Tio minuter senare vaknar barnen.

Jag: Ni bryr er lika mycket om den här filmen som om Polarexpressen. Jag menar, ni sket ju att att Tom Hanks var konduktör där liksom, eller hur?
Son: Jooo. Men Tom Hanks vet jag ju vem han är.
Dotter: Vad är det här för historia egentligen?
Jag: Charles Dickens jätteberömda saga, du vet, Jim Carrey är ju Ebeneezer Scrooge.
Dotter: Men hallå! Vem är den där Charles Dickens då?

(Ja, jag har sett om den och denna gång var jag vaken hela tiden. Den är inte så pjåkig, jag var nog mest halvdöd vid första tittningen.)

Publicerat

Harry Potter och dödsrelikerna Del 1

Nu är det början till slutet på riktigt och utan återvändo och det är inte utan att jag lider av panikångest.

Harry Potter, Ron och Hermione är på väg ut på det sista äventyret och med det når Potter-eran alltså fram till sin ände när del två kommer nästa sommar.

Jag är lite ledsen i magen nu. Jag tycker så väldigt mycket om Harry Potter-filmerna, så väldigt mycket och även om jag tycker filmserien har sina bottnar så är topparna så evinnerligt fler och så mycket högre.

I Harry Potter och dödsrelikerna tar sagan steget ut i vuxenvärlden med stora värdiga kliv. Det är mörkare, sorgligare, mer tänkvärt, mer riktiga känslor på nåt vis, åt alla håll och kanter. Jag saknar visserligen skolmiljön från Hogwarts men jag köper att ingenting är för evigt och jag fattar att Harry är stor nu, han måste vidare och lösa problemet som börjar på V och slutar med oldemort en gång för alla.

Ingen annan Harry Potter-film har svischat förbi lika fort som denna. Jag var helt säker på att det var en timme kvar när eftertexterna plötsligt började rulla och detta trots att en tjej bakom mig tuggade sig igenom en Party Size ostbågar med ÖPPEN MUN i 2 timmar och 26 minuter.

När jag sett sista delen och kan addera dom båda till en jättelång helhet så är det fullt möjligt att betyget blir högre än det jag sätter nu, men jag är 1. otålig och 2. har en aversion mot filmer som inte har en början och ett slut så jag snålar lite den här kvällen.
Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.

 

 

Vill du goffa ner dig ordentligt i Harry Potter, Ron, Hagrid och Hermione och se filmserien från början? På Headweb kan du se alla. Enjoy!

Harry Potter och de vises sten (2001). Klicka här.

 

 

Harry Potter och hemligheternas kammare (2002). Klicka här.

 

 

Harry Potter och fången från Azkaban (2004). Klicka här.

 

 

Harry Potter och den flammande bägaren (2005) Klicka här.

 

 

Harry Potter och Fenixordern (2007). Klicka här.

 

 

Harry Potter och halvblodsprinsen (2009). Klicka här.

Publicerat

Det regnar köttbullar (HEADWEB)

Huvudpersonen i filmen, killen med det sjukt coola namnet Flint, är vad som i folkmun kallas en tvättäkta nörd.

Redan som liten var Alexander Graham Bell, Nikola Tesla, Edison och Einstein hans stora idoler och det enda han ville – och gjorde – på sin fritid var att uppfinna knasigt bra, men kanske inte fullt funktionella, prylar.

Höjden av lycka var när han fick en flera storlekar för stor vit labrock av sin mamma i present, då tårades hans stora pojkögon och mammans ord satte sig som hårdvax i öronen: ”Världen behöver din originalitet Flint. Du behöver bara växa in i den”.

Handlingen hoppar fram några år och Flint är en ung vuxen. Mamman har dött och han bor hemma hos pappan, den valrossmustaschprydde mannen som lever för sin fiskaffär. Flint har ett fascinerande laboratorium, en hyperaktiv hjärna och en aldrig sinande källa av idéer.

