Jag har aldrig förut retat mig så mycket på en gul kudde som jag gör nu.
Efter att i affekt ha skrivit kommentaren ”Jag tyckte den här var så dålig att jag inte ens iddes skriva en recension om den. Och DÅ är den dålig!” på Addepladdes recension av denna film så inser ju även jag att det är en pendel som kommer slå tillbaka – och det hårt.
Självklart MÅSTE jag skriva om filmen. Herregud, jag skrev ju om den här och den här, The Darjeeling Limited kan väl ändå inte vara sämre än dessa? Egentligen inte, men jo och jag ska försöka förklara varför.
The Darjeeling Limited börjar med en förfilm, en ”prolog” som helst ska ses före filmen för att man ska ”förstå” den riktiga filmen. Ja, du hör ju, redan där vill jag ge regissören Microlax och en smäll på käften.
Jason Schwartzman, i en lite för förvuxen mustasch för att klassas som en fitteslickarmusche, ligger i en hotellsäng med ett gul-och-vit-randigt överkast och där, på den andra sidan av dubbelsängen ligger den helt oprovocerat – den fula gula jävla kudden!
Hade The Darjeeling Limited varit regisserad av någon annan än småkrafspedanten Wes Anderson så hade jag inte brytt mig, men Wes Anderson kan i sina sämre stunder reta upp celler i mitt inre jag inte visste fanns. Han är nästan pinsamt noggrann med färg och form (vilket kan bli snyggt och fint som i Life aquatic) men som den färgfascist jag själv är så är jag svårflirtad och ibland misslyckas han och då bränner det till, det är då jag skulle vilja dra igång den motordrivna röjsågen och gå loss i hans fullkomligt anala scenografi och liksom ja, göra den en smula mer intressant. Som att massakrera det där hotellrummet med motorsåg utan att be fitteslickarn att gå ur sängen för att ta ETT exempel.
Det andra är att be Natalie Portman förklara varför hon tackade ja till den där jävla prologen. Hon spelar nånslags ex till fitteslickarn, en knepig tjej med blåmärken och det är tydligt in absurdum att höjdpunkterna i manus är när denna tjej visas naken, men det är INTE höjdpunkterna för Natalie. Jag sitter fan och vrider på mig i soffan. Hon känns så missanpassad, så fel, så fullkomligt oavslappnad att en bortglömd planka i en snödriva på den sibiriska tundran är varmare och softare. Som tur är är prologen bara 12 minuter eller nåt så jag inbillar mig att plågan snart är över.
Men icke.
Sen börjar filmen.
Det är 91 minuter TILL av krystat jag-vill-leka-svår-men-ändå-vara-grafisk-snygg-drama. Eller om det är en komedi? Jag vet inte. Är det tänkt att vara roligt så är det för folk som skrattar med stängd mun för att minimera risken för rynkor.
Dom tre bröderna Francis (Owen Wilson), Peter (Adrien Brody) och Jack (fitteslickarn) åker tåg i Indien för att gemensamt göra en ”själslig resa” och nu kastar jag Microlaxet till förmån för ett såntdär megalavemang blivande mödrar får på BB strax innan det vankas förlossning.
The Darjeeling Limited är för mig ingenting annat är vänskaps-korrumption i långfilmsformat. Jag tror inte ett skit på Wes Anderson som regissör, jag tror inte på manusförfattarna Roman Coppola, ja det är Francis Fords son och Jason Schwartzman vars fucking FARBROR är samme Francis Ford (och vars mamma för övrigt är Rockys fru Adrian: Talia Shire). Wes Anderson själv verkar bara vara den-lite-fulare-killen-med-kameran i sällskapet som lärde känna Owen Wilson vid exakt rätt tidpunkt i livet och på den vägen är det.
The Darjeeling Limited är svågerpolitik, obegåvning och alldeles för mycket pengar i en våldsamt ocharmig sammanslutning och allt detta med fruktansvärt enerverande indisk plingplongmusik i bakgrunden.
Nej, fy fan för det här.
Fy faaan.
