När jag var i tjugo-års-åldern var Krzysztof Kieslowski den kanske mest spännande regissören som fanns (näst efter David Cronenberg och Luc Besson som liksom alltid funnits där).
Det kryllade inte av filmpretton i min närhet och jag var rätt ensam om att ha koll på en polsk regissör med ett namn ingen ens kunde stava till så när han slog på stora trumman och gjorde sin färggranna trilogi Trikoloren med den blå, den vita och den röda filmen så var det ingen som direkt gjorde vågen när jag ringde runt och frågade kompisarna om biosällskap.
Vet man inte bättre så är det lätt att tro att en film signerad Kieslowski bara är nittio minuters svårmodigt helvete gjord för bibliotikarier och quinnor i pälsmössa. Vet man lite mer så är hans filmer mer som nedslag i vardagen, som livssymboler, för livet är sällan som i tjommiga Goldie Hawn-komedier eller som i Sex and the city. Allt kan hända och allt händer och där är Kieslowski med sin kamera och försöker visa det för omvärlden på det sätt han gör bäst.
Den blå filmen börjar med en bilolycka. Den framgångsrika kompositören och den 5-åriga dottern dör och ensam kvar blir Julie (Juliette Binoche), hustrun, som är den enda överlevande i kraschen. Hon ska reda upp allt efteråt, sälja det stora huset, ordna med ekonomin, rensa upp bland hemligheter, försöka stå på egna ben och få ett LIV. Kan det vara så hemskt att mitt i denna sorg, mitt i detta mörker så finns en liten liten känsla av frihet i att bli av med allt?
Vet du med dig att du avskyr allt som inte stavas Steven Seagal och hatar alla skådisar som inte pratar som en hederlig gammal redneck och att du gärna sitter i soffan och muttrar om ”franskt dynga” när du ser en svart page på film – se något annat. Slösa inte tiden på detta. Men vill du genom en films förtjänst kanske tänka en helt NY tanke så ge Kieslowski en chans. Den blå filmen sätter igång många funderingar om man tillåter sig öppna sina sinnen.
Det här är inte den bästa filmen Kieslowski gjort men bra, det är den.