När ön han bor på var tvungen att lägga ner sin enda industrinäring – sardiner – och istället för att exportera fisken blev invånarna tvungna att äta upp den själva kommer han på den stålande idén att uppfinna en makapär som tillverkar mat efter folks önskemål. Sagt och gjort, han får till en sån maskin och det är inte bara köttbullar som regnar ner. Det är pizzor, majs, gummibjörnar, Jello, hamburgare och räkor. Ja, det mesta folk vill ha som är jävligt trötta på att käka sardiner.

Självklart ballar uppfinningen ur, självklart kommer det en nörd-tjej till ön, självklart är det lite oförlöst pappakärlek men hur självklar handlingen än känns så kan ingenting i animeringen räknas ut på förhand för det här är udda så det förslår.

Det regnar köttbullar får Alice i underlandet att kännas lika vardagsrealistisk som Utvandrarna. Det kan inte ha varit vanliga frimärken som Judi och Ron Barrett slickade på när dom skrev boken som är förlaga till filmen.

Filmen svischar iväg i ett svindlande tempo och jag skrattar högt många gånger. Flint är jättesöt och jag hoppas det går bra för honom i livet annars adopterar jag honom gärna, eller blir ihop med honom om han gillar äldre kvinnor. Nördar är helt klart sååå underskattade.

Textning av filmen: En lagom drös språk.
Språk: Enbart engelska. Mig gör det inget och inte mina barn heller men har man barn yngre än mina är det tämligen värdelöst att hyra en animerad film som ungarna inte förstår. Så kul är det inte att live-dubba sig igenom en hel film.
Extramaterial: Inget.
Buffring: Ingen alls.
Ljud & bild för övrigt: Toppen.
Krångel: 0%.

Här kan du se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

Grown ups

Lenny (Adam Sandler) och hans närmsta polare spelade basket i sina unga tonår och ett år blev dom mästare och vann hela ligan.

Tränaren för laget, ”The Buzzer”, var som en Big Papa för dom alla. Han var klokheten och tryggheten personifierad i en vuxen mansperson och det var första – och enda – gången The Buzzer fick ta hem ett mästerskap med sitt lag så killarna i laget blev hans riktiga favoriter även när åren gick.

Dryga 25 år senare dör tränaren och killarna i laget återses på begravningen. Lenny har hyrt ett stort hus där dom alla ska bo över helgen med både sina respektive och alla barn och det blir ett återseende av guds nåde.

Det är Lamonsoff (Kevin James) som är en överviktig mysfarbror med vacker fru (Maria Bello) som fortfarande ammar deras fyraårige son eftersom han fortfarande vill och dom inte tror på idén att säga nej. Behöver jag säga att deras lite äldre dotter är ett fullkomligt drägg? Nä.

Kurt (Chris Rock) är hemmaman. Han sköter hem och barn när hans återigen gravida fru jobbar och drar in stålar och han är ett tacksamt byte för alla vuxna i närheten eftersom han inte beter sig som en ”normal man” utan borstar barnhår, lagar mat och tittar på Rachel Ray.

Higgins (David Spade) är nånslags pårökt unkistomte som inte växt upp en dag sen dom gick i high school och Rob (Rob Schneider), han som redan när han var en liten knatte kollade in klasskamraternas mammor, kom till begravningen med en riktig new-age-dam som lätt gick att förväxla med någons mormor.

Lenny själv är nån slags filmagent och gift med Roxanne (Salma Hayek), en vacker modeskapare och tillsammans har dom tre odrägliga barn vars största bedrift är att dom är sjukt brattiga och inte kan lyfta röven och göra ett skit själva utan sms:ar hushållerskan i tid och otid.

Hela detta gäng samlas alltså under en hel helg i ett hus. Är det nåt att göra film av?

Finner man det komiskt med kiss och bajshumor, med dratta-på-ändan-skämt, med kategorisk vuxenmobbing, med bortskämda idiotiska barn, med sexistiska skämt, med en kvinnosyn så ytlig att jämfört med neandertalarna så hade dom 140 poäng i könsrollshantering (grottmänniskorna alltså) så ja. Annars nej.

Men vad tycker då jag?

Jag tycker det här är skitroligt!

Hela filmen är gjord med glimten i ögat, alla får lite spö och alla får kramar, ingen kommer undan men alla är bra på sitt sätt. Jag skrattade gott, ofta och med tårarna rinnande längs kinderna och vem fan är jag att dissa det här bara för att det samtidigt är en smula infantilt?
Det är en STOR smula infantilt, barnsligt, larvigt och töntigt – men – det är en komedi, den är gjord för att underhålla och det är precis vad filmen gör.

Den håller vad den lovar, jag mår bra efteråt, jag fnissar åt många scener och jag kommer definitivt se om den. Kiss-och-bajs-humor är grovt underskattat och det inte bara på film.

Publicerat

FREAKY FRIDAY

Alla mammor har någon gång varit tonårsdöttrar. Det kan vara svårt att fatta om man är mitt i tonåren själv och tittar på sin mamma eller om man är mamma själv och har förträngt hela den eran av sitt liv.
Men, likväl, det är dagens sanning. Alla har vi varit små och alla blir vi förhoppningsvis stora.

I Freaky friday är Jamie Lee Curtis den livsjonglerande psykologmamman som tre år efter sin mans död nu ska gifta om sig med übersnällisen (läs: mes) Mark Harmon.
Hon är mamma till buspojken Harry och till tonårsdottern Anna (Lindsay Lohan) och man kan väl säga om man vill vara diplomatisk att den mamma-dotter-relationen just nu inte är den allra bästa.

Det bråkas mest. Ja. Det bråkas hela tiden, dygnets alla vakna timmar. Dottern rebellar, psykologmamman analyserar. Pieeeehuuuuw. Jag blir svett bara av att titta på eländet.

På en kinakrog får mamman och dottern varsin fortune cookie som genom magi får den enes själ att bege sig till den andres kropp – och vice versa. Det enda som avbryta spådomen är att dom på riktigt förstår sig på varandra.

Det här har man sett förut (ex Big med Tom Hanks och Vice versa med Judge Reinhold) och det skulle mycket väl kunna bli en riktig kalkon OM det inte vore så att Jamie Lee Curtis och Lindsey Lohan faktiskt är riktigt bra i sina roller. Alltså, RIKTIGT bra. Även han som spelar lille Harry är toppen. Jag skrattade många gånger, både åt dråpligheter och åt igenomkänningen (både som tonårsdotter och mamma) och skruvade mig i soffan ett gäng gånger åt riktiga pinsamheter.

Freaky friday är undantaget som bekräftar regeln: allt med Lindsey Lohans namn på är inte baja-maja-material.

Publicerat

GET SMART

Max Smart (Steve Carell) är smart. Han jobbar för en hemlig brottsbekämpande organisation och är en riktig nitisk pappersvändare. Hans mål här i livet är att slippa skrivbordsjobb och kontor och istället bli en riktig agent, en sån som gör nytta på fältet med balla gadgets och ett spännande liv.

Max bantade 75 kilo, gjorde om alla fysprov och klarade dom med bravur, men chefen tyckte han var för oumbärlig ”under jord” så agentdrömmen sprack. Igen.
Men då det här är en Hollywood-film, en film som hade varit om möjligt ännu mer beige om vi fått följa Max en dag på kontoret, så självklart ändrar sig chefen och gör honom till agent och självklart får han med sig en vacker kvinnlig agentpartner (Anne Hathaway) när dom beger sig till Tjeckien och Moskva för sitt superhemliga och jättespännande uppdrag.

ÖYYIIIIIIIIIHHYYYYYYY. Det är nu jag lägger till med the most annoying sound in the world, för det är så ospännande det kan bli. Det är bara keckigt och larvigt och även då det på pappret ska vara kul så är det inte ens ett ryck i mungipan.

Visst fattar jag att Get Smart ska vara nån slags James Bond för minderåriga, men vad fan, det här är att underskatta en tioårings intelligens – EN MASSE!

(Betyg 1 för filmen. Betyg 2 för Steve Carell som sliter som ett djur för att göra nåt vettigt av sin roll i det hela.)

Publicerat

I TAKET LYSER STJÄRNORNA

Jenna (Josefine Mattsson) går typ i sjuan. Hennes mamma (Annika Hallin) har cancer. Tillsammans drömmer dom om en semesterresa till Thailand när mamman blivit bättre men hon blir inte bättre, cancern sprider sig och dom tvingas flytta hem till Jennas mormor (Anki Lidén).

Klassens snyggaste och mest festglada tjej Ullis (Mika Berndtsdotter Ahlén) dras till lugna Jenna och dom blir vänner mot alla odds. Jenna är kär i Sakke (Samuel Haus) och lägger strumpor i bh:n när brösten vägrar växa och mormor tjatar och det är kul att röka och dricka och glömma skiten hemma, det som verkligen tynger henne mer än någonting annat: vetskapen om att mamma ska dö.

Fy fan vad vi är bra på att göra ungdomsfilm här i landet. Det är en ynnest att se alla dessa unga oförstörda skådelspelare spela skiten ur vuxna teaterförstörda diton. Jag är bara så fascinerad över var castingmänniskorna hittar alla och att regissörerna får dom att bli så lysande.

För lysande är precis vad den här filmen är. Inte en enda gång tänker jag att det är en film jag tittar på, det är så äkta, så på riktigt och tårarna bara rinner nedför kinderna. Min största rädsla här i världen är att sakta men säkert försvinna i sjukdom och tvingas säga hejdå till mina barn och att se detta på film gör ont. Det gör ont nåt så gudinihelvete. Men det är nyttigt och vettigt och viktigt både för barn och vuxna att påminnas om det som verkligen är viktigt här i livet: att leva till fullo medans man har chansen.

Publicerat

PERCY JACKSON OCH KAMPEN OM ÅSKVIGGEN

Percy Jackson (Logan Lerman) gillar vatten. Det är inte så konstigt då han är son till havets gud Poseidon, fast det vet han inte om.

Hans bäste polare Grover (Brandon T. Jackson) är en stackare på kryckor, tror Percy, men i själva verket är han en satyr, hälften människa hälften får.

Zeus har blivit av med sin åskvigg och är både förbannad och bombsäker på att Poseidons son stulit den. Percys vikarierande lärare förvandlas till ett flygande monster och attackerar honom å Zeus vägnar och sen börjar äventyret. Percy Jackson tvingas på flykt till ett halvblodsläger där enbart halvgudar håller till och där träffar han Annabeth (Alexandra Daddario), en söt stridis som är dotter till krigets gudinna Athena. Tillsammans beger sig Percy, Grover och Annabeth på en roadtrip genom USA i jakt på tre pärlor som ska öppna dörrarna ner till Hades och jakten på åskprylen.

Alltså, det här är riktigt fartfyllt och inte alls den kalkon jag stämplat den som i min hjärna. Logan Lerman är hur bra som helst som Percy och det är bara att hacka i sig, han kommer att synas överallt och hela tiden i många många år framöver. Överlag är det skådespelarna som gör att Percy Jackson och kampen om åskviggen håller som filmspektakel: Pierce Brosnan som hälften man hälften häst, Catherine Keener som Percys mamma, Uma Thurman som Medusa med ett myller av ormar som hår och Sean Bean som Zeus himself. Eller nej, inte Sean Bean förresten. Han är på gränsen till parodi oavsett vad eller vem han spelar, men dom andra är över förväntan bra.

Percy Jackson har klara drag av Harry Potter-rulle, men saknar alla dom där otroligt genomtänkta små figurerna, prylarna, magin, men amerikanerna gör vad dom kan för att få till sin egen överjordiska lilla actionkille som dom kan mjölka uppföljare och gadgets på. Regissören Chris Columbus har ju till och med gjort dom två första Harry Potter-filmerna.

Hur som helst, jag hade två trevliga timmar. Ja, faktiskt, jag hade det och Logan Lerman ÄR en klart lysande framtidsstjärna.